En kardinals brev till Judas

Judas, jag skriver till Dig med en viss tveksamhet, för jag är ängslig att man i mina kretsar lätt kan missuppfatta det. Troligen får Du varje år vid den här tiden, i stilla veckan, en hel säck med elaka brev. I evangelierna behandlas Du ju inte heller så överdrivet vänligt. Johannes kallar Dig tjuv och Jesus säger till och med att det hade varit bättre om Du aldrig blivit född. Men jag skriver till Dig ändå, för att Du i fortsättningen kommer att vara min bror och för att Du känns som en obegriplig gåta för mig. Och så kommer jag ideligen på mig själv med att fråga Kristus samma fråga som apostlarna gjorde, när han sa att en av er skall förråda mig, utan att nämna något namn – ”Inte är det väl jag?”.

Hur går det ihop Judas, Du gjorde ju som alla de andra apostlarna, lämnade allt och följde Jesus? Tror Du verkligen att Jesus utvalde Dig och sedan tänkte undanhålla Dig det glada budskapet för att han tyckte Du var en usling? Om Du nu var så kär i pengar, hur kunde Du då stå ut i tre långa år med en mästare som inte ens hade en plats att luta sitt huvud mot?

Hur kunde Jesus förmå sig att tvätta Dina fötter med sina egna händer som dan därpå genomborrades av spikar för Din falskhets skull? Varför förrådde Du honom så skändligt? Var det nödvändigt att sälja sin vän för några fattiga kronor? Pengar kunde Du ju ha ordnat ur den gemensamma kassan. Du måste själv tala om ifall det var som totalt omöjligt att avstyra, att Du skulle bli en kugge i frälsningsmaskineriet när Du hörde, ”Gör snart vad du skall göra”. Säg Judas, är Du verkligen förlorad?

Hela det ondas problem, människans förutbestämmelse och frihet, dom och frälsning ställs ju på sin spets i Ditt liv och Din död.

Var det kanske i själva verket så att Du föll offer för Din egen ensamhet? Du fick inte samma chans som Petrus som träffades av Jesu blick när han förnekat honom tre gånger. Han kunde få gråta ut sin bitterhet. Du hörde aldrig tuppen gala och ingen hjälpte Dig så att Du fick gråta. Du var ensam och det var natt. Eller hade Satan flugit i Dig? Kunde Du inte komma undan den djävlige förföljaren? Du behövde mycket mindre tid för att känna motvilja mot Satan än att ta avstånd från Jesus. Men stackars Judas, kunde Du inte i din förtvivlade ensamhet återkalla det ord som Jesus sa till Dig första dagen, det som träffade Dig mitt i hjärtat, som skulle ha kunnat skingra allt mörker och all förtvivlan: ”min vän”, försök lyssna en gång till, ”min vän”.

Du slet Dig loss från Ditt eget liv och hängde Dig i ett träd. Visste Du inte att Du föll i Guds händer, föll offer för hans oändliga kärlek? Den som förklarat att han inte förlorat någon enda som anförtrotts honom ”utom fördärvets son”, är densamme som högt uppe på korset ropade till sin far att han skulle förlåta alla människor. Med denna sista bön strök han ett streck över processen mot alla förbrytare och tog bort vår mänskliga rättfärdighet och sedan dess räknas bara den gudomliga barmhärtigheten.

I kyrkans tradition lever utan prutmån den hemlighetsfulla trossatsen om helvetet, men kyrkan har aldrig tillåtit sig att påstå att någon enda person slutgiltigt och uttryckligen fördömts till helvetet.

Därför Judas, vet jag inte vart jag skall skicka mitt brev. Jag skickar det poste restante. Och jag tänker på Marcel Pagnols teaterpjäs som tillägnats Dig. Där ställer han den svidande frågan, ”Är Judas i helvetet?” Kristus själv får säga: ”Jag kan inte svara på er fråga… i så fall skulle människorna ända in i det sista missbruka Guds långmodighet.”

Farväl Judas, måtte Gud vara med Dig!

Övers. Anna Maria Hodacs