En häftig ömhet

För vem komponerar man i dag musik med religiösa förtecken, när kyrkorna sedan länge har upphört att vara beställare av rang? Om kyrkobyggnaden lockar en större publik först när den fungerar som konsertlokal – ett påfallande drag inte minst inom svenska kyrkan – fungerar å andra sidan konserthus också som lokal för moderna mässor, rekviem och annan musik som utgår från den stora kyrkliga traditionen men som uppförs av rent musikaliska skäl.

Inom skivproduktionen har efterfrågan på kristen musik av de mest olika slag blivit allt större, från gre-goriansk sång – där den verkliga bästsäljaren, en dub-bel-cd med ett urval av munksång från Santo Do-mingo-klostret i Silos, har sålts i åtminstone fem mil-joner exemplar – till nykomponerade verk av radikala modernister. Man talar ibland om ”den sakrala mini-malismen” för att föra samman sådana nu verksamma kompositörer som Tavener, Pärt och Görecki – särskilt sedan de till allmän förvåning har nått ut till en stor och uppskattande publik (som man kunde se i Stock-holm förra hösten under Arvo Pärt-veckan).

Denna framgång i sin tur har ökat skivbolagens in-tresse för att satsa även på denna till synes så snäva nisch – och ett resultat är att skotten James MacMil-lan, som tillhör en yngre generation, har fatt ut fem cd-skivor under de senaste fem åren (den första på Koch-Schwann och de senare på Catalyst, vars stora namn han är).

I motsats till den asketiskt förenklade stil som utmärker både Tavener och Pärt och i viss mån Görecki är MacMillans musik robust och modernt orolig, vilket visar sig särskilt tydligt i den framträdande plats han ger alla möjliga typer av slagverk. Kontrasten är stor mellan dämpad stillhet och plötsliga häftiga utbrott. Han kommenterar gärna sina kompositioner och för-klarar hur valet av instrument och rytm är avsett att musikaliskt framställa en karaktär eller en tankegång.

Den i sin tur är ofta präglad av hans socialistiska övertygelse och hans intensiva katolska tro liksom av känsla för den skotska kulturen och nationaliteten.

Rekviem för en häxa

MacMillan föddes 1959 i en katolsk familj i Skottland och har i stort sett förblivit sitt hemland trogen. Sitt verkliga genombrott fick han vid en konsert 1990 med sitt verk The Confession of Isobel Gowdie; när den senare kom på cd-skiva, fick den 1993 pris av den ledande brittiska musiktidskriften Gramophone som årets bäs-ta skiva med modern musik. Det är en orolig och häf-tig, rent instrumental musik som vänder sig mot för-följelser och tortyr världen över, men ämnet är taget ur den skotska historien med dess brutala häxförföljelser (liksom 1600-talets svenskar var skottarna synnerligen benägna att leta upp häxor och bränna dem på bål, sedan en bekännelse plågats fram ur dem). Som kon-trast och protest mot våldet står bland annat musika-liska citat ur den latinska dödsmässan, och MacMillan har själv beskrivit verket – eller dess avslutning – som det rekviem som aldrig blev sjunget för Isobel Gowdie.

Advent och påsk – gamla och nya toner

En liturgiskt inspirerad motsvarighet till en sådan programmusik kom sedan i Veni, veni, Emmanuel. Den bygger på en senmedeltida fransk sång till denna text för en av de sista dagarna i advent, men musiken be-handlas på ett högst nutida sätt och slagverken är do-minerande. I sina egna kommentarer pekar komposi-tören både på den franska adventssången och på sym-boliken med en rytm som liknar hjärtslag och som syftar på Kristi människoblivande. Denna moderna – och anslående – adventsskildring i musik avslutas så med ett avsnitt som är direkt påverkat av påsknattens stora jubelmusik över uppståndelsen.

För den som inte känner igen de musikaliska före-bilderna är de dock inte särskilt lätta att finna i flödet av häftiga rytmer; ett problem som egentligen gäller all den klassiska musik som bygger på varianter av melo-dier som lyssnaren förväntas vara bekant med (barnvi-sor, psalmer, folkvisor). Man skulle önska att skivin-spelningar kunde omfatta även de musikaliska för-lagorna, något som dock är ett sällsynt undantag. (Det finns en inspelning av Charles Ives fjärde symfoni, där cd:n börjar med några av de amerikanska psalmer som kompositören anspelar på.)

För långfredagen har MacMillan skrivit ett längre körstycke, Seven last words from the cross, alltså Jesu sju ord på korset, och för påskmorgonen ett verk som är starkt påverkat av medeltida mysteriespel, Visitatio Se-pulchri (Besöket vid graven).

Den mest kända tonsättning som utgår från Jesu ord på korset är komponerad av Haydn, som bearbetade den på skilda vis; i vår tid har den lockat den ryska modernisten Gubaidulina, och MacMillan har hänvi-sat till dem bägge, men stilen är omisskännligt hans egen. Den är fyrtiofem minuter lång och skriven 1993 på beställning för brittisk television.

Varje Jesus-ord har sitt eget avsnitt och sjungs an-tingen av kören eller enbart av höga sopraner. Flera av dessa stycken inrymmer också avsnitt ur den katolska passionsliturgin, alltifrån palmsöndagens Hosianna till långfredagens responsorier ur Tenebrae och gudstjäns-tens Improperier, Guds förebråelser till sitt folk, som-ligt i engelsk översättning och annat på latin.

Det är en smärtsam och upprörd musik, samtidigt som den har en viss rituell formalisering; när orden har tonat bort, tar sorgen vid i tongångar från traditionell skotsk klagomusik.

Visitatio Sepulchri, Besöket vid graven, också från 1993, är skrivet för teater och bygger på ett högmedel-tida mysteriespel. Den enkla texten, en dialog mellan änglar och kvinnorna vid graven, går mellan ”talsång”, recitation och gregorianskt färgad sång och berikas med en av de klassiska påskhymnerna Victimae pa-schali laudes; sedan vidtar ett långt Te Deum, huvud-sakligen sjunget i modern stil med många av de höga sopranpartier som MacMillan har en särskild känsla för men också med inslag av ”talsång” och avslutat av ta-lade upprepningar av slutraden, som om sångarna nu ville meddela oss direkt vad hymnen vill säga. Sam-mantaget blir det en längd på fyrtio minuter.

MacMillan flätar samman texter och tonfall ur den stora katolska traditionen med en omisskännligt nutida musik, vilket visar hur sammanvävt gammalt och nytt är i framställandet av de ständigt upprepade mysterierna.

Försvunna fångar

Det är stimulerande musik men kanske för orolig för att bli någon modern klassiker. På ett sätt politiskt tids-bundna men på ett annat sätt giltiga över de enskilda händelsernas gränser är de verk som bygger på Mac-Millans engagemang i befrielseteologi och reaktion på det politiska förtrycket i Latinamerika. Detta sker med en lyrisk skönhet och en ömsinthet som kanske är nöd-vändiga för att göra det grymma ämnet uthärdligt. På skiva är musikdramat Busqueda kopplat till Besöket vid graven och Cantos sagrados till Jesu ord på korset.

Båda utgår de från latinamerikanska texter om för-svunna och mördade politiska fångar. Busqueda bety-der sökande och är bland annat namnet på en grupp i Oxford som söker uppgifter om de försvunna. Verket komponerades 1988 och blandar talade ord med sång, så att man skulle kunna kalla det ett drama med mu-sikaliska inslag. Det bygger på texter av de mödrar i Argentina som offentligt protesterade mot att ingen-ting få veta om sina arresterade barns öde, ofta lyriskt betonade skildringrar av minnen och av sorg, stundom med direkta anspelningar på Jesu lidande och Marias sorg. Detta drag understryker MacMillan starkt genom inflätade citat ur mässan, främst ur trosbekännelsen.

Orden om korsfästelse och uppståndelse, lovsång och bön om förbarmande får en särskild tyngd i detta sammanhang, ofta en dramatisk stolthet, som ger vär-dighet och kraft åt protesten mot våldet.

Året därpå, 1989, komponerade MacMillan sina Cantos Sagrados (heliga sånger) med ett likartat inne-håll. Formen är dock annorlunda, med genomgående sång till enstaka inslag av orgelmusik.

Texten är tagen från latinamerikanska diktare; Ariel Dorfman skriver om våld och död – och förlåtelse, medan Ana Maria Mendoza reflekterar över jungfru Maria i Guadalupe och det spanska förtryckets histo-ria. Höga sopraner omväxlar med mer dramatiskt be-rättande sångare, och som en bakgrund kan man ana en latinsk Maria-hymn och trosbekännelsens ord om korsfästelsen.

Mer direkt ställs de två motiven mot varandra i den första sången, som behandlar fyndet av en död kropp i floden, omöjlig att identifiera. Sångaren vill inte att utomstående ska röra den, ”Jag kan begrava mina egna döda.” Orgelmusik börjar ljuda, och sedan fortsätter sången sorgsen men tydlig med ett avsnitt på latin ur rekviem-mässan; här blir mötet mellan dagens våld och kristendomens insikt om lidandet tiderna igenom sär-skilt tydlig.

Ett sådant sammanställande av liturgiska texter och nutida politisk protest kräver omdöme för att inte bli grov propaganda. MacMillan gör detta med en ömhet mot de plågade och en inlevelse i deras förhoppning-ar som är sant gripande, medan de våldsamma inslagen i musiken direkt associerar till slag och skott. Mer än i andra verk dominerar dock de lågmälda tongångarna, den innerliga känslan.

Bärsärkar och andra

Sitt engagemang för nutida politiska händelser visar MacMillan också rent instrumentalt på sin senaste ski-va, The Berserking. Titelverket är en pianokonsert som har fått sitt namn av kompositörens syn på den skots-ka nationalkaraktärens avigsidor, rasande utbrott som inte leder till någonting. Ett annat stycke uttrycker glädjen inför Nelson Mandelas frigivning och bygger på en sydafrikansk nationalsång, vars beståndsdelar bryts upp på olika sätt.

Den musikaliska citattekniken dominerar i stycket Britannia, där avsikten är att belysa de olika sidorna av nationalismen, också de mer brutala.

Skotska folkmelodier är en annan inspiration som återkommer i hans verk på tidigare skivor, särskilt i fle-ra som bygger på kärleksdikten Tryst. Också utomeu-ropeiska musikkulturer har inspirerat honom, främst den indonesiska gamelang-orkestern.

Att i musik illustrera bildkonstverk har lockat många kompositörer i vår tid. MacMillan gör det med finess och utpräglad humor i stycket ”… as others see us …”, vilket utgår från en porträttsamling av engelsmän från olika tider, alltifrån Henrik VIII till forskaren Dorothy Hodgkin och poeten T. S. Eliot.

Häftig ömsinthet

MacMillan har utvecklat en personlig stil som man inte tar fel på, häftig och modernt orolig men med inslag av stillhet och medmänsklig ömhet. Med rent musikaliska medel visar han ett sätt att leva och se värl-den utifrån en radikal upplevelse av den kristna tron där Gud själv har blivit vår medmänniska.