En medeltida grotta

Det ligger i tiden att tala och skriva om den svenska medeltiden. De senaste åren har det publicerats en mängd vetenskapliga studier och fantasifulla skildringar om våra historiska, konstnärliga och andliga rötter i medeltiden. Den uppfattas inte längre som ett långt, dystert och trist mörker mellan antikens glansperiod och renässansens och upplysningstidens ljus. Den har kommit att framstå som en spännande epok där allt fler forskare och författare har börjat spana efter kunskap och vishet. Trenden är tydlig. I en tid som präglas av andlig rotlöshet och moralisk erosion söker man sig gärna tillbaka till historiska skeden där fasta strukturer och bestående värden ingick i sättet att tänka och leva.

Det har visat sig vara omöjligt att beskriva medeltidens andliga och kulturella miljö eller skildra dess sociala mönster utan att foga in dem i en större kontinentaleuropeisk kontext. Till de författare som har upptäckt den svenska och västerländska medeltiden som scen för en dramatisk gestaltning av mänskliga öden hör numera också PC Jersild. I sin senaste roman De ondas kloster har han blivit påverkad av det ökande intresset för medeltidens andliga rörelser och samhällsliv.

Romanen berättar i ”Förra delen” om tre män som strax före år 1200 kom västerifrån över Mälarens is. De har mer av en slump än med avsikt mött varandra. De talar inte ett ord. När de anländer till det nybyggarsamhälle som senare kom att kallas Stockholm och mirakulöst räddas undan naturens vilda makter vinner de det enkla folkets beundran och förtroende. När de dessutom tar emot två nya lärjungar i sin tysta krets och bygger en klosterliknande anläggning på Skeppsholmens obebodda ensliga topp betraktas de som undergörare och därför någon sorts missionärer. De tillhör inte någon bestämd kyrka, följer inte någon ordensregel och lyder inte under någon biskop. De är andliga frilansare.

Munkarna på Skeppsholmen är emellertid inga världsfrånvända eremiter. De söker upp nödställda och strandsatta människor på fastlandet. Jersild tecknar fem unga pojkars väg som börjar i olika landsändar och även i utlandet men som slutar i Stockholm. Alla har helt olika livsöden. Det gemensamma på deras livsväg är deras individuella möten med de barmhärtiga munkarna. Dessa vårdar och botar de oftast nergångna och uthungrade främlingarna. De kan inte lära känna varandra eftersom munkarna tiger. Vad som sedan händer med ungdomarna håller romanen, än så länge, tyst om.

I den ”Senare delen” i romanen flyttas tiden 800 år framåt till början av 2000-talet. Då har enligt romanens ramberättelse Skeppsholmskyrkan brunnit ner. Ett litet arbetslag med företrädare för marinarkeologi, dataanimering och osteologi får i uppdrag att undersöka marken under den nedbrunna kyrkan. Med hjälp av studenter i arkeologi och de senaste tekniska instrumenten för tidsbestämmelse av olika föremål gräver de fram skikt efter skikt från olika historiska skeden. Till sist stöter de helt oväntat på de golv, murar och mänskliga lämningar i den märkliga medeltida byggnad som ”Förra delen” i romanen berättar om. Cirkeln är sluten. I ett minutiöst arkeologiskt detektivarbete och en realistisk rekonstruktion upptäcker forskarna vad som hände med klost-ret, bröderna och deras lärjungar.

Romanen består alltså av två delar. Mellan de bägge delarna råder en slående skillnad i fråga om mentalitet och språk. Medeltidens mänskliga vardag präglas av kamp mot naturen på grund av naturelementens övermakt över människan och av hennes oförmåga att tukta och tämja dem. Den kämpiga vardagen väcker ett starkt behov av övernaturliga tolkningsmönster för att klara livets oförklarliga umbäranden. Bland klosterbröderna och deras adepter förekommer inga ord, men det är ett sammanhängande inre språk som förenar dem.

Romanens andra del speglar den senmoderna tidens behov av styrning och kontroll, av noggranna beräkningar och planering. Den nedbrunna kyrkan som länge hade tronat mitt på Skeppsholmen skall ersättas av ett profant tempel, förmodligen ett museum. Den nya tiden är inte i behov av en ny kyrka. Andra trygghetssymboler samt ekonomiska garantier rycker in i stället. Det tekniska och administrativa kanslispråket har en kylig, fackmannamässig protokollprägel. Med sin arkeologiska kompetens, sina finslipade instrument och sina datorbilder återskapar gruppen ett skeende från gångna tider. Romanens förra del lyser med sitt levande språk och sin spontant sprudlande berättarglädje, dess senare del krymper till en värld med ett artificiellt språk. Kontakten mellan forskare och myndigheter består av många löst framkastade meningsfragment. Det är många ord men ett ryckigt och fattigt språk.

Förmodligen är en och annan kritiker frestad att påstå, att De ondas kloster i själva verket består av två romaner som visserligen skildrar ett historieförlopp med en gemensam historisk kärna, men som till sin form och sitt språk är helt åtskilda. Denna tolkning leder fel. Det är uppenbart att författaren vill knyta ihop dåtid och nutid. Han ser historien från två håll, där han från det ena hållet fokuserar själva händelsekedjan och från det andra hållet rekonstruerar historiens dolda lager och därmed överskrider tidens gränser. Jersild lyckas väl med denna bedrift, även om de arkeologiska fynden i slutet av romanens andra del inte visar sig vara den dolda skatt som läsaren i slutet av första delen drömmer om.