En kommentar till påvens tal vid Pueblakonferensen

I skrivande stund pågår den tredje latinamerikanska biskopskonferensen i Puebla (Mexiko) som har väckt ovanlig uppmärksamhet i internationella massmedia. Under påvens besök var 4 000 journalister ackrediterade vid presscentret i Mexiko City. När konferensens dokument föreligger hoppas vi i ett kommande nummer av Signum kunna redogöra för Pueblas resultat, som utan tvivel kommer att bli av stor betydelse för den latinamerikanska kontinentens framtid.

Påvens besök och hans programmatiska tal vid öppnandet av konferensen den 28 januari ger dock anledning att ta upp vissa perspektiv, dels därför att det rör sig om en betydelsefull teologisk text – självfallet i ett icketekniskt teologiskt språk – som a priori har svårt att finna gehör i ett sekulariserat samhälle och ännu mer att bli förstådd, dels därför att den i svenska massmedia har framställts på ett förvanskat eller helt ofullständigt sätt. DN:s ledare ”Påven och makterna” den 4/2 var kännetecknande i detta hänseende: ”Det behövs mera bön och mindre handling. Det var påvens budskap till den tredje latinamerikanska biskopskonferensen som nu inletts i Mexiko. För en kyrkoskeptisk allmänhet i Sverige är kanske sådana tongångar bara vad man kan vänta sig av en påve. Men i Latinamerika har det vuxit fram andra förväntningar på kyrkan. ”. . . Uppenbart har signaturen AM inte läst själva talet och ännu mindre satt in det i dess vederbörliga kontext. Dessutom tycks det totalt ha undgått honom, att papa Wojtyla i Polen har lärt sig att under en hård press från kommunistpartiet uttrycka sig på ett nyanserat sätt där han på samma gång ändå klart tar ställning.

En dramatisk situation

”Kyrkans framtid ligger i Latinamerika.” Med dessa ord motiverade Johannes Paulus II sitt beslut att resa till Pueblakonferensen. Utan tvivel ville han därmed peka på ett kyrkohistoriskt faktum, nämligen att kyrkans tyngdpunkt förflyttas till tredje världen. Man måste utgå ifrån, att år 2000 omkring 70% av alla katoliker kommer att leva i tredje världen, därav 590 miljoner i Latinamerika.

Det rör sig därvid inte bara om ett kvantitativt betraktelsesätt. Dessa siffror innebär samtidigt, att kyrkans tyngdpunkt kommer att förskjutas till dynamiska folk som först idag självständigt har börjat planera sin framtid och därvid efter allt att döma kommer att utveckla fantasi och kreativa initiativ. Detta gäller inte minst för Latinamerika.

Samtidigt ser påven dock hur just denna kyrka står inför dramatiska avgöranden.

Men påvens blick riktar sig inte enbart mot kyrkan. Betecknande nog finns i hela hans tal inte en enda gång ordet ”katolsk”. Den andra tyngdpunkten i vilket hela hans tal utmynnar ligger på människans värdighet, hennes rättigheter, hennes sanna befrielse i mänsklig och kristen bemärkelse. Han talar om orättvisor, ”syndiga” strukturer (liksom konferensen i Medellin för tio år sedan), om fysisk och psykisk tortyr som förekommer, om att ”all privategendom belastas av ett socialt hypotek” osv. Och efter påvens avresa konkretiserade kardinal Lorscheider, ordförande i den brasilianska biskopskonferensen och i rådet för de latinamerikanska biskoparna (CELAM) påvens tankar: Såväl med marxismen ”som med den fascistiska ideologin rörande den nationella säkerheten” måste kyrkan ha en allvarlig uppgörelse.

Med några få undantag tycks detta ha förbigått svenska massmedia. I stället kunde man läsa som rubriker: ”Påven fördömer befrielseteologin”, ”påven kritiserar socialarbetare”, ”Kristus ej politisk” m.m. eller höra i Aktuellt den 30/1 ”Latinamerikas diktatorer andas ut”, eller Per Grever: att *för kyrkan i Latinamerika gällde det enligt påven att odla sin specifikt religiösa uppgift och släppa det socialt-politiska arbetet. Uppenbart har man inte bemödat sig om att läsa rätt innantill i påvens tal.

Men innan vi går in på frågan vad påven egentligen sagt och hur man skall förstå det som han har sagt, är det kanske nödvändigt att peka på vissa förändringar på den latinamerikanska scenen som i Europa ofta förbises. Därvid kan det givetvis enbart vara fråga om att belysa några få tendenser.

Förändringar

Som ett första fenomen observerar man i Latinamerika onekligen tilltagande marxistiska rörelser. Upphovet till dessa tendenser ligger inte i politiska trakasserier och restriktioner mot kyrkan utan snarare, åtminstone delvis, i militärregimernas radikala antikommunism. Ett exempel är Nicaragua där sandinisterna som opposition mot diktatorn Somoza inom kort har ”omvänt sig” till kommunistiska tankegångar. Militärregimernas blinda antikommunism är därvid intimt förknippad med deras ideologi rörande den ”nationella säkerheten” och provocerar motsidans radikalism.

För det andra: I den s.k. befrielseteologin i Latinamerika tycks den första generationen av teologer stå i begrepp att avlösas av en annan för vilken den marxistiska situationsanalysen inte längre är det primära. Denna andra generation vill inte längre ha en teoretisk, inte heller en marxistisk analys av den nuvarande situationen, utan för den räknas bara den konkreta situationen i vilken människorna befinner sig och som man vill hjälpa. En av de främsta europeiska experterna på Latinamerika, professor Zwiefelhofer i München, redogjorde nyligen efter en resa i höstas i en intervju i Der Spiegel för denna utveckling som han ser som ett framsteg.

För övrigt har den latinamerikanska befrielseteologin aldrig varit ett enhetligt fenomen. Professor Schillebeekx, Nijmegen, framhävde i ett uppmärksammat föredrag för inte så länge sedan tre grundläggande tendenser:

– en samhällelig-populistisk befrielseteologi; den vill en radikal förändring i de samhälleliga förhållandena i en riktning som kunde kallas en kritisk, nationell och kristen socialism.

– en marxistiskt orienterad befrielseteologi, representerad främst av rörelsen ”kristna för socialismen”.

– en evangeliserande och pastoral befrielseteologi som bärs upp främst av många präster och biskopar i Latinamerika (och till vilken vi skall återkomma).

För det tredje pekar professor Zwiefelhofer i den nämnda intervjun i Der Spiegel på ett faktum som ofta förbises. ”Den europeiska revolutionsideologin varken har eller kommer att få något stöd från den latinamerikanska befolkningen. Vi får inte helt enkelt överföra vårt europeiska begrepp ”revolution” till sydamerikanska förhållanden. Revolucion betyder på spanska ingenting annat än en djupgående och snabb förändring av strukturerna, eljest ingenting … Att förändra strukturerna börjar för latinamerikanska bönder exempelvis redan genom en sammanslutning till kooperativ.”

Vid läsningen av påvens tal borde man inte förbise sådana och liknande förändringar och fakta.

Påvens tal – några allmänna anmärkningar

För att sätta in detta tal i sitt riktiga sammanhang och innan vi går in på dess enskilda tankar är några allmänna anmärkningar på sin plats.

Med tanke på den opinionsbildande vikt som tillmäts påvliga uttalanden inom kyrkan är det kanske lämpligt att påpeka att detta tal givetvis inte har något att göra med påvens ofelbarhet. Det är ett uttryck för påvens ordinarie läroämbete – en form av ämbetsutövning utan anspråk på ofelbarhet – men som ändå i Puebla fick en särskild tyngd genom adressaterna, det latinamerikanska episkopatet, och genom konferensens specifika uppgift.

När man börjar läsa detta tal lägger man märke till hur påven gång på gång anknyter och hänvisar till tre dokument: till Vatikankonciliets kyrkokonstitution Lumen gentium, till Paulus VI:s apostoliska skrivelse från 1975 Evangelii nuntiandi, Om evangeliets förkunnelse i dagens värld, och till Medellinkonferensens beslut från 1968.

Här skymtar vissa ledmotiv i Wojtyla-pontifikatet som borde uppmärksammas. Uppenbart ser påven sig som testamentsexekutor av Vaticanum II (jfr Signum 1978, s. 267) som han vill fullfölja. Mera konkret anknyter han på samma gång till Paulus VI:s betydelsefulla skrivelse som han tillämpar på den latinamerikanska situationen. Slutligen önskar han, tvärtemot vissa farhågor som före Puebla har yttrats, fullfölja Medellinkonferensen beslut. Visserligen har situationen sedan dess avsevärt förändrats och påven ser sig föranledd att varna för feltolkningar rörande tron. Det hindrar honom inte att bejaka och – om vi inte misstar oss – vidareutveckla Medellins linje med vissa preciseringar. Om vi tolkar honom rätt finns alltså ett statiskt och ett dynamiskt element i hans tal: statiskt i den bemärkelsen att tron innebär evangeliets förblivande sanning, dynamiskt såtillvida att evangeliet under alla tider måste tillämpas till skiftande situationer och gång på gång ställer oss inför nya frågor som kräver reflexion och tolkning. I den mån man inte längre ser den väsentliga förbindelsen mellan dessa två element kommer man att stämpla kyrkliga yttranden i vinklade och ganska primitiva kategorier som exempelvis ”konservativ” eller ”progressiv”.

En särskild accent fick detta tal inte minst därigenom, att påven Johannes Paulus II vid detta tillfälle för första gången utvecklade sitt pontifikatsprogram och lät förstå hur han uppfattade sin uppgift i kyrkans ledning. I denna bemärkelse kan man lugnt påstå att adressaterna inte enbart var latinamerikanerna utan att åtskilliga av de misstolkningar och förkortningar av den katolska och överhuvudtaget den kristna tron som påven går in på (särskilt i första delen rörande synen på Kristus, på människan och på kyrkan) är lika aktuella exempelvis i Europa som i Latinamerika, även om bakgrunden där är en helt annan.

Vid första påseende kan detta tal onekligen verka som ett slags akademisk föreläsning. Man kan t.o.m. förmoda, att biskoparna i Puebla hade väntat sig något annat, mera konkreta riktlinjer för sitt handlande, ett mera praktiskt program för framtiden. Påvens avsikt har varit en annan. Redan på resan till Mexiko hade han under en improviserad presskonferens på flygplanet förklarat för journalisterna, att han ville överlåta de praktiskt-pastorala och lokala avgörandena till CELAM (rådet för de latinamerikanska biskoparna) och att han själv enbart ville ge ”grundläggande orienteringar”.

Johannes Paulus II kommer från ett land där det inte så sällan förekom meningsskiljaktigheter mellan den nationella biskopskonferensen och den romerska kurian därför att biskoparna har ansett att Rom inte tillräckligt tar hänsyn till den specifika situationen i Polen. Redan av den anledningen underskattar han ingalunda kyrkans nationella och historiska betingelser i Latinamerika och avvisar tanken att ”ordinera recept” för de latinamerikanska biskoparna.

Kritiska läsare måste dessutom ta ad notam att Wojtyla genom hela sitt sätt att framträda har träffat situationen. ”Påven har erövrat Mexiko genom att rikta sig till de fattiga, arbetarna, de sjuka och barnen.” Detta yttrande sammanfattar bättre än allt annat påveresan och förmedlar kontexten till detta tal. Kanske inte så mycket vad han sade som sättet på vilket han talade har träffat folket i Mexiko och enligt polisens uppskattning har omkring 19 miljoner mexikaner varit på benen för att se och höra påven.

Talets huvuddrag

När man nu uppmärksamt läser detta tal och kompletterar det med andra anföranden som påven höll under sitt besök i Mexiko upptäcker man några ledmotiv som han uppenbart ville framhäva och som vi här bara i huvuddrag kan sammanfatta:

1. Gentemot en politisk ideologisering och tolkning av tron – som för övrigt i viss mån tycks vara aktuell t.o.m. i våra länder fastän under andra omständigheter och i andra former – markerar påven trons annorlunda och andliga karaktär.

I Puebla-sammanhanget syftar påven sannolikt främst på en marxistiskt orienterad befrielseteologi som tänker i kategorier av klasskamp. Dess företrädare finns som vi antytt i synnerhet bland de ”kristna för socialismen” som inspireras av den kubanska revolutionen. Det är svårt att uppskatta hur stor denna gruppering är, inte minst därför att den under det politiska trycket har gått under jorden. I Latinamerika rör det sig om en elitrörelse som inte synes ha något underlag i de bredare befolkningsskikten.

För övrigt använder påven inte begreppet ”befrielseteologi” utan talar om befrielse i en kristen kontext och hävdar att en ”ateistisk humanism” ger människan en bristfällig befrielse därför att den baserar sig på en ekonomisk determinism och ignorerar människans andliga värden.

2. Tre aspekter i trons budskap anser påven idag vara av grundläggande betydelse och på samma gång i fara att vantolkas: synen på Kristus, synen på kyrkan’ och synen på människan.

Därför utvecklar han inledningsvis en kristologi och en ecklesiologi för att på denna grundval skissera en kristen människosyn och dess konsekvenser i en kristen sociallära. När man läser dessa ”orienteringar” slås man av hur aktuella de är i vår egen situation.

3. Detta trons budskap måste ta sig uttryck i ett socialt och politiskt handlande vars ledstjärna är människans värdighet och vars mål är människans fulla mänskliga och kristna befrielse.

Kyrkan har i detta avseende ett stort ansvar för ett människovärdigt samhälle. Hon skall vara förespråkerska för människan. Hon skall anklaga och protestera mot orättvisa strukturer och människoförakt. Men hon skall också förmedla mening och mod åt människorna. Vägen till en sann befrielse av människan ser påven inte minst i människans medvetandegörande i vilket det politiska och sociala handlandet har sitt upphov.

4. Beträffande det politiska handlandet ser påven såtillvida en rollfördelning, att kyrkan har en specifik andlig, ej politisk uppgift: att förkunna evangeliet, att evangelisera, att medvetandegöra de kristna hur evangeliet implicerar ett socialt och politiskt handlande i världen osv. Men själva detta politiska handlande i ordets egentliga bemärkelse är lekmännens, inte prästernas och ordensfolkets specifika uppgift. Därför betonade påven inför de i Puebla församlade biskoparna: ”Ni har inte kommit hit som ett parlament av politiker, inte som en kongress av vetenskapsmän eller tekniker … utan som kyrkans herdar.”

Påven ser uppenbart en fara i, att kyrkans andliga karaktär och uppgift fördunklas när präster och ordensfolk övertar politiska uppgifter och han insisterar därför – för övrigt i linje med andra vatikankonciliet – på denna rollfördelning (jfr pastoralkonstitutionen Kyrkan i världen av idag 43). Samtidigt kan man förutse att just denna punkt kanske kommer att leda till spänningar inom den latinamerikanska kyrkan på grund av en del prästers politiska engagemang.

Hur skall då kyrkan konkret verka för större rättvisa?

När påven avvisar att kyrkan blandar sig in i politiska angelägenheter måste man se det i ett större sammanhang. När kyrkan skall kämpa för rättvisa måste hon i de flesta latinamerikanska länder givetvis påverka politiken och rubba på de givna samhälleliga och politiska strukturerna. Men hon gör det i enlighet med sin andliga karaktär. Sedan Medellinkonferensen har i detta hänseende något kommit i gång som har spritt sig som ett oljeutsläpp. Jag tänker på de s.k. basgrupperna som ju inte bara fullföljer ett pastoralt utan också ett socialt och politiskt mål. Efter Medellin har exempelvis i en enda brasiliansk församling inte mindre än 120 sådana basgrupper bildats.

Prästen tar i sådana grupper visserligen kanske initiativet för att sätta igång en process av ”medvetandegörande”, han övertar dock inte ledningen. Som exempel kan man ta bönderna i El Salvador som jesuiterna hade tagit hand om. En av dem, Rutilio Grande, sköts ihjäl av en höger-

extremistisk paramilitär organisation. Dessa bönder träffas till att börja med till eukaristifirandet. De talar om evangeliet och jämför budskapet om kärlek och rättvisa med sin egen eländiga situation. Sedan överväger de: Hur kan evangeliet bli en verklighet hos oss och för oss? Prästen är närvarande, men han varken leder eller indoktrinerar. Avgörande för dessa bönder är att veta, att det finns präster som förkroppsligar kyrkan, som lever fattiga mitt bland dem och delar deras bekymmer. Han kan förmedla hopp eller enklare uttryckt han inger mod, närmast att inte anta situationen som ett oundvikligt öde. Sedan kommer andra steget: Man vågar ställa frågan: Vad kan vi göra här och nu för att förändra förhållandena. Detta innebär ingalunda att folket upphetsas till revolution. Som vi redan antytt innebär ”revolucion” vanligtvis ingenting annat än en snabb och djupgående strukturförändring och detta påbörjas lokalt redan när dessa bönder sluter sig samman till ett kooperativ.

Visst möter sådana organisationer nästan automatiskt motstånd från storgodsägare och det uppstår konflikter. I vissa fall övertar då prästen en politisk ledningsroll. Men när det verkligen rör sig om kristna självhjälpsgrupper – som för övrigt i flesta fall leds av lekmän – då måste de gång på gång besinna sig på evangeliets budskap om icke-våld. I Latinamerika har för övrigt icke-vålds-rörelsen de senaste fem åren avsevärt tilltagit. På så sätt har kyrkan blivit medveten om att hon måste växa nedifrån och väsentligen bildas av basgrupper.

Garantier för de mänskliga rättigheterna

Därutöver rör det sig i Latinamerika självfallet om att skapa politisk rörelsefrihet så att exempelvis sådana kooperativ kan verka legitimt. Till en sådan grundläggande rörelsefrihet hör garantier för de mänskliga rättigheterna.

För inte så länge sedan sade generalföreståndaren för jesuitorden, Pedro Arrupe, med anspelning på liknelsen om den barmhärtige samariten: Det är vår plikt ”att sörja för att oskyldiga människor inte längre måste falla i rövarnas händer”. Vad skall då kyrkan göra i Latinamerika?

Helt visst måste kyrkan klargöra för de ansvariga i den konkreta situationen – för de ägande och för regeringarna – det ”syndiga” i deras politiska och sociala handlande. Men hon måste även hitta en väg för att teologiskt kunna kvalificera samhälleliga förhållanden och strukturer. Detta innebär: konstaterandet att människor kommer till korta, att 100 miljoner lever i yttersta fattigdom, att grundläggande rättigheter till mänsklig frihet trampas under fötterna får inte enbart bli en saklig inventering utan kyrkan måste fördöma dessa förhållanden som synd.

Därvid rör det sig förvisso främst om människor. Men ofta kan ”de skyldiga” inte ställas till ansvar ty de sociala mekanismerna är i många länder i stor utsträckning oberoende av enskilda personer. Därför har redan Medellinkonferensen talat om ”institutionaliserat våld”. I denna bemärkelse är det en felaktig slutsats att tro att med avlägsnandet av en diktator, exempelvis av Somoza i Nicaragua, skulle allt redan vara i ordning. Endast som ett yttersta medel i ett extremt fall anser kyrkan revolutionärt våld som tillåtet (jfr Paulus VI:s rundskrivelse Populorum progressio nr. 31).

Med ett sådant tillvägagångssätt smiter kyrkan visst inte undan ett ställningstagande mot enskilda personer eller grupper vid vissa tillfällen. För omkring två år sedan anklagade de brasilianska biskoparna helt öppet metoderna hos vissa även utländska koncerner och 1971 exkommunicerade kyrkan den paraguajanske inrikesministern och landets polischef.

Mot en okristen ideologi

Beträffande militärregimernas ideologi kring den ”nationella säkerheten” kan fastställas att detta problem för tio år sedan i Medellin ännu inte var aktuellt. Dessutom är det klart att biskoparna hade svårt att komma till ett samfällt ställningstagande i en så besvärlig fråga och att det i enskilda biskopskonferenser uppstod stora meningsskiljaktigheter. Idag är alla biskopskonferenser i Latinamerika mycket kritiska mot denna ideologi, ty de har insett att kyrkan inte för husfridens skull får inlåta sig på kompromisser. Under den pågående konferensen i Puebla kommer enligt kardinal Lorscheider denna problematik att spela en central roll. Han förklarade inför journalisterna: ”Denna ideologi är ej kristen. Kristendomen bygger på förtroende. Den nationella säkerheten bygger på misstänksamhet.”

Medvetet har vi gått in på dessa konkreta problem för att visa på vilket sätt kyrkan under bevarande av sin andliga identitet och kompetens på ett trovärdigt sätt försöker bemöta den latinamerikanska utmaningen med en kristen insats för rättvisa, befrielse och fred. Samtidigt anser vi att denna väg är en konkret tillämpning av Johannes Paulus II:s grundläggande orienteringar.