Ett språkrör för Jesus?

Professor Jacob Neusner är välkänd i akademiska och judiska kretsar för att vara en briljant men bråkig forskare. Hans försök att efter Radio Islam-rättegången 1993 medla mellan ledningen för Judiska Församlingen i Stockholm och Uppsala-professorn Jan Bergman misslyckades delvis p.g.a. att Neusner, som lovade spela en passiv och tyst roll, sedan försökte ta över och styra hela medlingsprocessen.

Trots sitt häftiga humör är Jacob Neusner en stor forskare och författare. Hans produktivitet är legendarisk. Han har enligt egen utsago skrivit drygt 500 böcker, och i förordet till den senaste En rabbin samtalar med Jesus (Verbum förlag, sv. övers. Birgitta Hornlund) antyder han också att denna bok, i likhet med de tidigare tog en vecka att skriva. Tyvärr finner jag en del spår av hastverk när jag läser boken. Jag syftar nu inte bara på små faktafel – t.ex. där Neusner lägger orden ”Är du både mördare och arvinge” i profeten Natans mun. Han har uppenbarligen blandat ihop 2 Sam 12:7 med 1 Kung 21:19, där Elias beskyller Ahav för Navots död.

Att föra en dialog med en frånvarande är ingen lätt uppgift, även om Neusner gång på gång bedyrar sin respekt och vördnad för Jesus. För det första vet varken Neusner eller någon annan hur Jesus skulle bemöta vissa frågor eller invändningar. För det andra är det endast en gång i hela boken (kapitel 8) som Neusner verkligen försöker ge Jesus tillfälle att svara i detalj. Inte nog med detta, Neusner upprepar en del diskussionsämnen i flera kapitel, och märker inte att han i senare kapitel inflikar nya faktorer och nya argument som likaväl skulle ha passat in i de tidigare analyserna, men där tyvärr har utelämnats. Hade man försett boken med ett register hade detta förmodligen upptäckts. Troligtvis hade en långsammare skrivtakt givit upphov till ett mer koncentrerat verk.

Dialog

Det är synnerligen överdrivet att påstå, som det står på omslaget, att ”genom utgivningen av En rabbin samtalar med Jesus tar dialogen mellan kristna och judar en ny vändning. Logiskt grundat resonemang ersätter anklagelser, förebråelser, beskyllningar m.m.”. Alla som aktivt deltar i dialogen mellan kristendomen och judendomen i Sverige eller någon annanstans i västvärlden vet att denna bok idag är tänkbar endast tack vare stora teologer som Krister Stendahl och lokala organisationer, som t.ex. Samarbetsrådet för Judar och Kristna i Sverige samt ett flertal internationella organisationer som i över 50 år har samtalat över gränserna med respekt för varandra och har ansträngt sig att lyssna på vad den andra sidan har att säga. En av de grundläggande reglerna för samtal som efter mycken möda har utarbetats är: lägg inte dina ord i din samtalspartners mun. I En rabbin samtalar med Jesus har Neusner inte lyckats undgå denna fälla. Jesus levde för 2 000 år sedan och är inte närvarande så att han själv kan föra sin talan. Ett riktigt samtal under sådana omständigheter är därför en omöjlighet.

Neusners bok är, trots många invändningar, viktig. Den största behållningen av läsningen är den djupa och pålitliga informationen om judendomen under de första århundradena. När Neusner lägger fram judendomens invändningar mot Jesu budskap är argumenten klara och tydliga. Neusner är en av världens mest kompetenta att förklara Jesu judiska samtida.

Neusner är en stor kännare av judendomen under det romerska riket. Hans bok om fariséerna (From Politics to Piety) är ett pionjärarbete och den bästa introduktionen till dagens sätt att se på denna judiska religiösa gruppering. Neusner kom under sina första år som forskare till slutsatsen att alla före honom hade missförstått fariseismen. Han kunde, med utgångspunkt från det gamla rabbinska källmaterialet från Jesu tid och kort därefter, rekonstruera hur judarna uppfattade de meningskiljaktigheter som rådde mellan Jesus och fariséerna. Särskilt gällde detta sabbatsbudet och Jesu ord om fjärde budordet att man, trots påbudet att hedra föräldrarna, måste överge dem för att följa honom (Matt 10:34–37).

Jesus och fariséerna

Neusners kapitel om sabbatsbudet och dess relevans för Matt 12:1–8 är det mest lärorika i boken. Neusner har rätt när han hävdar att Jesus och fariséerna talar förbi varandra. Jesu ursäkt för att lärjungarna bröt mot sabbatsbudet – genom att jämföra lärjungarnas överträdelser med arbetet i templet, med hur David och hans män förtärde prästernas heliga mat, hela de sjuka, plocka ax osv. är alla goda gärningar som sabbaten bör främja samt att Människosonen är herre över sabbaten – har inget att säga fariséerna. Argumenten är ovidkommande. Neusner gör klart att fariséerna inte kan förstå att Jesus ser sig själv som Messias eller att han är Toran (dvs. förkroppsligar förbundet med Gud) och sålunda får stå över lagen (om det är detta Jesus verkligen menar? Kanske tänker han på något annat. Texten och dess mening i en judisk miljö är oklar och främmande).

Enligt fariséernas livssyn har juden Jesus och hans lärjungar fått livet som en skänk från Gud för att under sina levnadsdagar lyda Herrens vilja, bl.a. att hålla sabbaten. Om de inte uppfyller Guds bud bör de ha en godtagbar förklaring till varje brott mot lagen. Men ingenting som Jesus säger i Matt 12 uppfattas av fariséerna som giltiga förklaringar.

Jesus tänker uppenbarligen i andra banor. Fariséerna vårdar sig om denna världen och om hur människan skall kunna fylla sina dagar med helighet. Jesu budskap gäller det instundande Himmelriket. Det finns även ett annat tänkbart svar från Jesus, som Neusner utelämnar. Kan Jesus i likhet med Paulus och med de judar som över tusen år senare följde judarnas falske messias på 1600 talet, Shabbatai Zevi, ha utarbetat en messiansk halacha (lagstiftning) som i den messianska tiden skulle tillåta handlingar, som är förbjudna i en profan tidsålder?

Med så många oklarheter kring vad Jesus egentligen menar är det förmätet av Neusner att svara för Jesus. Inte nog med detta, författaren medger i en efterskrift att han har valt att begränsa boken till just de ord som förekommer i Matteusevangeliet .

Jag är dock kritisk mot den analys som Neusner gör av Matt 5:43: ”Ni har hört att det har blivit sagt (dvs. – ’det står i den hebreiska bibeln’) ”Du skall älska din nästa och hata din fiende”. Det är uppenbart för den insatte läsaren, att allt som står i Matteusevan­geliet inte är Jesus egna ord. Just detta yttrande i Matteus kan inte ha fällts av Jesus, som mycket väl visste – som den praktiserande jude han var – att Toran inte innehåller en sådan formulering.

Ett märkligt samtal

Tyvärr utgår Neusner i sin analys ifrån att allt som står i Jesu namn är Jesus egna ord – även denna uppenbara förfalskning. Resultatet blir ett märkligt ”samtal” där rabbin Neusner svarar på något Jesus aldrig sagt.

Låt oss, som ett exempel på andra oklarheter i den nytestamentliga texten, se på Jesu sätt att predika:”Ni har hört att det har blivit sagt […] men jag säger eder” (Matt 5:21; 5:27; 5:33 osv.). Neusner är negativ till denna formulering eftersom den som talar på detta sätt lätt kan uppfattas som om han placerar sig själv över Skriften. Troligtvis förstår Neusner Matt 7:28–29 på detta vis – ”När Jesus hade avslutat detta tal var folket överväldigat av hans undervisning, för han undervisade med makt och inte som deras skriftlärde” (se NT 81 för en annan förklaring).

Neusner skriver att folkmassorna måste ha häpnat över metoden i Jesu undervisning men inte över innehållet i hans lära (För min del är det tvärtom – det är innehållet som förvånar mig, Jesu undervisningsmetod har jag ingenting emot). Neusner visar att för det mesta lär Jesus ut att man måste strängare följa etiska regler än vad lagen föreskriver. Han ”sätter upp ett stängsel kring Toran” – precis som alla stora lärare på den tiden brukade göra.

Det är klart att judiska skriftlärde ”satte upp ett stängsel kring Toran”, men några av Jesu ”stängsel” är extrema. Läs till exempel hans utläggning av budet ”Du skall inte dräpa” (Matt 5:21ff.). I Matt 5:27ff. sätter Jesus likhetstecken mellan att med åtrå betrakta en kvinna och att begå äktenskapsbrott.

Jag har bläddrat genom några halachiska Midrash-samlingar för att se hur rabbinerna vid den tiden undervisade. Jag har hittat åtminstone sju olika sätt att inleda undervisning för att lära ut något ur en annan synvinkel. En formulering lyder: ”Du säger att detta betyder […] men kanske gäller det […]”, en annan: ”Jag förstår detta som […] men […]” (och sedan citerar läraren en vers för att förklara att det första påståendet var fel). Är det inte möjligt att man hittills har missförstått enkelheten i Jesu ord, framförallt de som lagt till orden att ”han undervisade med makt” – vad denna makt eller auktoritet kan ha varit för något?

Jag kan tänka mig att arkeologer någon gång i en inte alltför avlägsen framtid kanske kommer att finna okända skrifter av lärare i det fjärran Galiléen som undervisade i Bibeln på samma sätt som Jesus. ”Ni har hört att det har blivit sagt […] men jag säger er.” Är det inte tänkbart att dessa ord inte har med makt att göra utan helt enkelt utgör ett i Galiléen lokalt sätt att utlägga en bibeltext?

Medan jag läste En rabbin samtalar med Jesus växte känslan av att bokens titel är felaktig. Jacob Neusner är ett kunnigt och kompetent språkrör för den judiska parten. Men i sin bok talar han till, snarare än med Jesus. Jesus bör få chansen att utse ett eget språkrör.

MORTON NARROWE

Morton Narrowe är överrabbin i Stockholm

Jacob Neusner, En rabbin samtalar med Jesus. Verbum. Stockholm 1996