Sven Delblanc var en närmast självklar del av svenskt kulturliv. Hans position tycktes given och orubblig, och det blev ett ekande tomrum efter honom, när han avlidit i cancer 1992. Under nästan femton år har han varit alldeles frånvarande.
Nu bryts dock tystnaden allt mer. Mycket av det kan vi tacka det alerta Delblanc-sällskapet, bildat 1999, för. Efter ett par mind-re skrifter kom förra året Delblancs brevväxling med Vilhelm Moberg ut under titeln Broder Ville, Käre snälle Sven. Och i år har vi redan fått se Delblancs många studier kring Strindberg samlade i Strindberg – urtida, samtida, framtida, när så nästa bok av tyngd publiceras: ett urval av Sven Delblancs texter kring litteratur som fått namnet Kritik och essäistik 1958–1991.
Det är en tjock volym, på dryga 500 sidor, som litteraturvetaren Lars Ahlbom redigerat. Texterna spänner från Delblancs tid som dagskritiker i slutet av 1950- och början av 1960-talen, och i princip ända fram till slutet av hans liv. I boken har de svenska författarna samlats för sig och de utländska för sig, det gör det helt enkelt lite lättare att hitta. I en tredje avdelning ligger så mer övergripande texter om konst, litteratur och idéer. Med ett bredare perspektiv kompletteras och fördjupas här på många sätt analyserna av de enskilda författarskapen.
Det är slående att ju mer man själv läst en författare, desto större utbyte har man av Delblancs essäer – vilket säger något om deras halt.
Så vari ligger storheten? Tre egenskaper utmärker litteraturkritikern Delblanc: han är en läsande, en tänkande och en kännande människa.
Bottenlärd är det ord som bäst uttrycker vidden av Sven Delblancs läsande. Man kan inte låta bli att imponeras av hans kunnighet. Men lika stort är att han aldrig koketterar med hur bildad han är – en elitism som annars ligger nära till hand för klassresenärer. Delblanc steg uppåt till akademiker och framgångsrik författare, och tillägnade sig en ny kultur. Inre kluvenhet och känslan av att inte riktigt höra hemma någonstans kände han nog, men aldrig förakt för den bonde- och i viss mån arbetarmiljö han kom ifrån. Symptomatiskt är hur han 1985 förmår hålla samman sina världar när han skriver: ”Jag vill gärna erkänna att jag ännu omfattar den dröm som heter ’konsten åt folket’, detta som vi kallar folkbildardrömmen. Jag vill tänka mig kulturen som en pyramid, som visserligen har och måste ha en spets i det blå, som kanske bara indirekt, genom mellanled, når fram till folket, en pyramid som emellertid måste äga en solid bas som vilar i folkets stora massa.”
En ytterligare aspekt av Delblancs läsande är hur nära han hela tiden håller sig till texterna. Hans utgångspunkt är inte epokindelningar eller teoretiska analysinstrument, utan personerna själva och deras böcker. De stora perspektiven kommer in i relation till det som faktiskt står skrivet.
Ett andra drag hos Delblanc är att han också tänkte, vilket skiljer ut honom från många andra läsande människor. Han inte bara förmådde analysera själva det bärande innehållet i en bok, utan han gjorde det också genom att tänka själv. I hela sitt liv tycks han ha stått fri från olika grupperingar och kotterier (och därmed också från de för dagen förhärskande idéerna om litteraturen). Till det bidrog säkerligen hans grundläggande pessimistiska läggning. Den kunde tidvis röra sig farligt nära människoförakt och gjorde att han alltid höll sig på sin kant. Men även det förutan framstår han som något så ovanligt som en verkligt fri och självständigt tänkande människa.
Ett tredje drag är att Delblanc var en i högs-ta grad kännande människa. I en sen text, tillkommen i den kris som oförståelsen inför hans egen roman Änkan utlöste, försvarar Delblanc den subjektiva drivkraften i skapandet. Han belyser med hjälp av Strindbergs kamp med skuldproblematiken, Hjalmar Bergmans med den egna bisexualiteten och Gunnar Ekelöfs med hans hatkärlek till modern. Konsten är en människans tilltal till en annan människa och måste handla om sådant som berör. Både när Delblanc själv skriver och när han läser så är det något som angår honom. Genom att läsa och skriva vill han kommunicera, all sin misantropi till trots.
Med Änkan ville Delblanc i populärromanens form diskutera ”människans tragiska och omöjliga val mellan Ordning och Frihet med följdproblem som Ansvar – särskilt konstnärens och den intellektuelles – och Skuld”. Men han konstaterar bittert: ”Får jag döma av den kritiska receptionen är jag ensam om att finna dessa problem angelägna eller ens begripliga. Det ter sig under sådana omständigheter skäligen meningslöst med en fortsatt produktion.”
Friheten som urartar till barbari och Ordningen som urartar i tyranni är ett tema som löper som en tråd genom stora delar av Delblancs produktion. Frågeställningen antar olika skepnad och dyker i det föreliggande urvalet också upp som en diskussion om begreppet humanism. Delblanc skräms av den allt mer hegemoniska naturvetenskapen och ”dess titaniska ättelägg teknologin”. Hans bekännelse till humanismen som ”en ständig revolt” är ett trotsigt försök att värna de andliga värdena och människans storhet.
Taget för sig självt framstår det som nästan lite naivt, men Delblanc var naturligtvis inte omedveten om humanismens janusansikte. Renässansen kunde föda fram Pico della Mirandolas magnifika vision av den fria människan men alstrade samtidigt en svart spegelvänd bild i Machiavellis amoraliske furste. När människan blir alltings mått är det inte givet att resultatet blir Delblancs ljuse, lärde sanningssökare. 1900-talets vittnesbörd tycks snarare vara att linjen kan följas fram till alla värdens sammanbrott. Men den religiösa analfabetismen i Sveriges kultur gjorde dock kommunikation i frågan omöjlig. Och det plågade Delblanc djupt.
Till slut är det också kommunikationen som är själva prövostenen för kritikern Delblanc i detta urval. För det som mer än något annat utmärker hans läsande, tänkande och kännande är hans strävan efter att försöka förstå författaren utifrån hans eller hennes egna förutsättningar. Den enda relevanta bedömningen är utifrån författarens egna intentioner. Vad är det diktaren vill säga, och hur lyckas han eller hon uttrycka och kommunicera det?
Det betyder inte att Delblanc skulle kräva något slags entydighet av litteraturen. Tvärtom försvarar han frenetiskt diktens intuitivitet, självständighet och mångtydighet. Här återvänder han också flera gånger till begreppet ’multivalens’ – hur en roman eller dikt kan fungera på flera plan samtidigt, genom att berättaren ”under en yta tillgänglig för alla bygger in mer sofistikerade budskap för en elit”.
Den genomgående viljan att förstå hos Ahlboms Delblanc gör också att han framstår som så oerhört vänlig, även när han är kritisk. Efter ett tag kan man sakna den polemiska snärt som ju var ett annat signum för honom. Men Delblancsällskapet aviserar till nästa år vad som väl kommer att bli ett kompletterande urval, där fokus just ligger på de mer samhällskritiska texterna.
Så kan vi snart fortsätta den njutning det innebär att läsa Sven Delblanc. Vem skriver idag litteraturkritik som ens kommer i närheten av denna kombination av bred beläsenhet, självständigt tänkande och en känsla för litteraturens faktiskt livsavgörande värde? Måhända är det orättvist att fråga så. Delblanc var kanske en unik legering av svartsynthet och vitalitet, folklighet och lärd humanism. Upplevelsen av tomrum efter hans bortgång tyder på att det är så. Och redan innan man når slutet av Kritik och essäistik sörjer man över att det måste komma. Samtidigt är denna samling av texter något som man kommer att återvända till. Det är bara att glädja sig över Sven Delblancs återkomst i samtalet.