Katolska kyrkan och nationalismen

Nationer och Europa, nationell patriotism och europeisk patriotism är högst aktuella punkter på dagordningen. Johannes Paulus II har talat en hel del om saken, till exempel när talade till FN:s generalförsamling i New York den 5 oktober 1995. Då begärde han att nationerna skulle respekteras, men också att de enskilda nationerna i sin tur skulle respektera andra nationer, vare sig dessa är grannar eller blandade med sin egen och andra kulturer. Det han främst ville ha sagt var att man måste ta hänsyn till att ”ingen liknande internationell överenskommelse” [om den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna] ”ännu i tillräckligt hög grad har räknat med nationernas rättigheter”. Ändå nämnde han också stadgans paragraf 1.2 om ”folkens lika rättigheter”, fast han bedömde att denna var otillräcklig.

Från artonhundratalet till andra världskriget

I ett bredare perspektiv än det jag tänker anlägga skulle det vara nödvändigt att tala om reformationen, som var så tydligt tysknationalistisk i den första fasen av sin konflikt med Rom, och sedan om anglikanismen och gallikanismen, som båda två har diskuterats minst lika mycket av den universella kyrkans auktoriteter. Problemen var både religiösa och politiska.

Fenomenet med de moderna nationella anspråken, som kyrkan mötte i mitten av artonhundratalet, hade en mer typiskt politisk karaktär. Kyrkan stötte framför allt på det i fråga om Irland och Polen. Den romersk-katolska kyrkans centrala myndigheter var milt uttryckt mycket reserverade till sådana anspråk. De fruktade en omvälvning av de stater och imperier, till och med mångnationella sådana, som organiserade Europa vid denna tid. Kyrkan blev ännu mer förbehållsam vid tiden för 1880-talets våg av anarkistiska attacker, som var ägnade att sätta själva statsmakten på spel.

Följaktligen var kyrkan inte särskilt välvilligt inställd till imperiernas avveckling i slutet av första världskriget. Den anpassade sig till, snarare än gladde sig åt, Wilsons nationalitetsprincip. Därefter trädde problemet in i något av ett vilande tillstånd.

Kyrkan kom dock snart tillbaka till den nationella frågan, den här gången i en våldsamt nationalistisk form: Hitlers nationalsocialism. Plus XI uttalade sig kraftfullt mot den nazistiska ideologin i sin encyclika Mit brennender Sorge 1937. Målsättningen i Tyskland vid denna tid var, bland annat, att lyfta upp ett särskilt slags ”nationell fostran” över allt annat.

Plus XI reagerade på denna situation genom att säga: ”Ingen försöker resa några hinder på den väg som måste leda Tysklands ungdom till upprättandet av en sann etnisk gemenskap, i den ädla kärleken till friheten och den obrottsliga lojaliteten mot hemlandet. Det vi uttalar oss emot, och måste uttala oss emot, är den antagonism som uppsåtligt och systematiskt väcks mellan den nationella fostrans angelägenheter och den religiösa pliktens […] Ni får höra en hel del om storslagna hjältedåd, som medvetet och försåtligt sätts i motsats till evangeliets tålamod och ödmjukhet. Var-för tiga om att det finns hjältemod också i moraliska strider?”(Mit brennender Sorge. 44.)

Det som diskuterades var nationen, en ”nation” som det främsta värdet över alla andra värden och, enligt påven, i motsättning till evangeliet och den traditionella kristendomen. (Detta trots att den ibland tycktes tala om en ”tysk” kristendom. Termen ”tyska kristna” avsåg, som vi väl vet, vissa protestanter som slöt upp bakom den nationalsocialistiska saken.) När man ser på vad påven hade att säga kan man kanske undra om han inte redan hade medgivit för mycket med sina ord om ”upprättandet av en sann etnisk gemenskap”.

Tyskheten eller ”den tyska karaktären” skulle betraktas som överlägsen allt annat ”med Guds nåde”. Det var åtminstone vad Pius Xl lade märke till. På detta svarade han: ”Att förkasta Guds fria och övernaturliga fostran i namn av en påstådd (tidigare) tysk karak-tär är ett misstag. Det står i öppen strid mot en av kristendomens grundläggande sanningar.” (Mit brennender Sorge n. 34.) Nationen är i bästa fall en ”naturens gåva”, inte i något avseende en ”nåd” i ordets sanna bemärkelse, än mindre någonting övernaturligt. Romersk-katolska kyrkan kämpade hårt mot just denna nationalistiska princip under andra världskriget.

Johannes XXIII:s krav på en internationell myndighet

Efter kriget måste vi betrakta de hållningar som Johan-nes XXIII intog, i synnerhet i sin encyclika Pacem in terris (1963), där han försökte väcka medvetenhet om behovet av en ny internationell eller övernationell organisation och koncentrerade sig på det otillräckliga i rent nationella perspektiv. Det handlar inte längre uttryckligen om nationalismen, utan snarare om nationerna som politisk organisationsnivå, en nivå som befunnits vara otillräcklig. Det handlar också om ”nationer” i en mer oklar betydelse, och syftar på de olika enskilda staterna i det så kallade internationella samfundet.

Ställd inför dagens krav på solidaritet sade Johannes XXIII: ”Låt oss inte glömma bort att den politiska maktens naturliga uppgift inte är att begränsa medborgarens horisonter till det egna landets gränser.” Den är snarare att ”framför allt trygga nationens gemensamma bästa”, även om detta är ”oskiljaktigt från hela den mänskliga gemenskapens bästa”. ”Vårt främsta mål”, fortsatte han, ”måste vara att se till att arrangemang som är förmånliga för den ena eller andra gruppen av politiska gemenskaper inte till slut vållar andra skada, utan i stället ger verkliga fördelar.” (Pacem in terris n. 98,99.)

Enligt Johannes XXIII kräver situationen i dag att nya ansträngningar sker i den internationella organisationen.

”De nationella ekonomierna blir efter hand så sammanlänkade att varje sådan till slut blir en integrerad del av en enda världsekonomi […] Ett ensamt land för sig har inte längre möjlighet att på ett riktigt sätt tillfredsställa sina egna behov eller utveckla sig självt […] I våra dagar medför det allomfattande gemensamma bästa problem i världsvid omfattning, och dessa kan bara lösas av en offentlig myndighet […] som också har världsvid omfattning.” Upprättandet eller skapandet av en sådan myndighet är en fråga om själva ”den mora-liska ordningen”, eller den moraliska förpliktelsen (ibid. 130–131, 131).

Problemet togs upp på nytt, på samma sätt och jag skulle vilja påstå i samma anda, av Andra vatikankonciliet. Här förkastades nationalismen helt otvetydigt: ”Kyrkan, som är sänd till alla folk i alla tider och på alla orter, inte exklusivt eller oupplösligt bunden till någon ras eller nation, inte till någon bestämd levnadsform, inte till någon gammal eller ny sedvänja.” (Kyrkan i världen av idag, Gaudium et spes n. 58.3.) Framför allt måste människorna avstå ”från nationell egoism och önskan att behärska andra nationer”, och de måste visa djup ”respekt för hela mänskligheten, som under så många svårigheter går vägen fram mot en allt större enhet” (ibid. n. 82.3). Nationerna i denna text är en förutsatt verklighet. Inte i något avseende är de den slutgiltiga verkligheten.

Paulus VI och tredje världens nationalism

Paulus VI såg snart med nya ögon på denna fråga i samband med problemet med unga nationers utveckling. Mycket diskuterades vid den tiden om kraven på dessa nationers författning eller utformning, och om den hävstångsverkan som en viss grad av nationalism kunde få på den ekonomiska och sociala utvecklingen. Paulus VI påpekade särskilt detta:

”Nationalism avskär folken från det, som utgör deras rätta goda. Den visar sig särskilt skadlig då den ekonomiskt svaga situationen snarare fordrar en allmän insats av kunskap och finansiella medel för att förverkliga utvecklingsprogrammet och befrämja handel och kulturellt utbyte.” (Om folkens utveckling, Populorum progressio n. 62.)

Detta var alltså en kraftfull varning, trots ett visst erkännande av de slag av nationalism som uppstod i tredje världen, och vår tid har visat, i Afrika och Latin-amerika (man behöver bara tänka på svårigheterna med ”integrationen”), att varningen var i högsta grad befogad.

Men, och detta är myntets andra sida som vi också bör ha i åtanke, Paulus VI, påpekar: ”De yngsta och svagaste folken fordrar att få bli medarbetare för att bygga upp en bättre värld, som visar mer respekt för individens rätt och för hans kallelse. Det är en legitim fordran: Låt var och en höra den och ge sitt svar till den” (ibid. n. 65.). Paulus VI krävde i samma anda större respekt för traditioner, i synnerhet traditionella värderingar, bland annat i biståndsarbetet, från de internationella experternas sida.

Johannes Paulus II: Kulturen som nationens suveränitet

Icke desto mindre hade ett nytt hinder passerats, kan vi säga, och det är här som frestelsen att tala om ett brott i kontinuiteten är starkast, med Johannes Paulus II, som förvisso inte går tillbaka till ett mer traditionellt fördömande av nationalismen, utan som tvärtom ser ut att ge nationen större tyngd än hans företrädare gjorde.

Men man måste genast framhålla att han betonade ett intimt samband mellan begreppen nation och kultur, där kulturen är själva uttrycket för människan. Då det förhåller sig på det viset har nationen rätt till en okränkbar tillvaro. Detta var i högsta grad fallet i det tal han höll till Unesco 1981 (jfr Signum 6/1980 s. 185¬–188).

”Om, i namn av kulturens framtid”, sade han, ”det är nödvändigt att förkunna att människan har rätt att ’vara’ mer, och om det av samma anledning är nödvändigt att kräva ett sunt företräde för familjen i det totala arbetet med att fostra människan till ett tillstånd av sann mänsklighet, så är det lika nödvändigt att sätta in nationens rätt i samma sammanhang […] Det avgörande är att nationen är den stora gemenskapen av människor som förenas med allehanda band, men framför allt just genom sin kultur. Nationen existerar genom kulturen och för kulturen, och detta gör den till folkets stora lärare, så att folket kan ’vara’ mer.” Han tillägger omedelbart att ”det jag säger här om nationens rätt att grunda sin egen kultur och sin framtid inte är en återklang av någon nationalism. Det rör sig helt enkelt om ett stabilt inslag i den mänskliga erfarenheten och de humanistiska perspektiven på människans utveckling.”

Det är verkligen ett starkt element i Johannes Paulus II:s tal om ”suveränitet” i fråga om nationen och dess kultur: ”jag medger att det är en fråga om den suveränitet med hjälp av vilken människan samtidigt förblir ytterst suverän.” Sedan följer en förmaning: ”Mina damer och herrar, ägna er uppmärksamhet och alla de medel som står till ert förfogande åt denna grundläggande suveränitet som varje nation äger i kraft av sin egen kultur. Skänk den största möjliga omvårdnad för den stora mänskliga familjens framtids skull. Skydda den! […] Låt den inte falla offer för några former av totalitarism, imperialism eller hegemoni, som bara betraktar människor som ett objekt att härska över, inte som subjektet i sin egen mänskliga tillvaro.” Aldrig tidigare hade en sådan tonvikt lagts vid kulturens suveräna rättighet.

Utan tvivel var det detta som drev Johannes Paulus II att fjorton år senare, 1995, rikta en appell till FN att formulera en definition av nationernas rätt (jfr Signum 7/1995 s. 232–235). Det måste dock påpekas att Jo-hannes Paulus II inte vid något tillfälle talade om de sätt på vilka man faktiskt skulle tillämpa denna suveränitet i form av politisk organisation eller, för att uttrycka det på ett annat sätt, i form av politisk suveränitet. Jag tror inte att denna aspekt, som är alldeles för ”teknisk”, är en fråga för den kompetens som hör till hans andliga auktoritet.

Närmare bestämt har han aldrig hävdat (faktum är att han säger raka motsatsen) vare sig att statens organisation alltid måste vara nationell, eller att en nation alltid skall återspeglas av en viss enhet i den staternas gemenskap som bildas av mänsklighetens aktuella grundläggande politiska organisation. I stället har han koncentrerat sig på iden om den nationella kulturen, och den rätt som finns inneboende i en sådan kultur, och det uttryck för människan som den utgör.

Kontinuitet i diskontinuiteten

Historien har likväl nyanserat dem som i tur och ordning uttalat sig om denna fråga på den romersk-katolska kyrkans vägnar. Personliga situationer och temperament har spelat en roll. Dessutom har problemet utvecklats på den globala nivån. Det tål att upprepas att det har funnits tider då problemet med nationerna har varit särskilt akuta, och andra då de har varit mindre akuta.

Till de förstnämnda tillfällena bör vi räkna artonhundratalets mitt, och även första världskriget, och det som ledde fram till det. (Man behöver bara tänka på Österrike-Ungerns problem, eller socialismens under Andra Internationalen). Hit hör också slutet med uppstyckningen av de österrikisk-ungerska och osmanska imperierna. Perioden efter andra världskriget såg ut att kännetecknas av att man hade löst problemet, i synnerhet under påverkan av en kommunistisk dominans som varade i cirka nittio år. När denna dominans bröt samman släpptes nationalismen i olika skepnader åter fri. Men trots dessa varierande faktorer är det möjligt att precisera vissa relativt stabila inslag som kan betecknas som en romersk-katolsk position:

a) Romersk-katolska kyrkan är känslig framför allt för nationernas eller de nationella minoriteternas kulturella aspekt. Men kyrkan är mycket mindre känslig för den etniska rätten som sådan, vare sig det görs ansträngningar att ge termen en naturlig omfattning eller att tolka den som ett uttryck för en mer historisk verklighet.

Vad menar vi med den kulturella aspekten? Det är en fråga om den mänskliga tillvarons typiska ”uttryck”. Framför allt inbegrips realiteter som språket, litteraturen, konsten och religionen. Kulturen som fenomen är ”nationell” endast därför att sådana realiteter upplevs av en hel grupp, och en grupp som tar del av sådana realiteter är samtidigt en nation.

Den verkliga suveräniteten, som Johannes Paulus II har sagt, tillhör människan (som uttrycker sig som människa) och som följd av detta tillhör den nationen, med andra ord alla dem vilkas gemenskap ligger i en gemensam upplevelse av sig själva, vilken är lika mänsklig som den är gemensam för dem och skiljer dem från andra grupper. En kultur är också ”ett försök att reflektera över världens och i synnerhet människans mysterium, och ett sätt att ge uttryck åt det mänskliga livets transcendenta dimension”. (Tal till FN den 5 oktober 1995.) Kulturen är alltså en form av detta försök.

b) Man bör notera att nationerna, i ordets traditionella betydelse, inte är de enda enheter som representerar sina egna kulturer. Enligt Johannes Paulus II själv, att döma av hans kommentarer i Strasbourg 1988, är Europa också ett kulturellt subjekt och en enhet som kännetecknas av en gemensam kultur, en grupp nationer (i pluralis) men också i sig nästan en nation (i singularis), i kraft av det gemensamma. Det var så Jo-hannes Paulus II beskrev den gemensamma grund som definierade Europa, utan någon åtskillnad mellan öst och väst eller mellan dem som bekänner sig till den kristna tron och dem som inte gör det: ”att vara i fred med kosmos” (befriad från rädslan för kosmos), ”att vara övertygad om varje människas oskattbara värde […] att vara övertygad om att det finns en mening med historien”. Detta vittnar om en realitet som åtminstone är analog med en nation i den betydelse som Johannes Paulus II ger detta ord. c) Romersk-katolska kyrkan kräver med eftertryck respekt för enskilda kulturer och reagerar när de kränks. Men utifrån detta drar kyrkan inte den allmängiltiga slutsatsen att varje särskild grupp, nation, minoritet eller kultur nödvändigtvis skall återspeglas av en politisk organisation eller av en egen suverän stat. Än i dag är den ytterst försiktig när den handskas med det nationella självbestämmandets princip. Den hävdar självbestämmande i mer allmänna ordalag, med andra ord i den betydelsen att alla människor och alla grupper skall ha kontroll över sitt eget öde och att de alla har rätt att deltaga i politiken och ta politiska initiativ. Den kräver inte bara respekt för nationer, den insisterar också än mer på den respekt som alla (och alla nationer) är skyldiga andra nationer och varje grupp som är i något avseende annorlunda. Därav värdet av ”det annorlunda” som sådant. Det är ingenting att vara rädd för, som i fallet med ”den nationalism” som ”förvägrar de andra alla rättigheter, och som kan leda till våldets och terrorns fasor”, för att citera Johannes Paulus II när han talade till FN 1995.

d) Nationerna och minoriteterna måste, där så är nödvändigt – och i synnerhet där de befinner sig på samma territorium eller är nära grannar – kompromissa med andra nationer och minoriteter, och i sådana fall tillsammans med dessa upprätta politiska organisationer eller gemensamma stater, som respekterar alla berörda parters rättigheter. En stat som rymmer många nationer eller många minoriteter är på intet sätt uppseendeväckande a priori i romersk-katolska kyrkans ögon. Fördelen med politiska enheter som är tillräckligt stora för att överleva på den internationella arenan måste tas med i räkningen.

Katolska kyrkan går ännu längre och anser att erkännandet av olikheter, och alltså samexistens mellan olika grupper – i synnerhet kulturellt olika grupper – är berikande där det är möjligt. Det är svårt att tvinga fram en sådan samexistens, men den bör främjas och rekommenderas. Och varför? I kraft, skulle jag vilja säga, av en det annorlundas antropologi, en del av människan, som växer sig djupare bara genom att erkänna andra, som i själva verket bara kan existera genom detta erkännande. Denna ide omfattas av alla relationsfilosofier, till vilka hör den kristna filosofin, som stödjer sig på teologin om människan som skapats till Guds avbild, där Gud är en treenighet av personer (rena relationer).

e) Nationalism, intolerans gentemot andra nationer och/eller upphöjandet av den egna nationen på andra nationers bekostnad, och redan anspråket på en grundläggande överlägsenhet över andra nationer, är en inställning som är oförenlig med gemenskapens princip. Denna grundinställning bygger på att Jesus har för avsikt att vara, och faktiskt är, varje människas broder (och den logiska slutsatsen av detta blir att alla människor är bröder). Den stödjer sig också på det föredöme han gav oss genom att övervinna varjehanda gränser exempel dem mellan judar och samariter, judar och publikaner och så vidare, som fanns i samhället på hans tid.

f) I våra dagar kan man inte acceptera den nationalism som strider mot den internationella solidaritetens krav och den organisation av det globala samhället som behövs mellan de olika folken i en tid med ökad handel och allt intensivare behov av solidaritet till förmån för dem vilkas utveckling hämmas.

Nationell kyrka – världskyrka

Allt detta inbegriper en hel handlingslinje som bygger både på principerna om en fri kultur och dess fria uttryck, som är nödvändiga för människan som ”person”, och principen att erkänna andra, som också är nödvändig av samma skäl. En annan faktor, den här gången en mer ecklesiologisk sådan, har att göra med själva kyrkan, enligt katolsk lära. Denna är mycket känslig för det allmängiltiga. Den syftar till att göra rättvisa åt de många nationella olikheterna, än en gång i synnerhet de kulturella, inom kyrkan.

På Andra vatikankonciliet formulerades en önskan om en friare utveckling av dessa olikheter. Sedan dess har vi sett framväxten av nationella biskopskonferenser, även om deras tillvaro fortfarande är något osäker. Katolska kyrkan accepterar dock inte att kyrkans organisation nödvändigtvis måste följa uppdelningen mellan nationer eller stater. Hon fruktar snarare att de nationella kyrkorna skulle kunna bli ett tecken på en tillbakagång som skulle gå tvärs emot allmängiltigheten i den gemenskap som Kristus önskar.

Det som sades om en tysk nationell kyrka på nationalsocialismens tid bör inte omodifierat tillämpas på varje nationell kyrka, ty den tyska nationella kyrkan uppstod i ett mycket specifikt ideologiskt sammanhang; men katolska kyrkan har aldrig övergett den misstro som den visade den gången, den vägran som Pius XI gav uttryck åt att under några som helst omständigheter acceptera ett nära band mellan kyrkan och en viss nation.

”Den kyrka som grundades av Frälsaren är en och den samma för alla folk och alla nationer. Under dess tak, som välver sig över jorden på samma sätt som himlavalvet, finns ett hem för alla folk och alla språk, och det finns plats att utveckla alla de särskilda egenskaper, alla de fördelar, alla de uppgifter och alla de kallelser som givits av Gud, Skaparen och Frälsaren, både åt enskilda och åt etniska gemenskaper.” (Mit brennender Sorge n. 22.)

Påven tillägger: ”Endast det ytliga sinnet kan begå misstaget att tala om en nationell Gud eller en nationell religion. Endast ett sådant kan gå in för det fåfänga företaget att försöka fängsla Gud […] inom gränserna för ett enda folk, inom en enda ras’ inskränkta blodsgemenskap.” (Mit brennender Sorge n. 15 .) Det är inte alla ”nationella kyrkor” som gör skäl för samma kritik som ”Tyska nationella kyrkan”, vilken uppfattades som ett ”förkastande av Kristi enda kyrka […] ett tydligt svek mot det allmängiltiga uppdrag att evangelisera som bara en global kyrka förmår uppfylla och kan anpassa sig till”. Inte heller omfattas de nödvändigtvis av Pius XI:s andra anmärkning: ”Den historia som har upplevts av andra nationella kyrkor, de-ras försoffning, det sätt på vilket de har fjättrats eller tämjts av jordiska makter är bevis på den hopplösa ofruktbarhet som, utan skuggan av ett tvivel, är att vänta för varje ranka som skiljer sig från kyrkans levande stam.” (Mit brennender Sorgen. 26.)

Inte alla kyrkor som betecknas som ”nationella kyrkor” i dag drivs av detta begär efter åtskillnad, men katolicismen fruktar icke desto mindre att en kyrka kommer att utarmas om den till sin art är ”nationell”. Och samtidigt, som jag redan har sagt, anser den det vara önskvärt att kulturella olikheter utvecklas inom den allomfattande kyrkan. Man kan kanske diskutera om det finns någon motsägelse mellan dessa båda ståndpunkter eller inte. I vilket fall som helst var det nödvändigt att här fästa uppmärksamheten vid dem för att ge en fullständig bild av vårt ämne: katolska kyrkans attityder. Dessa motsvarar i själva verket uppfattningarna hos dess allra flesta medlemmar och också hos dess hierarki. Det är tydligt att förhållandet mellan kyrkan och nationerna inte är en mindre brännande fråga på den kyrkliga nivån än på den politiska – eller kanske rättare sagt på den kristna politiska etikens nivå.

I vilket fall som helst har den alldeles avgjort stor respekt för nationen som sant uttryck för mänskligheten, men förkastar ändå anspråket på att förväxla den med helheten, med hela mänskligheten. I fråga om detta finns det en påtaglig kontinuitet, om än inom en viss diskontinuitet som vi har kunnat observera genom de olika historiska stadierna.

Översättning: Gunnar Gällmo