Heaney-dikter i urval

Med stor ambition och förmodligen motsvarande ekonomisk för­lust kommer volymer med översättningar av modern poesi till svenska; någon gång inträffar dock att poeten ifråga blir tilldelad nobelpriset, varefter sådana böcker plötsligt går att sälja. Detta hände senast i fjol med den fylliga urvalsvo­lymen På väg, dikter av Seamus Heaney, nu i andra upplagan.

Urvalet är väl genomtänkt, med dikter från alla hans sam­ling­ar; här finns goda exempel på de viktiga ämnena för hans diktning, från barndomsminnena av ett ålderdomligt bondesam­hälle till akademiskt betonade lekar med grammatikaliska kategorier och därtill min­nen av gestalter som visar sig vara sedan länge döda. Mest upp­märksamhet har han kanske vunnit i sitt hem­land genom de dikter som behandlar det nutida irländ­ska våldet endast indirekt, nämligen genom skildringar av bevarade kroppar från danska mossar av dödade människor.

Andra dikter är halvt reportageliknande skildringar från Ir­land, som förutsätter att läsaren känner till de dåtida oro­ligheterna och övergreppen; inga fotnoter eller kommentarer ges här.

Med tanke på poetens förkärlek för det ovanliga ordet och den överraskande metaforen kan även läsare med mycket goda kunska­per i engelska ha glädje av en tolkning till svenska. Sex olika över­sättare har bidragit, och de har i stort sett undgått alla de bisarra misstag som tidigare översättningar har innehållit (för exempel se Heaney-artikeln i Signum nr 7, 1987). Inte alla ord är entydiga, men någon gång är läsningen klart miss­visan­de. När poeten i ”Bendrömmar” tänker sig män­niskan som ett åldrigt hus med ”a cauldron / of generation / swung at the centre:” är det inte ”en kittel / från generatio­ner / gungade i centrum” utan en kittel för avlandet som hänger i mitten, och på mossdrottningen (ett kvinnolik funnet i en mosse) ligger inte stoft ”mellan stenjamberna/ vid mitt huvud och mina fötter” utan det som är av sten är dörrposter eller sidostyc­ken.

Dock har översättningarna genomgående i första hand velat återge texten, vilket sker på bekostnad främst av rytmen. Där den är utpräglat korthuggen eller tvärtom har blankversens ledigt flödande och ändå regelbundna struktur som grund blir svenskan gärna lite prosaiskt lång och tung. Den särskilda klangen i fackorden försvinner, liksom associationer till inhemsk historia eller litteratur bleknar bort. I stort sett är översättningarna ändå beundransvärda i sin trohet mot en originaltext som är full av svårigheter för läsaren, trots att den ofta behandlar lättillgängliga och allmänmänskliga situa­tioner.