En grekisk familjehistoria

Titeln på Theodor Kallifatides senaste bok, Mödrar och söner, (Albert Bonniers förlag, 2007) kunde få den presumtive läsaren att tro att boken rent konkret behandlar ett mer generellt ämne än som här bokstavligen är fallet. Kallifatides skriver om sin egen mor, om sina egna förfäder, i så många led bakåt som hans familjs rikedom på muntliga berättelser erbjuder. Tiden hastar. Modern är 92, han själv 68 år. Han skriver för sina barnbarn i Sverige. Utvandraren och invandraren söker själv sina rötter, för sin egen och sina efterkommandes skull.

Det borde kunna skrivas många sådana böcker av invandrare i vårt land: blodiga historier om krig, diktaturer, fångenskap, umbäranden, svält, fattigdom och hemlöshet, om bödlar och hjältar. Grekernas historia utgör som bekant inget undantag.

Alltså, Theodor reser till Athen för att under en vecka besöka sin gamla mor. I bagaget har han med sig sin avlidne fars ganska torra biografiska anteckningar. På insidan av bokens pärmar får läsaren se ett avsnitt av den vackra grekiska pikturen i bild. Avsikten är att översätta detta dokument och medan tid är komplettera den återhållna berättelsen som sträcker sig över större delen av förra seklet och ytterligare några decennier tillbaka. Testamentet föranleder många frågor. Svaren finns i vissa fall i moderns, Antonias, kristallklara minne. Det gäller att med inte så lite finkänsla locka fram dem.

Tillsammans sitter de båda på balkongen till den gamla våningen i ett Athen bortom turiststråken, där Akropolis ibland kan skönjas i diset. Läsaren släpps in i den täta relationen mellan mor och son. Det är betagande, rörande, roligt och tragiskt. Det är en kärlekshistoria. Fram ur de många berättelserna träder människor till sin karaktär och kaliber formade av de yttre omständigheterna i sin tid och ofta med en inre styrka och en kultur präglad av forntidens hjältesagor och gudavärld. Många gånger är de själva inte alls medvetna om detta men de odlar ändå det antika arvet i sitt språk och i sin livsstil. Kallifatides reflektioner om de ärvda berättelsernas betydelse är tänkvärda. Vår tids individualister har oftast inget utrymme för dem. Kanske kan en invandrares nostalgiska klarsyn visa oss detta. Han gör det i vart fall utan pekpinnar.

Kallifatides språkbehandling är lysande och läsandet en njutning. Välformulerade aforismer trängs i texten. Den sentimentalitet som ämnet inbjuder till balanseras av både hans egen och moderns bitska ironi. Gråt och skratt ligger här mycket nära varandra.

Den ömsesidiga kärleken mellan mor och son kastar sitt ljus över den skatt som minnena utgör. Den förlorade sonen som återvänder är en grundberättelse i vår existens. Modersfamnen som sluter sig och öppnar sig skapar en förutsättning för Kallifatides kreativa arbete också när det försiggår i ett nytt land. ”I dessa stunder blir mamma ett stort hav, som omger mig utan att hota mig. Jag hör på hennes röst och tänker på annat, närvarande och frånvarande på en gång.” På sätt och vis blir Antonia kanske ändå en bild för alla mödrar och Theodor och vi alla utvandrade söner i vår egen tid.