Kyrkan på Cuba – i dialog eller i getto

Före eller efter revolutionen, kyrkan på Cuba liknar ingen annan i den latinamerikanska världen. Den har aldrig haft samma folkliga förankring som i de flesta andra länder. I dag finns omkring 80 000 praktiserande katoliker och ungefär 200 präster. Innevånarantalet på ön är 12 miljoner.

I Castros kamp mot Batista deltog endast ett fatal katoliker. De flesta biskopar förhöll sig avvaktande. Några krävde Batistas avgång. Majoriteten var antirevolutionär.

När dödsstraffet återinfördes och det kommunistiska partiet etablerade sig vid makten och man upptog diplomatiska förbindelser med Sovjet skärptes konflikten mellan revolutionsregimen och episkopatet. I augusti 1960 publicerades ett gemensamt herdabrev som tog avstånd från marxismen på grund av dess ateism, och man förklarade i bestämda ordalag att det rådande systemet brutalt förnekade fundamentala mänskliga rättigheter. I december samma år avsnördes kyrkan från massmedierna och några månader senare nationaliserades kyrkliga skolor och undervisningsanstalter. Man förbjöd all religionsundervisning utanför kyrkans egna lokaler.

I slutet av 1961 utvisades respektive utvandrade hundratals präster och mer än 2 000 ordenssystrar. I detta ytterst kritiska läge riskerade katolska kyrkan att möta samma öde som kyrkorna i andra marxistiskt-kommunistiska länder. Sedan 1961 har kyrkan på Cuba fatt leva på sparlåga. 1954 fanns 17 % praktiserande kristna, 1976 2 % och av dessa var 70 % över 50 år. I dag kan man gissa att 1 % är praktiserande kristna.

Att revolutionen ändå inte blev en total katastrof för kyrkan hängde till stor del på en person, ärkebiskop Cesare Zacchi, som vid Castros maktövertagande blev den Heliga stolens representant i Havanna. Han förmådde skapa ett påfallande positivt samtalsklimat. Möjligen bidrog härtill att biskopen på Castros uppmaning inte drog sig för att själv och tillsammans med en del prästseminarister delta i det bråda arbetet med sockerskörden. Zacchi, sedermera ledare för den påvliga diplomatiska akademin, visade genom sina insatser på Cuba sig vara en av den Heliga stolens skickligaste diplomater. I huvudsak var det hans förtjänst att Cuba aldrig bröt sina diplomatiska förbindelser med den Heliga stolen, vilket ju Castros bundsförvanter i östblocket gjort. De frön som Zacchi sådde på 1960-talet tycks nu försiktigt börja spira.

Nationell kyrkokongress ställer krav

17-23 februari i år samlades den första nationella kyrkokongressen, ENEC, Encuentro National Eclesial Cubano. Regimens officiella röst, Radio Havanna, uttryckte sig i ord som ”höjdpunkten i en pågående process där kyrkans roll uppvärderats på ett nytt sätt i det gemensamma uppdraget att bygga upp samhället”. Men ännu söker man en modus vivendi. Hur skall de signaler från statschefen, som tyder på mer öppenhet uppfattas? Att katolikerna önskar försoning, samarbete, dialog och möjlighet att bättre integreras i samhället kom klart till uttryck på nationalkongressen. En näst intill fullständig majoritet bland de 181 röstberättigade deltagarna från landets sju stift krävde att det måste vara tillåtet att vara kristen och att öppet få bekänna sin tro. Ytterligare ett krav från kongressen var att fritt få bedriva religionsundervisning bland ungdomen och att få tillgång till massmedia. Katolska kyrkan har för närvarande ingen publicistisk verksamhet.

Kyrkan ställer också krav på att ha tillträde till landets fängelser för att få möjlighet att där bedriva själavård. Det finns grund att anta att det förekommer en del katoliker bland de Pangar som interneras i cubanska fängelser. Uppgifter om hur många fångar som finns varierar starkt. Enligt Amnestys årsbok 1984 var antalet samvetsfangar 170. Ett visst antal fångar av denna kategori har frisläppts men åtskilliga politiska langar hålls kvar i fängelse och släpps inte fria fastän de avtjänat den tilldömda strafftiden.

Katolikerna på Cuba vågar alltså ställa krav, vilket innebär att deras självmedvetande ökat. Efter att i åratal fört en skuggtillvaro bakom den statliga ateistiska ideologin har de nu fatt en viss möjlighet att träda fram i offentligheten.

ENEC hänvisar också till att det finns gemensamma punkter där överensstämmelse mellan kristna och socialister föreligger, till exempel när det gäller social rättvisa. ”Katolska kyrkan vill hålla dörren öppen för en realistisk dialog och är beredd att under vissa betingelser samarbeta,” förklarade sekreteraren för den cubanska biskopskonferensen de Cepedes. Kyrkan önskar normaliserade förhållanden, frihet och möjlighet att missionera.

Vatikanens delegat kardinal Eduardo Pironio bekräftar att kongressen ägde rum i ”frihet”. Hans närvaro tolererades och han kunde infinna sig utan några extra formaliteter. När kardinal Pironio återvände till Rom meddelade han att katolikerna på Cuba ivrigt väntar på ett påvebesök, att ett sådant skulle kunna äga rum 1987 – vilket dementeras av andra – samt att ”en ärlig och uppriktig dialog” inletts.

Rene David, professor vid prästseminariet San Carlos i Havanna, beskrev redan 1981 Cubas speciella ställning i Latinamerika och i vilken mån den latinamerikanska befrielseteologin kunde finna någon tillämpning i landet. ”Befrielseteologin har sin utgångspunkt i orättfärdiga, ojämlika och människoovärdiga socioekonomiska villkor, där våldet institutionaliserats och styrs av politiska och ekonomiska maktfaktorer – en erfarenhet som kontrasterar starkt mot evangeliets budskap och tron på den befriande Kristus. Situationen på Cuba är annorlunda. Revolutionen har avskaffat privategendom, produktionsmedlen och all fördelning av det materiella ombesörjer staten. För den sociala jämställdhetens skull erbjuds alla gratis skolgång, medicinsk omvårdnad, samma sociala status och en viss gemensam minimistandard. Under sådana förhållanden kan troende kristna framgångsrikt praktisera en evangelisk fattigdom.

Det är uppenbart att vår regim – proletariatets diktatur – inte ger ett önskvärt mått av frihet och att jämvikten mellan jämlikhet och frihet inte utmärks av en sann broderlighet. Det är smärtsamt för en kristen som tror på försoningens Gud och lever av denna tro att fiendskap fatt fritt spelrum och att oförståelse och ömsesidig misstro far fortsätta. Å ena sidan förtrycks de kristna och å andra sidan saknas de kristna bland dem som verkar för ett bättre samhälle eftersom de troende betraktas som andra klassens medborgare.”

Fidel och religionen

Ett annat remarkabelt ”religiöst evenemang” är publicerandet av ”Fidel y la Religion”, en bok på 379 sidor som utkom i december i fjol och är en intervju med Castro av Frei Betto. Den har blivit en bestseller (600 000 ex). Den röda tråden är att Fidel söker att sudda ut motsättningarna mellan kristen tro och marxistisk revolutionsideologi. I revolutionen är moralen den övergripande faktorn. De flesta av tio Guds bud motsvarar de moraliska krav som gäller för den cubanska revolutionen. I den jämlikhet, broderlighet och solidaritet som socialismen postulerar och i synnerhet genom den internationella andan är kristendomens bud om nästankärlek högst konkret anbefallt och förverkligat. Revolutionen gör under. ”Kristus mångfaldigade fiskar och bröd för att mätta människorna. Vårt syfte med revolutionen och socialismen är exakt detta, att mångfaldiga fisk och bröd, att ge mat åt människorna, att skaffa fram många skolor, lärare, sjukhus, läkare, att bygga fabriker, skaffa arbete, bygga upp universitet och bedriva forskning. De kubaner som arbetar som lärare, läkare, ingenjörer utomlands i Afrika och i Centralamerika är missionärer. De arbetar med respekt, omsorg och kärlek för nästan.” I denna katalog över internationella ”biståndsarbetare” omnämns inte de cubanska militärstyrkor som är stationerade.utomlands.

Genomgående undviker Castro att i de paralleller som han drar mellan religiös och revolutionär tro innefatta kyrkan som institution.

Att befrielseteologen och dominikanpatern Frei Betto är den perfekte samtalspartnern för Castro framgår på många sätt. Han har intervjuat Fidel Castro sammanlagt 23 timmar under några veckor i fjol och boken är ett referat av detta samtal. Ett exempel på journalistisk flathet är när Castro utbreder sig om de kontrarevolutionärer som avtjänat sitt straff men inte släppts ur fångenskapen. Castro menar att revolutionen måste beskyddas från sådana element. Frei Betto har inget att invända. Inte heller när Castro hävdar att om man hatar ett politiskt system måste man bekämpa de människor som representerar detta system. Betto bekräftar och hänvisar till att Jesus säger att vi skall älska våra fiender men han säger inte att vi inte skall ha några fiender.

Uppenbart intresserar det inte Castro att försona partiet med kyrkan utan att vinna över socialt medvetna kristna för revolutionen. Denna invit som Castros utspel utan tvekan är måste ses i ett vidare perspektiv. För kyrkan på Cuba gäller det måhända att välja mellan en koexistens, kanske som ett redskap för en ateistisk regering med en rent politisk konception av kristendomen eller att återvända till gettot.

Dessutom har Castros inviter en återverkan för hela Latinamerika och måste ses i sammanhang med hans höga ambition och aspiration att bli en ideell och politisk ledare för denna del av den tredje världen där kyrkan och befrielseteologin kommit att bli en ofrånkomlig kraft att räkna med.

När kyrkan utnyttjar ett eventuellt nytt och större manöverutrymme för de troende på liknande sätt som Vatikanen vant sig vid att göra när man bedriver östpolitik, så sker detta även här utan några illusioner om någon ny och djupare ideologisk samstämmighet.