En läkare för vår tid – Om Walker Percys författarskap

Den amerikanske sydstatsförfattaren Walker Percy är ännu föga känd i Sverige, trots att tre av hans romaner finns i utmärkta översättningar. Det finns en radikalitet i hans frågeställningar som tycks skrämma den svenska läsekretsen. Han vänder upp och ner på invanda samhällsanalyser och visar utan förskonande på djupet i vår civilisationskris. I sin första essäsamling The Message in the Bottle (1975) formulerar han inledningsvis ett antal frågor som anger grundtonen i hans författarskap.

”Varför känner sig människan så bedrövad i det tjugonde århundradet?

Varför mår människan så illa i den tid då hon mer än under någon annan tid, lyckats uppfylla sina egna behov och göra världen till sin? Varför har människan gett sig in i en orgie av krig, mord, tortyr och självdestruktion utan motstycke i historien och just i det sekel när hon hade hoppats på att se gryningen av allmän fred och broderskap?

…….. Och hur kunde det komma sig att, när Frans Kafka läste högt för sina vänner, ur sina berättelser om det tjugonde århundradets sorg och främlingskap, alla skrattade tills tårarna kom?”

Det fordras otvivelaktigt både mod, intelligens och inlevelseförmåga att i essäer och romaner formulera så pass övergripande problem. När författaren till en av vår tids mer intressanta analyser av ångest, våld och destruktion visar sig vara en mild och behärskad sydstatsgentleman kan det till en början väcka en viss förvåning hos läsaren.

Inbördeskriget, ett syndafall

Sydstatsmänniskan är med sin tradition normalt extra känslig för den värdeupplösning som hon ser i det moderna samhället. Hos författarna blir reaktionen förstorad och man tar ofta till smått groteska grepp för att skildra den känsla av nederlag och undergång som vilar över södern. Så pass skilda författare som William Faulkner, Carson McCullers, Flannery O’Connor, William Styron och Walker Percy delar i olika utsträckning detta extrema romantekniska grepp. Flera av dessa författare har också teoretiskt motiverat sina utgångspunkter med att det groteska blir naturligt om man eftersträvar en realistisk skildring av sydstatsmiljön.

När Walker Percy fick The National Book Award för sin debutroman Biobesökaren (The Moviegoer) (1961), och blev tillfrågad av journalisterna varför det fanns så många bra sydstatsförfattare, svarade han helt kort: ”Därför att vi förlorade kriget.” Enligt Flannery O’Connors tolkning menade Percy att nederlaget i inbördeskriget fungerade som ett syndafall för södern. Man har kunnat möta den moderna tiden med insikten om människans begränsning och med en känsla för mysteriet i människans tillvaro. Den medvetenheten hade inte kunnat födas i det patriarkaliska tillståndet av ”oskuld” före inbördeskriget.

Tillsammans med Flannery O’Connor delar Percy egenskaperna att vara både sydstatsförfattare och katolik. Trots olikheter i sina författarskap finns ändå likheter i den rastlösa och närmast extrema dissekeringen av sydstatsmiljön. Percy är nu inte någon provinsiell författare; han använder snarast sin sydstatsförankring för att ge substans åt sin existentialistiskt filosofiska grundhållning.

Kierkegaard är nödvändig för en djupare förståelse av hans verk. De tre existensstadier Kierkegaard laborerar med, korresponderar oftast med Percys romanfigurer och deras olika uppgörelser och språng.

Cyniska utgjutelser

Percy debuterade sent, som fyrtiofemåring, med Biobesökaren, en roman som haft framgång både hos kritiken och den stora läsekretsen. Romanen har ett Kierkegaardcitat som motto: ”Det specifika hos förtvivlan är just detta att vara ovetande om att det är förtvivlan.”

Huvudpersonen Binx Bolling är en tjugonioårig mäklare som upplever omgivningens död och sin egen leda mitt i ett till det yttre alldagligt liv i New Orleans. Som en sömngångare uppvaktar han sina sekreterare för att då och då mekaniskt tillfredsställa sin sexualitet. Det ”verkliga” livet finner han på bioduken. Filmvärlden innehåller en meningssträvan och ett engagemang som tillfälligt ger honom känslan av personlig existens. Filmaktörerna blir hans förebilder, och han lägger sig till med en del av deras maner i sitt vardagliga liv. När Binx ställs inför sin faster Emilys utmanande frågor om vad han egentligen tänkt sig göra av framtiden och sitt liv, blir han svarslös. Denna faster är med sin klarsyn, heder och kultur släktens naturliga auktoritet. Hon ger honom rådet att rycka upp sig och ”handla som en soldat”. En sådan stoisk hållning är helt överspelad för Binx; han har visserligen deltagit i Koreakriget men har i den nuvarande situationen tappat alla heroiska ideal. Han frossar istället i cyniska utgjutelser över samhällets tillstånd. Binx ser det nuvarande seklet som något smutsigt och träckartat. Det är det stora avträdet för den vetenskapliga humanismen där alla behov är tillfredsställda och individerna utvecklats till massmänniskor. Hundra procent av befolkningen är humanister och nittioåtta procent tror på Gud, men det mest tydliga är ändå döden. ”Det människorna verkligen fruktar är inte att bomben ska falla utan att den inte ska falla.”

Binx lever som de flesta av Percys romanfigurer ”i väntan på vändpunkten” för att citera en av de fåtaliga svenska Percy-kritikerna. Vändpunkten kommer också så småningom. Binx faster har låtit honom förstå att han borde ta sig an sin sjuka kusin Kate. Hon lider av svåra depressioner och har gjort ett allvarligt självmordsförsök. I konfrontationen med sin kusin tvingas Binx kliva ut ur sin slöa betraktarroll. Han inser att han har ett ansvar i förhållande till sina medmänniskor och speciellt till Kate. Efter en minnesvärd resa till en krigskamrat tillsammans med Kate får vi i slutet av romanen veta att Binx tagit steget att gifta sig med henne. Han lämnar arbetet som mäklare för att istället påbörja en utbildning till läkare.

I Kierkegaardska termer har vi här bevittnat en övergång från det estetiska stadiet till det etiska. Binx har sitt eget sätt att uttrycka det i epilogen: ”Vad mitt sökande beträffar känner jag mig inte benägen att säga mycket i den frågan. För det första har jag ingen befogenhet, som den store danske filosofen förklarade, att tala om sådana ting annat än i uppbyggande syfte. För det andra står det mig inte fritt att ens vara uppbygglig, eftersom det är mycket senare nu än på hans tid, mycket för sent att vara uppbygglig eller göra mycket överhuvudtaget utom att sätta foten på rätta stället när tillfälle yppar sig – om det nu egentligen är någon skillnad mellan uppbyggelse och en spark i ändan.”

Författarskap som diagnostik

Walker Percy är av flera skäl inte lika övermålad av den lokala grundfärgen som de flesta andra ”Southern writers”. Hans biografi ger nyckeln inte bara till romanernas teman utan även till den filosofiska distans han upprätthåller till sina verk. Percy blev föräldralös i de tidiga tonåren genom faderns självmord och moderns död i en bilolycka. Han adopterades tillsammans med sina två bröder av en kusin till fadern, William Percy. Denne man var berömd på sin tid och skrev bland annat en mindre klassiker med titeln Lanterns on the Levee (1941). Det nya hemmet blev en stimulerande mötesplats för många av den tidens konstnärliga begåvningar. William Faulkner var en av de mer prominenta gästerna.

Efter den grundläggande skolutbildningen valde Walker Percy att studera medicin. Som nästan färdig läkare drabbades han av tuberkulos och under en tvåårig konvalescens lade han grunden till sin filosofiska och litterära bildning.

Efter tillfrisknandet fortsatte han sin läkarbana. Några år senare fick han ett återfall i sin gamla sjukdom vilket slutligen stoppade hans medicinska karriär. Filosofin och litteraturen blev åter aktuell men nu från betydligt allvarligare utgångspunkter. Han konverterade till katolska kyrkan och påbörjade samtidigt sina första försök som essäist och författare. Som f.d. läkare ser han sitt författarskap som en diagnostik som inte kan undgå att befatta sig med människans alienation och ondska. Percy är uppenbart inte någon humanistisk skönande. Han ser det som en självklarhet att det är författarens uppgift att försöka påverka den sociala och politiska verkligheten med sitt skapande arbete. Hans främsta drivkraft är viljan att bota i en vidare mening än den rent medicinska.

Hans författarskap innehåller en speciell terminologi och analysram som återkommer i merparten av romanerna. Vardagligheten är en av huvudfienderna för den moderna människan, den för oftast med sig en dödande känslokyla. Det rutinmässiga äter så att säga upp livet inifrån. En andra orsak till nutidens sjuka är den oäkta jagupplevelsen som ytterst leder till konformism och masskultur. En tredje orsak är abstraktionen som förvandlar den konkreta personligheten till en blodlös teoretisk skugga. Man objektiverar både sig själv och andra till en skenvärld utan färg och dofter. Percy har iakttagit att det kan finnas lösningar och uppbrott från dessa obehagliga tillstånd.

I många fall tar sig uppvaknandet formen av drastiska konfrontationer och chockartade upplevelser som förnyar och ger substans åt förhållandet till medmänniskor och omgivning. Det kan också röra sig om ett målmedvetet rekonstruktionsförsök av förflutna händelser som kan få samma omstörtande betydelse.

Apokalyptisk stämning

I den hittills oöversatta The Last Gentleman (1966) får vi för första gången träffa Will Barrett, en tjugofemåring ingenjör med svåra identitetsproblem. Han är uppvuxen i en välbärgad miljö i sydstaterna men har under de senaste åren varit bosatt i New York. Där bedriver han ett avancerat rollspel som är kusligt i sin anpasslighet och jagupplösning. Will ger sig ut på en odyssé tillsammans med en familj han lärt känna på ett sjukhus. Han har fått uppdraget att ta hand om den döende sonen Jamie. Romanen är underhållande med sitt besynnerliga persongalleri och sin rundmålning av det amerikanska samhället, men måste jämfört med Percys författarskap i övrigt betraktas som en ganska ”tunn” historia. Tjugo år senare möter vi åter Will Barrett och då som en rik, golfspelande sydstatsgentleman med en framgångsrik advokatbana bakom sig. Det är i Walker Percys senaste roman De yttersta dagarna (1980) som vi kan följa den nu medelålders Will Barrett på golfbanan. Utövandet av denna hedersamma sport kompliceras av ett slags epileptiska anfall som missriktar slagen. Under dessa anfall återkommer minnet av en jaktepisod med fadern som så när hade kunnat sluta med Wills död och faderns självmord. Det är självfallet en traumatisk upplevelse för Barret. Han drivs av ett inre tvång att rekonstruera händelsen. I detta psykiska tillstånd hamnar Barret i ett distanserat förhållande till sin omgivning. Men har blir också en obarmhärtig demaskerare. Han hör det hjärn- och hjärtlösa pladdret hos släktingar och vänner men upplever även med fasa sin egen tomhet.

I Wills fall blir den religiösa dimensionen allt mer plågsam i sin frånvaro. Omgivningen är visserligen kristen i en form av allmän substanslös hygglighet. Tillståndet personifieras av en belevad men menlös ”innepastor” som blir ytterst generad av Barretts bryska frågor om Guds existens. I sin vånda över bristen på liv och sanning nedstiger Will i en grotta belägen invid golfbanan. Där har han tänkt stanna och dö om inte Gud uppenbarar sig. I ett brev till sin vän Sutter skriver han: ”Ingen deus absconditus mer. Fritt fram, fritt fram, leken är slut. Nej, det är inte min avsikt att skoja. Jag ber helt enkelt Gud vördnadsfullt att bryta sin tystnad. Nej inte ber. Kräver.”

Experimentet får en lätt komisk upplösning. Efter några dagar i grottan drabbas Barrett av en outhärdlig tandvärk. Den får honom att glömma frågan om Guds existens och istället använda sina sista krafter att ta sig ut ur grottan. Det visar sig att grottan fungerat som en livmoder. Will Barrett går ett nytt liv till mötes genom kärleken till en psykiskt sjuk flicka. Hon öppnar honom, med sin udda charm, för världen och språket. Det sista är inte minst viktigt eftersom Percy här har gjort litteratur av sina språkfilosofiska resonemang. Flickan Allison trevar sig fram bland ordens klanger och betydelser efter att ha blivit utsatt för en stor mängd elchocker. I Barretts språkligt utnötta värld blir flickans öppna och barnsliga frågor efter mening och betydelse en väg till förnyelse. Temat med den sjuka flickan fascinerar Percy. Det återkommer i tre romaner och mötet med henne fungerar som en förlösande faktor för huvudpersonen.

I slutet på De yttersta dagarna frågar Barrett en gammal katolsk präst: ”Är hon en gåva och därför ett tecken från en givare? Kan det vara så att Herren befinner sig här, dold bakom detta enkla enfaldiga heliga ansikte? Är jag galen som vill ha bägge, både henne och Honom? Nej, inte vill ha, måste ha. Och kom er att få.”

Percy utnyttjar mycket konsekvent bisarra människor i sina verk. Det är ett romantekniskt grepp som syftar till att framhäva att det verkligt galna finns hos samhället. Det råder en apokalyptisk stämning i Percys värld och hans avsky inför det amerikanska samhällets teknikkult, kommersialism och sexfixering tar sig närmast gammaltestamentliga former.

Intensiv tidsuppgörelse

Romanen Lancelot (1977) är en av Percys mest intensiva uppgörelser med tidsandan. Vi möter här en moderniserad variant av den gamla Kung Arthurlegenden. Det kräver dock för stort utrymme att här ta upp denna aspekt. Lancelot, en välbeställd advokat, inleder sin monolog från det mentalsjukhus han sitter inspärrad på efter att han sprängt sitt hus med hustrun och hennes älskare i luften. I bakgrunden sitter en gammal skolkamrat som blivit katolsk präst. Han är helt tyst men blir som den tilltalade ändå avgörande för Lancelots tankar. Lancelot är fången i sitt hat och delvis förblindad, men besitter ändå i vissa sammanhang en cynisk klarsyn som han spelar ut mot prästen.

”Kan det inte finnas någon kärlek – kallar du det kärlek, det du ser därute? – så kommer det att finnas en sammanbiten höviskhet mellan män. Och ridderlighet mot kvinnor. Kvinnorna måste räddas från den hortillvaro som de har valt. Kvinnorna kommer att bli starka och höviska på nytt. Barnen kommer att bli glada efter som de kommer att veta hur de ska bete sig.” Lancelot hänger sig åt den ”renhetens revolution” han tänkt genomföra. Det ska bli en renässans för gamla värden bara det finns någon som vågar hålla i kniven och skära i förruttnelsen. Lancelot väljer hellre kriget än vad den här tidsåldern kallar kärlek.

”Poängen är att jag inte tänker tolerera den här tidsåldern. Miljoner tycker som jag och vet att den här tidsåldern är outhärdlig, men ingen vill göra något åt det.” Han orerar vidare men försöker också vädja till prästen.

”Du behöver inte vara orolig, faktiskt. Det blir inte nödvändigt att slå ihjäl folk. Jag har upptäckt en sak. Jag har upptäckt att om man säger något till någon, ansikte mot ansikte, på fullkomligt allvar, utan känslosamhet, och ser honom rätt in i ögonen, så tror han på en till och med i det här dårhuset. Man behöver bara tala med auktoritet. Var det inte det draget som människor la märke till hos din Gud – att han talade med auktoritet.” Prästens tystnad irriterar Lancelot. Först i slutscenen bryter han sin tystnad och svarar ja eller nej på Lancelots sammanfattande frågor. Prästens väg är att arbeta och be tillsammans med de enkla människorna. Lancelots människoföraktande storstädning är en väg utan Gud och därför blir hans gamla hederskodex i stor utsträckning bara ett tomt skal.

Det är pinsamt att vissa kritiker inte uppfattat att Percy tar avstånd från Lancelots väg och att romanen är en uppgörelse både med det moderna västerlandet och det reaktionära förhållningssättet. Percys samhällskritik innehåller flera psykologiska iakttagelser som återfinns i bl.a. Dostojevskijs författarskap. I Anteckningar från ett källarhål analyserar Dostojevskij individens förhållande till viljan och det rationella tänkandet. Det är ingen harmonisk relation. Viljan kräver att ständigt få manifesteras. Inga varaktiga mål kan därför uppnås. Det moderna välfärdssamhället frambringar i sin planmässighet ett uppror. I Lousiana välkomnar folk, enligt Percy, orkanen därför att den förhöjer livskänslan och skapar gemenskap. Samhällsingenjörerna åstadkommer med sin inskränkta rationalism ett samhällsklimat som dödar det skapande hos människan och ersätter den med apati eller destruktion. Percy noterar vidare att hans farbror bara var lycklig under de bägge världskrigen när han som soldat riskerade livet i striden. Under mellankrigstiden var han bara en svartsynt sömngångare. Percy menar givetvis att det är illa när det blir krig och destruktiva handlingar som ger känslan av närvaro och liv. Det fascistiska förhållningssättet till världen grundar sig just på den insikten. Om vi tolkar fascismen i en vidare bemärkelse än ett rent partifenomen, har den i vår tid en farlig styrka bakom sina lätt uppsnyggade fasader. Men vi måste som Percy visar, se att det är det moderna samhällets värdeförflackning och förnumstiga gråhet som just föder den fascistiska reaktionen.

Samhällssatir

Walker Percys tredje roman Love in the Ruins (1971) är en samhällssatir maskerad som framtidsskildring. USA är förhärjat av inbördeskrig och kaos. Skildringen är respektlös mot i stort, sett alla kända grupperingar i det amerikanska samhället. Katolska kyrkan har fallit sönder i tre delar. En är internationell och trogen Vatikanen medan en annan del blivit en amerikansk nationalkyrka där krucifixet fått flytta åt sidan för stjärnbaneret. Under kommunionen spelar man nationalhymnen. Den tredje delen är holländskt inspirerad och där har alla präster och systrar gift sig och ägnar sig åt sexualrådgivning och forskning. ”Hjälten”, en katolsk läkare och alkoholist uppfinner en lapsometer som kan diagnostisera mentala störningar intill det exaktas gräns. Han hoppas på att kunna bota samtidens vanvett med sin apparat. Steget mellan diagnos och tillfrisknande visar sig emellertid inte vara så enkelt i den situation som råder. Läsaren måste vara ovanligt väl förtrogen med amerikanska förhållanden för att helt igenom kunna uppskatta denna satir. Romanen rymmer dock så pass mycket av allmängiltighet i sin satiriska form att den utgör en angelägen läsning även för en europeisk publik.

Walker Percy är medveten och övertänkt i sina romankompositioner. Det innebär inte att de skulle vara några filosofiska konstruktioner. Percy har en unik språkkänsla och förmedlar verkligen atmosfären av sydstaterna i både människoteckning och den yttre miljön.

Tradition och förnyelse

Till sist några ord om hans essäsamlingar. The Message in the Bottle innehåller essäer skrivna från femtiotalet till mitten av sjuttiotalet. Huvuddelen av dem behandlar språkteoretiska problem och riktar sig främst till filosofer, lingvister och semiotiker. En lekman kan trots den höga reflektionsnivån finna en mängd givande och gripbara analyser. Inte minst i inledningsessän The Delta Factor läser man inte utan njutning hur Percy steg för steg med en knivskarp dialektik avrättar den behaveoristiska teoribildningen. Han bygger en stor del av sin analys på fenomenet Helen Keller (den blinda, döva och stumma flickan som tack vare sin sköterskas ihärdighet lyckades lära sig att språkligt kommunicera).

I en annan essä utvecklar han sin syn på litteraturen och de förebilder han har bland författare och tänkare. Namn som Kierkegaard, Dostojevskij, Heidegger, Marcel, Camus och Sartre besitter alla den radikalitet i ontologiska frågeställningar som han finner fruktbar. Hos den amerikanske filosofen C.S. Peirce finner han en öppenhet och klarhet som varit honom till stor hjälp när det gäller att formulera sina existentialistiska utgångspunkter, i en på amerikansk mark, mera godtagen analytisk terminologi.

Människans vilsenhet i tillvaron är en smärtsam angelägenhet för Percy. I den senaste essäsamlingen Lost in the Cosmos (1983) har han tillfogat underrubriken ”The Last Self-Help Book”. Det är en ”läkarbok” för vår tid fylld, av skarpsinniga iakttagelser och problemställningar. Den vill hjälpa läsaren till ett mer sensibelt förhållande till vardagen. Boken är späckad med provocerande infall, analyser och frågor. En noggrann läsning framtvingar helt enkelt ett ställningstagande som går utöver vardagens slentriantänkande. Vad det gäller den amerikanska sexualiteten har Percy hittat en tänkvärd insändare i en frågespalt:

”Jag är en tjugotreårig frigjord kvinna som har använt p-piller i två år. Det börjar bli ganska dyrt och jag tycker att min pojkvän skulle bidra med halva kostnaden, men jag känner honom inte tillräckligt väl för att våga diskutera pengar. Vad ska jag göra?”

Lost in the Cosmos visar inte minst Percys humor och ironi. Bägge egenskaperna är viktiga om en civilisationskritik ska bli trovärdig och nå resultat. Percy tillhör den grupp av goda katolska författare som har en läsekrets långt utöver de konfessionella gränserna i kraft av sin medvetenhet och lidelse. Han kan balansera den katolska traditionen med förnyelse. I en intervju sammanfattar han sin människosyn och författande i följande ord: ”Jag tror att mitt skrivande återspeglar en viss grundläggande orientering mot det katolska dopmat, men inte i någon underställd bemärkelse. Det är en bild av människan där hon inte är vare sig en organism underställd historiens krafter, som marxisterna skulle säga, eller en fristående, helt objektiv, änglalik varelse som ser på världen på ett gudalikt sätt och bara gör högtidliga uttalanden till sig själv eller en elit. Nej, människan är någonstans mellan änglarna och djuren. Hon är en underlig skapelse som både Thomas av Aquino och Marcel kallade homo viator, människan den vägfarande, människan vandraren. Så för mig är den katolska synen på människan som en pilgrim, på resa, mycket överensstämmande med författarkallet därför att en författare skriver som en människa på resa och om människan som en pilgrim.”

Böcker av Walker Percy:

The Moviegoer 1961 sv öv Biobesökaren

The Last Gentleman 1966

Love in the Ruins 1971

Lancelot 1977 sv öv Lancelot

The Second Coming 1980 sv öv De yttersta dagarna

Essäsamlingar:

The Message in the Bottle 1975

Lost in the Cosmos 1983