Möjligheter och omöjligheter efter kyrkomötet

När detta skrives är kyrkomötet endast halvvägs, men troligen avslutat när det når läsaren. Hur utfallet blir kan emellertid anas i stora drag, och vi skall försöka begrunda hur situationen kan te sig för tiden efter kyrkomötet. Först ringa in vilken själva grundfrågan är i talet om skilsmässa och förändrade relationer stat-kyrka. Därnäst vad man kan förstå med ”reformer under bevarat samband”. Det må förefalla tjatigt, men därefter återkommer vi till det område, där religionsfriheten i Sverige är sämst, folkbokföringen.

Det finns också anledning att fråga sig om den tabubeläggning av stat-kyrka-frågan i ekumeniska sammanhang som ägt rum, verkligen har varit ett uttryck för en genuint ekumenisk anda. Vilka konsekvenser borde det få för Svenska kyrkan i det internationella enhetsarbetet att de församlingsrepresentanter som nu anses utgöra Svenska kyrkans egentliga röst, uppenbarligen inte ger ett vitten för ekumenik.

Även om det synes möjligt att samförståndsanhängarna i ämbetsfrågan får majoritet, är det värt att fundera över hur den andra sidan skulle kunna uppnå den konformism man eftersträvar. Slutligen finns det skäl att kommentera argumentet om statskyrka och folkreligion.

Grundfrågan

Det är möjligt att talet om skilsmässa mellan stat och kyrka överdramatiserar vad det gäller, men å andra sidan synes ”förändrade relationer” undanskymma att det finns en grundfråga. Denna är: skall Svenska kyrkans församlingar behålla sin kommunstatus? Deras karaktär av kommuner ger dem beskattningsrätt gentemot samtliga fysiska och juridiska personer, och motiverar att deras verksamhet regleras i offentlig lag. Denna särskilda legala status är det väsentliga i Svenska kyrkans särställning.

Förkunnelse, gudstjänst, själavård, undervisning är inte direkt avhängig av församlingarnas legala karaktär. Biskopar, präster och församlingsanställda, liksom lekmannarepresentanterna i de centrala kyrkliga organen är till stor majoritet för en förändring. Deras arbete är inte avhängigt av statskyrkoordningen, och de uppfattar tydligen privilegierna som en belastning, inte minst i det kristna enhetsarbetet. Helt annorlunda förhåller det sig med de politiskt utsedda förtroendevalda. Deras status och arbetsvillkor skulle onekligen komma att förändras. Om detta gör dem särskilt skickade att förhindra att religionsfrihet skall införas också i vårt land kan däremot diskuteras.

Reformer under bevarat samband?

För många har en- alternativ formel till det föreliggande förslaget blivit ”reformer under bevarat samband”. De nackdelar för Svenska kyrkan som nuvarande ordning innebär skulle med statens bistånd undanröjas, varefter man kunde återkomma till principfrågan. En rad reformer har ju redan genomförts, skolans religonsundervisning, de teologiska fakulteternas ställning, nya regler om lysning och äktenskap. Men allt detta var refomer som gällde stat och konfession i allmänhet. De reformer som nu står på önskelistan skulle uteslutande ta sikte på Svenska kyrkans förhållanden. Och hur riksdag och regering skulle kunna gå denna väg är svårt att se. Det viktigaste motivet till reform är ju kravet på konsekvent religionsfrihet och likabehandling av trossamfunden. Att man då skulle kunna öka de bestående orättvisorna genom att undanröja nackdelarna med Svenska kyrkans särställning allt under det att privilegierna kvarstår, ter sig helt orimligt.

Lika svårt är att tänka sig hur riksdagen skulle kunna förlänga de övergångsbestämmelser som redan nu finns för Svenska kyrkan. Dess sätt att förvärva medlemmar anses stå i strid med den nya grundlagen och detsamma gäller för kyrkomötets lagstiftningsrätt.

Folkbokföringen

Det finns emellertid en olöst fråga som berör stat och konfession, vilken kan behandlas separat. Det gäller folkbokföringen, som otvivelaktigt utgör området för den allvarligaste bristen i religionsfrihet och konfessionell fikabehandling i det svenska samhället. Avgörande är inte förhållandet att ett samfund sköter det allmänna befolkningsregistret, utan den bisarra sammanblandningen av folk- och kyrkobokföring som lett till att Sverige ensamt i västvärlden har officiell registrering av medlemmar i ett enda trossamfund.

Den debatt som förs om kriterierna för medlemskap i Svenska kyrkan är möjlig endast genom folkbokföringsmonopolet. Medan Svenska kyrkans problem är om man utan vidare skall acceptera ett automatiskt medlemskap, är för t ex den katolska kyrkan i Sverige detta ett slags lyxdebatt; de egna problemen gäller ju som bekant hur man över huvud skall få kontakt med döpta katoliker. Ojämlikheten mellan personer av olika konfession visar sig tydligast bland invandrare. Den som blir svensk medborgare och anses eller uppges ha varit medlem av annat evangeliskt-lutherskt samfund blir på köpet medlem av Svenska kyrkan. Någon som helst hjälp för andra invandrare att finna sina församlingar, erbjuder inte nuvarande ordning. Så länge som det betraktas som ett ”integritetsproblem” att registrera medlemskap i annat trossamfund, men inte i Svenska kyrkan, är allt tal om religionsfrihet och statlig neutralitet helt missvisande. Frågan om folkbokföringens huvudman har alltid framhållits som en fråga för regering och riksdag att besluta om. I det senaste stat-kyrka-betänkandet betonades särskilt att detta problem inte hörde till det egentliga kyrka-statkomplexet. De flesta remissinstanser följde självfallet vanliga regler för remisskrivning och yttrande sig inte i denna fråga. Det gjorde däremot församlingarna, och deras önskan att behålla folkbokföringen anförs som ett viktigt skäl för status quo, och andra åsikter kom givetvis inte att noteras eftersom andra remissinstanser endast uttalade sig om det de blivit anmodade att yttra sig över.

Det svenska folkbokföringssystemet är en utmaning mot principen av invånarnas likabehandling av myndigheter och likhet inför lagen oberoende av religion.

Ekumeniken och stat-kyrka-frågan

Av hänsyn till Svenska kyrkan har stat-kyrka-frågan i stort varit tabubelagd i den institutionella ekumeniken. Ändå måste man ju fråga sig i vilket annat sammanhang ett öppet meningsutbyte för att åstadkomma en solidarisk och samlande lösning hade varit naturligare. Några år kring 1970 förekom det verkligen inofficiella samtal, initierande av Lars Thunberg och Berndt Gustafsson, men de kunde inte förankras i Svenska Ekumeniska Nämnden.

Under två kristna riksmöten har den stora aktuella ekumeniska frågan varit sopad under mattan. I efterhand kan man självkritiskt fråga sig om det var rätt att hålla god min i detta spel. Men ekumeniken och stat-kyrkafrågan är också kopplade på ett annat besvärligt sätt. Nu förefaller det som om lekmannarepresentanterna i kyrkomötet inte tillmäter ekumeniska hänsyn den ringaste betydelse, samtidigt som dessa från skilda håll framställs som Svenska kyrkans autentiska och demokratiska röst. Slutsatsen måste rimligen bli, att det ekumeniska arbetet i Svenska kyrkan, internationellt som nationellt, inte har någon nämnvärd förankring i ”församlingarna”. Om andra samfund skall uppmuntra vad som sålunda framträder som en prästerlig hobbyverksamhet, kan ifrågasättas.

Lag och ordning

Innan ärendet ännu har behandlats av kyrkomötet in pleno förefaller det möjligt att anhängarna av en samförståndslösning i ämbetsfrågan är i majoritet. Vad tillskyndarna av den hårda linjen eftersträvar är uppenbart: inga motståndare till kvinnliga präster skall ges möjlighet att undandra sig gudstjänstgemenskap. Men eftersom det inte finns något som tyder på att man skulle kunna övertyga dem som hyser en annan mening att frivilligt lämna ämbete eller kyrkogemenskap, kan man spekulera över vilka medel som finns för att uppnå målet.

En möjlighet vore att framtvinga gudstjänstgemenskap med hot om lagföring. Det var ju avsikten med konventikelplakatet en gång i tiden. Senast åtgärder av detta slag var aktuella var för hundra år sedan, då det gällde ”läsarprästerna” som undandrog sig gudstjänstgemenskapen med församlingar, vars medlemmar pliktskyldigt besökte Herrens bord och vilkas herdar för överhetens räkning kontrollerade detta.

Men det förefaller som om man snarare tänkte sig att förhindra att män med avvikande mening om prästämbetet skulle inträda i detta. Metoderna förefaller inte helt givna. Skulle man tänka sig någon form av prövning av författningstroheten, som om den utföll negativt skulle resultera i yrkesförbud? Det förefaller som om man redan i teologisk fakultet och kyrklig press börjat så smått praktisera angiveri och åsiktsregistrering ämbetsbröder emellan. En annan modell vore att komplettera prästlöftet med en särskild lojalitetsförklaring i ämbetsfrågan. Förfarandet skulle likna den antimodernisted, som infördes i katolska kyrkan i början av 1900-talet för att försäkra sig om dogmatisk konformism inom prästerskapet. Tusentals unga män lämnade också prästseminarier för en annan levnadsbana, eftersom de inte såg eden som förenlig med sin uppfattning om katolsk tro och ordning. Framgången var obestridlig, men det är numera mycket sällsynt att förfarandet framställs som förebildligt vid lösandet av kyrkliga meningsmotsättningar.

Nyligen kungjorde en grupp präster och teologer i Sydsverige att man grundat en inomkyrklig rörelse ”Samling till uppbrott”. Av de första uttalandena syntes framgå, att man ville förena ett bejakande av kvinnans behörighet till prästämbetet med kyrkans frigörelse från staten. Det verkade som om man var generad över det massiva stödet för den förstnämnda uppfattningen från kretsar som är helt ointresserade av Svenska kyrkans väl och ve. Striden med åsiktsmotståndare inom Svenska kyrkan skulle, tyckte man sig förstå, uteslutande föras med Andens svärd. En sådan gruppering skulle verkligen vara ett hälsotecken för Svenska kyrkan. Dessvärre fanns i andra uttalanden av företrädare från gruppen knappast något entydigt avståndstagande från hjälp också av överhetens svärd.

Statskyrka och folkreligion

På senaste tiden har hänsynen till den anonyma religiositeten förts fram som ett huvudargument för fortsatt statskyrkosystem. Det är uppmuntrande att folkreligionen eller den anonyma religiositeten också i Sverige kommit att uppmärksammas som ett viktigt socialt fenomen, och en teologisk utmaning för kyrklig förkunnelse och sakramental praxis. Sedan mitten av 70-talet har ämnet varit centralt i den pastoralsociologiska debatten i Frankrike och Italien, i Förbundsrepubliken och Österrike.

Men ingen forskare eller debattör har, mig veterligt, kommit på tanken att statskyrkosystem och folkreligion skulle stå i den förbindelse som förutsätts i vår lilla debatt. I Frankrike är situationen i grunden i mångt och mycket densamma som i Sverige, detta oaktat att katolska kyrkan dramatiskt skildes från staten 1905. När Spanien och Italien nu tar steget in bland de pluralistiska och konfessionellt neutrala staterna, har folkreligionen över huvud inte diskuterats i detta sammanhang.

Vi har svårt att tro att våra kyrkokommunalpolitiker skulle besitta några särskilda och revolutionerande religionssociologiska insikter. Om argumentationen beror på okunnighet och tanklöshet eller på taktisk spekulation kan väl variera med individ och parti.

I vår närmare omgivning har som bekant folkreligionen som företeelse och folkkyrkan som program särskilt uppmärksammats i Danmark. På grundtvigianskt håll kan man möta en principiell kritik mot kyrkoförsamlingens ambitioner att evangelisera bland sina egna medlemmar. Det skulle enligt denna folkkyrkosyn vara att göra ett slags kvalitetsåtskillnad mellan grupper av församlingsmedlemmar.

Detta låter förvisso även från svenska utgångspunkter som ett ovanligt renodlat folkkyrkotänkande. Men hela grunden för detta danska resonemang är det faktum att alla församlingens medlemmar är döpta, och i den meningen fullvärdiga kristna. Den särskilda och avgörande betydelse man tillmäter dopet blir argument för en öppen och i viss mening ”sekulariserad” folkkyrka.

Den i Sverige aktuella folkkyrkosynen som med hänvisning till folket relativiserar dopets betydelse för tillhörighet till kyrka och gudsfolk torde sakna varje motsvarighet annorstädes i kristenheten. De svenska teologer som skall förklara och försvara den i Kyrkornas Världsråd, Lutherska Världsförbundet och i ekumeniska teologiska samtal är sannerligen inte avundsvärda.