Nationen, regionen och överstatligheten i EU

Finns det plats för en europeisk patriotism överordnad nationell patriotism? Patriotismen kan definieras som en stolthet över att tillhöra sina förfäders land, och dessutom en känsla av att ha ärvt någonting stort och dyrbart från dem. Sett ur denna synvinkel har frågan ett samband med påståendet att krig europeiska länder emellan aldrig mer får äga rum. Författarna till Rom-fördraget menade att den nationella patriotismen var möjlig att övervinna. Kanske det i framtiden inte läng-re kommer att finnas ett sådant avstånd mellan oss, att det tillåter konflikter av det slag som vi har upplevt de två senaste seklerna. Genom att se på det förflutna har vi lärt oss att förkasta tanken på krig europeiska länder emellan.

Det uppenbara uppsvinget i nationell patriotism, som uppstår ur de legitima känslorna av att vara fäst vid sitt land och vid arvet från sina förfäder, gör att vi bör fråga oss om det är möjligt att fästa oss vid en större region där vi har någonting gemensamt, om vi kan fästa oss vid våra olika nationella förfäder, de må vara fransmän, tyskar, italienare, polacker eller ungrare. De som genom Romfördraget ville förvandla krigets följ-der till en slutlig fred, är ju våra förfäder precis lika mycket som gallerna och vikingarna.

Jag tror det finns tre koncept som för närvarande inte går att kombinera med det europeiska bygget, nämligen den demokratiska ordningen, den institutio-nella ordningen och den politiska ordningen.

Medborgaren talar ut

Den demokratiska utmaningen för det europeiska samarbetet kommer från de yttringar som nyligen skett i respektive länders allmänna opinion, i press och me-dia samt i civila, regionala, lokala och kooperativa or-ganisationer. Frågan handlar inte längre bara om um-gänget parterna emellan på den europeiska scenen. Länge eftertraktade huvudaktörerna bland dem som ingick i EU:s kärngrupp, ett medvetande av detta slag och ett verkligt deltagande från medborgarnas sida.

Denna medvetenhet är mycket påtaglig. Under åren 1989-1990 hade allmänna opinionen i Europas län-der, alldeles bortsett från Berlinmurens fall, förklarat att det europeiska samarbetet inte längre var något avlägset projekt med bara partiella följder, som egentligen inte rörde medborgarna. Det europeiska bygget hade tvärt-om kommit rakt in i vardagslivet på ett praktiskt sätt och förändrat människornas omedelbara syn, och detta inte alltid till det bättre. Det verkar som om den all-männa opinionen inte passar in i samma ordning i den demokratiska debatten som den gängse, nämligen de nationella demokratiernas sätt att fungera. De våld-samma utfallen mot gemenskapen, mot Bryssel och mot kommissionen, har en positiv sida, nämligen att de är en larmsignal.

Det visar att EU håller på att fa en verklig politisk ställning, som kommer att föra in unionen i varje med-borgares omedelbara framtid. Sett ur detta perspektiv kan det europeiska bygget inte längre motiveras enbart med sina funktioner och ädla mål, till exempel utvid-ning till Östeuropa. Det måste också, här och nu, ge-nom sina egna strukturer, bevisa sina demokratiska egenskaper. Det måste med andra ord råda bot på det som somliga kallar för ”funktionsprocessens otillräck-lighet”, ett slags propp i det egna systemet.

Det är inte längre möjligt för dem som stödjer det europeiska samarbetet att hävda att deras mål – upp-rättandet av en stor och gränslös ekonomisk zon, kom-binerat med sociala handlingsformer som tryggar en europeisk samhällsmodell – är legitima på lång sikt, för att de skall kunna argumentera för institutioner i vil-kas natur ligger att de har överenskommits i en mycket begränsad krets: regeringskonferensen, som bara består av statsråd och specialister. Tvärtom måste allmänna opinionen och de nationella parlamenten inbegripas i denna förändringsprocess. För att detta skall vara moj-ligt måste man kunna nå dem på ett eller annat sätt, låta dem framföra sin uppfattning, deltaga och ta över den funktionella sidan av verksamheten med de poli-tiska målsättningarna.

Nationalstaternas krav

Den andra utmaningen gäller mer specifikt frågan om institutionerna, där allmänna opinionen har framträtt inte bara på det europeiska utbyggandets arena utan också på nationalstaternas. Efter 1948 års Haagkon-gress ville några av fördragets upphovsmän diskvalifi-cera nationalstaterna en gång för alla, eftersom dessa betraktades som orsaken till de stora världskonflikter som hade inletts i Europa. Nationalstaterna skulle så småningom ersättas med en överstatlig struktur, i syf-te att föra samman Europas olika folk i en enda nation. Detta är den rent federalistiska uppfattningen enligt vilken nationalstaterna var av övergående natur och skulle avlösas av en större struktur, som ensam till fullo kunde tjäna fred och försoning mellan folken.

Men historiker, observatörer och samhällsvetare sä-ger oss att nationalstaterna långt ifrån försvann, utan att de legitimiserades och framträdde på scenen på nytt på sextio- och sjuttiotalet. Denna rörelse kröntes av den tyska nationalstatens återupprättande, även om termen ”nationalstat” i fråga om”Tyskland kan kritise-ras. Den som mest vältaligt försvarat denna teori är en brittisk historiker på Florence Institute, Alan Milward.

Framgången för Europa, för Kol- och stålunionen, för EEC och sedan för Single European Act visade i viss utsträckning den övriga världen, och även allmänna opinionen, att dessa nationalstater trots allt inte var så egoistiska och instängda i sig själva som man hade trott. De hade kunnat föda fram någonting som var mycket större än de enskilda nationerna. 1991 års rege-ringskonferens, som ledde till Maastrichtfördraget, markerade redan vändpunkten i nationalstaternas åter-komst med upprättandet av europeiska institutioner, att jämföra med den tidigare situationen, i synnerhet under åren 1985-1987, då Single European Act formu-lerades.

Förändringen blir tydlig när vi inser att EU-konfe-rensen mellan 1985 och 1987 tog fram det väsentliga i regeringskonferensens texter om Single European Acts nya struktur, medan detta långt ifrån blev fallet under aktiviteterna 1991. Här förkastades kommissionens första utkast av nationalstater som Frankrike, Storbri-tannien och även Tyskland. De ville inte stödja EU-kommissionen, och i likhet med Nederländerna, Luxemburg, Spanien och Italien kom de överens om ett utkast som kom direkt från nationalstaterna.

Resultatet blev en annan uppbyggnad i fördraget. Detta rymmer naturligtvis en gemenskapspelare i den överstatliga traditionen, som är viktig för den ekono-miska och monetära unionen (EMU), men också två andra pelare som är precis lika politiska som den mo-netära aspekten: utrikespolitiken samt inrikes och ju-ridiska angelägenheter. Dessa senare pelare utformades för att ge nationalstaterna en till fullo erkänd roll, oav-sett dess effektivitet.

Detta är någonting som jag är tvungen ätt erkänna, fast det innebär att jag måste revidera de illusoriska tankar som jag hyste emellan 1985 och 1989 då natio-nalstaterna, övertygade av händelserna, tycktes ha haft en önskan att legitimt överföra en allt större del av sin suveränitet till en övernationell europeisk stat. Verklig-heten var annorlunda. Det måste konstateras att när det som vi verkligen har gemensamt, i synnerhet ett fördrag, skulle utarbetas så framträdde nationalstaterna till fullo och hävdade sin egen legitimitet som grund för gemenskapens legitimitet. Detta är en institutionell utmaning och väcker frågan om hur nationalstaternas närvaro skall hanteras på regeringskonferensen, eftersom de är upphovsmän till ett fördrag som har den dubbla målsättningen att vara demokratiskt och effektivt.

Att definiera ett politiskt fördrag

Den tredje utmaningen är politisk. Det är den som somliga – inklusive Alain Lamassoure i Frankrike – betecknar som det grundläggande kontraktet. Frågan måste ställas vad det är som förenar de nationer som grundade Europeiska Unionen. De var sex från början och nu är de femton. Inte heller kan grunden för kon-traktet efter Berlinmurens fall och Tysklands fulla suveränitet längre vara den samma som den var från 1948 till 1988.1 det grundläggande kontraktet var ena parten ettTyskland som stod under övervakning, men som fått löfte om hjälp från sina partners att atervin-na sin värdighet och sitt självstyre. Om detta kontrakt har uppfyllts till fullo, kan det inte längre vara en un-derförstådd regel för de kommande åren. Man måste formulera ett nytt kontrakt, som helt utgår från Tysk-lands nya politiska och geopolitiska ställning.

Från tyskt håll uttrycktes det nya kontraktet tydligt och klart i ett dokument som skrevs av Karl Lamers och Wolfgang Schäuble, och som publicerades i fjol. I fråga om Tyskland (och inte bara å förbundsdagens kristdemokratiska sektions vägnar) skriver de:

”Den påföljd vi bundits till som straff för de skador vi vållat, har vi accepterat i full frihet. Vi vill till och med att den skall utsträckas i samma omfattning, eller till och med mer, till Östeuropa, eftersom vi anser att detta ligger i vårt geostrategiska intresse (jag tar själv med ordet `geopolitisk som är svårt att använda i Tysk-land), om vi tyskar (här är det tyskar som vänder sig till andra tyskar) inte längre vill löpa faran att än en gång bli en dominerande makt som följd av att vi förmåtts uppträda som skiljedomare mellan ett öst och ett väst som är utsatta för olika maktbalanser och allianser. Vi måste konsolidera det bygge som har inletts, huvud-sakligen till vårt förfång och mot vår vilja, de gångna femtio åren. Eftersom vi tyskar själva vill ställa vår su-veränitet under denna överstatliga politiska struktur måste våra partners också göra en svarsgest och lägga ett antal eftergifter som påverkar deras suveränitet på bordet.”

Denna text riktar sig direkt till Frankrike, det land som mest uttryckligt förkastat tanken på krig mellan de båda länderna, och som nu ombeds hjälpa till att om-definiera ett politiskt kontrakt som kommer att utgö-ra svaret på frågan om vilket slags Europa vi vill skapa tillsammans.

Jag tror det är viktigt att betona hur den historiska processen som sådan har lett till dessa tre nyansatser. Det är ett gott tecken att de tillkommit i en demokra-tisk strävan och i ett från tvång och bedrövelser befri-at Tyskland när landet på nytt skall ta i tu med sin his-toria. För det första bör nyansatserna välkomnas, efter-som de utgör de positiva resultat som man kunde ha väntat sig av det europeiska bygget. Det är positivt att detta bygge har rests på en demokratisk grund och att det på ett demokratiskt sätt befriat Tyskland från nå-gonting som kunde ha hämmat landet och gjort det svårt för det att se tillbaka på sin egen historia. Det är också någonting positivt att se att folk med olika na-tionella identiteter uppfordras att, genom sina stater, till fullo delta i det europeiska bygget. Men det kan också hjälpa oss inse saker och ting som kanske und-går oss och som blivit svårare och mer kaotiska, efter-som det inte längre är en grupp upplysta pionjärer som styr skeppet, utan en verklig debatt mellan demokra-tiska nationer. Dessa positiva tendenser ger vid handen att de kommande fem åren är svåra att sia om, med tanke på de omfattande nyorienteringar som måste ske. Man kan frukta att det kommer att bli en del bakslag i det europeiska unionsbygget.

Vi måste återvända till frågan om nationell och eu-ropeisk patriotism. Men först skulle jag, något mindre blygsamt, vilja ta upp frågan om de dissonanser som jag redan har nämnt inte kommer att upplösa själva det europeiska projektet, i den utsträckning som detta pro-jekt oavsiktligt upphäver nationella identiteter.

Grundläggarnas betydelse i dag

Om vi ser på det projekt som grundarna hade för ögo-nen märker vi att frågan om den nationella identitet-ens betydelse för freden var framträdande; men även efter 1989, 1990 och 1991 kvarstår deras ide att freden måste byggas, och att den inte helt enkelt blir resultatet av en deklaration, om än aldrig så starkt formulerad. Freden är resultatet av en medveten, organiserad och tålmodig strävan efter praktiska framsteg ett steg i ta-get, så som Schuman tänkte ut det 1950.

Därför förefaller det oss uppenbart att vi inte kan bygga upp freden runt Medelhavet igen utan tålmodi-ga och praktiska framsteg som tar hänsyn till ekono-miska, sociala och kulturella frågor (inte bara politis-ka utan också känslomässiga). Det är omöjligt för Västeuropa att ge Östeuropa den militära och politis-ka säkerhet som är av vital betydelse, för att Osteuro-pa skall kunna övervinna de ofantliga problem man ställs inför, utan ett organiserat, medvetet, strukture-rat och institutionaliserat gensvar. Freden skapar man inte med besvärjelser. Den är framför allt ett organise-rat, medvetet, fullt utvecklat projekt baserat på ekono-miska, kommersiella och kooperativa dimensioner. Än en gång hade grundläggarna rätt, om detta var deras mål. Dessutom fanns det andra skäl än det organiserade och medvetna fredsbygget som föresvävade fördragets upphovsmän. Ungefär 1975 sade Jean Monnet profe-tiskt: ”Europeerna levde inte i takt med sin tid, därför att de höljen i vilka de var inneslutna gjorde det omöj-ligt för dem att verkligen leva i världen – med det an-svar och allmängiltighet som de av tradition gjort an-språk på.” Denna uppfattning är ännu tydligare i all-männa opinionen i Norden och Tyskland, där de yngre generationerna ifrågasätter den europeiska planens re-levans för problemen kring miljön, demografin och utvecklingen.

Jag påstår detta med tanke på 1996 års regerings-konferens, men detta stämde redan för 1991 års kon-ferens. Det finns ett försök att radikalt höja värdet på EU-medborgarskapet genom att förbinda det med de grundläggande medborgerliga rättigheterna. Man hop-pas att EU kommer att erkänna dessa helt, till exem-pel genom att ratificera Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Den är också en konvention som sykar till att öka den konstitutionella kvaliteten på EU-fördraget.

Det måste dock påpekas att bandet mellan våra sta-ter och deras medborgare, genom deras skrivna och oskrivna författningar, är djupare än en enkel förkla-ring om respekt för de grundläggande rättigheterna. Det är starkare än en enkel rättslig garanti att medbor-garna skall kunna ställa sina stater inför rätta, inför en författningsdomstol, antingen europeisk eller nationell, om dessa grundläggande rättigheter inte respekteras. Våra stater är legitima i sina egna medborgares ögon bara om de garanterar dessa grundläggande rättigheter, inklusiva sociala rättigheter. När man söker finner man här den europeiska samhällsmodellen. Den existerar i kraft av det förhållandet att våra stater är legitima gent-emot sina medborgare därför att de garanterar medbor-garnas möjlighet att utöva sina rättigheter, därför att de garanterar att de grundläggande rättigheterna är i kraft, inte därför att de helt enkelt är stater som säger sig hävda dessa rättigheter.

Varför är Europa så viktigt? Med andra ord, varför är den plan som formulerats av fördragets upphovsmän så livsviktig? Därför att det ser ut som om problemen med utslagning och arbetslöshet växer sig starka på många håll.

Nationalstaterna kan inte längre till fullo garantera utövandet av vissa grundläggande rättigheter. På grund av internationaliseringen, förflyttningsproblemen och rörelsefriheten står det inte i våra nationalstaters makt att garantera ett antal väsentliga krav i samband med rätten till arbete, eller helt enkelt rätten att tillhöra sam-hället. Unionen måste uppfattas som samarbetande med nationalstaterna för att garantera de grundläggan-de rättigheterna, inklusive dem som står på regerings-konferensens dagordning i samband med arbetslöshe-ten, miljön och utslagningen. Vi måste dock betona det aktuella i det arbete som gjorts av fördragets upp- hovsmän, liksom vi måste erkänna det aktuella efter 1989 i den nationella identitetens återuppblomstring och känslomässiga, icke-rationella betydelse.

Gudaskymning?

Vi i ”Enheten för framtidsplanering” har bevittnat hur nationer i både Västeuropa och Östeuropa har påver-kats emotionellt – inte bara rationellt – av Berlinmu-rens fall. Förbundsrepubliken Tyskland är uppenbarli-gen inte det enda land som har omvandlats av denna händelse. En hel del av våra nationer som grundat sin legitimitet och identitet på det förhållandet att de käm-pade på rätt sida i kriget, eller att de leddes av männi-skor som stod på rätt sida, ställs nu inför insikten att det för tillfället inte finns någon rätt sida, eftersom det som skedde under kriget förlåtits.

Dessutom har dessa ledare, som gjorts legitima av sin ställning under kriget, till exempel kristdemokrater-na i Italien eller till och med i Nederländerna, visat att de är likadana som de andra – bestickliga och med tvi-velaktig lojalitet mot de värderingar som de försvara-de. Italien upplevde en sannskyldig jordbävning när man insåg att kristdemokraterna, som etablerats för att se till att fascisterna inte kom tillbaka, inte längre var nödvändiga eller legitima. Det kontrakt som förenade italienarna gick ut på att inte låta fascismen framträda på nytt. Italien behöver inte längre någon garanti från kristdemokraterna, som visat sig stå öppna för odemo-kratiskt beteende.

Samma sak gäller Nederländerna, där kristdemokra-terna har upplösts efter åttio år vid makten. Även i Frankrike har frågan om den nationella identiteten väckts. Så snart denna identitet inte längre kunde grundas på en tydlig medvetenhet om den franska motståndsrörelsens och den gaullistiska traditionens överlägsenhet fanns det en risk för att den franska tra-ditionen skulle berövas sin originalitet. Vissa böcker om franska revolutionen lät förstå att Frankrike inte åtnjöt privilegiet att vara ”världsdemokratins forum”, den scen där demokratin spelas upp. Vad betyder det då att vara fransman?

Och alla dessa frågor om den nationella identiteten – vare sig man är fransman, italienare, nederländare, tysk eller spanjor- ställs vid en tidpunkt då vi, av andra skäl, behöver veta vad det innebär att vara fransman, italienare och så vidare, för att vi tryggt och riktigt skall kunna välkomna en integration av nya, andra genera-tionens medelhavskulturer eller islamiska kulturer.

Att på nytt bygga upp förtroendet för varandra

Detta för oss till regeringskonferensen och får oss att undra över följderna av 1996-1997 års regeringskon-ferens och följderna av de aktuella demokratiska, po-litiska och institutionella problemen. Men beaktar vi en demokratisk nivå är funktionalismens tidsålder inte längre tillräcklig. Vi far därför inte vänta oss att 1996-1997 års regeringskonferens skall lösa den institu-tionella konfliktens alla tekniska problem genom att öka antalet medlemmar i EU från 15 stater till 27.

Å andra sidan kan en sådan konflikt tillåta regering-ar, parlamentsledamöter och allmänna opinionen att verkligen medverka i omdefinieringen av ett politiskt kontrakt, att dra slutsatser som besvarar en del av den allmänna opinionens frågor – en opinion som kan sä-gas vara inbegripen i projektet. 1996 års regeringskon-ferens kommer inte att ta upp alla problem, och kom-mer inte att lösa alla. Men vi får inte missta oss på dess verkliga uppgift. Den politiska utmaningen är någon-ting annat. Syftet är att på nytt tillåta ett gradvis fram-växande av det ömsesidiga förtroendet, av förtroendet för ett gemensamt projekt, jag skulle nästan vilja säga av stolthet över sig själv.

Nu är det dags att inbegripa den latinska delen och medelhavsregionen i en plan för ett samhälle. De måste fa säga sitt i denna omformning och omdefiniering av det sociala Europa. Staternas och unionens legitimitet kommer att bestå i att de kommer att säga hur de skall garantera respekten för de grundläggande rättigheter-na, och detta vid en tidpunkt då man kan se att den-na garanti inte längre kan ges enbart med hjälp av opersonliga, blinda strukturer som definierats allt för abstrakt på den statliga nivån, utan att den måste grun-da sig på sociala former som står närmare medborgar-na, vare sig de är regionala, förenings- eller familje-baserade, och som inbegriper inslag från medelhavskul-turen.

Frågan är om det är möjligt att i våra institutioners sammanhang formulera någonting som skulle vara rik-tigt, och som skulle återspegla hur den postnationella europeiska staten och de nationalstater som finns kvar kan förenas och samverka. jag tror att svaret kanske lig-ger någonstans i riktning mot en delad suveränitet.

Våra institutioner brukar av tradition pendla mellan två ytterligheter. Ur juridisk synvinkel sägs det att det originella med det europeiska bygget ligger i dess fram-gångsrika sätt att blanda mellanstatliga strukturer (var-je stat behåller sina privilegier och kan när som helst dra sig ur utan att egentligen ha åtagit sig någonting) och överstatliga strukturer (till exempel parlamentet, domstolen och kommissionen) som grundar sin verk-samhet på delegerad suveränitet. Det europeiska cen-tralbankssystemet är ett exempel på denna överstatliga ytterlighet.

Det är inom ramarna för denna dialektik mellan de mellanstatliga och överstatliga aspekterna som debat-ten om de båda olika Europabegreppen hittills har ut-kämpats. Delad suveränitet kan inte betraktas som delegerad suveränitet, eller som en enkel konfederal mellanstatlig operation.

Vad betyder delad suveränitet? jo, ett åtagande som organiseras genom att man beslutar om regler mellan nationerna inom ramarna för en demokratisk stat, och syftet är ett organiskt samarbete mellan avdelningarna i varje nationalstat.

Tanken på en europeisk poliskår, och alltså ett euro-peiskt rättsväsende, är ett exempel. En federal modell skulle betyda att man upprättade ett FBI, en europe-isk federal polis, med sin egen uppbyggnad ovanför de nationella poliskårerna. Men man skulle också kunna tänka sig att de nationella poliskårerna kanske kunde samarbeta organiskt för att utföra vissa uppdrag, sam-tidigt som de behåller sin nationella identitet.

Denna modell skulle man också kunna tänka sig på andra områden som utbildning, forskning, utveckling, utvecklingssamarbete, utrikespolitik och naturligtvis försvar och säkerhet. Paradoxalt nog har hittills samar-betet mellan nationalstaterna på dessa områden inte fungerat särskilt bra.

Det är därför, av effektivitetsskäl, som folk föredrar att delegera till ett organ i Bryssel som sedan kan an-vändas som syndabock. Nu skall möjligheter skapas till ett verkligt organiskt samarbete mellan medlemmar eller delar av varje nationell administration så att ett gemensamt mål kan uppnås.

Översätt. Gunnar Gällmo