Kyrkan och makten i Östeuropa

Enligt kardinal König, Wiens ärkebiskop, har valet av kardinal Wojtyla till påve knappast ändrat innehållet i Vatikanens östpolitik, men väl formen för den. Vid en presskonferens med rubriken ”Johannes Paulus II:s första hundra dagar” skisserade kardinalen några drag i den nye påvens verksamhet. Främst står påvens engagemang för de mänskliga rättigheterna, för rätten till information, att få utöva sin samvetsfrihet och församlingsfrihet, samt rätten till det fria ordet.

Det lönar sig knappast, menade König, att spekulera över möjliga tvära kast i östpolitiken. Visserligen kunde under Paulus VI: s sista tid en viss stagnation förmärkas i förbindelserna med de östeuropeiska regeringarna, men det finns inga anledningar att för den skull nu anta att en konfrontationspolitik skulle vara under uppsegling. Till och med den sovjetiska tidskriften Novy Mir har understrukit att valet av en polack till påve under nuvarande omständigheter snarast är ägnat att tjäna avspänningen.

Vid årsskiftet tycktes det inte längre föreligga några hinder för att återupprätta diplomatiska förbindelser mellan den Heliga stolen och Budapest. Men Johannes Paulus II har ännu inte visat några tecken på att vilja skynda på den processen förrän vissa grundläggande problem i umgänget mellan kyrka och stat klarats upp: de kyrkliga grupperna på församlingsplanet har än så länge inte fått någon handlingsfrihet, och kyrkan är inte herre i eget hus såtillvida som hon ännu inte fritt kan tillsätta sina biskopar. Betecknande nog har påven skrivit ett brev till de ungerska biskoparna. Det fattas av många som en mild tillrättavisning med en tillsägelse att i fortsättningen uppträda mer prononcerat till försvar för kyrkan gentemot statsmakterna. Om det under Paulus VI:s tid var så att de polska biskoparna förebrådde Vatikanen för alltför stora medgivanden, gentemot kommunistregimerna, är det nu istället så att den polske påven tar ungerska biskopar i örat för att de visat sig alltför villiga till kompromisser.

Men man får aldrig förlora blicken för hur olikartade förhållanden som råder beträffande kyrkans förhållande till staten i olika länder bakom järnridån. Ungerns kyrka har aldrig varit den folkets

kyrka som Polens kyrka i alla tider varit och är. Det ungerska prästerskapets heterogenitet har underlättat myndigheternas hårda framfart: man skulle också kunna påstå att staten under officiella hedersbetygelser för episkopatet inskränker prästers och lekfolks möjligheter till fri religionsutövning, något som förvisso bidrar till att fjärma biskoparna från kyrkfolket.

I Tjeckoslovakien har statens tryck mot kyrkan, enligt kardinal Königs bedömning, snarast tilltagit, ett förhållande som väl snarast får tillskrivas parti- och statschefen Husaks personliga inställning.

Gierek möter Wyszynski

I Polen har myndigheterna, sedan den första nationella yran efter påvevalet lagt sig, intagit en mycket restriktiv hållning när det gäller nyhetsbevakningen av påvens Mexikoresa. Många polacker, också i partiapparaten, har visat sin frustrering över detta, och spänningarna fick ökad näring, när partichefen Gierek och Polens primas, kardinal Wyszynski, den 24 januari sammanträffade på Giereks begäran. Gierek torde ha haft samma motiv för sin önskan att träffa kardinalen som han hade hösten 1977, då regimen hade att kämpa med stora svårigheter till följd av de vilda strejkerna och därför sökte stöd från kyrkan och dess ledare. Nu är situationen ungefär likadan: strejker, opposition från de intellektuella, en allmän otillfredsställelse bland allmänheten fr.a. över den usla livsmedelsförsörjningen mitt under en rekordkall vinter.

Den officiella kommunikon från mötet var ganska intetsägande, men av antydningar från kyrkliga kretsar kan man sluta sig till att man under fyra timmar dryftat nära nog alla de problem som finns mellan kyrkan och staten. Utgångspunkt var Wyszynskis brev till regeringen med en kravlista, vars främsta punkt gällde rätten till fri information. Gierek lär ha reagerat undvikande, och man kan förmoda att Wyszynski inte heller visat någon större redobogenhet att gå regeringen till mötes.

Men den verkligt heta potatisen var naturligtvis påvens planerade resa till Polen i maj 1979 för att fira 900-årsminnet av den helige Stanislaus’ martyrdöd. Stanislaus står som själva symbolen för spänningen mellan kyrka och stat. Han var biskop av Krakow och dödades av kung Boleslav då han förrättade mässan den 11 april 1079. Giereks bön om att påven måtte skjuta upp sin Polenresa, eftersom man inte vill uppleva några paralleller till ayatollah Khomeinis triumftåg i Iran, har avvisats av Wyszynski under hänvisning att den frågan helt och hållet ligger under påvens egen kompetens att avgöra. Den polska kyrkan kan inte komma med några föreskrifter i det avseendet.

Den 28 januari installerades högtidligen kardinal Wojtylas efterträdare på biskopsstolen i Krakow, ärkebiskop Macharski under närvaro av hela det intellektuella Krakow och en massiv kontingent från den närbelägna arbetarstaden Nova Huta. Den nye biskopen förklarade med eftertryck att man väntar sig ett påvebesök i maj. Samma söndag upplästes i alla polska kyrkor ett herdabrev i vilket regimen anklagades i ordalag som inte lämnar något övrigt att önska i fråga om tydlighet. Kommunisterna anklagades för att vilja förvandla Polen till en ateistisk stat, men tack vare valet av en polack till påve hade nu hela världens blickar riktats mot de polska katolikernas kamp för religionsfrihet. De polska biskoparna uttryckte till och med sin fasta övertygelse om att denne man på Petri stol skulle komma att ingenting mindre än rädda den västerländska civilisationen.

Iakttagare av utvecklingen i Polen menar nu, att Macharskis predikan och herdabrevets frispråkighet tyder på att ingen avspänning mellan Wyszynski och Gierek kom till stånd under deras samtal. Man skulle i så fall ha valt sina ord med större försiktighet.

Gromyko möter påven

En annan kommunistisk makthavare som på egen begäran ville sammanträffa med en katolsk kyrkoledare var Sovjetunionens utrikesminister Andrej Gromyko som den 24 januari mottogs i privataudiens av Johannes Paulus II. Detta var Gromykos femte besök i Vatikanen och hans sjätte överläggning med en påve. Besöket skulle enligt de ursprungliga planerna ha ägt rum i april 1978 men fick lov att uppskjutas på grund av de händelser som ledde till Aldo Moros död.

Begreppet ”privataudiens” passar ovanligt väl in på detta sammanträffande: för första gången kunde Gromyko tala med en påve utan tolk, eftersom påven behärskar det ryska språket. Ingenting har kommit ut om vad samtalet rörde sig om, men det tas för givet att påven i likhet med sin företrädare passade på att fästa Gromykos uppmärksamhet på svårigheterna för katolikerna i de baltiska sovjetrepublikerna. I Litauen med dess befolkning på tre miljoner, varav 96 procent är katoliker, finns det ingen residerande biskop. När landet annekterades av Sovjetunionen, fanns det i Litauen fyra prästseminarier, 37 kloster, 85 andra ordenshus, 72 katolska skolor, 49 karitativa inrättningar och 32 katolska tidningar. Idag återstår bara ett enda prästseminarium, med av staten maximerad antagningskvot.

Ett annat samtalsämne torde ha varit de unierade katolikernas situation i Ukraina. Fem miljoner troende tvångsanslöts efter andra världskriget till den ryska ortodoxa kyrkan, men den lever vidare som underjordisk rörelse. Vid den europeiska säkerhetskonferensen i Belgrad i fjol krävde den heliga stolen att de unierade kristna åter skulle få full religionsfrihet i Sovjetunionen och i Rumänien, där de efter ryskt mönster förbjudits på samma sätt.

Vid ett tal den 15 januari inför de vid den Heliga stolen ackrediterade diplomaterna tryckte Johannes Paulus II än en gång på de mänskliga rättigheternas absoluta karaktär. Påven försäkrade att den katolska kyrkans ledning vill ställa sig i försoningens tjänst, dock utan att själv ägna sig åt politiska aktioner. I stället vill den slå vakt om de värden och principer som utgör grunden för det mellanmänskliga umgänget. Genom att upprätthålla diplomatiska kontakter med länder som hyllar olika politiska system vill kyrkan framför allt visa sin respekt för de olika folken och inte endast för folkens regeringar. I detta sammanhang yttrade påven sin önskan om att vilja träda i diplomatisk förbindelse med flera andra länder, ”i synnerhet sådana som man kan betrakta som katolska”. Härmed torde han främst ha avsett sitt eget hemland.

Han talade vidare om ”nationer och befolkningar” som hade haft en lång tradition bakom sig vid umgänget med den Heliga stolen och räknade i detta sammanhang upp Bulgarien, de baltiska staterna, Ungern och Tjeckoslovakien. Ända till det kommunistiska maktövertagandet hade dessa haft diplomatiska förbindelser med Vatikanen, men dessa hade ensidigt sagts upp av kommunistregimerna.

En särskild omsorg sade sig påven vilja ägna åt religions- och samvetsfrihetens sak. Dessa principer intar en nyckelställning bland de mänskliga rättigheterna.

En annan princip som han sade sig skatta särskilt högt är folkens suveräna självbestämmanderätt. ”Som son till ett folk med tusenårig kultur, som under loppet av sin existens under långa tider varit berövad sin nationella självständighet vet jag av egen erfarenhet hur dyrbar denna princip är.”

Kolakowski om kyrkans extremer

Med anledning av det nya pontifikatet har den polska kulturtidskriften Kultura, som utkommer i Paris, också publicerat en uppsats av filosofen Leszek Kolakowski. Hans bidrag har den för honom typiska titeln ”Gynnsamma profetior och fromma förhoppningar av en lekman på tröskeln till ett nytt pontifikat till den eviga frågan om den kejserliga rättens förhållande till den gudomliga”. Som de flesta polacker tillkännager Kolakowski sin glädje över att en landsman nu sitter på Petri stol. Men det betydelsefulla är naturligtvis att påven har egen erfarenhet av kyrkans konfrontation med ett kommunistiskt maktsystem. Detta faktum kastar nytt ljus över tolkningen av den inomkyrkliga konflikten mellan ”integrism” och ”progressism”.

Den polske filosofen menar att kyrkan visserligen inte skall komma med politiska pekpinnar, men att dess moraliska fingervisningar också måste ses som socialt relevanta idéer och ställningstaganden till politiska frågor. I så måtto är en väsentlig del av det kyrkliga handlandet underkastat samma lagar som världsliga organisationers regeringsutövning. I det ljuset kan man nu bedöma förhållandet mellan integrismen och progressismen inom kyrkan.

Enligt Kolakowski är den katolska integrismen ingenting annat än en anakronistisk fortsättningen av den situation där kyrkan såg liberalismen som sin huvudfiende. Progressismen, å andra sidan, betyder detsamma som ett uppgivande av tanken att tron och kyrkan väsentligen har ett eget budskap till världen. Om progressisterna å sin sida är redo att liera sig med sådana krafter som för att skydda egna intressen är villiga att tillerkänna kyrkan vissa privilegier, så är å andra sidan progressisterna färdiga att liera sig med vem som helst som företräder jämlikhetstanken. Ur den kristna traditionens synvinkel är båda idéerna en förväxling av sacrum och profanum.

I bjärt belysning framträder denna motsats vid konfrontationen mellan kristendom och kommunism. För integristerna, som betraktar världen i kategorier som härstammar från den franska revolutionens chockverkan, består kommunismens grundfel i dess ateism. Detta är en felaktig föreställning, ty man kan lätt göra tankeexperimentet, att de kommunistiska partierna en vacker dag på en kongress proklamerar, att hädanefter går Guds existens att vetenskapligt bevisa: alla vet hur litet kommunismens repressiva och kulturfientliga väsen skulle påverkas av ett sådant beslut. Kolakowski formulerar sin tes så här: ”Systemets despotiska maktutövningsformer, i synnerhet dess religionsförföljelse, är inte en följd av att kommunismen förklarar sig vara ateistisk, utan av att den är totalitär och av den anledningen vill förinta alla former för socialt liv och alla kulturella tendenser som staten inte kan övervaka.”

Det är, fortfarande enligt Kolakowski, totalitarismen (oavsett ideologisk kapprock) som är den stora faran för kulturen och för de kristna grundvärdena. Om man ser ateismen som kärnan i det kommunistiska systemet, då tar man miste när man skall bedöma läget bakom järnridån. Där har den kommunistiska iden nämligen ingen potens kvar utan är enbart en legitimering för maktutövningen. Därför kan ett antitotalitärt agerande bara bli framgångsrikt om man hävdar individens oförytterliga rätt att av fritt val bestämma sig för sin livsstil. Därför måste man insistera på skiljandet av kyrka och stat. Men i en kommunistisk eller överhuvud taget ideologiskt orienterad stat kan denna grundsats inte förverkligas, eftersom totalitära regimer inte är i stånd att förhålla sig neutrala i religionsfrågor.

Kommunistiska stater kan enligt denna definition inte heller betraktas som sekulära, men detta inte till följd av sin ateism utan därför att de strävar efter förstatligande och kontroll av mänskliga relationer. Den kristna progressismen är å andra sidan villig att identifiera sig med en kommunism i opposition. Också detta förhållningssätt är ett hot för demokratin och kristendomens grundvärden. Varje pakt som ingåtts mellan kristendomen och kommunismen har visat sig innebära katastrof för kristendomen när kommunismen väl kommit till makten. Därför skrivs det så litet i progressistiska publikationer om förföljelser mot kristna i kommunistiska stater som t.ex. Sydvietnam.

Den progressistiska dialogen mellan kristna och kommunister anser Kolakowski av den anledningen vara bedrägeri eller självbedrägeri. I regel brukar man dra en slöja över de faktiska motsättningarna genom oförbindliga humanitära fraser eller besvärja de historiska erfarenheterna med ordmagi. Kristendomens öde är intimt förbundet med den representativa demokratins, det är den slutsats som Kolakowski drar.

Strax efter publiceringen av denna artikel blev Kolakowski, ex-marxist men (ännu) inte kristen, inbjuden till ett samtal med sin landsman i Vatikanen.