Helsingfors, Belgrad, Madrid – milstolpar på Europas väg mot fred?

När man såg dagordningen för den konferens i Helsingforsöverenskommelsens anda, som hölls i Belgrad 4 oktober 1977 – 9 mars 1978, väcktes ett hopp om att konferensen gynnsamt skulle påverka rätten till personlig frihet inom öststaterna. Denna tanke föresvävade många i väst. Man krävde att konferensen skulle bättra vad som brast vad gällde rätten till personlig frihet inom de europeiska öststaterna. Hoppet därom gäckades. Västsidans ombud ansågs av många ha varit alltför fega och slappa vid förhandlingarna.

Innan vi sätter oss till doms bör vi – för att kunna bedöma Belgradkonferensen rättvist – försöka se saken i sitt sammanhang. Det duger kanske ej att se allt som en strid mellan S:t Göran och draken i öst. Vi bör tolka Helsingforskonferensens slutprotokoll i ljuset av både de ansträngningar, som tidigare har gjorts att förbättra den kollektiva säkerheten i Europa och de förhandlingar, som ägde rum i Helsingfors mellan november 1972 och augusti 1975.

Från kollektiv säkerhet till mänskliga rättigheter

Sovjetunionens bedömningar. När Molotov lade fram förslaget till konferens om de europeiska säkerhetsfrågorna saknades termen samarbete. Helsingforskonferensen kom att benämnas säkerhets- och samarbetskonferens först efter det att långvariga överläggningar med förslag och motförslag hade hållits. Termen samarbete var ett sent tillskott när man gjorde upp om förutsättningar och terminologi.

År 1954 – fortfarande under det kalla krigets dagar – var Sovjetunionen särskilt inriktad på att hindra Förbundsrepubliken Tyskland från att militärt rusta och på att främja ett alliansfritt Centraleuropa. Sovjetunionen hade på sin tid inte lyckats hindra Atlantpaktens tillkomst. För att om möjligt stävja att pakten och dess militära organisation utvecklades erbjöd man icke-angreppsavtal samt upplösning av Warszawapakten. Man räknade därvid säkert med att andra överenskommelser mellan öststaterna skulle kunna tillgodose samma syften.

År 1965 utgör en tröskel. Detta år erkänner Sovjetunionen att förhållandet mellan Öst och Väst präglas av frågan om en militär jämvikt. Om denna jämvikt bryts måste säkerheten i Europa vinnas med andra medel.

Sovjetunionen skulle snart förklara sig. Det skedde i två deklarationer. Den första vid ett Warszawapaktsmöte i Bukarest 1966 och den andra vid ett möte 1967 med representanter för kommunistiska och befryndade partier i det tjeckoslovakiska Karlovy Vary.

Moskva vill få Förbundsrepubliken Tyskland att uppge anspråken på att företräda hela Tyskland, och västmakterna att erkänna de gränser, som uppstod genom andra världskriget. Enligt Moskvas mening borde avspänning kunna nås i två steg. Det första skulle bestå i en överenskommelse mellan Västtyskland och dess grannländer i öst (Polen, Tjeckoslovakien och Östtyskland) samt med Sovjetunionen. Denna överenskommelse borde ges internationellt erkännande genom en konferens där ekonomisk utveckling samt vetenskapligt, tekniskt och ekonomiskt samarbete skulle dryftas. Sovjetunionens aktivitet har hela tiden målmedvetet varit inriktad på egen fördel. Inom ramen för denna inriktning är man dock beredd att ge och ta. Om Sovjetunionens och de andra öststaternas nuvarande gränser utan prut erkänns så vill man erbjuda avspänning och nedrustning. Samtidigt räknar man med att kunna förkovra den egna ekonomin genom att få tillgång till tekniskt kunnande.

Västs syn på saken. Östsidan har i viss utsträckning gått Väst till mötes. Man har gått med på att byta ut det kalla krigets grova smädelser och hot mot en mildare ton. Härigenom har förutsättningar för samtal skapats. Själva ordet ”avspänning” är svårtolkat. Var och en vill gärna tolka ordet på sitt sätt. Denna tvetydighet har likväl medfört en vinst. Man har på ömse håll kunnat blunda för att ordets innebörd har tolkats olika. Alla har kunnat konstatera att motparten numera använder ett språk som är fritt från glåporden från det kalla krigets dagar. Den öppna fientligheten har försvunnit. Man medger motpartens rätt att finnas till.

Västsidan har bit för bit velat röja undan de konkreta hindren för avspänning innan man skulle sätta sig vid förhandlingsbordet för att underhandla om de stora och övergripande frågorna. Härvid har det i första rummet gällt att komma överens om staden Berlins ställning. Västberlin utgör en enklav i Östtyskland. Trycket på Berlin har besvärat Väst. Man strävade därför från denna efter att stärka stadens ställning. Detta lyckades genom en fyrmaktsöverenskommelse som slöts i september 1971.

Men Berlinöverenskommelsen var endast ett etappmål. Vägen hade ännu inte öppnats för en övergripande överenskommelse. Om en sådan slöts i otid ansågs den till och med kunna vara farlig för freden. De kloka steg som togs kunde dock aldrig någonsin lösa problemet med de militära rustningarna och frågan om jämvikten i Europa. Ett begränsat antal länder från bägge håll överlade i januari 1973 om ömsesidig nedrustning och riktlinjer för militär jämvikt.

Byteshandel

Vi vet att man i västländerna fäste stort avseende vid det som uttalades om de mänskliga rättigheterna i Helsingforsöverenskommelsen. Överenskommelsen om vad som skulle anses tillhöra de allmänna mänskliga rättigheterna är dock sammanvävd med spörsmålen om gränserna, det internationella samarbetet och avrustningen. När man tänker på hur svårt det är att komma överens i alla dessa svåra frågor förstår man varför Helsingforskonferensen pågick i nära tre år. Att frågan om de mänskliga rättigheterna kom med i slutprotokollet får tillskrivas västmakternas fasthet. Åren 1971-72 hände åtskilligt i avspänningens tecken. Det var då de stora förhandlingarna om begränsning av de strategiska kärnvapnen – SALT-förhandlingarna – hölls. De nådda överenskommelserna var de första i sitt slag. Vidare slöt man fyrmaktsöverenskommelsen om Berlin och det var då Bresjnev reste till Förenta staterna samt Nixon till Sovjetunionen. 1973 slöts Parisfördraget om Vietnam. Detta har dock ej respekterats. Misslyckandena hade varit många och man stod egentligen kvar och stampade på samma fläck. När man så den 1 augusti 1975 undertecknade Helsingforskonferensens slutakt var knappast avspänningen mer markerad än den hade varit under 1970-talets båda första år.

När Helsingforskonferensens slutprotokoll hade undertecknats såg det ut som om Bresjnev kunde fira en seger. Västmakterna hade inte vunnit några synbara fördelar. Västpressen andades också besvikelse. Dock hade Sovjet nu för första gången erkänt att begreppet ”mänskliga rättigheter” var något som kunde tåla både internationell diskussion och leda till meningsmotsättningar.

Kompromissernas väg

Helsingforskonferensens slutakt är uppdelad på avdelningar, kallade korgar. En korg innehåller överenskommelser om säkerhet och därmed sammanhörande spörsmål.

Säkerhetskorgens viktigaste del blev en deklaration rörande tio principer för umgänget mellan de fördragsslutande staterna. Som sjätte princip anges ”icke-inblandning i inre angelägenheter” och som sjunde ”respekten för de mänskliga fri- och rättigheterna”.

Ingen av de i deklarationen upptagna principerna (staternas jämlikhet, icke-våld, gränsernas okränkbarhet m.fl.) var ny. Men de kunde alla ges skiftande tolkning. Sovjet ansåg exempelvis att den sjätte principen skulle spärra ideologisk inverkan från Väst. I Belgrad åberopade sig östdelegaterna på icke-inblandningsprincipen när de angrep påståenden från västhåll om att de mänskliga rättigheterna ej respekterades. Från Väst har man däremot använt sig av principen om icke-inblandning för att försöka sätta Bresjnevdoktrinen ur spel. Denna doktrin används för att ”rättfärdiga” Sovjetunionens politiska och militära ingripanden i andra kommunistländer. Man ansåg sig kunna påpeka att det i Helsingforsdokumentet stod: ”De fördragsslutande staterna förbinder sig att avhålla sig från varje form av inblandning … i varandras inre angelägenheter eller utrikespolitik i vad detta hör till annan fördragsslutande stats överhöghet och skall detta gälla oavsett vilka ömsesidiga förbindelser som råder mellan de fördrågsslutande staterna.”

Helsingforskonferensen närmade sig säkerhetsfrågorna på ett abstrakt sätt. Avtalet innehåller ej bestämmelser om sanktioner. Nedrustningsfrågan behandlas endast i förbigående.

Den andra korgen gällde samarbetsfrågorna. Det upprättades en rad handlingar vari man förklarar sig vilja främja kontakter av skilda slag. Även sätten för hur handel och ekonomisk information bör skötas behandlas.

I den tredje korgen finner vi också överenskommelser om samarbete inom utbildning och kultur. I denna del av avtalet utfäster sig parterna att underlätta kontakter mellan enskilda och att inte hindra informationsspridning.

Sovjetunionens företrädare visade dock den största misstro mot allt, som utifrån kunde tänkas påverka det egna landet. Man lyckades också i detta syfte begränsa avtalets räckvidd.

Helsingforsavtalet innebar en kompromiss. Man fick ge och ta. Västsidan lyckades få med rätten till information och utbyte under det att östsidan lyckades – med hänvisning till suveränitetsprincipen – begränsa avtalstexternas fasthet och räckvidd.

Skärpt vaksamhet i öst

Det är väl känt att man i öststaterna är mycket misstänksam mot tankar, som kan äventyra den egna samhällsordningen. Yttringar av direkt eller indirekt kritik mot den kommunistiska ordningen försöker man nedslå så fort som möjligt. Alla manas i dessa länder att städse vara vaksamma. I öststaterna ideologiska farmakopé heter medlet mot skadlig ideologisk smitta vaksamhet.

Den allmänna regeln är att det som kan misstänkas hota partiets eller statens ställning är förbjudet. Mot denna bakgrund är det föga förvånande att man i Väst väntade sig föga av Helsingforsavtalets artiklar om informations- och yttrandefrihet. I länder med styrd information borde avtalet i denna del rimligen bli utan verkan. Så blev dock ej fallet. Detta ledde till att man i Väst fick omvärdera tredje korgens betydelse.

Det blev nämligen så att Helsingforsavtalet öppet började att åberopas till stöd för fri meningsbildning. Avtalet blev ett argument för dem som hävdade rätten till fri kritik.

Särskilt i Sovjetunionen och Rumänien ville man undvika att Helsingforsavtalets rättighetsartiklar skulle tillämpas. Som motdrag satte man igång med ideologiska vaksamhetskampanjer. I dessa ingick häktningar, fängelsedomar och utvisningar.

Situationen har blivit svår för de kommunistiska regeringarna. Man kan ju inte undanröja Helsingforsavtalet och det duger inte att säga att Bresjnev gjorde fel 1975 eller att denne var en förrädare mot socialismens principer när han undertecknads talet. Det kan tänkas att om makten kämpande grupper i Sovjetunionen använder sig av Helsingforsavtalet för interna taktiska syften. Den som vill komma åt Bresjnev samt dennes vänner och eventuella efterträdare använder kanske Helsingforsavtalet som ett vapen.

Avtalets verkan på både den tysta och öppna meningsbildningen i kommunistländerna hade medfört att västsidan omedelbart före Belgradmötet föreföll att ha vunnit mest. De av kommunistsidan illa sedda delarna av slutprotokollet hade då börjat att påverka östländernas inrikespolitik. Vinsten av att gränsernas fasta läge hade medgivits tedde sig i ljuset av den fortsatta utvecklingen alltmer som en formell pappersvinst. Avtalet har inte medfört ett samarbete som påtagligt skulle ha gynnat Sovjetunionens ekonomi. Avspänning och militär nedrustning i avtalets anda har heller inte genomförts.

(Forts i nästa nummer)