Ett vittnesbörd i vår tid

Kyrkan föreställer sig gärna att hon har så mycket att ge. Men kan hon verkligen ge om hon samtidigt inte är villig att försaka? Frågan tål att ställas nu när en ”ny evangelisation” förbereds inför år 2000. Att vittna om saligprisningarnas enkla och besvärande sanning är dock inte lätt för en etablerad och tungrodd institution. Men under den senaste tiden har en kyrka i Nordafrika visat vägen till vad denna nya evangelisation kan innebära.

För femtio år sedan var kyrkan i Algeriet triumferan-de, och helt identifierad med det kolonialvälde och den ockupationsmakt hon tjänade och företrädde. Hon var de starkas kyrka och kunde ostörd ”evangelisera’ sina egna. Men i och med landets självständighet 1962 måste hon ta ställning. Många engagerade kristna åter-vände hem till Europa, men för dem som valde att stanna kvar återstod en synnerligen karg väg till ett nytt sätt att vara kristen. Bokstavligen förvandlades den al-geriska kyrkan över en natt från en vital lem med drygt en miljon medlemmar till en obetydlig avkrok i världs-samfundet – och ett litet undantag i det väldiga Islam. Plötsligt fick de kristna där finna sig i att bli betrakta-de som främlingar i sitt eget land och bemötas som avfällingar av andra ”troende” som ser sin egen religi-on som kristendomens fullbordan.

Visst hade den algeriska kyrkan kanske inget annat val i denna situation än att frånsäga sig allt anspråk på makt, framgång, inflytande och prestige. Men det be-undransvärda är just det faktum att kyrkan i Algeriet – med den frispråkige kardinal Leon-Etienne Duval i spetsen – självmant och medvetet valde denna världs-liga utarmning som ett sätt att kompromisslöst vittna om den utarmade och korsfäste Kristus. Denna håll-ning befriade de algeriska kristna från den ”ghettomen-talitet” och den självömkan som annars brukar drab-ba grupper i minoritet och utsatt ställning. Men den-na inställning banade också vägen för en andlig vitalitet utan motstycke i vår samtida kristendom (jfr de texter som publiceras på s. 175 ff. i detta nummer).

Trots kyrkans nästan symboliska närvaro i Algeriet har hon sedan ett par år gjorts till måltavla för islamis-ka fundamentalister som vill utplåna de sista kvarlevor-na av europeisk närvaro i landet. Sedan 1992 har nit-ton katolska ordenssystrar och ordensbröder mördats i Algeriet (femton franska, två spanska, en belgare och en maltes). Mest uppmärksammade i massmedia blev kanske de sju trappistmunkarna från klostret iTibehirine som togs som gisslan den 27 mars i år för att se-dan kallblodigt halshuggas några månader senare. Det senaste namnet på denna dystra lista är biskop Pierre Claverie av stiftet Oran i nordvästra Algeriet som mör-dades den första augusti.

I mångt och mycket personifierade Claverie den algeriska kyrkans identitet, kallelse och öde. Han var född 1938 av franska föräldrar i den fattiga stadsdelen Bab el-Oued i huvudstaden Alger och redan som stu-dent engagerade han sig i landets självständighetssträvan. År 1958 lämnade han dock Algeriet för att inträ-da i dominikanorden i Frankrike. Efter teologiska stu-dier i Le Saulchoir och prästvigning 1965 flyttade han till Kairo för att där specialisera sig i klassisk arabiska som han sedan undervisade i (både algerier och euro-peer) efter hemkomsten. Han blev tidigt engagerad i samhällsdebatten och var initiativtagare och grundare till medborgarrättsrörelsen Ligue algerienne des droits de l homme. År 1981 blev han utnämnd biskop av stiftet Oran som i dag består av cirka 500 bofasta kristna, 1500 utländska gästarbetare, ett tjugotal präster, ett femtiotal ordenssystrar och alltså ingen biskop.

Pierre Claverie hade goda insikter – som biskop i den katolska kyrkan och som expert på islam – i de fruktansvärda krafter som religion kan utlösa och som har lett till så mycket elände världen över. Därför bru-kade han hävda – inte alls skämtsamt – att religion var det värsta han visste. Oupphörligen manade han sina egna trosfränder – och de många muslimer som lyss-nade till honom – att inte åberopa Guds namn annat än i kärlekens tjänst och inte göra anspråk på sanning-en för att härska över den andre. Detta budskap föll naturligtvis de mest militanta islamisterna mycket illa i smaken. Sedan länge stod han på deras mordlista och han visste att döden alltid var nära. Vid ett tillfälle sade han: ”Att verkligen älska sin nästa är det enda sättet att lura döden – som ingenting kan hämta – eftersom allt har redan skänkts.”

Att stanna kvar i Algeriet under dessa förhållanden betraktade han inte som ett hjältedåd utan som den yttersta konsekvensen av sin fasta övertygelse om att Gud älskar alla människor – oavsett åskådning – och att Kristus finns mitt ibland dem som lider mest. Ny-ligen hade han sagt: ”Jag vill stanna kvar här som bis-kop i Algeriet eftersom vårt blod redan har blandats med deras i det fruktansvärda våldet som drabbar oss alla. Och det är precis i den mänskliga sorgen som je-sus valde att närvara.” Hans martyrium beseglade dessa ord då han, tillsammans med sin 21-årige chaufför Muhammed Bouchiki, fick avlägga ett slutligt vittnes-börd om förbrödring kristna och muslimer emellan.

Claveries död var inte förgäves och han skulle ha glatt sig åt reaktionerna från de många muslimska ledare i Algeriet, som i Guds namn och i kraftfullaste ordalag, fördömde illdådet. Förhoppningsvis kan hans minne fortsätta att sporra muslimer, judar och kristna att tillsammans övergå från religionen till vår gemensamma tro på en kärleksfull Gud.