För exakt hundra år sedan publicerades i England en science fiction-artad roman, Världens furste, i svensk översättning av Kr. Anderberg 1911. Författaren hette Robert Hugh Benson, var son till ärkebiskopen av Canterbury, hade konverterat och blivit katolsk präst och framträtt som författare.
Romanen torde vara alldeles bortglömd i dag och är ju inte heller något litterärt mästerverk. Men den är faktiskt intressant av flera skäl. Handlingen tänks förlagd till slutet av 2000-talet. Den skildrar, år 1907, ett samhälle där författaren på ett förbluffande och nästan kusligt sätt lyckats pricka in en senare tids händelser: en stor massaker 1914, kommunisterna tar makten 1917, Europa enas under en president, olika tekniska fantasier, där luftskeppen och elektriska tåg på stålskenor sköter trafiken och brev skickas elektroniskt. Det gemensamma språket är esperanto. Världen är delad i tre delar: Europa, Östvärlden och Amerika, och det stora hotet kommer från Östvärlden. Protestantism och ortodoxi har utrotats. Den enda kristna religion som finns kvar är katolicismen.
Den ene huvudpersonen, Oliver Brand, engelsk parlamentsledamot, är hängiven humanitarismen, en ny lära som vilar helt på förnuftets grund och som sätter människan i centrum. Gud är människa, inga andra präster än statens styresmän finns, inga andra profeter än universitetens och skolornas lärare. En ny karismatisk och samtidigt gåtfull ledargestalt uppträder, Felsenburgh. Han är Skaparen, Återlösaren och Frälsaren, Människosonen, Alfa och Omega, begynnelsen och änden samt Livet självt. Genom honom formas en panteistisk enhet, som gör slut på alla stridigheter mellan nationerna, och successivt tillväller han sig allt större makt. Men en hake finns: den katolska kyrkan. Den viktigaste representanten för katolicismen är prästen Percy Franklin, lika karismatisk som Felsenburgh och förbluffande lik honom, nästan som en dubbelgångare.
Förföljelser startar mot de kristna. Oliver Brants hustru Mabel, som dyrkat Felsenburgh och i honom verkligen sett världens frälsare, får sin tro på hans förmåga att skapa fred på jorden rubbad. Hon skriver i ett avskedsbrev till Oliver att hon inser att han och humanitaristerna har rätt men att hon själv inte orkar leva med insikten om allt blod som har flutit och kommer att flyta. Därför tar hon sin tillflykt till en euthanasiklinik.
Katolikerna hade tack vare den gamle vördnadsvärde påven Johannes XXIV:s insatser fått ha Rom som en fristad, men förföljelserna blir allt intensivare, sedan en ny kult införts: att alla måste avsvärja sig sin kristna tro och ansluta sig till dyrkan av den nye gudaliknande människan Felsenburgh. (Parallellen med förföljelserna av de första kristna i Rom är ju tydlig.) En armada luftskepp bombar Rom sönder och samman. De enda kardinaler som undkommer är Percy Franklin samt den åldrige kardinalen av Jerusalem och den tyske kardinalen. Dessa tre tar sin tillflykt till Nasaret, till den plats där Jesus levde och verkade. Percy blir vald till ny påve under namnet Sylvester, och sedan de två andra kardinalerna avlidit utnämner han 12 nya kardinaler bland de få präster som fortfarande håller fast vid katolicismen. En av dem är dock en förrädare, precis som Judas. När Felsenburgh på grund av detta svek fått klart för sig att den nye påven lever och finns i Nasaret iscensätter han en mäktig attack med bombande luftskepp från hela världen mot Nasaret. Boken slutar med att påven och de kardinaler och präster som han kallat till sig firar mässan och går i procession med den heliga hostian – och då sker segern. Kristus kommer åter. ”Och denna världen och all dess härlighet var ej mer.”
Romanen vore väl värd att utges på nytt, möjligen i en något modernare språkdräkt. Samtidigt ger gammalstavningen en viss atmosfär åt skildringen och man erinras om att romanen faktiskt skrevs för hundra år sedan.