Ett enda ljus

Som en röd dubbeltvinnad tråd löper en fråga och en diskussion genom de första århundradena av kristen tro. Vem är Jesus? De första kristna bekände i sin tro Kristus som sin Herre (Kyríos). Men länge fick man brottas med frågan: Vad menas med att Jesus Kristus är människa och vad menas med att han också är Gud? Kunde man tro att han faktiskt var en människa precis som alla andra människor? Och kunde man påstå att han var Gud? Den ende Guden var ju Fadern, var det då inte blasfemi att så att säga vid hans sida placera Kristus som Guds son?

Det var först på 300-talet som man fann ett sätt att formulera och fastslå detta med den tidens språkbruk och begrepp. Vägen dit var varken lätt eller problemfri. I den senantika värld som omgav den tidiga kristendomen fanns i de flesta filosofiska och reli-giösa riktningar en självklar föreställning om en högsta andliga verklighet – en gudomlig urkälla. Härur tänkte man sig att något som ibland kallades Ordet (lógos) utgick. Detta var ett slags världsordnande förnuft och lägre till sin rang. För våra samtida öron låter detta egendomligt, men för den kristna dogmutvecklingen blev det ett nödvändigt mellanled, som visserligen inte skänkte någon fullständig tillfredsställelse eftersom begreppet var otillräckligt: Guds son skulle i så fall vara av lägre ”rang” till sin gudomliga natur, vilket inte kunde accepteras.

Först på det berömda kyrkomötet i Nicaea 325 blev man klar med att formulera sin tro: att det var Gud själv som man mötte i Jesus Kristus. Det var detta man ville ha sagt med orden att Kristus, Guds son, är ”av samma väsen som Fadern”, och av samma gudomliga och enda natur. Det var dock först vid ett senare kyrkomöte i Konstantinopel 381 som man slutgiltigt kunde enas om den bekännelse som vi i vanligt tal kallar den Nicenska trosbekännelsen och som används i gudstjänsten i flera samfund här i Sverige.

Sonen var alltså Gud i lika hög grad som Fadern själv. Problemet med monoteismen, att det fanns en enda Gud, kvarstod. Man stod inför en paradox i sin trosövertygelse. Hur skulle man förstå den? Hur skulle man kunna formulera den? Med hjälp av samtidens begrepp valde man att tala om tre personer: Fadern, Sonen och den helige Ande. Men samtidigt fortsatte man att hävda Gud som en enda gudomlighet.

”En enda Gud giver jag er,

som jag finner i de Tre

när jag betraktar dem tillsammans.

Var och en är Gud

när jag ser dem en och en

såväl Fadern som Sonen

som den helige Ande.



Så fort jag tänker på den Ende Guden

ser jag ljuset av dessa Tre.

Och när jag skådar de tre tillsammans

ser jag endast ett enda ljus.”

(min övers.)

Det krävdes en teolog och mystiker av rang för att kunna uttrycka detta mysterium, nämligen Gregorios av Nazianzos. Hela hans liv och arbete präglas av striderna och diskussionerna mellan de två kyrkomötena 325 och 381. Vid det senare i Konstantinopel satt han ordförande vid den första sessionen men lämnade sedan staden, trött på alla intriger.

Under åren före 381 höll han i Konstanti-nopel fem stora teologiska tal som handlar om teologi, om möjligheten till kunskap om Gud, om Kristus och hans förhållande till Fadern och till sist även om den helige Ande och Andens gudomlighet.

Nu föreligger Gregorios’ Fem teologiska tal i svensk översättning av Olof Andrén och med en inledning av Peter Halldorf. Vad Olof Andrén har gjort här är något av en bragd och tillika en gåva till den svenska kristenheten, för vilket vi måste tacka honom. Gregorios skriver en mycket svår klassiserande grekiska, präglad av hans utbildning till retor. Hans språk är därmed inte vårt eget. Därför får man ibland glida igenom texten för att stanna vid det väsentliga och alla de klassiska tankar och formuleringar som här möter oss. Men det är väl värt mödan att ta sig igenom dessa ibland både motsträviga och ordrika texter.

Genom dessa texter och inte minst genom Peter Halldorfs inledning kan vi nu ta del av ett utsnitt ur den historia som är en viktig del av vårt eget arv och därmed också en del av vår egen historia och bakgrund. Tag och läs!