En teologi för djur och människor

Den amerikanske astronomen Edwin P. Hubble (1889–1953) blev inte bara berömd som den person som upptäckte den så kallade rödförskjutningen, det fenomen som tolkas som ett indicium på den kosmiska expansionen. Hubble var också känd som en egensinnig och rabiat insändarskribent i den lokala tidningen i sin hemstad i den amerikanska delstaten Missouri. Följande händelse var för honom en av många anledningar att beklaga den offentliga opinionens moraliskt vilseledda känsloliv. Lokaltidningen hade berättat om en skolklass som besökt en zoologisk trädgård. Ett av barnen hade kommit allt för nära rovdjurens bur och attackerats av ett lejon. Skadorna var så allvarliga att barnet dog på väg till sjukhuset. Hubble fick också veta genom tidningen att förvaltningen vid den berörda zoologiska trädgården drog konsekvenserna av denna sorgliga händelse genom att låta avliva lejonet. Just lejonets synnerligen onödiga död retade Hubble och gav anledning till en ilsken insändare. Där motiverade han sin protest mot att avrätta lejonet genom att påpeka att det fanns många barn i stan – men bara några få lejon. Om det nu fanns ett barn mer eller mindre, så resonerade han, gör detta knappast någon större skillnad. Däremot kommer man att smärtsamt sakna ett av de få lejon som fanns i den zoologiska trädgården. Dessutom, så slutade Hubbles resonemang, gjorde rovdjuret bara det som rovdjur vanligtvis gör nämligen dödar den som attackerar. Varför skulle man döda djuret för att det gjort vad som är naturligt för det?

Bland vänner och kollegor var Hubble känd som en cyniker. Men är hans påpekande verkligen cyniskt? Nyare opinionsundersökningar visar att 78% av den svenska befolkningen instämmer i att människor och andra levande varelser har samma värde och samma rätt att leva, 69% tror att människor och högre djur upplever smärta på samma sätt och hela 21% menar att högre djur kan planera sin framtid på samma sätt som människor. Mot den bakgrunden kan man undra om Hubbles uppfattning ändå inte är ett ganska adekvat uttryck också för dagens ogillande av en alltför människocentrerad världsbild och en därav följande nedvärdering av djuren. Detta missnöje har dessutom förenat sig med en annan mera rationell svårighet, nämligen frågan om vad exakt det är som gör en människa till en människa, som ger henne en speciell värdighet och skiljer henne från djuret.

Transgena grisar

Susanne Lundin, universitetslektor i etnologi vid Lunds universitet skriver den 4 oktober i Svenska Dagbladet om transgena grisar. Det handlar om grisar som skall manipuleras genetiskt så att de kan tjäna som ett slags levande materialupplag åt människan. Genom att tillföra grisarna mänsklig genmassa kan de i framtiden bli kapabla att ”producera” organ som är användbara för transplantationer till människor. På så sätt skulle den begränsade ”organdonationsmarknaden” kunna avlastas och bristen på organ för donation åtgärdas. Susanne Lundin diskuterar i sin artikel några implikationer som sådana visioner låter oss ana. En var den varning som en forskare på grisfarmen uttalat: ”Be care­ful, you might end up as a pig!” Hur skulle det vara att (åtminstone delvis) förvandlas till en gris? Och varför är denna vision så skrämmande för oss? Det som skrämmer Susanne Lundin är att hon ser en av mänsklighetens främsta landvinningar hotad, nämligen människans medvetande om sin särställning i förhållande till allt annat levande. Transgena grisar hotar en klar definition av människan liksom en gång Darwins teo­ri om arternas uppkomst gjorde genom att sudda ut det som man hade hoppats vara en tydlig och väldefinierad gräns mellan djur och människa.

Kvinna eller apa?

Ingenmanslandet mellan djur och människa har länge varit en trivsam lekplats för alla slags människoliknande monster från Frankenstein till Gary Larsons TV-tittande loppor. En mera intellektuellt utmanande form har detta kinkiga ämne nyligen fått i Peter Høegs roman Kvinnan och apan. I Høegs fiktion är det ingen tvivel om att kvinnan verkligen är en människa. Apan är också en apa men ett ovanligt smart exemplar, kanske en slags ”felande länk” mellan djurrike och människa. Men Peter Høegs konsekventa sätt att berätta om apans och kvinnans kärlek till varandra och deras gemensamma liv är skrämmande nog just inte absurt. Kvinnan styrs i berättelsen delvis av sin tilltagande alkoholism och delvis av andra alltför genomskinliga psykologiska eller vitala behov och skiljer sig sorgligt lite från apan som har allt vad en man behöver förutom mer komplexa språkkunskaper. När man har följt kvinnan och apan genom Londons storstadsdjungel och i bokens andra hälft fått reda på deras gemensamma förkärlek för en varm dusch på morgonen – då anar man att man kanske själv lever i den grå zonen mellan det som är djur och det som vi är vana att kalla för en ”riktig människa”.

Våra begrepp om vad en människa är har under filosofihistoriens lopp ofta utmejslats genom att försöka få reda på vad människan inte är – eller snarare sagt – vad människan inte vill vara, nämligen ett djur. Varje påminnelse om att det finns en 95-procentig genetisk likhet mellan människa och apa stör den bild som människan har av sig själv. Påminnelsen om detta faktum oroar, vilket bland annat Susanne Lundin påpekar i sina funderingar.

Säkert finns det olika sätt att hantera denna oro. En möjlighet är att satsa sina förhoppningar på de kvarvarande fem procenten av mänsklig genetisk originalitet och kräva att den lilla skillnaden ligger just här. En sådan bevisföring behöver inte vara meningslös. En marginell kvantitativ skillnad i arvsmassan behöver ingalunda utesluta en avsevärd kvalitativ skillnad.

Men trots eller vid sidan av dessa försök kan det också löna sig att ta ett steg bakåt, att ifrågasätta själva sättet att ställa frågan om skillnaden mellan djur och människa. Det kunde kanske vara givande att applicera en liknade regel för ”dialogen” mellan djur och människa som den man har lärt sig att använda i ekumeniska sammanhang: att mer betona det som enar än det som skiljer. Nästa steg är då att betrakta det som skiljer som en rikedom och först i andra hand som en begränsning. Liksom i den ekumeniska dialogen skulle den första frågan lyda: Hur kan vi tjäna varandra, istäl­let för, hur kan vi bekämpa varandra?

Djurteologi

Under de senaste åren har något som kallas för ”djurteologi” vuxit fram. Ett av en rad teologisk-systematiska försök att diskutera frågor som rör människans relation till djur har gjorts av Oxfordprofessorn Andrew Linzey. Utgångspunkten i hans 1992 utkomna bok Animal Theology är en beskrivning av hur människan krasst utnyttjar djuren. Den moderna köttproduktionen har fått en omfattning som leder tanken till ett djurens Auschwitz. Den självklarhet med vilken vi har vant oss att döda djur inte bara för vår egen överlevnads skull utan alltmer i en omfattning som inte står i någon rimlig proportion till det faktiska och befogade mänskliga behovet av mat och kläder. Detta tillstånd kallar Linzey för ”vampyrens dilemma”. I något som också kan anses som en intressant omtolkning av den traditionella läran om arvsynden beskriver Linzey hur människan har skaffat sig ett dagligt behov av att äta kött såsom vampyren i Anne Rices Interview with the Vampyre har vant sig att regelbundet dricka blod. Köttätande har blivit en liknande självklarhet för de flesta människor. En sådan praktiserad självklarhet har under historiens lopp fått karaktären av en naturlag. Man ger denna lag till och med en pseudogudomlig legitimation fast den i själva verket är resultat av en dålig men ihållande praxis. På så sätt har mänskligheten kommit till uppfattningen att djuren är skapade för att tillfredsställa människans behov och att djurens enda mål i livet är att tjäna som råvaruprodukt för männi­skan. Att därtill lagra djuren i en organbank för att möjliggöra donationer till människor förefaller som en logisk och knappast oroväckande konsekvens. Men denna struktur är, menar Linzey, en ärvd syndig struktur. Det är en struktur som strävar efter att bli varaktig genom att den ges auktoritet av själva skapelseordningen. En tolkning av bibeln som ger stöd till en extensiv exploatering av djur – så slår Linzey fast – är raka motsatsen till skapelseberättelsens och hela bibelns grundläggande budskap. Det bibliska budskapet karakteriserar han som präglad av ett upprop till männi­skan att ta ansvar och att vara villig att tjäna skapelsen – en skapelse som i sin helhet är genomträngd av Guds närvaro och som därför kräver stor respekt.

Följer man Linzeys beskrivning finns det skäl att undra om inte just människans ansträngningar att definiera en klar skillnad mellan sig själv och djuren kan betraktas som hennes energiska försök att upprätthålla en utnyttjande relation till sin icke-mänskliga omvärld. Det som kunde vara första steget ut ur vampyrens dilemma (dvs. att antingen leva på andras bekostnad eller själv förgås) är insikten att alla dessa djur faktiskt har ganska mycket gemensamt med oss själva. Såsom människor så lider också djur. De är rädda för död och lidande. Men de har inte någon möjlighet att försvara sig mot människornas övergrepp. I sin oförmåga att försvara sin egen sak liknar djuren barn på ett påfallande sätt. Edwin P. Hubbles sätt att betrakta människor kvantitativt och föraktfullt skiljer sig inte mycket från vårt sätt att betrakta djur. Barnens värdighet och barnens rättighet och de vuxnas syn på dem kan därför också ha en viss betydelse för djurteologins utveckling. Eftersom barn tillhör samma art som vi, lyckas vi i vår relation till dem lättare med något som vi för det mesta inte lyckas med i vår relation till djur: nämligen att känna medlidande och ansvar. Att vi hittills har applicerat dessa attityder bara på vår egen art och även där med alla möjliga undantag, får inte tolkas som ett argument mot djurens värde. Snarare är det ett argument för människans kroniska brist på känslighet mot allt annat liv och lidande som världen är fylld med.

Vördnad för livet

Linzeys Animal Theology anknyter till Albert Schweitzers etik som kan sammanfattas i vördnaden för livet. Men Schweitzers program utmärks inte bara av dess höga etiska integritet utan också av dess uppenbara brist på urskiljningsförmåga. Schweitzer behandlar olika former och grader av liv så som om de alla skulle vara lika. Han saknar en känsla för de etiska dilemman man kan råka ut för i avvägningsfrågor mellan t.ex. mänskligt och djuriskt liv. Linzey har bemästrat dessa djurteologiska barnsjukdomar. Han för ett nyanserat resonemang om djurens ställning i kosmos och i relation till människan utan grova förenklingar. Den som slår ihjäl en mygga blir för Linzey inte utan vidare mördare. Viktigare för honom är att hänvisa till de gränser som han sätter upp för det mänskliga herraväldet över djuren. Han nämner tre exempel som visar att människan definitivt har överskridit det godtagbara: djur som reduceras till köttproducenter, jakt som inte tjänar vårdande syften och genmanipulation respektive djurförsök för t.ex. kosmetiska ändamål. Inte minst en liberal lagstiftning, hävdar han, är ansvarig för att vi kan göra nästan vad som helst med djur. Ändå är det inte i första hand lagstiftning som krävs utan snarare en attitydförändring. Den kan bland annat åstadkommas genom att läsa de bibliska texterna på ett nytt sätt och fördjupa tolkningen av dem och den kyrkliga traditionen i dess syn på djur.

Inga enkla lösningar

Både ovan nämnda opinionsundersökningar och de försiktiga försöken att utveckla en djurteologi är ett tydligt indicium på att något har varit fel i det moderna samhällets attityder mot naturen och djurvärlden. Men därmed är frågan hur den fortsatta relationen bör se ut inte besvarad. Bredvid en oöverskådlig mängd etiska frågeställningar som gäller förhållandet mellan mänskliga behov och djurens integritet finns det utifrån kristet perspektiv några teologiska problem som förblir öppna. Albert Schweitzers försöker lösa den gordiska knuten genom att formellt kräva en vördnad för allt levande. Detta räcker inte för att kunna bestämma i vilken mån människan kan ingripa i livets dynamik just för livets egen skull. En etisk naturalism som hävdar att allt liv har samma värde tjänar kanske till att polarisera debatten men duger inte som rättesnöre i givna konflikter. Det betyder inte alls – vilket Linzey visar – att teologiska försök att re-definiera relationen mellan människor och djur inte får vara radikala. Tvärtom kan den kristna övertygelsen att Gud själv är målet för kosmos – och inte människan – ge mod att göra upp med beteendemönster som är gynnsamma för människan men skadliga för allt annat skapat.

De kristna kyrkorna kan bli spjutspetsen för en attitydförändring. I den kristna läran om Guds förkärlek för de svaga ligger en potential som har visat sig vara fruktbar för otaliga sociala engagemang som kommit till uttryck under de senaste tvåtusen åren. Kyrkornas sociala verksamhet är präglad av insikten om att Gud inte bara finns till för de friska, starka, unga, manliga utan framför allt för de svaga. Kanske är det dags att återigen lyfta blicken och att dra den cirkel som begränsar människans ansvarsområde vidare. Det är möjligt att människan i en sådan process också kommer närmare en definition av sig själv som utgår från det som hon kan bidra med till livets fortbestånd och inte från att hon a priori skulle vara ”bättre”. Måhända är det enklare att vara konstruktiv om man befinner sig i marginalen.