En kongress i krigets skugga

Den kristna arkeologin är en av de vetenskaper som studerar den del av antiken som överlevde och som ligger till grund för den europeiska kulturen. Detta studium sker med en tvärvetenskaplig inriktning och i samarbete med andra europeiska institutioner. Kristen arkeologi är den gren av arkeologin som studerar de materiella spåren av kristendomen från Kristi egen livstid fram till en konventionell tidsgräns som brukar dras i och med Gregorius den stores pontifikat omkring år 600, även om en naturlig gräns framåt i många länder utgörs av barbarinvasionerna: longobarder i Italien, slaver på Balkan, araber öster och söder om Medelhavet. Enkelt uttryckt kan man säga att denna arkeologi under de första tre århundradena av vår tideräkning följer enbart det kristna fenomenet, medan den från kejsar Konstantins tid och framåt automatiskt blir ett slags allmän senantik arkeologi. Det är viktigt att skilja den kristna arkeologin från den medeltida, eftersom dessa arkeologiska inriktningar studerar skilda epoker. Den kristna arkeologins föremål är den romerska världen i dess sista fas, inte den medeltida. Dess värld sammanfattas väl av den senantike historikern Oroslus ord ”Vart jag beger mig är alla romare, och vart jag beger mig är alla kristna”. Det är en period i Europas och Medelhavsvärldens historia som alltför ofta glöms bort, eftersom antikintresset traditionellt vuxit upp i ett slags opposition mot Europas kristna period.

Den kristna arkeologin har en förhistoria som går tillbaka till motreformationens religiösa väckelse på 1500-talet med romerska gestalter som den helige Filippo Neri. Dess födelse i modern tid brukar dock förläggas till mitten av 1800-talet. Den är på så sätt visserligen yngre än den klassiska arkeologin, men äldre än många andra arkeologiska specialiseringar. Den förra, tolfte internationella kongressen i kristen arkeologi i Bonn 1991 hade beslutat att den trettonde kongressen skulle hållas år 1994 i Split just för att fira hundraårsminnet av den första kongressen i serien från år 1894. Kongressens tema var tvåfaldigt: å ena sidan en utvärdering av den kristna arkeologins portalgestalt Giovanni Battista de Rossi, död 1894, och å andra sidan kejsar Justinianus tid och 500- och 600-talet, som lämnat många viktiga monument just i det forna Dalmatien.

Kroatien befinner sig inte i krig, och kongressen kunde därför förlöpa normalt. Trots detta ligger Split på endast fyra mils avstånd från kriget, och kongressdeltagarnas förflyttningar bevakades av polis, som uppenbarligen fruktade attentat. Den mest intensiva kontakten med det balkanska dramat uppstod sent en kväll, när kongressen fick besök av föreståndaren för museet i Sarajevo, Enver Imamovic. ”Mitt museums förstörelse påbörjades av min egen personal”, suckade han. När Bosnien förklarade sig självständigt försvann den serbiska delen av personalen spårlöst och tillsammans med dem värdefulla föremål och kataloger. Idag är museet utan tak och de kvarlämnade föremålen förvaras i källaren, vars fönster täppts igen med FN-soldaternas sandsäckar. Här tvingas museiföreståndaren dag för dag konstatera att tusentals år gamla träföremål möglar sönder på grund av källarfukten. Materiell förstörelse träder naturligtvis i bakgrunden inför de mänskliga tragedier som utspelas på Balkan, men det är tankeväckande att komma i närkontakt med den oåterkalleliga förstörelsen av ett kulturarv.

När man beslöt att trots allt genomföra kongressen i Kroatien var det inte minst för att bidra till att stimulera det lokala akademiska livet inte bara i Kroatien utan i hela det forna Jugoslavien. Bland kongressdeltagarna fanns, förutom kroaterna, flera arkeologer från Bosnien och Makedonien, veterligen ingen från Serbien. Vid avslutningsceremonin I Porec den 1 oktober uppmanade kongressens generalsekreterare Emilio Marin, föreståndare för museet i Split, folken i forna Jugoslavien att se kongressen som ett exempel på samarbete och samlevnad mellan olika folk och religioner; bland de 350 deltagarna fanns protestanter, ortodoxer, katoliker, muslimer och judar från snart sagt hela världen.

de Rossi, en portalgestalt i den kristna arkeologin

Kongressen i Split och Porec firade hundraårsminnet av den första internationella kongressen i kristen arkeologi i Split 1894, där man brukar säga att den kristna arkeologin utanför Rom föddes. Men 1894 var också det år då en av den romerska kristna arkeologins portalgestalter Giovanni Battista de Rossi gick bort.

Giovanni Battista de Rossi var på 1840-talet en ung romersk forskare, vars stora intresse var de fornkristna inskrifter som påträffas på så många platser i staden Rom. Tjugotvå år gammal genomsökte han sommaren 1844 ängar och vingårdar längs Via Appia sydöst om Rom på jakt efter fornkristna gravinskrifter. Han var uppvuxen i en arkeologisk tradition som ännu var helt antikvariskt inriktad. Det betyder, enkelt uttryckt, att arkeologens arbete på den tiden bestod i att samla in föremål, som studerades och placerades i ett museum utan någon större uppmärksamhet på fyndomständigheterna. de Rossi hade valt ut trakten längs Via Appia eftersom han visste från medeltida pilgrimshandböcker, itinerarii, att där skulle finnas en väldig, fornkristen begravningsplats med flera martyr- och påvegravar från antiken. Hans nyfikenhet väcktes av en liten byggnad med tre absider, som trots att den 1844 användes för att förvara vin i såg ut som en senantik byggnad. Kunde byggnaden ha med den fornkristna begravningsplatsen att göra? (Det rörde sig om ett mausoleum från 300-talet, idag känt som ”östra trichoran” vid San Callistokatakomben.) I denna reflektion föddes den moderna kristna arkeologin, som än idag grundar sig på de Rossis historisk-topografiska metod att noggrant jämföra de rikliga senantika och medeltida skriftliga källorna med topografiska iakttagelser för att förstå hur det arkeologiska monumentet utvecklats genom historien.

de Rossis egentliga verksamhet som arkeolog började fem år senare, 1849, när han i närheten av trichoran fann vad han insåg var ett fragment av gravinskriften över påven Cornelius (251-253). De medeltida pilgrimshandböckerna nämnde denne romerske biskops grav just i närheten av Via Appia. Tack vare moraliskt och ekonomiskt stöd från påven Pius IX kunde de Rossi inleda arkeologiska utgrävningar på denna plats 1851. Året därpå grundades den påvliga arkeologiska myndigheten Pontificia commissione di archeologia sacra, som än idag förvaltar och utforskar Italiens katakomber. Inom tre år hade han inte bara funnit Cornelius grav utan också vad han kallade Påvekryptan, där nio påvar från 200talet vilar, och dessutom martyren Cecilias orörda sarkofag.

Det var inledningen till fyra decennier av oavbruten arkeologisk verksamhet, där de Rossi så gott som ensam grävde ut stora delar av Roms många tiotal katakomber och gav ut en rad publikationer som än idag är standardverk i den kristna arkeologin. de Rossi skrev ensam trettioen årgångar (1863-1893) av Bollettino di archeologia cristiana, som spred information om hans fornkristna utgrävningar till hela den lärda världen (den översattes också till franska). Utgrävningarna i San Callistokatakomben och närliggande katakomber publicerades i Roma sotterranea cristiana i tre volymer (Rom, 1864 till 1877). Roms fornkristna inskrifter samlades i Inscriptiones Christianae Urbis Romae septimo saeculo antiquiores (=ICUR) i två volymer, varav den andra, som innehåller de inskrifter som bara är kända genom medeltida avskrifter, ännu inte har ersatts av en modern utgåva. Mot slutet av sitt liv gjorde han en viktig utgåva av Martyrologium Hieronymianum, den romerska kyrkans helgonkalender från 400-talet som under medeltiden spreds över Europa, tillsammans med Louis Duchesne, mest känd för att 1886 ha publicerat den senantika och medeltida påvekrönikan Liber pontificalis (Paris 1886).

de Rossis upptäckter väckte intresset för den kristna arkeologin också i andra delar av det kristna romarriket. Först spreds den arkeologiska verksamheten till Dalmatien, i dagens Kroatien, som då ännu hörde till Osterrike-Ungern. I Split hölls 1894 den första internationella kongressen i kristen arkeologi. Man brukar säga att den kristna arkeologin utanför Rom föddes den gången. de Rossi själv deltog inte, han låg döende i Rom. I en hälsning till kongressen berättade han, att han redan lämnat in sin dödsruna till tryckeriet.

Årets kongress i Split ägnade sig delvis åt en utvärdering av G. B. de Rossi. Redan före kongressen hade en del skrifter om honom kommit ut, främst den salesianske arkeologen Antonio Baruffas bok Giovanni Battista de Rossi. L’archeologo esploratore delle catacombe (Libreria Editrice Vaticana 1994), som främst tecknar ett porträtt av människan de Rossi. Den vetenskapliga och historiska aspekten av hans gärning analyserades av några av professorerna vid det påvliga institutet för kristen arkeologi som grundades 1927 av Pius XI och som idag leder den ”romerska skola”’ i den kristna arkeologin som de Rossi grundade. Några artiklar i Osservatore romano (V Fiocchi Nicolai, E Bisconti, D. Mazzoleni i Osservatore romano italienska utgåvan, 18 september 1994) tillför ytterligare material liksom även de tre inläggen under kongressen i Split (V Fiocchi Nicolai om hans verksamhet i katakomberna, A. Recio Vegancones om de Rossi som konsthistoriker och A. Nestori om hans arbete med Pontificia commissione di archeologia sacra). Särskilt belysande var A. Nestoris uppgifter om hur de Rossi kämpade för att skydda Roms kristna monument efter Italiens enande 1870, när den påvliga kommissionen tolererades men inte fick något juridiskt erkännande. Så var det exempelvis de Rossi som räddade den världsberömda kyrkan Ara Coeli på Kapitolium, som egentligen skulle rivas för att bereda plats för Viktor Emanuelmonumentet över Italiens enande.

Romerska och tyska skolan och begreppet ”kristen arkeologi” idag

Den vetenskapliga tradition som grundlades av de Rossi fördes vidare av hans lärjungar Mario Armellini, Orazio Marucchi och Enrico Stevenson och av deras efterföljare. I början av vårt århundrade var den tyska institutionen Campo Santo Teutonico ett viktigt centrum. Därefter togs initiativet över av institutet för kristen arkeologi, som sedan 1920-talet bedriver världens ledande publikationsverksamhet inom detta fält.

Den så kallade romerska skolan ifrågasattes från slutet av 1950-talet av Theodor Klauser i Bonn, som i en serie artiklar i den programmatiskt uppkallade tidskriften Jahrbuch fur Antike und Christentum talade om en kontinuitet mellan den hedniska romerska och den kristna konsten. Han menade att den romerska skolan, vars främsta namn på den tiden var Joseph Wilpert, tolkade in kristendom där det inte fanns någon och alltför mycket betonade det kulturella brottet mellan hednisk antik och senantik kristendom. Klausers lärjungar Himmermann och Deichmann har fört hans ideer vidare. Denna grupp av forskare har den stora förtjänsten att ha visat på den tidiga kristendomens kulturella samband med den romerska senantiken.

Tes och antites har dag i viss mån lett till en syntes där den romerska skolan tagit till sig detta bredare synsätt men samtidigt korrigerat en överkritisk inställning som framstår som överdriven och svår att försvara för den som dagligen har kontakt med monumenten. Man talar idag om en ikonografisk kontinuitet, det vill säga man målade på samma sätt under den äldsta kristna perioden som under den sista hedniska tiden. Däremot tar många idag avstånd från Klausers tankar om en semantisk kontinuitet, alltså att kristendomen inte bara skulle ha tagit till sig stilen i den romerska senantikens måleri utan också dess religiösa innehåll. Det bäst kända exemplet är diskussionen om den figur i det fornkristna måleriet som kallas orant, en bedjande person med upplyfta armar. Oranten är ett av de vanligaste motiven i gravmåleriet i katakomberna från början av 200-talet fram till 400-talet och symboliserar den frälste. Klauser har med rätta visat att det finns tydliga paralleller till denna ikonografi i den romerska konstens återkommande personifikationer av dygden fromhet, Pietas. Han gjorde därför gällande att oranten i sig inte var ett kristet utan snarare allmänt senantikt motiv. Det är dock svårt att försvara denna ståndpunkt eftersom motsvarande icke-kristna figurer alltid bär någon form av attribut som visar vilken personifiering det rör sig om och eftersom oranten utan attribut endast förekommer i kristen kontext. Det finns inga seriösa skäl att hellre se en orant i en kristen katakomb som Pietas än som en bild av den frälste. Hittills är det därför tolkningen av oranten som ett kristet motiv som fungerar bäst (Fabrizio Bisconti, ”Contributo all’interpretazione dell’atteggiamento di orante”, Vetera Christianorum 17, 1980, 17-27).1 den tyska skolan förekommer dock fortfarande en inställning, som i Rom betraktas som överkritisk. Med en viss förenkling kan man idag säga att den tyska skolan ägnar sig mer åt teoretisk diskussion och tolkning medan den romerska skolan främst ägnar sig åt utgrävning och publicering av de fornkristna monumenten.

Under 70- och 80-talen har man också reflekterat över begreppet kristen arkeologi. Med jämna mellanrum framkastas tanken att man borde tala om senantik och tidigmedeltida i stället för kristen arkeologi, som man menar skulle ange en alltför konfessionell ton. Detta förslag har dock inte vunnit något mer omfattande stöd (Seeliger, ”Chnsdiche Archäologie oder spätantike Kunstgeschichte”, RAC 61, 1985, 167 ff och 62, 1986, 299 ff.). Den kristna arkeologin studerar ett material, som består av kristna gravar, kultlokaler och inskrifter samt relevanta skriftliga källor, och materialet är i sig självt så pass omfattande och samtidigt homogent att det finns rent praktiska skäl att ha kvar denna forsknings- och studieinriktning i den akademiska världen. Den kristna arkeologin är motiverad av att den helt enkelt behövs för analysen och vården av de fornkristna monumenten. Dessutom studerar den kristna arkeologin den del av antiken som fortlevt in i medeltid och modern tid, och den är därför relevant för förståelsen av den europeiska och moderna kulturen i allmänhet på ett sätt som senantikens och den tidiga medeltidens materiella kultur för övrigt knappast kan påstås vara. Det betyder däremot inte att det inte finns plats också för en senantik och medeltida arkeologi som sysslar med sådana lämningar som inte är uttryckligen knutna till den kristna kulturen. I!-!and förekommer misstro mellan dem som forskar i senantik och medeltida arkeologi och företrädarna för den kristna arkeologin, men det hänger mest ihop med att den medeltida arkeologin åtminstone i Italien är nära knuten till en vänsterinriktad kultursyn som ogärna accepterar etiketten ”kristen”. Trots dessa ideologiska svårigheter pågår ett flitigt samarbete mellan den kristna arkeologin och närliggande discipliner. För exakthetens skull kan det vara värt att påpeka, att man bland studenterna vid det påvliga institutet för kristen arkeologi finner judar och muslimer. Det kristna ligger naturligtvis i föremålet för studierna och inte i hur arkeologin bedrivs.

Utvärdering av kongressen

Kongressen i Split och Porec har gett ett nyttigt tillfälle att reflektera över den kristna arkeologins väsen och uppkomst. G. B. de Rossis verksamhet har belysts med uppgifter som tidigare inte var kända. Kongressen har också knackat på hos bysantinologerna och medeltidsforskarna genom att det andra temat, 500- och 600-talen, går utöver den kristna arkeologins traditionella gräns. Den viktiga övergången mellan senantik och medeltid har belysts i de olika utformningarna i Bysans, i Mellanöstern, Afrika och Västeuropa upp till England.

Till sist har kongressen, som alltid, gett plats också åt en rad rapporter om nya utgrävningar och projekt som inte direkt varit knutna till kongressens tema. Bland dessa rapporter kan man nämna Oxford-professorn M. Biddles databaserade uppmätning av vad traditionen menar vara Kristi grav i Gravkyrkan (eller Uppståndelsekyrkan Anastasis), byggd 326 av kejsar Konstantin i Jerusalem. Mellan 1989 och 1993 har hans team mätt upp varje sten i gravhelgedomen, som är i starkt behov av en genomgående restaurering. Dokumentationen tillsammans med ett noggrant studium av medeltida avbildningar och beskrivningar ger vid handen, att monumentets senare faser helt enkelt lagts utanpå varandra som skalen i en lök. Biddle drog slutsatsen från sina mätningar att den ursprungliga klippan, där den uthuggna graven finns, kan finnas rätt så välbevarad längst in, trots uppgifterna att den skulle ha förstörts av kalifen Hakim år 1009. Kanske finns ännu något kvar av den vördade grav, som beskrevs omkring 680 av den frankiske pilgrimen Arculf. Den kan finnas kvar upp till manshöjd, sade Biddle, men betonade själv att det är en hypotes som endast kan bekräftas i samband med en genomgående restaurering. Det är sällan den kristna arkeologin har förmånen att ägna sig åt lämningar direkt relaterade till Kristus eller ens den apostoliska tiden i allmänhet, och Biddles rapport är alltså inte typisk för kongressens arbete, men den är av stort allmänintresse.

Ingen av talarna vid kongressen kom från Sverige där intresset för kristen arkeologi är svagt. Det pågår emellertid försök att stimulera intresset i den svenska akademiska världen. Svenska institutet i Rom bedriver sedan 1993 en utgrävning i den fornkristna kyrkan S. Lorenzo in Lucina i Rom, och det finns planer på att organisera sommarkurser i kristen arkeologi vid Rominstitutet i samarbete med svenska universitet. Förhoppningsvis stannar det inte på planeringsstadiet. Trots att Sverige aldrig var en del av den kristna världen under senromersk tid, har studiet av denna period mycket att ge vårt land.