Ruggningar

”På höstdagjämningen detta år befann jag mig i norra Frankrike och bodde tillfälligt i ett gammalt hus omgivet av en stor park. Tidigt på morgonen, medan jag tog en promenad tillsammans med två vänner, hördes plötsligt ett skjutande från alla håll.”

Med denna oväntat djärva spelöppning leder Gabriela Melinescu läsaren rakt in mot händelsernas centrum. Den citerade passagen – som först ser ut att knyta an till tidigare noveller eller till avsnitt ur författarens frispråkiga dagboksvolymer – markerar inledningen av den utomordentligt läsvärda novellsamlingen Ruggningar.

Talan förs här av en medelålders kvinna, vars doftande hågkomster kretsar kring barndomsintryck, farliga drömmar och förbjuden ungdomskärlek. Scener från Melinescus hemland, Rumänien, blandas med en smittande förmedling av bestående läsupplevelser. ”Jag hade drabbats av en stor och vild litteratur”, tillstår berätterskan efter att entusiastiskt ha aktualiserat verk av Dostojevskij. Den omfångsrika inledningsnovellen äger påtaglig självbiografisk botten.

Ett otal övriga språkrör gör sig emellertid gällande i bokens nio berättelser. Författarinnan till oemotståndligt charmfulla70-talsromaner som Lögnens fader och Tålamodets barn släpper sin van trogen med förkärlek fram udda och öppenhjärtiga gestalter, enslingar som utan ängsliga sidoblickar låter sig fångas av någon specifik idé. Många av de känsligt porträtterade existenserna sträcker sig gärna ut i drömmarnas och fantasiernas värld, i myten och de dolda föraningarnas töcken.

Märkliga levnadsöden avtecknar sig därför på skilda håll i samlingen. Somliga av dem drivs av intellektuell nyfikenhet, exempelvis den 92-årige Noah, som en dag beslutar sig för att skriva en egen torahrulle för hand, medan andra lockas av uppbrott och flyktimpulser, strapatsfyllda färder till fjärran land, som den havstokige boktryckaren Beppe. Alla bär de inom sig en säregen vision – möjligen för att därigenom skydda sig mot en påträngande känsla av ensamhet.

Liksom tidigare texter framställer Gabriela Melinescu emellertid ensamhet också i positiv dager. ”Han var ensam, utblottad och i sitt djupaste väsen fri”, avslutas en av berättelserna. ”Att vara fri betyder att alltid vara ensam”, betonar kvinnan i nämnda inledningsnovell. Ensamhet betecknas i dessa sammanhang som ett grundvillkor för konstnärligt skapande. Det handlar om en självvald isolering, utan vilken kreativiteten inte får plats.

Några renodlade eremiter befolkar ändå inte dessa sidor. Flera scener är förlagda till myllrande landskap, där gemenskapen firar triumf. Kärleken och dess begränsningar gestaltas ofta mot bakgrund av festliga tillställningar och glada folkliga upptåg. I dessa uppsluppna och mustiga partier tycker man sig höra vissa ekon ur jiddischlitteraturen: det yttre tempot höjs, händelserna skuttar fram som i sagans värld. Samtidigt reser sig ibland en klar östeuropeisk klangbotten.

Fängslande nog märks emellanåt ett nära släktskap med en Kolakowski. Särskilt Zakarels skugga väcker associationer till den polske filosofen. I denna historia talar en verbalt slagkraftigt djävul, som i åratal ägnat sina krafter åt att så ondska i en redan smått förvirrad präst. Speciellt framgångsrik har mörkrets representant i detta fall dock inte varit, det får läsaren snart veta. Prognosen försämras drastiskt när subjektet för hans infiltration plötsligt råkar en kvinna, vars inflytande leder till nog så tillräckligt fördärv. Djävulen tappar fotfästet. Rollen upplöses, han blir sysslolös. Summeringen är bitter: ”Förut var jag pigg, besvärlig, bråkig och ondskefull som en djävul måste var. Nu är jag bara en trasa, oförmögen att ge mig iväg till Skuggriket.”

Andra skiftningar mellan ljus och skugga återspeglas ur oanade perspektiv när Melinescu med detaljkänsliga redskap fokuserar tunna förbindelser mellan yta och djup, mellan det som synes var och det som är. I en sorts förlängning av detta fångas förhållanden mellan liv och död – liksom mellan verklighet och fiktion. Intentionen känns igen från hennes tidigare böcker.

Av återkommande slag är även, såsom antytts, diagnoser på den nation från vilken författaren sedan årtionden emigrerat. Ljusa, aningen nostalgiska stämningar varvas med dystrare politiska betraktelser. Mellan raderna skymtar – som tidigare – tankar om exilens prövningar.

Också ur formmässig synvinkel står Gabriela Melinescu att känna igen. Den lediga och lättflytande prosan är lika levande och bildtät som någonsin tidigare. Poeten inom henne viker sällan undan. Naturiakttagelsen imponerar – inte minst i den vackra titelnovellen, vilken kan betraktas som en välstämd final. Att perspektivet där stundom sträcker sig mot underjorden förtar knappast effekten av den målande beskrivningen. Tvärtom.