Om ärenpris och annat

Lars Thunbergs senaste diktsamling, Saken, Ljuset, Skuggan, är liten till omfånget och enkel till sitt yttre utförande. Men skenet bedrar. Det är ingalunda en lättläst bok. Som i tidigare diktsamlingar rör sig denne poet i gränslandet till det outsägliga, där de stora frågorna om livet, döden och Gud ständigt dyker upp. Men det är inte i ett avlägset land varken i tid eller rum. Tvärtom uppehåller han sig mitt i vår samtid och det är härifrån som hans kommentarer utgår. Och det är en kristen interpretation av tillvaron som han ger. Tanken tränger sig på, skriver han, och den vet sin plats och den finner symboler som återspeglar hans nöd: ”ärenpris, sädesärla, med återhämtade vingar en fladdermus: pepparögon, vingklor i grottskugga sluten omkring sin kropp”. Men här gör författaren halt. Tvånget att spörja och driver honom rakt in i ickevetandets återspel, ett annat namn för den Outsäglige. Lars Thunberg hör till den fåtaliga skara av kristna poeter av klass som skriver på svenska för närvarande och det som är speciellt utmärkande för Thunberg är att den kristna traditionen från bibeln och kyrkofäderna är så påtagligt närvarande i hans diktning. Om det nu förhåller sig så är det mycket viktigt att lyssna till honom. För vad är poesi om inte att tolka tillvaron med hjälp av den som, i bästa fall, är den mest pregnanta av alla genrer.

Det finns olika teman som man kan följa i det trettiotal av dikter som samlingen omfattar. Till exempel ensamhet och möte. Samlingens första dikt ”Ett steg” ger ett lätt anslag. I skuggan, ljuset, nåden, närheten och våndan tar han det lätta steget för att bli till i mötet med den Högste. En och en måste vi gå. ”Hur ensam var inte Buddha under bodhi-trädet! Hur ensam var inte Kristus, utstängd från rävkulor! Hur ensam vågar jag inte vara, när ingenting sänker din vinge över min värld! Jag vet inte. Jag är. Ärenpris kröner från låghet, och allting blir plötsligt försyn.” Modet att finnas till utan några som helst försäkringar bekräftar den ödmjuka mänskliga existensen i den allt omfattande Försynen.

Det dagsaktuella har sin självklara plats. Vi möter en bitande ironi mot den sorts nyandlighet som bortser från Jesu betydelse för kristendomen. I dikten ”Om altaren” där ”Gudsgåvan från ovan” är det oumbärliga offer som ingen, ingen kan lyfta bort. Det är Gud själv som lägger sig som offergåva på det altare som har sin ofrånkomliga plats som centrum i Thunbergs universum.

Ett väsentligt drag är också samhällsengagemanget. Hos Thunberg är detta en oundviklig följd av inkarnationen. ”Men helig är ännu den jord där Gud tog plats.” Som en frän kritik av det statsbärande partiet, kan man läsa dikten ”Sanning och svans”. Sanningen viftar sällan på svansen. Det gör däremot inställsamma hundar och den villfarelse som kallar sig sanning men som i själva verket är kallsinnig ekonomi. Om det stora i det lilla handlar dikten ”Några som lider”. Det politiska beslutet leder till att några blir lidande. Den spiralrörelse uppåt mot det som kallas problemets lösning blir alltid en rörelse nedåt för någon, för många. Där står fåren och getterna inför domen. ”Och vi kan inte hosta eller skrika, bara tala om det vi gjorde, när vi intet gjorde.”

Om ”Saken”, ett av de tre orden i titeln, står för sorgen döden eller kärleken eller något annat, vill jag låta vara osagt. Ordet går att utläsa på olika sätt. Synnerligen expressivt är bildspråket i dikten med samma namn: ”När bara Saken föreligger skakar hjärtat sig klaffsjukt mot revbensgaller.” [ …] ”Sakens sagesman gick i döden.” [ …] ”Jag tränger med fingrar som darrar in under revbensgallret och hämtar det döende hjärtat in i min hand.” Jesu hjärtafromheten är inte längre så vanlig, men nog är det ett pregnant och slitstarkt bildspråk som författaren aktualiserar. ”Hjärta – hand – andning”, tre bilder för livet i Kristus, som talar frid och vila till poeten och därmed till hans läsare.