Ett ateistiskt credo

Man vill gärna föreställa sig att ålderdomen ska rym-ma vishet, att de genomlevda årens erfarenheter har frambringat svalka och klarhet. Med denna förhopp-ning läser man författare och tänkare som kommit högt upp i åren. Stellan Arvidson är en gammal man, född 1902, som nyligen gett ut en tankebok med titeln Under Stjärnhimmeln (Carlssons), och som med ål-derns rätt aspirerar på att vara livsklok och ha ett all-mänmänskligt perspektiv på tillvaron. Arvidson tar läsaren vid handen och erbjuder en plats vid Ensamhe-tens källa ute på heden; där får vi sätta oss bredvid honom på en åldrig stenbänk under stjärnhimmeln för att skala bort våra illusioner och få reda på hur det verkligen ligger till med livet.

Ett alldeles speciellt tilltal riktas till den ”kristne vän-nen” som med många klappar på huvudet äntligen ska bibringas lite vett och vetenskap. På knappa fyrtio si-dor lägger Arvidson ut texten, därtill kommer tretton sidor med stjärnor mot en svart bakgrund. Det är av-gjort lite förvånande med alla dessa stjärnor när bokens motto är ”Nej, stjärnorna svarar inte”. Här härskar alltså Vetenskapen med riktigt stort V och stjärnorna är stumma – att Arvidson själv förstummat dem är naturligtvis en ovetenskaplig tanke.

I Arvidsons bok befinner man sig egentligen inte alls under stjärnhimmeln (kanske just därför alla dessa bil-der som försöker ge illusionen kraft), utan snarast i småskolan där ”klassens intellektuella ljus” försöker visa sin kristna fröken hur klyftig han är. Ett litet av-snitt som visar hans argumentationsnivå är följande: ”I småskolan fick jag i början av detta århundrade lära mig att vi härstammar från Adam och Eva. Skriften förtäljer, att Kain, trots att han var brodermördare, fick befallning att gå bort och hämta sig en hustru. Med henne fick han många barn. På samma sätt gjorde hans yngre bröder. Förvisso undrade jag var hustrurna kom ifrån. Dessa måste ju härstamma från andra än paret i lustgården. Men jag vågade inte fråga lärarinnan. Hon var troende och sträng.”

Vi borde numera veta, tack vare Darwin och utveck-lingsläran, att religionerna är falska och att Adam och Eva tillhör sagornas värld. Vi måste förstå att själen inte kan vara odödlig eftersom det strider mot vad vetenska-pen säger oss om livets utveckling på jorden. Vi mås-te förstå att Gud inte kan hålla rätt på alla mänskliga böner som riktas till honom, det skulle inte ens en dator klara, och drar vi in alla tänkbara solsystem med sina tänkbara former av liv blir det fullkomligt otänk-bart med en närvarande Gud. Jesus Kristus skulle be-höva upprepa sin offergärning på nytt och på nytt, på miljarder planeter.

Med sin försåtliga gammelmanssnällhet avverkar Arvidson med hjälp av Darwin och den elemäntäras-te av all elementär logik det kristna bluffverket. Helt i Chronschoughs anda får vi förlegade vetenskapliga föreställningar avdammade och presenterade som de senaste vetenskapliga rönen och därefter konfrontera-de med religionen och kristendomen. Arvidson låter vetenskapen och religionen skenfäktas eftersom han i grunden inte har en riktig bild av någondera.

Han ateistiska mission är en tomhetens mission. Han skriver: ”Bakom livets gåta döljer sig ett djupare mysterium. Vad är det att finnas till? Frågan kan rik-tas till stjärnorna ovanför mig och till marken under mig. Stjärnorna svarar inte. Marken svarar inte. Det är jag själv, det är människohjärnan som skall svara. Men inget svar finns att ge.”

I en insändare i Dagens Nyheter beklagade sig Arvidson över att kyrkornas biskopar inte gått i svaromål på hans bok, eftersom den borde vara farlig och om-störtande för dem. I själva verket har han redan lyck-ats med sin omstörtning, det moderna samhälle vi le-ver i har i hög grad hans signum. Rent praktiskt har nämligen Stellan Arvidson inte varit utan ideal. Han är en av huvudarkitekterna bakom den svenska grund-skolan och har målmedvetet som riksdagsman drivit igenom sina ritningar. En varm och varaktig vänskap till den gamla DDR-regimen hör också till hans ”me-riter”. I kraft av sin beundran för Walther Ulbricht och Erich Honecker har han följaktligen lyckats skapa en tankeböckernas Trabant.