Newman och det ideala universitetet

Vad skall universitet vara bra till? Frågan har ställts otaliga gånger och den ställs än mera när resursbrist gör att allt kostnadskrävande noga måste motiveras. Det går nästan inte en dag utan att de större dagstidningarna innehåller en artikel om universitet och högskolor i kris. I den svenska debatten blir frågor av detta slag lätt av teknisk art: det gäller att finna modeller för relationen mellan stat och universitet. Också diskussionen om högskolornas organisation och studenternas (för)kunskaper får gärna prägel av en akademisk ingenjörskonst. Men någon gång måste också frågan ställas varför det över huvud skall finnas något som kallas universitet, och vad är det som i så fall utmärker det ideala universitetet?

Den äldre svenska traditionen på detta område var i hög grad präglad av tyska förebilder. Numera är det snarast åt den amerikanska horisonten man ser för vägledning. Men det finns ett land ganska nära Sverige, vars universitet länge hade (och i viss mån fortfarande har) en absolut särprägel. Oxford och Cambridge har av olika skäl (framför allt frånvaron av ett collegesystem i Sverige) aldrig kunnat bli några direkta förebilder. Men mycket av det vi lägger i ordet ”universitet” går ändå tillbaka till dessa institutioner. Och i Oxford levde och verkade några år en man, som lämnat ett originellt men hos oss föga beaktat bidrag till frågan om vad universitet skall vara: John Henry Newman.

Newmans intellektuella miljö

Newman blev kardinal och kommer möjligen att bli helgonförklarad. Men hans namn är ändå mest förbundet med Oxfordrörelsen, den riktning inom den anglikanska kyrkan som uppkom i Oxford (och noga skall skiljas från den av Frank Buchman initierade Oxfordgrupprörelsen på 1900-talet). På många sätt är det tydligt, att Newman sitt långa liv igenom var emotionellt bunden vid den stad där hans studier bedrivits – och även en tillfällig besökare i staden är böjd att förstå det. Märkligt är då, vilken matt bild av Oxford han ger i Apologia pro vita sua. Boken koncentreras visserligen på hans andliga utveckling, men varken om Oxford som stad eller universitetet som idé får vi veta något. Endast en gång glimmar det till. Det är när Newman i slutet av det fjärde kapitlet (då han just beskrivit sitt upptagande i den katolska kyrkans fulla gemenskap) nämner, att hans första college, Trinity, aldrig visat sig ovänligt mot honom (det skulle också i sinom tid utse honom till honorary fellow). ”Det brukade växa mängder av lejongap på väggarna mitt emot det rum jag haft där under mitt första år som student, och i åratal hade jag sett detta som en sinnebild av min egen ständiga vistelse, intill döden, vid mitt universitet.” Därefter konstaterar han att han lämnade Oxford den 23 februari 1846. ”Jag har inte sett Oxford sedan dess, utom dess tornspiror, som man se dem från järnvägen” (detta skrevs 1864).

De lugna orden andas resignation. Men Newman fick anledning att ännu en gång grundligt sätta sig in i vad ett universitet skall vara till för, och denna gång både teoretiskt och praktiskt. De engelska katolikerna utgjorde ännu vid mitten av 1800-talet en liten och kulturellt eftersatt grupp. På Irland var de å andra sidan en stor majoritet. Där fanns förutsättningar för att etablera en högre form av katolsk utbildning. Stimulerade av den framgång som det katolska universitetet i Louvain (grundat 1834) fått, planerade man inom den irländska hierarkin ett universitet i Dublin. Ärkebiskop Cullen av Dublin gav Newman i uppdrag att organisera dess grundande.

För Newman var detta en välkommen utmaning. Hans väg efter konversionen 1845 hade inte precis varit rosenbeströdd. Hos sina nya trosfränder fann han litet av förståelse och uppmuntran. De engelska katolikerna hade vant sig vid att leva i ett ghetto, och den unge oxfordakademikern var en främmande fågel i deras krets. Hans kunskap om sin nya kyrka var också helt och hållet teoretisk. Till råga på allt blev han utan egen förskyllan indragen i en ärekränkningsprocess. Då han inställde sig till en av förhandlingarna hade han en handväska packad; han förutsåg fällande dom och omedelbar transport till fängelset. Så gick det nu inte. Domen blev i stället hundra pund i böter och rättegångskostnader på 12 000 pund, ett svindlande belopp som till all lycka kunde täckas genom en insamling från när och fjärran. Newmans känsliga natur skadades oerhört av denna påfrestning och han behövde verkligen få syssla med något annat.

Programförklaring

Till att börja med skulle Newman hålla en serie föreläsningar i Dublin och då framlägga ett program för det nya universitetet. Den första av de åtta föreläsningarna hölls i maj 1852. Från ärkebiskopen hade Newman fått klara instruktioner: ”Framför allt behöver vi övertyga folk i Irland om att utbildning skall vara religiös.” Man kan livligt föreställa sig den besvikelse som han kom att känna inför vad Newman faktiskt sade.

De åtta föreläsningarna kom att publiceras under titeln The idea of a university defined and illustrated. Bakom denna torra rubrik döljer sig ett av Newmans viktigaste arbete. Få av mina skrifter har givit mig så mycket arbete, bekände han, men läsaren kan endast konstatera att mödan bar rik frukt.

Det skulle alltså grundas ett katolskt universitet. Till ett sådant hör onekligen en teologisk fakultet, och den första föreläsningen handlar också om teologin som en vetenskap. Här svävar talaren inte på målet: teologin är en vetenskap fullt ut i lika hög grad som andra vetenskaper. Men – och här kommer en viktig reservation – detta innebär inte att religion, kristendom och teologi skall prägla allt som sker vid ett universitet. Här kommer det första som måste ha skakat flera av hans åhörare ganska grundligt. Newmans ideala universitet är i hög grad en världslig skapelse – ordet ”världslig” fattat rent neutralt utan biton av ”profant”. Vad Newman vill sätta i centrum för all verksamhet vid ett universitet kallar han för liberal education.

Det är svårt att finna ett bra svenskt uttryck för liberal education. Det motsvarar dock i hög grad ”bildning” i detta ords egentliga mening. Bildning är något annat och förmer än utbildning. Bildning innebär att förädla och fördjupa de naturliga anlagen hos människan, uppöva hennes tankeförmåga i konstruktiv och kritisk riktning och att på djupet göra henne förtrogen med mänsklighetens bästa kulturarv. En del av detta arv har kristen prägel, men långtifrån allt. Bildning går inte primärt ut på att skaffa studenten en yrkesutbildning (det kan vara en bieffekt), utan på att göra honom till en god medborgare.

Den bildade, moderne gentlemannen

I viss mening går allt vad Newman har att säga i dessa föreläsningar ut på att framhäva betydelsen av denna bildning. Det är naturligtvis i hög grad ett eko av hans egna år vid Oxford. Efter några års frånvaro från tornspirornas stad kunde han bättre se både dess fördelar och dess begränsning. I den sjunde föreläsningen finns en kärleksförklaring till Oriel college (utan namns nämnande), som måste ha låtit som en beskrivning av en främmande värld för hans katolska åhörare i Dublin. Likaså måste det ha låtit betänkligt då han i samma föreläsning infogar en lovsång över gentlemannaidealet. Att tala om något så engelskt i Irland vid den tiden! Men vad Newman menar med en gentleman är helt enkelt en student som genomgått den bildning som universitetet skall erbjuda. Han förvärvar kunskaper, men det är inte enbart kunskaperna som är syftet med hans vistelse vid universitetet. Hans karaktär påverkas och förbättras av själva den intellektuella miljö som den högre bildningen erbjuder. Men detta är liksom allt annat gott i grunden en gåva av Gud. Därför kan Newman låta sin beskrivning av gentlemannen mynna ut i en motsvarighet till Första Korintherbrevet 13, där ordet ”gentleman” nära nog kan bytas ut mot ”kärleken”.

Kunskapens enhet och trons grund

Men var inte detta bildningsideal redan vid mitten av 1800-talet något hopplöst föråldrat? Hade det inte varit bättre om Newman resolut hade kunnat frigöra sig från sin bundenhet vid den engelska traditionen – om än kanske inte på det sätt som de irländska prelaterna hade tänkt sig? Finns det t ex något utrymme för naturvetenskaper i hans program? Eller skall studenterna fortsätta med att läsa enbart eller främst klassikerna?

Newman är klart medveten om de naturvetenskapliga, medicinska och tekniska ämnenas betydelse. Ett viktigt ställe i The idea of a university handlar om förhållandet mellan teologin och naturvetenskaperna. Newman var långt ifrån någon ensidig beundrare av antiken – snarare är det den moderna litteraturens betydelse han vill framhålla. Både i teori och praxis var han väl informerad om naturvetenskapernas framsteg – han gick också gärna på zoo! Poängen med ett universitet är just helheten. Det förmedlar all kunskap och kan göra detta endast genom att undervisa i alla vetenskaper.

Men vetenskapen får inte fragmentiseras. Det är inte minst på denna punkt som Newman är ett nyttigt memento för vår egen tid. Om specialisering innebär fragmentisering, då är fara å färde. Många misstag har uppstått genom att man har försummat att sätta sitt eget ämne i relation till andra: det är balansen mellan ämnena som är avgörande. Om det över huvud skall vara rimligt att tala om universitas,”helhet”, då måste det finnas en organiserande princip i vetenskapernas mångfald. Newmans tankegång är här ganska subtil, och det är svårt satt inse hur den skulle kunna återspeglas i organisation och uppläggning av utbildningen. Men den representerar likväl ett aktningsvärt försök att finna en enhet inom det intellektuella universum som redan 1800-talets stora kunskapsmassa kunde erbjuda.

Newman utgår från att den bildade människan i viss mening är religiös. Religion är inget monopol för kristendomen, än mindre för katolicismen. Många filosofer har varit religiösa i denna mening, ja, själva filosofin kan sägas sträva efter en syntes i sin förståelse av människans tillvaro (detta var före den analytiska filosofin i Oxford!)Det är just det komplicerade förhållandet mellan den intellektuella kulturens religion å ena sidan och religionen som sådan å andra sidan, som Newman ägnar stor möda åt att bestämma. Här någonstans ligger universitetets ordnande princip. Och framför allt: det direkta syftet med ett universitet är kunskap i sig, det indirekta syftet är religiöst. ”Det är därför till sist en religiös övertygelse som stöder Newmans av stor tillförsikt burna vision av den intellektuella kunskapens och sanningens enhet” (Ian Ker). Den yttersta förutsättningen är givetvis att Gud själv är Sanningen, och att all kunskap värd namnet härrör från honom.

Vid universitetet skall detta höga mål förverkligas. Newmans föreläsningar innehåller inte mycket om hur det skall förverkligas i praktiken. Hans verksamhet som tillförordnad rektor för det nya universitetet i Dublin visade emellertid att han besatt goda chefstalanger. Han utsåg lärare, han organiserade insamlingsverksamheten, och under några år korsade han inte mindre än 56 gånger Irländska sjön på resor mellan oratoriet i Birmingham och Dublin. Han lade ner stor energi på det som enligt hans förhoppning skulle ge ett kulturellt lyft åt den katolska kyrkan i Storbritannien. Men biskoparnas stöd sinade, och snart stod han som en general utan armé.

Individens nytta är samhällets

Man kan förstå att dessa stiftschefer, vana vid att under hårda, yttre förhållanden få arbete uträttat, ryggade tillbaka in för en del av vad de hörde i Newmans föreläsningar. På ett ställe är Newman medveten om det anstötliga i vad han säger och markerar det tydligt. Likväl drar han sig inte för att säga det, och orden uttrycker i tillspetsad form något väsentligt i hans bildningssyn. Om valet står mellan å ena sidan att undervisa studenterna i form av intensiva kurser med yrkesinriktning och examina som mål men utan att ge dem del av bildning, och å andra sidan att endast föra studenterna samman under tre–fyra år för att under intellektuella samtal i grupper låta dem få del av bildning men kanske inte någon examen– ja, då måste man välja det andra alternativet. Newmans kunskapsideal var utpräglat kvalitativt, inte kvantitativt. Vad han skulle ha sagt om vår tids poängberäknade kurser är lätt att inse.

Men 1800-talet var utilitarismens tid och Newman är medveten om dess utmaning. Universiteten skall lära ut nyttiga saker, hette det, då som nu. Newman förnekar inte detta, men vidgar själva nyttobegreppet. Vad är nyttigt? Är det endast det som snabbt och säkert leder till en yrkesexamen? Nyttigt är i stället det som är bäst för individen, och därmed också för samhället. Det nyttiga är nämligen som det goda: det förblir inte ensamt, det reproducerar sig ständigt.

Allt detta kan låta utmärkt. Det är en i bästa mening human syn på människan som kapabel att ta emot och omvandla kunskap. Inga kyrkliga diktat, inga snäva nyttoaspekter får bestämma den unga och formbara människans väg mot vidgade vyer. Men det vilar på två viktiga förutsättningar, som Newman inte uttalar. Det är ett begränsat antal människor som kan få del av denna bildning. Det är inte nog med att kvinnorna var uteslutna vid denna tid – och i Oxford och Cambridge förblev det ett gott stycke in på 1900-talet. Att göra ett newmanskt universitet till säte för massutbildning är lika omöjligt som att lösa cirkelns kvadratur. Och studenterna har med sig från skolan gedigna och någorlunda likformiga förkunskaper. Ingen av dessa förutsättningar finns längre.

Fjärran från industrialismens krav

Inte så att Newman skulle ha varit intelligensaristokrat. Universiteten härbärgerade visserligen vid denna tid rika odågor som inte hade där att göra, men det var ingalunda Newmans ideal. Få har arbetat som han, och lättja av alla slag hade hos honom en svuren fiende. Hans möte med den katolska pastorala verkligheten innebar också ett möte med folklighet, ofta i opposition till engelsk tradition. Men något verkligt grepp om den situation som industrialismens krav på massutbildning innebar, det hade han inte. Hans universitet kunde visst rymma studenter av ringa härkomst, men inte många åt gången. Den sociala frågan i all dess komplexitet var främmande för Newman, även om han verkade i Birmingham. Det var kardinal Manning som medlade i dockarbetarstrejken, inte Newman.

Undervisning och forskning – en omöjlig ekvation

En annan svag punkt i det ideala universitetet är relationen mellan forskning och undervisning. Här är det tydligt, att Newman inte kunnat frigöra sig från de engelska universitetens stora svaghet vid denna tid: frånvaron av verklig forskning. Här var både Oxford och Cambridge präglade av djupt förfall – endast de skotska universiteten var något bättre. Helt annorlunda var förhållandena i Tyskland, där redan upplysningen inneburit en uppryckning. Wilhelm von Humboldts nyhumanistiska bildningsideal ledde till en fruktbar samverkan mellan forskning och undervisning med seminariet som arbetsgemenskap. De relativt sett många universiteten i Tyskland innebar också en nyttig konkurrens. En ung, tysk docent väntade på en kallelse till en professur vid ett annat universitet, och under tiden skrev han. En fellow i Oxford väntade på att ett gott pastorat skulle bli ledigt, och under tiden hade han det trevligt med sina vänner. Av den nya betoningen på forskning kom inget att märkas i England under hela 1800-talet, och både Lund och Uppsala framstår i jämförelse härmed som utpräglat progressiva inrättningar.

Newman söker tvärtom underbygga åtskillnaden mellan forskning och undervisning. Forskning, säger han, förutsätter avskildhet och kan inte förenas med den utåtriktade verksamhet som undervisning innebär. Endast några få undantag från denna regel uppvisas i historien: Sokrates (möjligen) och Lord Bacon. Med Newmans utomordentligt starka betoning på bildningens karaktärsdanande betydelse är det naturligtvis svårt att avsätta akademiska lärare för forskning. De skall i stället umgås med studenterna, också utanför lärosalarna. Ty universitetet är inget konvent eller seminarium, ”it is a place to fit men of the world for the world”.

En utopisk intellektuell syntes

Om de vetenskapliga resultaten inte blir så imponerande, gör då inte så mycket. Det kommer kanske inte genast fram någon ny Locke eller Newton, men det skapas en miljö där en sådan på sikt kan komma fram. Det hetsiga tempo som kännetecknar dagens vetenskap, inte bara naturvetenskapen (publish or perish!), var obekant för 1800-talets England. Och även om vetenskapens kropp kanske inte tillväxte mer än långsamt, så fick dess själ tid på sig.

1800-talets andra hälft innebär i mångt och mycket kristendomens och kyrkans reträtt. Sekulära världsförklaringar var sedan länge etablerade, nu vann de bred acceptans. Hypotesen Gud behövdes inte längre av vetenskapen. Också i yttre mening blev reträtten tydlig: påvens världsliga makt skulle snart försvinna, kyrkornas privilegier sattes i fråga. Mot denna bakgrund är det befriande att läsa om Newmans tilltro till det mänskliga förnuftet och dess förmåga att utan kyrkliga ledband till sist och på egen hand komma på den rätta vägen. Hans universitetsideal är buret av en mäktig och genomtänkt intellektuell syntes. Den är framförd på en underbart vacker engelska, som ännu efter 140 år inte upplevs som det minsta föråldrad. Den var för stor för samtiden, som krävde kontrollinstanser av olika slag. Den hade oturen att anknyta till de det bästa i de traditionella universiteten just när dessa kom att kritiseras från olika håll. Därför kom den aldrig att prövas. Kanske det också ligger något utopiskt i den, som i de flesta stora synteser. Men det är en utopi värd att lära känna.

Litteratur

Ian Ker, John Henry Newman, A biography (Oxford University Press, 1988)

John Henry Newman, Apologia pro vita sua (i svensk översättning av Bengt Ellenberger med inledning av Alf Härdelin Artos, 1993)

The Idea of a University. Reprint Christian Classics Inc. Westminister, Md 1982