Katolska kyrkan i DDR

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Den del av förkrigs-Tyskland, som efter nederlag och uppdelning först blev den sovjetiska ockupationszonen och senare Deutsche Demokratische Republik, hade en tämligen obetydlig katolsk befolkning. Dess andel utgjorde 1939 endast 6 procent, om man räknar in det som blev Öst-Berlin stiger andelen någon promille. Det medeltida biskopsstiftet Meissen återupprättades 1923 och Berlin blev stift först 1930. I landet Sachsen förekom överhuvud inte katolsk gudstjänst under större delen av 1800-talet.

Men det förhöll sig inte så enkelt att hela östra Tyskland var protestantiskt. I de områden som annekterades av Polen var mellan en fjärdedel och en tredjedel av befolkningen katolsk, främst i Oberschlesien och i Ermland i Ostpreussen, liksom i Danzig. De tyskar som levde i Tjeckoslovakien före andra världskriget, huvudsakligen de s.k. sudettyskarna från gränstrakterna, var också helt övervägande av katolsk tro. Den större delen av dessa flyktingar och fördrivna, sammanlagt över tio miljoner människor, fann vägen till de västliga delarna av landet, men mer än en miljon katoliker från östprovinserna fanns 1949 i nuv. DDR. Vid denna tidpunkt var hälften av katolikerna alltså landsflyktiga i ett land, där kommunisterna med Sovjets stöd tagit makten, och där kyrkan i stort saknade en stiftsorganisation.

De nya gränserna skar givetvis tvärs över gamla stiftsgränser. Endast ett katolskt stift kom helt att hamna inom DDR, Meissen. Därtill Berlins stift omfattande staden och omgivningar. I väster fanns delar av från norr till söder stiften Osnabrück, Paderborn, Fulda och Hildesheim. I öster fanns en del av Breslaus gamla ärkestift inom DDR. Under den första efterkrigstiden var inte zongränsen någon statsgräns, och katolikerna i öst kunde förses med präster från väst. Det fanns nämligen inte någon katolsk teologisk fakultet i landet eller något prästseminarium. Efter tillkomsten av staten DDR förändrades situaitonen, och det blev nödvändigt att söka bygga upp en prästutbildning i DDR. 1952 grundades i Erfurt det filosofiskt-teologiska studiet. Denna teologiska fakultet blev erkänd som påvlig teologisk högskola. Efter 1961 hade man inte möjlighet att låta teologer från Erfurt få sin doktorsgrad i förbundsrepubliken, utan den förlänas nu av Gregoriana-universitetet i Rom. Det intressanta förhållandet föreligger alltså att i Erfurt finns en av den östtyska staten oberoende katolsk teologisk påvlig högskola, delvis i samarbete med ett påvligt universitet i Rom.

Eftersom endast något enstaka gymnasium i DDR har en klassisk linje, finns ett treårigt kyrkligt seminarium förberedande för teologiskt studium Norbertinum i Magdeburg. 200 präster har där fått sin utbildning. Dessutom’ finns också i Schöneiche, Berlin, en ettårig kompletteringskurs i grekiska och latin.

Utbildningen fullbordas efter det akademiska studiet vid två prästseminarier i Halberstadt och Neuzelle. Dessa olika skolor kom också till stånd i början på 50-talet.

En ny stiftsorganisation

När gränsen mellan de tyska staterna alltmer slöts, blev frågan om någon nyordning av stiftsindelningen aktuell. Frågan gällde utom DDR också Polen, dit hela stift hade överförts medan biskopar och domkapitel ofta fanns i landsflykt i Västtyskland. Förbundsrepubliken motsatte sig länge en legal förändring av förhållandena, även om praktiska åtgärder för att styra de östra stiftsdelarna efterhand måste tillskapas.

Först 1972 efter det att BRD slagit in på den nya östpolitiken, kom det till en egentlig lösning på problemen. Det katolska DDR består nu av sju förvaltningsområden. Utom Meissen och Berlin, den apostoliska administraturen Görlitz för de områden som hört till Breslau/Wroclaw, tre ”biskopsämbeten”, Schwerin (f.d. Osnabrück), Magdebugy (Paderborn), Erfurt (Fulda), därtill Meiningen, ett biskopligt vikariat under Erfurt. Berlin har givetvis haft den mest dramatiska historien. Under kardinal Döpfners tid i Berlin råkade han som bosatt i väst under långa tider bli utestängd från den östliga delen av stiftet. Hans efterträdare Bengsch flyttade residenset till Östberlin. Därifrån har han kunnat styra hela Berlins stift, där majoriteten katoliker bor i Västberlin. Kardinalen liksom hans vigbiskop har tillstånd att för stiftets skötande uppehålla sig 30 dagar per kvartal i Västberlin. Det finns en generalvikarie för vardera öst och väst, medan domkapitlet är gemensamt för hela stiftet.

Det kan ju synas motsägande, att regimen i DDR på detta sätt tillåter att en kyrklig enhet sträcker sig över statsgränsen. Men sannolikt har det att göra med dels att residenset ligger i öst, dels väl också att därmed kan markeras att Berlin inte är en del av BRD. Hur som helst är det katolska Berlin-stiftet en ganska märklig samtysk bildning. Bengsch har också med stor skicklighet manövrerat i förhållande till regimen, och det är känt att han spelade en avgörande roll för den försiktiga ställning konciliet tog i frågan om att uttala sig om de kommunistiska staterna.

Kyrkliga institutioner

Antalet präster i DDR var 1977 1 342, varav 134 ordenspräster, 99 pensionerade. Detta betydde en minskning från 1 449 1965, medan antalet 1959 var 1 372. Under det senaste årtiondet har det årliga antalet prästvigningar varit 25-30, medan man 1977 hade ett ovanligt stort tillskott, 44 nya präster. Antalet nya teologistudenter tyder dock på att de närmaste åren antalet nya präster inte blir fler än ett tjugotal om året. Sedan Andra Vatikankonciliet har 80 präster lämnat ämbetet, vilket synes vara betydligt mindre än i de flesta västländer. 1974 fanns 2 577 ordenssystrar. I DDR finns 40 ständiga diakoner och ca 800 diakonatmedhjälpare av båda könen, en tjänst som endast existerar i DDR. Ytterligare drygt 500 kateketer i olika ställningar för religionsundervisningen, övervägande kvinnliga, och därtill 500 förskollärare. För dessa finns olika kyrkliga utbildningsanstalter.

DDR har 34 katolska sjukhus med 5 400 sängar, 11 vårdhem. 107 ålderdomshem etc …

Det socialistiska DDR har i långt mindre utsträckning än det pluralistiska Sverige gjort vård- och omsorgssektorn till ett offentligt monopol. Särskilt gäller detta förskolorna och ålderdomshemmen. På dessa områden är de statliga och kommunala hindren för kyrklig verksamhet ett intet mot i Sverige.

Större mått av reglering finns på massmediaområdet, där den katolska pressen är begränsad genom tilldelningen av papper. För Berlins stift finns en varje vecka utkommande stiftstidning St. Hedwigblatt med 25 000 ex. För det övriga DDR finns varannan vecka Tag des Herrn med 100 000 ex. Den utkommer på Benno-Verlag i Leipzig, som är den katolska kyrkans publicistiska ryggrad.

Mellan isolering och kollaboration

Den katolska kyrkan har alltid varit en så liten minoritet att den inte kunnat utgöra någon allvarlig utmaning mot den socialistiska statsideologin. I de skilda öststaterna har relationen stat/parti-kyrka tagit olika former. Den östtyska liknar inte riktigt någon annan. De regimtrogna krafterna i östtyska CDU har givetvis sökt att förmå katoliker att inta en mer positiv samarbetslinje i förhållande till staten. Men framgången har varit synnerligen blygsam. Bedömare i väst har å andra sidan stundom funnit den officiella kyrkolinjen i DDR alltför bortvänd från samhällsfrågorna, och ängslig för att låta nya impulser från väst tränga in på grund av risken för att den kyrkliga fronten skulle splittras och mer progressiva idéer göra en del av katolikerna samarbetsvilliga.

Detta problem finns ju i olika utformning i nästan alla öststater, där kyrkoledningarna har funnit att ett alltför entusiastiskt bejakande av de efterkonciliära idealen skulle riskera kyrkans disciplin och enhet, nödvändig för att överleva i en fientlig stat. Å andra sidan kan det givetvis hävdas att detta lett till att det i öststaterna kommit relativt litet av praktisk teologisk reflexion över kyrkans villkor i ett socialistiskt samhälle. När man talar med polska katoliker om detta, finner man ofta att marxismen inte riktigt tas på allvar, eftersom den endast är ett slags officiell ideologi, utan någon alltför djup intellektuell eller folklig förankring. Däremot är givetvis frågan hur kyrkan överlever i ett fientligt partibyråkratiskt system en relevant fråga. Men den berör inte någon ”dialog” mellan kristna och marxister.

Det är svårt att från ett västligt perspektiv avgöra om kritiken mot katolska kyrkan i DDR för att medvetet att slutit sig inne i ett slags ghetto är relevant. Men kyrkans hållning avgörs ytterst av hur förtroende och enhet och därmed själavård och gudstjänstliv bäst främjas. En ”samhällstillvänd” hållning kan i Östeuropa inte ta sig kritiska uttryck, utan är dömd att betyda ett slags uppslutning kring systemet och legitimering av detta med teologiska argument. I den situationen framstår de kulturpolitiska frågor, som avgör kyrkans möjligheter att påverka och ta hand om sina troende, som de viktigaste. Problemet blir att lekmännens med flytande och prästerskapets större självständighet, som kommit efter konciliet, med nödvändighet blir nedtonade.

Hittills finns knappast någonting som tyder på att denna hållning varit oriktig. De östeuropeiska regimerna har med växlande framgång skapat organisationer av samarbetsvilliga präster som sökt att för sig monopolisera högre kyrkliga ämbeten, under påtryckningen att de eljest inte blir tillsatta.

En krympande kyrka

Medan antalet katoliker i DDR hade ökat fram till 1950, då antalet var drygt 2 milj., 11 procent av befolkningen, kom det därefter att minska kraftigt. Mellan 1950 och 1959 minskade DDR:s folkmängd med en dryg miljon, huvudsakligen på grund av flykten till väst. Under samma tid gick den katolska befolkningen ned i antal med 20 procent, till 1,6 miljoner. Större delen av denna minskning var en följd av folkströmmen västerut. Andelen katoliker bland västflyktingarna var betydligt större än inom DDR-befolkningen. Men fördrivna från östprovinserna var överhuvud överrepresenterade i förhållande till dem som haft sin hemort i DDR, vilket förklarar en del av den större benägenheten att söka sig till väst.

1961 byggdes Berlinmuren och därmed upphörde i stort ”republikflykten”. Men samtidigt har det sociala trycket på kyrkorna i stort ökats, och de kyrkliga övergångsriterna har trängts tillbaka radikalt, liksom medlemskap i kyrkorna. De evangeliska landskyrkorna är hårdast drabbade. Antalet medlemmar minskade från 15 milj. 1950 till 10 milj. 1967, 7 milj. 1974. Förlusterna under 60- och 70-talen har varit relativt mindre för katolska kyrkan. Mellan 1959 och 1974 minskade antalet medlemmar med 20 procent.

Efter den dramatiska tillväxten av antalet katoliker under åren omedelbart efter kriget har alltså antalet katoliker i DDR avtagit; från Il % 1950, 9,3% 1959 till 7,6% 1974. Däremot synes den kyrkliga infrastrukturen ha kunnat utbyggas och upprätthållas. Det relativt drägliga förhållandet till statsmakten grundlades redan under den första ockupationstiden, och några mer dramatiska kriser har inte utlösts.

Mässbesöksfrekvensen var 1959 30% av hela befolkningen, en med tanke på diaspora- och minoritetssituationen tämligen hög siffra. 1974 hade den sjunkit till 25%. Denna tillbakagång är betydligt mindre än i de flesta västländer under samma tid. På grund av den kombinerade effekten av minskat antal katoliker och lägre kyrksamhet minskade antalet mässbesökare 1959-1974 med en tredjedel.

Den katolska befolkningen är relativt jämnt fördelad över DDR. Det enda massivt katolska område som hamnade på östsidan om gränsen var Eichsfeld nordväst om Erfurt, inom det gamla Fulda stift. 1959 var i östdelen av Fulda stift kyrksamheten en halv gång större än i övriga DDR, liksom också dop och vigslar var mer frekventa. Däremot visade Berlin, särskilt själva Öst-Berlin, klart lägre siffror än genomsnittet. Denna tendens återkommer i förhållandet att minskningen av antalet katoliker 1959-74, som i hela DDR var 20 procent, i Bischöfliches Amt Erfurt endast var 10 procent, i östdelen av Berlins stift 30 procent.

Det delade Tyskland

Redan 1969 hade de evangeliska landskyrkorna i DDR nödgats att lämna det samtyska EKD och bilda en egen synod. Då hade förenade möten varit omöjliga sedan 1961. För den katolska kyrkan kom alltså en nyordning och en egen biskopskonferens 1972. Den Heliga stolen hade sannolikt önskat något slags normalisering långt dessförinnan, men mötte starkt västtyskt motstånd, både politiskt och kyrkligt. Senare har förekommit uppgifter att Rom skulle önska sända något slags diplomatisk representant till Berlin, men hittills har intet blivit av detta, och oppositionen i BRD har varit högljudd vid ryktena.

Nästa tyska katolska katolikdag är utsatt att äga rum i Berlin (Ost) 1980, och kommer den att kunna genomföras utan friktioner blir det första gången sedan 50-talet som öst- och västtyska katoliker kan samlas till gemensam massmanifestation.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Den del av förkrigs-Tyskland, som efter nederlag och uppdelning först blev den sovjetiska ockupationszonen och senare Deutsche Demokratische Republik, hade en tämligen obetydlig katolsk befolkning. Dess andel utgjorde 1939 endast 6 procent, om man räknar in det som blev Öst-Berlin stiger andelen någon promille. Det medeltida biskopsstiftet Meissen återupprättades 1923 och Berlin blev stift först 1930. I landet Sachsen förekom överhuvud inte katolsk gudstjänst under större delen av 1800-talet.

Men det förhöll sig inte så enkelt att hela östra Tyskland var protestantiskt. I de områden som annekterades av Polen var mellan en fjärdedel och en tredjedel av befolkningen katolsk, främst i Oberschlesien och i Ermland i Ostpreussen, liksom i Danzig. De tyskar som levde i Tjeckoslovakien före andra världskriget, huvudsakligen de s.k. sudettyskarna från gränstrakterna, var också helt övervägande av katolsk tro. Den större delen av dessa flyktingar och fördrivna, sammanlagt över tio miljoner människor, fann vägen till de västliga delarna av landet, men mer än en miljon katoliker från östprovinserna fanns 1949 i nuv. DDR. Vid denna tidpunkt var hälften av katolikerna alltså landsflyktiga i ett land, där kommunisterna med Sovjets stöd tagit makten, och där kyrkan i stort saknade en stiftsorganisation.

De nya gränserna skar givetvis tvärs över gamla stiftsgränser. Endast ett katolskt stift kom helt att hamna inom DDR, Meissen. Därtill Berlins stift omfattande staden och omgivningar. I väster fanns delar av från norr till söder stiften Osnabrück, Paderborn, Fulda och Hildesheim. I öster fanns en del av Breslaus gamla ärkestift inom DDR. Under den första efterkrigstiden var inte zongränsen någon statsgräns, och katolikerna i öst kunde förses med präster från väst. Det fanns nämligen inte någon katolsk teologisk fakultet i landet eller något prästseminarium. Efter tillkomsten av staten DDR förändrades situaitonen, och det blev nödvändigt att söka bygga upp en prästutbildning i DDR. 1952 grundades i Erfurt det filosofiskt-teologiska studiet. Denna teologiska fakultet blev erkänd som påvlig teologisk högskola. Efter 1961 hade man inte möjlighet att låta teologer från Erfurt få sin doktorsgrad i förbundsrepubliken, utan den förlänas nu av Gregoriana-universitetet i Rom. Det intressanta förhållandet föreligger alltså att i Erfurt finns en av den östtyska staten oberoende katolsk teologisk påvlig högskola, delvis i samarbete med ett påvligt universitet i Rom.

Eftersom endast något enstaka gymnasium i DDR har en klassisk linje, finns ett treårigt kyrkligt seminarium förberedande för teologiskt studium Norbertinum i Magdeburg. 200 präster har där fått sin utbildning. Dessutom’ finns också i Schöneiche, Berlin, en ettårig kompletteringskurs i grekiska och latin.

Utbildningen fullbordas efter det akademiska studiet vid två prästseminarier i Halberstadt och Neuzelle. Dessa olika skolor kom också till stånd i början på 50-talet.

En ny stiftsorganisation

När gränsen mellan de tyska staterna alltmer slöts, blev frågan om någon nyordning av stiftsindelningen aktuell. Frågan gällde utom DDR också Polen, dit hela stift hade överförts medan biskopar och domkapitel ofta fanns i landsflykt i Västtyskland. Förbundsrepubliken motsatte sig länge en legal förändring av förhållandena, även om praktiska åtgärder för att styra de östra stiftsdelarna efterhand måste tillskapas.

Först 1972 efter det att BRD slagit in på den nya östpolitiken, kom det till en egentlig lösning på problemen. Det katolska DDR består nu av sju förvaltningsområden. Utom Meissen och Berlin, den apostoliska administraturen Görlitz för de områden som hört till Breslau/Wroclaw, tre ”biskopsämbeten”, Schwerin (f.d. Osnabrück), Magdebugy (Paderborn), Erfurt (Fulda), därtill Meiningen, ett biskopligt vikariat under Erfurt. Berlin har givetvis haft den mest dramatiska historien. Under kardinal Döpfners tid i Berlin råkade han som bosatt i väst under långa tider bli utestängd från den östliga delen av stiftet. Hans efterträdare Bengsch flyttade residenset till Östberlin. Därifrån har han kunnat styra hela Berlins stift, där majoriteten katoliker bor i Västberlin. Kardinalen liksom hans vigbiskop har tillstånd att för stiftets skötande uppehålla sig 30 dagar per kvartal i Västberlin. Det finns en generalvikarie för vardera öst och väst, medan domkapitlet är gemensamt för hela stiftet.

Det kan ju synas motsägande, att regimen i DDR på detta sätt tillåter att en kyrklig enhet sträcker sig över statsgränsen. Men sannolikt har det att göra med dels att residenset ligger i öst, dels väl också att därmed kan markeras att Berlin inte är en del av BRD. Hur som helst är det katolska Berlin-stiftet en ganska märklig samtysk bildning. Bengsch har också med stor skicklighet manövrerat i förhållande till regimen, och det är känt att han spelade en avgörande roll för den försiktiga ställning konciliet tog i frågan om att uttala sig om de kommunistiska staterna.

Kyrkliga institutioner

Antalet präster i DDR var 1977 1 342, varav 134 ordenspräster, 99 pensionerade. Detta betydde en minskning från 1 449 1965, medan antalet 1959 var 1 372. Under det senaste årtiondet har det årliga antalet prästvigningar varit 25-30, medan man 1977 hade ett ovanligt stort tillskott, 44 nya präster. Antalet nya teologistudenter tyder dock på att de närmaste åren antalet nya präster inte blir fler än ett tjugotal om året. Sedan Andra Vatikankonciliet har 80 präster lämnat ämbetet, vilket synes vara betydligt mindre än i de flesta västländer. 1974 fanns 2 577 ordenssystrar. I DDR finns 40 ständiga diakoner och ca 800 diakonatmedhjälpare av båda könen, en tjänst som endast existerar i DDR. Ytterligare drygt 500 kateketer i olika ställningar för religionsundervisningen, övervägande kvinnliga, och därtill 500 förskollärare. För dessa finns olika kyrkliga utbildningsanstalter.

DDR har 34 katolska sjukhus med 5 400 sängar, 11 vårdhem. 107 ålderdomshem etc …

Det socialistiska DDR har i långt mindre utsträckning än det pluralistiska Sverige gjort vård- och omsorgssektorn till ett offentligt monopol. Särskilt gäller detta förskolorna och ålderdomshemmen. På dessa områden är de statliga och kommunala hindren för kyrklig verksamhet ett intet mot i Sverige.

Större mått av reglering finns på massmediaområdet, där den katolska pressen är begränsad genom tilldelningen av papper. För Berlins stift finns en varje vecka utkommande stiftstidning St. Hedwigblatt med 25 000 ex. För det övriga DDR finns varannan vecka Tag des Herrn med 100 000 ex. Den utkommer på Benno-Verlag i Leipzig, som är den katolska kyrkans publicistiska ryggrad.

Mellan isolering och kollaboration

Den katolska kyrkan har alltid varit en så liten minoritet att den inte kunnat utgöra någon allvarlig utmaning mot den socialistiska statsideologin. I de skilda öststaterna har relationen stat/parti-kyrka tagit olika former. Den östtyska liknar inte riktigt någon annan. De regimtrogna krafterna i östtyska CDU har givetvis sökt att förmå katoliker att inta en mer positiv samarbetslinje i förhållande till staten. Men framgången har varit synnerligen blygsam. Bedömare i väst har å andra sidan stundom funnit den officiella kyrkolinjen i DDR alltför bortvänd från samhällsfrågorna, och ängslig för att låta nya impulser från väst tränga in på grund av risken för att den kyrkliga fronten skulle splittras och mer progressiva idéer göra en del av katolikerna samarbetsvilliga.

Detta problem finns ju i olika utformning i nästan alla öststater, där kyrkoledningarna har funnit att ett alltför entusiastiskt bejakande av de efterkonciliära idealen skulle riskera kyrkans disciplin och enhet, nödvändig för att överleva i en fientlig stat. Å andra sidan kan det givetvis hävdas att detta lett till att det i öststaterna kommit relativt litet av praktisk teologisk reflexion över kyrkans villkor i ett socialistiskt samhälle. När man talar med polska katoliker om detta, finner man ofta att marxismen inte riktigt tas på allvar, eftersom den endast är ett slags officiell ideologi, utan någon alltför djup intellektuell eller folklig förankring. Däremot är givetvis frågan hur kyrkan överlever i ett fientligt partibyråkratiskt system en relevant fråga. Men den berör inte någon ”dialog” mellan kristna och marxister.

Det är svårt att från ett västligt perspektiv avgöra om kritiken mot katolska kyrkan i DDR för att medvetet att slutit sig inne i ett slags ghetto är relevant. Men kyrkans hållning avgörs ytterst av hur förtroende och enhet och därmed själavård och gudstjänstliv bäst främjas. En ”samhällstillvänd” hållning kan i Östeuropa inte ta sig kritiska uttryck, utan är dömd att betyda ett slags uppslutning kring systemet och legitimering av detta med teologiska argument. I den situationen framstår de kulturpolitiska frågor, som avgör kyrkans möjligheter att påverka och ta hand om sina troende, som de viktigaste. Problemet blir att lekmännens med flytande och prästerskapets större självständighet, som kommit efter konciliet, med nödvändighet blir nedtonade.

Hittills finns knappast någonting som tyder på att denna hållning varit oriktig. De östeuropeiska regimerna har med växlande framgång skapat organisationer av samarbetsvilliga präster som sökt att för sig monopolisera högre kyrkliga ämbeten, under påtryckningen att de eljest inte blir tillsatta.

En krympande kyrka

Medan antalet katoliker i DDR hade ökat fram till 1950, då antalet var drygt 2 milj., 11 procent av befolkningen, kom det därefter att minska kraftigt. Mellan 1950 och 1959 minskade DDR:s folkmängd med en dryg miljon, huvudsakligen på grund av flykten till väst. Under samma tid gick den katolska befolkningen ned i antal med 20 procent, till 1,6 miljoner. Större delen av denna minskning var en följd av folkströmmen västerut. Andelen katoliker bland västflyktingarna var betydligt större än inom DDR-befolkningen. Men fördrivna från östprovinserna var överhuvud överrepresenterade i förhållande till dem som haft sin hemort i DDR, vilket förklarar en del av den större benägenheten att söka sig till väst.

1961 byggdes Berlinmuren och därmed upphörde i stort ”republikflykten”. Men samtidigt har det sociala trycket på kyrkorna i stort ökats, och de kyrkliga övergångsriterna har trängts tillbaka radikalt, liksom medlemskap i kyrkorna. De evangeliska landskyrkorna är hårdast drabbade. Antalet medlemmar minskade från 15 milj. 1950 till 10 milj. 1967, 7 milj. 1974. Förlusterna under 60- och 70-talen har varit relativt mindre för katolska kyrkan. Mellan 1959 och 1974 minskade antalet medlemmar med 20 procent.

Efter den dramatiska tillväxten av antalet katoliker under åren omedelbart efter kriget har alltså antalet katoliker i DDR avtagit; från Il % 1950, 9,3% 1959 till 7,6% 1974. Däremot synes den kyrkliga infrastrukturen ha kunnat utbyggas och upprätthållas. Det relativt drägliga förhållandet till statsmakten grundlades redan under den första ockupationstiden, och några mer dramatiska kriser har inte utlösts.

Mässbesöksfrekvensen var 1959 30% av hela befolkningen, en med tanke på diaspora- och minoritetssituationen tämligen hög siffra. 1974 hade den sjunkit till 25%. Denna tillbakagång är betydligt mindre än i de flesta västländer under samma tid. På grund av den kombinerade effekten av minskat antal katoliker och lägre kyrksamhet minskade antalet mässbesökare 1959-1974 med en tredjedel.

Den katolska befolkningen är relativt jämnt fördelad över DDR. Det enda massivt katolska område som hamnade på östsidan om gränsen var Eichsfeld nordväst om Erfurt, inom det gamla Fulda stift. 1959 var i östdelen av Fulda stift kyrksamheten en halv gång större än i övriga DDR, liksom också dop och vigslar var mer frekventa. Däremot visade Berlin, särskilt själva Öst-Berlin, klart lägre siffror än genomsnittet. Denna tendens återkommer i förhållandet att minskningen av antalet katoliker 1959-74, som i hela DDR var 20 procent, i Bischöfliches Amt Erfurt endast var 10 procent, i östdelen av Berlins stift 30 procent.

Det delade Tyskland

Redan 1969 hade de evangeliska landskyrkorna i DDR nödgats att lämna det samtyska EKD och bilda en egen synod. Då hade förenade möten varit omöjliga sedan 1961. För den katolska kyrkan kom alltså en nyordning och en egen biskopskonferens 1972. Den Heliga stolen hade sannolikt önskat något slags normalisering långt dessförinnan, men mötte starkt västtyskt motstånd, både politiskt och kyrkligt. Senare har förekommit uppgifter att Rom skulle önska sända något slags diplomatisk representant till Berlin, men hittills har intet blivit av detta, och oppositionen i BRD har varit högljudd vid ryktena.

Nästa tyska katolska katolikdag är utsatt att äga rum i Berlin (Ost) 1980, och kommer den att kunna genomföras utan friktioner blir det första gången sedan 50-talet som öst- och västtyska katoliker kan samlas till gemensam massmanifestation.