Romanen Kungens komediant utgör den and-ra delen av den trilogi som Agneta Pleijel inledde med Drottningens chirurg. Handlingen utspelar sig även i den nya romanen i Stockholm, tiden är sent 1700-tal, och en del av personerna från den första romanen figurerar även i Kungens komediant. Huvudpersonen, skådespelaren Lars Hjortzberg, är en avlägsen släkting till författaren.
Om Gud inte finns, vem skall då förlåta oss? Den frågan ligger outtalad under den bikt som Lars Hjortzberg avger inför Lovisa, romanen igenom kallad Liten. Det var hon som föddes av dvärgkvinnan i inledningskapitlet av Drottningens chirurg, hon som fick växa upp hos familjen Schützer, eftersom modern dog i barnsängsfeber. Hos familjen Schützer hamnar också omsider Lars som lärpojke till Schützer, och i ensamhet och mörkrädsla söker han skydd hos Liten, som han upplever som en storasyster.
Lars föddes 1772, samma år som Gustav III genomförde sin statskupp och införde enväldet i Sverige. Modern, som redan har fött fyra barn, sjunger i operakören under sin långt framskridna graviditet. Lars upplever sång, musik och dans redan före födseln. Visserligen anställdes han ju som lärpojke hos arkiatern Schützer, men modern lyckas snart få in honom i Operans ensemble. Målande beskrivs hur Gustav III genomdriver ombyggnaden av det gamla Bollhuset till en franskinspirerad Opera, och detta sker mot bakgrund av ett land och ett Stockholm drabbat av hård vinter och hungersnöd och stort elände bland fattiga människor. Enligt kungen är dock opera något som rör vid människors innersta och djupaste längtan och som därför ingalunda borde vara förbehållet endast de övre samhällsklasserna utan öppen för alla.
Romanen rör sig på flera olika plan. Livet vid Gustav III:s hov ägnas stort utrymme, där kungen själv framställs i all sin gåtfullhet och mångtydighet. Vardagslivet i det borgerliga Stockholm målas också upp. Agneta Pleijel har en förmåga att med små medel få en hel epok att bli levande, med färger, dofter och ljud, med ljus och skuggor, rikedomens överflöd och armodets nöd och svält, smuts och stank.
Ett huvudmotiv är förstås teatern och skådespelarkonsten. Mycket i romanen uppehåller sig vid de villkor som gäller för skapande människor, och det är ju inte någon djärv gissning att Agneta Pleijel lagt in åtskilligt av egna funderingar kring sitt författarskap i Lars Hjortzbergs arbete med att studera in nya roller och tränga in på djupet i de människors psyken som han skall gestalta. Han hade drömt om att få spela stor tragedi men förblir livet igenom komedianten, som roar publiken och får den att glömma den trista vardagen.
Allt ändras när Gustav III blir skjuten. Under tretton långa dagar ligger kungen på sin dödsbädd. Den som hela tiden är nära honom, läser högt för honom för att skingra plågorna, registrerar allt intrigspel och all falskhet och all maktkamp runt kungen, det är Lars Hjortzberg som blivit kungens favorit. En natt står han inte ut utan flyr till Lovisa, mest kallad Liten. I sin förtvivlan förgriper han sig på henne, trots att hon försöker värja sig. Kan detta förlåtas? Kan hon förlåta?
Och då kommer vi över på Litens roll i romanen. Den är märkvärdigt passiv och stum. Det är Lars som berättar sitt livs historia, delger henne sina tankar och sitt grubbel, men ingen enda gång svarar hon med annat än minspel eller blickar. Varför tiger Liten? Är det för att markera kvinnans underordnade ställning, kvinnan som offer, förkrympt och tystad genom seklerna? Eller har hennes tystnad ett egenvärde? Finns det kanske inga svar på de existentiella frågor som finns som underströmmar i boken, frågor om livet och döden, om makten och den kärleksfulla uppoffringen, om skuld och förlåtelse?
Mot slutet av sitt liv talar Lars om bilder, om att människan inte kan klara sig utan bilder. ”Bakom bilderna finns något annat. Vad är det? Kanske är det Gud, fast han aldrig har visat mig sitt ansikte eller talat till mig. Är det vi kallar Gud kanske en evigt pågående förvandling? En rastlös rörelse? En eld så våldsam att länder ödeläggs och folk krossas? Är skapelsen kanske Guds fruktansvärda drift till liv, den som förgör och plånar ut och förintar medan den oavbrutet skapar nytt?” Den elden hade kung Gustav och den gjorde teatern levande men ledde samtidigt till förgörelse av honom själv.
För Lars Hjortzberg hör teater och kärlek ihop. ” Jag har aldrig kunna skilja mitt skådespeleri från kärleken. Älska och spela. Det tycks mig vara samma sak.”
Lars Hjortzberg dör i Nyköping, vid besök hos sin son, med sina kära omkring sig. Det är slut på bekymren, slut på självanklagelserna för det onda han gjort, slut på ångesten. ”Jag själv är nu en flygande flinga, en molntapp, en blomma, en doft men allra mest en liten flaga snart ohörbar musik.” Kan det sägas vackrare?