En trappists testamente

Om det händer en dag – och det kan bli idag – att jag faller offer för terrorismen, som nu tycks vilja omfatta alla utlänningar i Algeriet, då vill jag att min kommunitet, min kyrka, min familj skall veta att mitt liv är givet åt Gud och åt detta land. Måtte de acceptera att den som ensam är Herre över allt liv måste vara införstådd med denna brutala död. Måtte de be för mig: hur blir jag värdig ett sådant offer?

Måtte de inse att denna död hör ihop med alla dessa människor som dött lika våldsamt utan att någon bryr sig eller ens känner till det. Mitt liv är inte mer värt än någon annans. Det är inte mindre värt än någon annans. Det har i alla fall inget av barnets oskuld över sig. Jag är tillräckligt gammal för att inse att jag har del i ondskan som tycks ha herraväldet i världen, också den som kommer att drabba mig i blindo. När stunden är inne skulle jag vilja ha så mycket sinnesnärvaro att jag kan be om Guds förlåtelse för mig och mina medmänniskor och samtidigt förlåta min mördare av hjärtat. Jag kan inte önska mig en sådan död. Det är viktigt för mig att få säga det.

Jag förstår verkligen inte hur jag skulle kunna glädja mig åt att det folk jag älskar anklagas urskillningslöst för mordet på mig. Nåden att bli martyr, som det kallas, är ett för högt pris att betala om det sker på bekostnad av en algerier, vem det än må vara, i synnerhet om han påstår sig handla i trohet mot det han tror är islam. Jag är medveten om det förakt som man tror att alla algerier förtjänar utan undantag. Jag är också medveten om de karikatyrer som en viss form av islamism uppmuntrar till.

Att köpa sig gott samvete genom att identifiera denna religionsform med dess extremister och deras integrism, det är för billigt.För mig är Algeriet och islam något annat, det är en kropp och en själ.Jag tror att jag tillräckligt tydligt har erkänt, sett och insett hur mycket jag har tagit emot av islam. Där återfann jag ofta den röda tråden i evangeliet som jag fick lära mig i min mors knä, som var min första kyrka. Det skedde just här i Algeriet, hela tiden i respekt för de troende muslimerna.Min död kommer naturligtvis att tyckas ge dem rätt som gärna kallar mig en naiv idealist:Nu kan han säga vad han tycker!Men de skall veta att det blir då först som min ber taste nyfikenhet stillas.Då kommer jag, om Gud så vill, att låta min blick uppgå i Faderns för att tillsammans med honom se på islams barn så som han ser dem, helt upplysta av Kristi härlighet, frukten av hans saliga lidande, klädda i den helige Andes gåva, han vars hemliga glädje det är och förblir att upprätta kommunionen, att återupprätta likheten genom att leka med olikheterna.Detta mitt förlorade liv, som helt är mitt och helt är deras – jag tackar Gud, som tycks ha velat det enbart för att det skall mynna ut i den glädjen, trots allt, mot all förmodan.I detta tack, som då säger allt om mitt liv, inneslutar jag naturligtvis er, mina vänner igår och idag, och ni, mina vänner här, ni som enligt löftet hundrafalt ersätter min mor och min far, mina och deras systrar och bröder.Du också, min vän i sista minuten, du som inte kommer att veta vad du gör.Mitt tack gäller också dig och detta – a-Dieu du håller i beredskap.

Må vi få nåden att möta varandra som lyckliga rövare i paradiset, om det behagar Gud, bådas vår Fader. Amen! Insch Allah …

Christian

Översättn. Anders Piltz