Ledordet är dialog

Jag kommer från ett land där vi drömt om att en för-soning skulle kunna bli möjlig efter århundraden av konflikter och 130 års kolonialvälde. Dåliga erfarenhe-ter hade gjort oss fast beslutna att inte göra om de fel som begåtts i det förflutna utan i stället få till stånd en verklig dialog för att lära känna varandra bättre. Vi var också beslutna att tillsammans ta itu med de gemen-samma utmaningar som utvecklingen i våra samhällen ställde oss inför. Vi har uppriktigt försökt att handla så, eftersom vi var övertygade om att det var nödvändigt och ytterst angeläget att i vår tid revidera våra ambitio-ner att härska. Det var också ytterst angeläget att över-ge ensidiga anspråk för att undvika olyckliga brytning-ar och krig som förs i religionens namn eller under dess fana. Med tiden upptäckte vi att många muslimer hade samma önskan. I hela Nordvästafrika bildades små samtalsgrupper, där man förde en dialog. Vi var inte många kristna med, för den kristna närvaron i dessa länder är endast symbolisk: den är inte av någon större vikt och innebär absolut inget hot för den muslimska majoriteten. Några hundratal präster, ordenssystrar och lekmän, medarbetare och bofasta utlänningar hade alltså beslutat sig för att bygga upp nya relationer för en annorlunda framtid.

Utvecklingen i Algeriet har nu medfört att ett tungt hinder lagt sig i vägen för detta projekt. Beväpnade grupper, som åberopar sig på islam och förkunnar att de är kämpar (moudjahadine) för en radikal kulturell, politisk och ekonomisk revolution, har utsett oss till måltavla. De har för avsikt att rena den algeriska jor-den från närvaron av alla som de finner orena: judar, kristna och andra som de betraktar som gudlösa. De åberopar sig på historien för att rättfärdiga sin utrens-ning och anklagar oss för att vara korsfarare i ett nytt krig som Väst för mot islam. De anklagar oss för att vara agenter för en kulturell nykolonialism full av per-versioner. Mot det sätter de det arabisk-muslimska ar-vet, vilket innebär sharia, lagen, och dess föreskrifter i deras tolkning. Vi är för övrigt inte de enda offren för deras operation: muslimer som har en annan tolkning av samma arv faller också under deras färla.

I dessa ytterlighetssituationer blir vi klarare medvet-na om vad en sådan kamp kostar och vi ställs brutalt inför frågorna om vad vi lever för och tror på. När man vet att man lever i dödsfara kan man inte längre låta sig nöja med tomt prat och goda intentioner. Först och främst får det oss att ställa frågan vilka vi i verklighe-ten är i andras ögon. Vi är uppriktigt övertygade om att vi drivs av en önskan om en universell försoning och fred. Vi tror att den goda viljan borde vara nog och att vi på så vis lever i enlighet med Guds vilja, Gud som för oss är kärlek, försoning och fred. Vi glömmer att vi tillhör en värld som oupphörligen, i århundraden, gjort anspråk på universell makt och som ibland i re-ligionens namn har begått liknande brott som de som idag dränker den muslimska jorden med blod. Detta har man gjort allt under det att man åberopat sig på det judisk-kristna arvet. Gamla demoner är alltid redo att stiga upp ur sina gravar och de finns under alla förhål-landen kvar i offrens minne.

Då drar jag mig till minnes att Jesus inte bara är den gudomliga kärlekens profet utan att han också gav sitt liv för att bevisa det. Han utgjöt sitt liv och sitt verk över de frakturer, den brustenhet, som den sårade mänskligheten uppvisar: brustenheten hos den män-niska som är vilsen för att hon förlorat meningen med sitt liv, brustenheten mellan människor som stänger varandra ute eller exploaterar och krossar varandra, brustenheten mellan mellan troende, judar eller hed-ningar som sätter sig i Guds ställe och dömer varandra från ömse håll, medan de i själva verket dömer sig själ-va till helvetet. Han öppnade sina armar för att spän-na upp en försoningens bro mellan fiender. Korsets tecken, som för så många troende förefaller hädiskt, är för oss det som förbinder Gud med människan, och människor med varandra. Utsträckt på korset hänger en människa som, för att förverkliga Guds plan, hell-re ger sitt liv än han berövar andra livet.

Jesus sätter min kyrka i samma situation av trusten-het, utan vapen och utan vare sig vilja eller medel till att utöva makt. Sedan Algeriet blev självständigt har vi upplevt en stadig utarmning av den verksamhet som vi fäste vikt vid och som är vår sociala kontaktyta (skolor, sjukhus och olika institutioner). Vi har blivit uteläm-nade åt dem som vi vill fortsätta att tjäna, tjäna med de löjeväckande små medel vi har i förhållande till deras oerhörda behov. Trots våra små medel utgjorde de ändå för oss mötespunkter, plattformar där vi kunde lära känna varandra bättre och förstå varandra med våra olikheter och det tunga arv vi har från konflikter i det förflutna och i nuet. Vad skulle kunna vara nödvändi-gare och mer angeläget idag än att skapa mänskliga mötesplatser där man lär sig att se varandra, att ta emot varandra, att samarbeta och dela med sig av de storar-tade kulturella arv som vi alla har med oss. Det före-faller mig som om pluralismen är en av vår tids störs-ta utmaningar. Vårt runda bord är en bild av pluralis-men. Vi är nära varandra. Vi bor hos varandra: ska vi fortsätta med våra gräl och våra krig i all evighet? Ska vi återuppta våra erövringskrig och utslunga våra för-kastelsedomar och ge fritt utlopp åt vår vilja till makt och herravälde?

Det är sant att var och en bär på en sanning, en över-tygelse som han försöker att dela med sig av. Varje människa är genomsyrad av en kultur som utgör hen-nes speciella mänskliga utrustning och det är genom den som hon kommer i kontakt med andra människor. Visst är vi främlingar för varandra. Det skulle vara en illusion att tro att vi omedelbart skulle kunna nå fram till en gemensam mänsklig grund, avskalad konkreta historiska och köttsliga spår. Likväl har vi en stark fö-reställning om att dessa spår inte får stänga in oss i vår egen sfär: förra århundradets äventyr på kolonial- och missionärsfronten har lärt oss att det var sannskyldigt fördärv att tro att var och en förverkligar den univer-sella sanningen och att man därför har den (gudomli-ga) rätten att tvinga alla andra till underkastelse under ens egen absoluta fullkomlighet. När det gäller Gud är vi trots allt väl medvetna om att han är oändligt långt bortom vad vi kan uppfatta och att vi aldrig kan utfors-ka honom till slut. Beträffande människan är vi vid det här laget lite mer medvetna om att vår identitet som Guds avbilder är som en brusten spegel som måste återställas för att vi ska kunna återspegla den perfekta människan, den som bland andra Ibn Arabi talar om.

Utifrån den synpunkten har den andre en livsavgö-rande betydelse för var och en av oss. Visst vet jag att man måste ta hänsyn till vissa jämviktsförhållanden och att man måste skapa objektiva villkor inom den ekonomiska och sociala sektorn för att relationen till andra ska bli positiv och inte medföra aggression och starka avståndstaganden. Som utvandrare och en del av en minoritet i en värld olik den där jag har mitt ur-sprung, har jag klart för mig hur svårt det är att bli accepterad, respekterad och mottagen (och jag har ändå fått ett utomordentligt mottagande i Algeriet). Speciellt idag när man tror att man lättare kan skydda sin identitet genom att förskansa sig i sin nationella och religiösa tillhörighet… Men det är just på grund av människors vilja att skydda sig som våldet blir allt mer allmänt. Vår tro på en Gud som stigit in i mänsklighe-ten tvingar oss att utan idealism och utan att förtröt-tas skapa villkor för möten och universell gemenskap, inte bortom våra olikheter utan med dem. Jesus up-penbarar för mig hur oerhört värdefull och dyrbar varje människa är i Guds ögon. Genom den andre kan jag känna en maning att gå ut ur min begränsning och mitt arroganta behov av att dominera för att i stället upptäcka i honom det som ännu saknas för att jag ska bli äkta, överflödande och helt och hållet mänsklig.

Ledordet för min tro idag är alltså dialog. Inte av taktiska hänsyn eller av opportunism men för att dia-logen är en del av relationen mellan Gud och männi-skor och mellan människor. Med Jesus lär jag mig på nytt att Gud själv har lånat sina ord och till och med sitt kött av mänskligheten för att göra sig känd och visa sin vilja. Jag förnimmer också att Guds förhållande till mänskligheten uppenbarar någonting av själva hans väsen som, för mig, är en djup gemenskapsrelation i Kärlekens ande. Jag konstaterar slutligen att hela fräls-ningshistorien utspelar sig i den avbrutna och återupp-tagna gemenskapens tecken, i en dialog där Gud tar initiativet. Det som bär frukt i frälsningshistorien är detta kärleksutbyte, en dialog med rötter i kampen mot den djävulska brytning som uppstod redan i begynnel-sen. Och det är därför jag förebrår religionerna och till och med ofta min egen kyrka, att de hellre utövar en aggressiv monolog och odlar sin särart än för en dialog. Jag lider av att se vilket eländigt vittnesbörd de olika trosriktningarna ger i sina anspråk på att underkasta och styra mänskligheten genom att göra den till slavar under deras lagar.

Måtte varje medmänniska bli den passion och det sår genom vilket Gud kan bryta in i den självgodhetens borg vi förskansat oss i, så att en ny och kärleksfull mänsklighet kan födas där. Det handlar om vår tros framtid i världen.

Översättn. Ylva-Kristina Sjöblom