Franska röster om befrielseteologin

Konflikten mellan de latinamerikanska befrielseteologerna och Rom har väckt många känslor till liv men är svår att följa också i sina grunddrag. Det finns här oklarheter på båda sidor, som man hoppas skall få vika för en mera insiktsfull dialog. En sådan svårighet är att förstå innebörden i Troskongregationens bekanta instruktion, som publicerades den 3 september förra året och som undertecknades av kardinal Ratzinger. Fördömer den befrielseteologin i sin helhet eller enbart vissa riktningar inom den?

Svårigheten att tolka innebörden beror till en del på dokumentets disposition. Det heter flera gånger att det finns flera olika befrielseteologier (3.3, 6.8), men när kritiken sätter in (från 6.9) och till dokumentets slut talas det enbart om befrielseteologi i singularis och då i en speciell mening. Här avses nu en typ av befrielseteologi som grundar sig på marxistisk analys och rationalistisk bibeltolkning och som vill reducera det kristna budskapet till enbart ett budskap om politisk frigörelse.

Genom sin uppläggning kan dokumentet ge intrycket att all befrielseteologi skulle sägas vara av den arten – det gäller särskilt om man läser enbart den senare delen. De positiva utsagorna i instruktionens början utförs aldrig så att man far en tydlig bild av hur en positiv befrielseteologi skall förstås. Det är förklarligt att detta har tagits illa upp av befrielseteologerna.

Ett nyanserat om också inte uttömmande försvar för befrielseteologin ges i en fransk småskrift utgiven på jesuiternas förlag i Paris. Också författarna har anknytning till Jesu Sällskap: fransmannen René Marlé och colombianen Mario Calderon är båda jesuiter, den tredje författaren, Guy Petitdemange, är chefredaktör för den av jesuiterna grundade Amerique latine. I ett appendix finns också förre jesuitgeneralen Pedro Arrupes brev i frågan till de latinamerikanska provinsialerna 1980.

Författarnas synpunkter sammanfaller så att man kan behandla dem tillsammans, även om aspekterna skiftar. De betonar starkt befrielseteologins kulturbundenhet, som ett latinamerikanskt fenomen, framsprungen ur de aktuella behoven där. Den europeiska kritiken av befrielseteologin, dit också Vatikanens reaktion kan räknas, beror enligt författarna på en bristande insikt i den kulturella bakgrunden.

Med hänvisning till befrielseteologen Juan Luis Segundo betonar man att dagens befrielseteologi är något annat än den politiska teologin i Europa och USA under studentrevoltens år. Under sitt första skede hämtade den inspiration därifrån. Men under 1970-talet, de många militärkuppernas årtionde i Latinamerika, fick den en annan inriktning, som en teologisk formulering av människors sociala och politiska situation med direkt folklig förankring genom den stora mängden av basgrupper.

Dessa basgrupper får inte heller förväxlas med vad man kallar basgrupper på andra håll i västerlandet, som ofta är missnöjesgrupper i konflikt med församlingspräster och hierarki. De latinamerikanska basgrupperna är en nödvändighet på grund av prästbristen och de stora avstånden, och särskilt i Brasilien har de biskoparnas stöd. Det handlar inte om akademiskt teoretiserande utan om praktiskt handlande i en miljö präglad av fattigdom. Det handlar inte om att konstruera en politiskt gångbar teologi utan ”att ställa sig under Guds ords ledning” (Gustavo Gutierrez).

Den marxistiska analysen, som särskilt har kritiserats i Troskongregationens instruktion, vill författarna förklara utifrån Latinamerikas politiska tradition, där en liberalism i europeisk mening har kommit att associeras med de rika ländernas exploatering av kontinenten. Särskilt från 60-talet har det varit vanligt att man använder marxistisk terminologi i den politiska debatten utan att detta är bundet till någon genomtänkt marxistisk ideologi. När befrielseteologerna använder marxistiska begrepp, måste det förstås utifrån ordens valör i den latinamerikanska kontexten.

Särskilt under en period (från 1960 till Allendes fall 1973) fanns det vid universiteten en militant marxism med starka revolutionsromantiska inslag. Det var Che Guevaras och Camilo Torres” tid. Men, säger man, från den tiden har man alltjämt börjat ifrågasätta marxistiska lösningar. I stället för revolution talar teologerna i en vidare mening om befrielse, när man inte brukar det ofta adekvata ”fångenskapens teologi”.

Enligt de franska författarna är de ledande befrielseteologerna inte reduktionistiska på det sätt som Troskongregationens instruktion ger vid handen. Man tar visserligen avstånd från den ”statiska” teologin som traditionellt har bedrivits vid latinamerikanska prästseminarier till förmån för en teologi som direkt vill svara på människors aktuella problem. Men detta behöver inte innebära ett förkortat evangelium.

Alldeles tydligt är häftet skrivet i apologetiskt syfte, att försvara befrielseteologerna från de beskyllningar som de idag möter. Detta sker i en mycket sansad form. Man kan ändå göra några reflexioner till deras framställning. Författarna tar aldrig upp det som ändå sägs i Troskongregationens instruktion, att det finns flera olika befrielseteologier, som är mer eller mindre förenliga med katolsk tro. I en förståelig iver att försvara befrielseteologin som sådan skjuter man undan de motsättningar som finns. Den mera klart marxistiska riktningen, som i Sverige gärna görs till huvudlinjen, reduceras här till ett bifenomen. (Om befrielseteologins variationer har Hans Zwiefelhofer skrivit en utomordentligt instruktiv artikel i Signum 1:1983.)

Befrielseteologin handlar inte bara om befrielse utan också om teologi. Som all annan teologi har den sina idéhistoriska förutsättningar, som måste kunna diskuteras utan att den latinamerikanska situationen eller de praktiska behoven är omedelbart implicerade. En bibeltolkning kan t.ex. vår riktig eller felaktig, alldeles oberoende av om den är praktiskt användbar eller ej. Bortser man från det, blir bibeln enbart ett instrument för det ena eller andra syftet. Denna grundfråga om kristen teori och praxis är också något man bara snuddar vid.