av TORD FORNBERG
Ett tydligt exempel på hur man ibland har arbetat med hinduisk och kristen ikonografi i religionsdialogens tjänst finns på en kalender för år 1990, publicerad av Shantivanam Ashram ett par mil utanför Tiruchirapalli i södra Indien. Det leddes då av den berömde brittiske benediktinmunken Bede Griffiths, också känd under namnet Swami Dayananda (1906–1993, bosatt i Indien alltsedan år 1955). Enligt texten på kalenderns baksida visar den ”Blessed Virgin Mary the Queen of Heaven and Earth”, alltså ”den välsignade jungfrun Maria, himmelens och jordens drottning”. Hon ses också tillsammans med Petrus, Paulus och Benedictus av Nursia på kyrktornet i ashramet. Men på kalendern är hon tydligt avbildad som en gudinna, påfallande lik den hinduiska gudinnan Lakshmi.
Jungfru Maria visas här stående på en lotusblomma, som i sin tur vilar i en liggande månskära, och hon trampar en orm under sina fötter. Hennes huvud omges av en strålande gloria med symboler för zodiakens tolv stjärnbilder. Bortsett från lotusblomman alluderar allt detta naturligtvis på den välkända scenen i Uppenbarelsebokens kapitel 12 med den himmelska kvinnan, antagligen en symbol för det ideala Israel som skulle föda messiasbarnet till världen. Epiphanius av Salamis (dog 403 e. Kr.) omvittnar emellertid, att kvinnan i fråga tidigt identifierades med Jesu mor, en identifikation som blev mer eller mindre självklar allteftersom en distinkt mariologi växte fram. Hon kom slutligen att omtalas som ”Himmelens drottning”.
Åtskilliga detaljer i kalendern från Shantivanam är emellertid främmande för traditionella västerländska bilder av Jungfrun. Sålunda flyter månskäran med lotusblomman på ett vilt och stormpiskat hav, där vågorna täcks av skum. Maria håller sina händer enligt reglerna för hinduiska mudras. Hon bär OM-tecknet på sin högra hand, och hon är klädd i sari som en hinduisk gudinna, inklusive kronan på huvudet. Element från kristen och hinduisk ikonografi har här blandats på ett sätt som formulerar budskapet, att jungfru Maria och en gudinna som Lakshmi är mer eller mindre identiska.
Några notiser bör göras till de ”hinduiska” dragen i den här bilden. Lakshmi är närmare knuten till lotusblomman än vad någon annan hinduisk gudinna är. Vidare är lotusen symbol för fruktsamhet och ett liv som rotas i och hämtar sin styrka nere i urkaosets vatten. Lotusen representerar också renhet och andlig kraft. Med sina rötter nere i gyttjan men med sin blomprakt ovan vattnet är den symbolen för andlig fullkomning och auktoritet. Hinduisk och buddhistisk ikonografi visar ofta hur gudar och gudinnor står eller sitter på lotusen, sedan de har överskridit allt det som fjättrar dem vid den materiella världen.
Jungfru Maria avbildas alltså här som en gudinna, mer eller mindre identisk med det hinduiska panteons centrala gudinna Lakshmi. Inte minst detaljen med det stormpiskade havet med skum på vågorna medför att de flesta hinduiska betraktare rimligtvis identifierar henne just med Lakshmi. Hon trädde fram ur kaoshavet, när detta piskades av gudarna i deras sökande efter odödlighetens nektar, som spyddes upp av den kosmiska ormen Vasuki, på en och samma gång en symbol för såväl gott som ont. Jungfrun håller sina händer enligt reglerna för två välkända mudras, hennes vänstra hand varada mudra som visar hennes beredvillighet att ge sin välsignelse, hennes högra hand vitarka mudra som betecknar hennes vilja att undervisa. Och hennes budskap till mänskligheten visas med hjälp av OM-tecknet i hennes högra handflata. Detta symboliserar Brahman och de högsta frälsningsmedlen. Man kan säga, att OM-tecknet motsvaras av Logos, ”Ordet” i Johannesprologen. Ordet OM representerar Gud i hans transcendens över skapelsen men också hans immanens i skapelsen, eller som Johannes formulerar saken: Ordet blev kött och bodde ibland oss (Joh 1:1–2, 14). På detta sätt antyder konstnären bakom bilden jungfru Marias villighet att föda Frälsaren in i världen. Detta kan vara Bede Griffiths sätt att förstå begreppet OM. Men en hindu som betraktar bilden kommer antagligen att tänka på guden Shiva, som kan betecknas med termen omkara, det vill säga ”instansen OM”.
Det är förvisso möjligt att tolka gestalten på kalendern som jungfru Maria. Men likheterna med traditionella framställningar av skilda hinduiska gudinnor är så stora att bilden måste åtföljas av en tydlig förklaring, om den inte ska bli missförstådd. Det verkliga budskapet är att jungfru Maria i den katolska kristenheten spelar en roll som motsvaras av den hos åtskilliga hinduiska gudinnor. Det är ingen tillfällighet att hinduer ofta tar del i processioner till jungfru Marias ära och ber till henne som till en gudinna. Den kristna traditionen med dess efterbibliska stadier i kyrkans mariologi var förvisso normativ för ashramets ledare Bede Griffiths, men detta ogiltigförklarar inte för honom de välsignelser som en besökare tillskriver en hinduisk gudinna som Lakshmi.
Griffiths kände sig fri att ”pröva” andra sätt att formulera evangeliet än de som erbjuds av grekisk filosofi och västerländskt tänkande. Men sedan är det en helt annan fråga om den ”rätta” vägen att göra detta är att söka alternativa formuleringar i den brahminska hinduismen i stället för i dalit-traditionen med dess fokus på de kastlösa och deras historia av utstötthet och marginalisering.
Bibliografisk not
Till bruket av bilder i religionsdialogens tjänst, se min uppsats ”The Cross, the Snake, and the Lotus. Some Notes on the Role of Images for Inter-Religious Understanding”, i Peter Schalk (utg.), Being Religious and Living through the Eyes (festskrift till Jan Bergman; Acta Universitatis Upsaliensis. Historia Religionum 14; 1998).
Tord Fornberg är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 5/2020, s. 42–44. För illustration hänvisas till den tryckta utgåvan.