En lägesrapport från Brasiliens katolska kyrka

Under den brasilianska biskopskonferensens (CNBB) trettiofjärde generalförsamling, som sammanträdde 17–24 april i år, offentliggjordes de senaste resultaten från de undersökningar som Brasiliens Statistiska Cent­ralbyrå (IBGE) gjort. Enligt dessa sjönk katolikernas andel i befolkningen från 93,7% år 1960 till 80% år 1991, året för den senaste folkbokföringen. Övriga konfessioner och religioner ökade däremot från 6,93 till 20%. De största förlusterna av troende hade katols­ka kyrkan mellan 1980 och 1991, alltså inte under det politiska förtryckets tid (1968–1979) utan under landets redemokratiseringsperiod. Katolikernas antal sjönk under det senaste decenniet från 88,9 till 80% medan de andra denominationerna ökade från 11 till 20%.

Brasiliens institut för utveckling (IBRADES), som föredrog och förklarade siffrorna för de församlade bis­koparna, talar om en splittring av den katolska världen i Brasilien, ett land som en gång var ledande katolskt och kristet. De nya evangelikala kyrkornas och pingstförsamlingarnas tillväxt sker framför allt på den katolska kyrkans bekostnad. Av anhängarna till de mer än 4 000 nya denominationer som bildades i Brasilien mellan 1980 och 1991, härstammar 64% från den katolska kyrkan. I slutet av år 1995 bedömdes, enligt tillförlitliga uppskattningar, 75% av Brasiliens befolkning tillhöra katolska kyrkan.

Grundande sig på en undersökning gjord av DataFolha under 1994 kommer CNBB till liknande resultat i sin pastorala planering för åren 1995–98. Enligt denna är antalet katoliker i storstadsregionerna avsevärt lägre, alltså i Rio de Janeiro 59,3%, Saô Paulo 65,2% och i Salvador 65,3%. Det finns också regionala skillnader. Medan den nordöstra regionen har den största katolska befolkningsandelen med 80,4%, följd av den södra regionen med 78,4%, är andelen katoliker minst i den ekonomiskt starkaste och tätast befolkade sydöstra regionen, bara 71,4%.

Kyrkan och de nya religiösa rörelserna

Betraktar man emellertid de absoluta befolkningstalen, så har antalet brasilianska katoliker inte sjunkit utan istället nästan fördubblats under tiden 1960 till 1991. De ökade från 65,6 miljoner år 1960 till mer än 116 miljoner år 1991. Därför står kyrkan inför den enorma pastorala uppgiften att vårda sig om mer än 116 miljoner katoliker i en befolkning på totalt 146 miljoner. Katolska kyrkan hade alltså endast en något mind­re tillväxttakt än hela invånarantalet. Hon konfronteras nu med två problem: befolkningsdynamiken och dynamiken i de nya religiösa rörelserna, en utveckling som vida överstiger hennes krafter i fråga om personaltillgång och strukturer.

Den numerära utvecklingen när det gäller sekular- och ordenspräster kan närmast betecknas som positiv, varvid sekularprästernas antal (7 286) praktiskt taget håller jämna steg med ordensprästerna (7 540). Det sammanlagda antalet präster ökade från 13 009 år 1970 till 14 826 år 1993. Om man ser närmare på antal troende per präst så har förhållandet under de elva åren mellan 1980 och 1991 till och med förbättrats från 8 330 troende på en präst till 8 000. Dessa beräkningar grundar sig på uppgifter från Centrum för religiös statistik och social forskning (CERIS), som är anslutet till CNBB.

Man måste dock komma ihåg att CERIS anger relationen präster – invånare och alltså utgår från totalbefolkningen. För 1993 blir då siffran 9 909 invånare per präst, varvid siffran för CNBB:s nordöstra region ligger mellan 16 000 och 18 000. Dessa siffror måste alltså förklaras så att den i jämförelse med övriga världen redan så ogynnsamma relationen troende /präst inte ser ännu dystrare ut. I Allmänna riktlinjer för evangelisation i Brasiliens kyrka för 1995–1998 utgår man i planeringen från 7 500 katoliker på en präst. De 688 ständiga diakonerna spelar inte någon kvantitativt viktig pastoral roll.

Antalet prästkandidater låg mellan 1984 och 1993 enligt uppgifter från CERIS på 3 068 år 1993, endast obetydligt över 1984 års siffra som var 2 978. Under de sista två åren tycks dock antalet seminarister ha ökat mer i några regioner. Rapporter i pressen mot slutet av 1995 talade om ungefär 6 000 seminarister som har avslutat andra steget i utbildningen. Den av CNBB utgivna rapporten Situation och liv för Brasiliens prästkandidater nämner att 3 580 seminarister besvarade den enkät som CNBB låtit skicka ut.

Jämfört med 1982 års statistiska undersökning sjönk antalet seminarister, som intresserade sig för pastoralt arbete på landsbygden, bland de fattiga i städernas utkanter och arbetare eller som vill arbeta för de mänskliga rättigheterna, för indianernas och migranternas rättigheter med 50%. De flesta ville rätt och slätt bli präster. 41% kommer från landsbygden och från anspråkslösa, barnrika föräldrahem, där man måste klara sig på två minimilöner. Genomsnittsåldern för seminaristerna låg 1993 på 26 år mot 24 år i den föregående undersökningen. I ett av de största och mest kompetent ledda seminarierna, det som ligger i Joâo Pessoa/Paraiba, inträdde bara under förra året 30 nya kandidater. Det fungerar visserligen också som regionalseminarium, efter det att det som fanns i Recife stängts av ärkebiskop Cardoso.

Härtill kommer de pastoralt mycket aktiva ordenssystrarna, som 1993 var 35 067. Sedan 1985 har de minskat med 8%, dvs. 3 125 personer, men uppvisade i slutet av 1993 1 371 noviser och 1 429 kandidater. Siffran på ordensfolk utan prästvigning skall kompletteras med 3 386 ordensbröder samt 646 noviser och 2 404 kandidater.

Antalet tjänstgörande biskopar i Brasilien har inte förändrats på något väsentligt sätt under åren 1993–1996. I början av 1993 var de 285 och i början av 1996 281 biskopar. Å andra sidan steg antalet emeriti från 82 till 91. I början av 1995 var 84 av 283 tjänstgörande kardinaler och biskopar över 75 år gamla. Nu förestår pensioneringen av kardinal Arns i Sâo Paulo, som enligt egen uppgift vill träda tillbaka av hälsoskäl, medan den aviserade pensioneringen av kardinal Sales i Rio de Janeiro inte godtogs av påven. Biskopssätet i det stora ärkestiftet Fortaleza är vakant, efter det att kardinal Aloisio Lorscheider på egen begäran av hälsoskäl förflyttades till det lilla ärkestiftet Aparecida do Norte. Man talar om en utnämningskö som den 1992 utnämnde brasilienkunnige nuntien Alfio Rapisarda försöker avveckla.

Men i detta arbete tycks han gång på gång hindras av olika kyrkopolitiska intressegrupper. Därför var det närmast överraskande att den till största delen positivt mottagna utnämningen av den nya ärkebiskopen i Joâo Pessoa/Paraiba, Marcel Pinto Carvalheira, tidigare biskop i Guarabira, gick som planerat. Det får till följd att det verk som José Maria Pires påbörjat, kan få en kompetent fortsättning. Pires är känd för sin insats på området kyrklig integration av den afrobrasilianska befolkningen.

Den nyligen bortgångne 93-årige kardinal Alfredo Vicente Scherer, som i 35 år var ärkebiskop i Porto Alegre och som pensionerades 1981, påminner oss om tidigare meningsutbyten angående den brasilianska biskopskonferensens inriktning men också om hans insats för genomförandet av agrarreformen i södra Brasilien. Den 82-årige kardinal Agnelo Rossis död i maj 1995 (han var ärkebiskop i Sâo Paulo från 1964 till 1970 och därefter omstridd prefekt för Missionskongregationen i Rom) för tankarna till militärdiktaturens första år, under vilka kyrkan anordnade processioner för att rädda landet från kommunismen och sedan med möda och under stora lidanden lärde sig var ursprunget till våldsspiralen skulle sökas.

Stift, regioner, basförsamlingar

Brasiliens katolska kyrka är för närvarande organiserad efter de gamla områdesorienterade strukturerna med stift och församlingar, som kom till genom att stiften på högre nivå fördes samman i regioner och på lägre nivå genom bildandet av basförsamlingar och speciella grupper och rörelser. De historiskt betingade och tidigare mycket viktiga kyrkoprovinserna spelar inte längre någon större roll. Däremot får CNBB:s 16 regioner allt större betydelse. De följer de statliga geografiska och politiska indelningarna men är identiska med dessa. Varje region har ett sekretariat som kan reagera snabbt och ortsnära på regionala konflikter. Sålunda protesterade de biskopar från den andra norra regionen som deltog i biskopskonferensen i Itaici, omedelbart och våldsamt mot massakern på de icke jordägande lantarbetarna i södra Parás, då 19 lantarbetare mördades med nackskott från poliser under en demonstration den 16 april i år.

De Ad-limina-besök i Rom som är föreskrivna för alla biskopar och som ägde rum under hela 1995 och i början av 1996, organiseras och genomförs för Brasiliens del enligt CNBB:s regionsindelning. I juli 1995 kunde ordföranden i den andra nordöstra regionen, ärkebiskop Edvardo Amaral i Maceió i ett anförande förklara för påven att det i de fyra brasilianska områdena Rio Grande do Norte, Paraíba, Pernambuco och Alagoas, som omfattar denna region, finns 20 stift med 543 församlingar och 822 sekular- och ordenspräster, men att det också bor 15 miljoner människor i detta område, så att det kommer 18 240 människor på varje präst och genomsnittligt finns 27 524 människor i varje församling. Han visade på det trängande behovet av prästkallelser och på problem i samband med utbildningen av de blivande prästerna. En tröst i bedrövelsen var lekmännens, mäns som kvinnors, outtröttliga pastorala och profetiska insats och ordenssystrarnas uppoffrande arbete. Dessa uppmuntrar och sköter modigt och med apostolisk iver de mest nödlidande och mest avlägsna församlingarna. Samtidigt visade han på detta plågade folks djupa religiositet, något som påven säkert hade lagt märke till under sitt besök vid den nationella eukaristiska kongressen i Natal 1991.

I de enskilda regionerna dras de stora linjerna ut i CNBB:s pastorala planering. Tyvärr kan de ofta myc­ket genomtänkta lokala planerna inte omsättas i verkligheten på ett rimligt sätt, eftersom detta arbete vida överstiger krafterna i de 7 697 församlingar som ska täcka hela det nationella territoriet. Visserligen står de särskilda pastorala institutionerna till deras förfogande, dvs. de som arbetar med barn- och ungdom, med arbetare, kommissionen för landsbygden, det särskilda arbetet bland fiskare och kommissionen för rättvisa och fred. Men ofta finns inte ett tillräckligt antal kvalificerade medarbetare. Delvis går de ovan nämnda institutionernas verksamhet spårlöst förbi den enskilda församlingens liv, och bildar istället parallellstrukturer.

En lösning på dessa problem erbjuder påven Paulus VI som i Evangelii Nuntiandi, där han anbefaller basförsamlingarna som ”strukturelement” för universalkyrkan. Tyvärr finns i de pastorala riktlinjerna för 1995–98 endast en kort hänvisning till basförsamlingarna i samband med att ordensfolkets ansvar för evan­ge­lisationen omnämns. Det sägs att ordensfolket skall uppmuntra de kyrkliga basförsamlingarna. Den utförliga framställningen i de riktlinjer som handlar om lekmännens evangeliserande uppgifter nämner däremot överhuvudtaget inte basförsamlingarna. Som en kontrast till detta finns på nationell nivå långt framskridna förberedelser för den nionde mellankyrkliga konferensen för basförsamlingarna i Sâo Luís/Maranhâo i juli 1997. Den har mottot: ”Kyrkliga basförsamlingar: Liv och hopp bland massorna”.

Förberedelsedokumentet till detta möte ställer frågan: ”Kommer de kyrkliga basförsamlingarna att breda ut sig i hela den kristna kroppen, om de visar ett nytt sätt att vara kyrka? Det torde vara svårt. Visserligen har en del mål redan uppnåtts men det är mycket litet, för litet för att förändra den traditionella synen, särskilt som Vatikanen och många biskopar anlägger moteld, för att de inte accepterar basförsamlingarna. Några basförsamlingar har förlamats och kan komma att upplösas. Om de motarbetas på det sättet kommer de inte att klara konsolideringen på egen hand. Utmaningen består i att vinna nya vänner, skapa nya allianser med organiserade sektorer i kyrkorna men också i att genom sin utstrålning få sympati och tillströmning från de växande grupperna bland massorna.”

Kardinal Neves, biskopskonferensens
nye ordförande

Mot den ovan skildrade tendensen talar en undersökning av religionssociologer (CERIS/ISER), som 1992 undersökte de katolska basförsamlingarna med stöd av biskopskonferensen och ordenskonferensen och som lägger fram sina statistiska resultat med vetenskaplig exakthet. Frågeformulär skickades ut till alla de 7 459 församlingar som då existerade. Av dessa svarade 2 965 församlingar. Oftast var det kyrkoherden som besvarade frågorna. För varje basförsamling ifylldes ett särskilt frågeformulär, något som gör det möjligt att se var tyngdpunkten ligger och att urskilja varje församlings särskilda karaktär. På det här sättet fick man fram det totala antalet av 46 078 kyrkliga basförsamlingar. Med rapporten som grund försökte sig religionssociologen Pedro A. Ribeiro de Oliveira på en väl underbyggd prognos inbegripande alla församlingar och kom till resultatet att det för närvarande finns ungefär 70 000 basförsamlingar i Brasilien. Det skulle innebära ett genomsnitt av tio basförsamlingar per församling. Varje basförsamling skulle då omfatta cirka tusen troende, och av dessa skulle 200–300 personer vara direkt berörda. En idealbild, som man väl ytterst sällan skulle träffa på i verkligheten.

Likafullt tycks man på många platser vara hänvisad till basförsamlingens strukturer p.g.a. den pastorala nödsituationen med hänsyn till de många små pingstförsamlingarna och det ständiga befolkningstrycket. Vad dessa kyrkliga basförsamlingar saknar jämfört med pingstkyrkorna är – enligt José Maria Pires, tidigare ärkebiskop i Paraíba, i CNBB:s rapport ”Den katolska kyrkan i relation till den religiösa pluralismen i Brasilien” – ett erkännande från högre auktoriteter, vilket skulle ge dem legitimitet inför medlemmarna och auktoritet i församlingsledningen. Det formella erkännandet fattas dem; de är beroende av kyrkoherdens goda vilja. Kyrkorätten ignorerar deras existens.

Beträffande pingstförsamlingarna förklarar Pires på samma ställe: ”Om vi undersöker fenomenet seriöst, anser vi, att vi måste konstatera en vinst för folket. Fler personer börjar läsa bibeln för att i Guds ord söka en klar och trygg inriktning för sina liv. Man kan invända att det handlar om en fundamentalistisk och anakronistisk läsning. Det må så vara. Även om det sker på det sättet är läsningen nyttig, därför att den ger anledning till eftertanke och får en ändrad livsföring som följd. Många befriar sig från droger, avstår från att bruka våld, ägnar sig på allvar åt sina arbeten, blir goda familjefäder. De katoliker som lämnat sin kyrka och gått över till sekter har varken blivit sämre medborgare eller försumliga kristna, snarare tvärtom. Deras uppförande har förbättrats påtagligt och de deltar aktivare i den nya kyrkliga församling, som de gått över till.” Eftersom det finns många inslag av folkreligiositet i dessa små kyrkor, som helbrägdagörelse, särskilda välsignelser och böneformer, känner de människor som vuxit upp i en katolsk miljö sig mycket mer hemma här än vad man anar vid första anblicken. Men framför allt upplever de sig vara tagna på allvar som individer.

Den karismatiska rörelsen vill i detta fall gärna vara en inomkyrklig motrörelse. I november 1994 offentliggjorde den brasilianska biskopskonferensen efter år av diskussioner och tvekan ett yttrande, Pastoral orientering om den katolska karismatiska förnyelsen. Efter det att man i allmänna drag skildrat den helige Andens verk i kyrkans mysterium och liv visar man på Andens frukter såsom den ökade livskraften i de kyrkliga basförsamlingarna, pastorala och andliga förnyelserörelser och så till sist den karismatiska rörelsen själv. Men det är viktigt att det kyrkliga ämbetet garanterar enheten mellan församlingen av idag och kyrkan på apostlarnas tid.

Den brasilianska biskopskonferensens trettiotredje generalförsamling valde i april 1995 efter fyra års mandat ett nytt presidium och utnämnde personer till de olika kommissionerna. Efter flera omröstningar utsågs ett konservativt presidium med ärkebiskopen av Salvador, kardinal Lucas M. Neves, som ordförande. Lucas Neves, betecknar sig själv som konservativ i den betydelsen att han vill bevara den katolska, apostoliska, romerska tron och förkastar varje form av synkretism, som han förklarade för dagstidningen Folha de Sâo Paulo alldeles innan han valdes till ordförande: ”Jag vill bevara liturgin, som den är, och inte någon politiserad liturgi, som falskeligen utger sig för att vara inkulturerad. Jag vill bevara respekten för, vördnaden för och kärleken till Petrus´ efterföljare […] Jag vill bevara kyrkans religiösa sida, eftersom den har högsta prioritet, jag vill inte ha en politiserad kyrka eller en kyrka som är omgjord till en ren och skär fackförening eller till en moralisk trend.”

Han anser att polariseringen i kyrkan för närvarande är relativt beskedlig och hänvisar till de erfarenheter han gjorde som hjälpbiskop i Sâo Paulo under mili­tärregimen och under Andra vatikankonciliet liksom till sin medverkan vid CELAM:s generalförsamlingar i Medellín, Puebla och Santo Domingo. Han tjänstgjorde under många år vid kurian innan han för nio år sedan utnämndes till ärkebiskop i Salvador och till primas i Brasilien och är än i dag medlem i fyra romerska kongregationer. En diskussion om vem som ska efterträda den nuvarande påven, en diskussion i vilken han själv kallats papabile, dvs. möjlig ny påve, tillbakavisar Neves som respektlös mot den nuvarande ämbetsinnehavaren.

Han tillhörde som de flesta dominikaner i Brasilien kyrkans framstegsvänliga flygel och bemödar sig i sitt nuvarande ämbete också om att anta de socialpolitiska utmaningarna. Neves protesterade tillsammans med Rådet för mission bland indianerna, CIMI, mot lagen om en begränsning av indianterritorierna och inlade protest mot morden på lantarbetare i Corumbiara. Samtidigt blev han tvungen att bemöta den tidigare nämnda dagstidningens vilseledande påstående att det jordinnehav som den katolska kyrkan i Brasilien har skulle räcka till för att genomföra agrarreformen.

Hör kyrkan ”de utestängdas skrik”?

Inte ens vid den sårande gesten från en företrädare för den s.k. ”Igreja Universal”, när han i sin organisations TV-kanal tilldelade en staty av ”Vår kära fru av Aparecida” knytnävsslag och trampade den under fötterna, lät sig kardinal Neves och med honom hela biskopskonferensen provoceras. De lät det bero med en tydlig men rimlig protest. De andra kyrkorna och religionerna visade sin solidaritet med den katolska kyrkan och fördömde bestämt denna anti-ekumeniska handling. CNBB:s nuvarande presidents röst har ändå en lite matt klang bredvid den kända profetiska rösten från kardinal Evaristo Arns, ärkebiskop i Sâo Paulo. Man måste ändå hoppas att ”de utstöttas skrik”, så som det ljöd den sjunde september, under arbetarvallfärden till Aparecida, hörs och förstås inte bara av politiker och ekonomer utan också av de ansvariga inom kyrkan. Annars kan gudsfolkets hierarkis mest engagerade och differentierade förklaringar betraktas som ”ekande brons och skrällande cymbal”.

Översättn. Birgitta Carlquist