Förändring i Turkiet?

I Antakya, det antika Antiochia vid Orontes, ligger Petrusgrottan. Där skall enligt traditionen redan de första kristna ha samlats. Rester av gamla mosaiker, som antagligen är från 400-talet, finns bevarade liksom den gotiska fasad som korsfararna lät uppföra.

Till och med på denna plats, som är det äldsta beviset på kristen närvaro i Mindre Asien, kan man tydligt se hur stora svårigheter de icke-muslimska minoriteterna i Turkiet fortfarande har, trots att det gått ett helt år efter regimskiftet. Visst finns religionsfrihet för individen. Att utöva privat fromhet är helt möjligt. Man kan till och med fira gudstjänst på denna historiskt så viktiga plats. Hela anläggningen betraktas dock som museum och förvaltas av det statliga kulturministeriet. De kristna klagar över att pilgrimerna måste betala den för turkiska förhållanden mycket stora entréavgiften på ungefär tre euro till och med vid gudstjänsten till minne av apostlarna Petrus och Paulus den 29 juni.

För ett år sedan vann partiet för rättvisa och utveckling (AKP) en jordskredsseger under ledning av den tidigare borgmästaren i Istanbul, Recep Tayyip Erdogan. Denna seger innebär ur de kristnas perspektiv att tryggheten har ökat, och att balansen mellan muslimska samfund och kristna minoriteter har blivit bättre.

Redan för några år sedan hejdades till stor del det uttåg som Turkiets kvarvarande kristna påbörjat. De kristna utgör numera drygt en promille av Turkiets befolkning. Inställningen till de kristna har blivit en smula bättre. De pekar på reformviljan hos den nya regeringen, som står på islamisk grund, något som också västerländska diplomater har konstaterat, liksom även representanter för politiska stiftelser. De är också tydligt imponerade av parlamentets konsekventa hållning när det handlar om att godkänna ytterligare fyra reformpaket. Dessa innehåller lagar som står i samklang med EU:s krav och har tagits fram i väntan på att förhandlingarna om medlemskap i EU skall ta sin början. Erdogan kunde verkligen propagera starkt för att landet skall få bli medlem i den Europeiska unionen vid sitt besök i Tyskland i början av september. Han kunde ju visa på de lagändringar som redan gjorts.

Men det ser annorlunda ut när det handlar om att omsätta reformerna i praktiken, något som låter vänta på sig. ”Läget för de icke-muslimska religionssamfunden och för det fria religionsutövandet överhuvudtaget är föga tillfredsställande” heter det i en rapport. Den skrevs av Kommittén för mänskliga rättigheter och humanitär hjälp vid den tyska förbundsdagen, sedan några av dess medlemmar gjort en resa genom Turkiet i maj i år. Liksom förut är bristen på rättsstatus, de besvärliga processerna om rätten till olika egendomar och personalens allmänna levnadsvillkor och utbildning de stora hindren på vägen till normalitet.

Mesrob Mutafyan är armenisk-ortodox patriark i Istanbul. Med uppskattningsvis 60 000 troende bakom sig representerar han den största kristna kyrkan i Turkiet. Han talar om de ”stora förhoppningar” som han har med anledning av den senaste utvecklingen och uttrycker sig också berömmande om ”de stora förändringarna i atmosfären”. Enligt honom kan man nu tala friare och, vad mera är, de statliga representanterna lyssnar. Efter åtskilliga förseningar och vaga löften fick patriarken i slutet av september företräde hos självaste premiärministern. Denne utlovade ytterligare reformer och bad också patriarken om tålamod tills de mest angelägna frågorna hade lösts, alltså de frågor som rör skolorna och kyrkornas äganderätt till sina egendomar. Erdogan lovade också att de ansvariga ministerierna skulle beordras att omarbeta de officiella skolböckernas negativa bild av armenierna.

Samtidigt rapporterar förkämpar för de mänskliga rättigheterna om något helt annat. Så sent som i slutet av förra året, alltså under den nya APK-regeringen, utlystes en uppsatstävling, där den bästa uppsatsen skulle få ett officiellt pris. Ämnet var armeniernas fientliga inställning till turkarna, sett endast ur turkiskt perspektiv. Man angav exakt vilka källor som skulle användas. Utan att gå in på just det aktuella fallet medger patriarken, att det säkert kommer att ta mer än tolv månader tills en äkta sinnesförändring kommer till stånd mellan turkar och armenier. Patriarkatet sätter i vilket fall in alla krafter i det turkisk-armeniska försoningsarbetet.

När det handlar om framtiden kräver patriarken självmedvetet att en kristen-teologisk fakultet skall inrättas. Den skall liksom i den anglosaxiska länderna vara ekumeniskt organiserad och placerad vid ett statligt universitet. Bara på det sättet kan den onda cirkel brytas som består i att den religiösa undervisningen i de 13 armenisk-ortodoxa skolorna (till dessa kommer fyra armenisk-katolska) bedrivs med lärare som saknar den kompetens som krävs. Kvaliteten på undervisningen blir alltså allt sämre.

Konkretare är den förhoppning som den grekisk-ortodoxa kyrkan har. Den vill åter komma igång med den teologiska utbildningen vid högskolan i Halki på ön Heybeliada i Marmarasjön. (Denna högskola stängdes år 1971.) Bartholomaios I, den ekumeniska patriarken i Istanbul, och den för juridiska frågor ansvarige metropoliten Meliton Karas fick liksom Mutafyan samråda med Erdogan jämte några ministrar och ett par representanter för Kommittén för mänskliga rättigheter i Ankara. De rapporterar om positiva signaler men har ännu inte fått några skriftliga löften. Enligt Bartholomaios måste det ekumeniska patriarkatet få rätt att ha samma typ av utbildning som den finska ortodoxa kyrkan. Denna har en egen högskola.

De nyaste lagarna tolkas restriktivt

Att undervisningen återupptas är inte bara absolut nödvändigt för att den grekisk-ortodoxa kyrkan i Turkiet skall överleva. Bartholomaios betonar att det också skulle understryka patriarkens ställning som den högste i den ortodoxa världen. Det finns också ett behov av god teologi i den ortodoxa världen. God teologisk kunskap är en förutsättning för att man skall kunna komma till rätta med den trångsynthet som finns hos en del ortodoxa kyrkor. Just Turkiet med sitt stora nationella självmedvetande borde dessutom vara stolt över att få hysa överhuvudet för 250 miljoner ortodoxa kristna. Oron över att en sorts andra Vatikanstat skulle kunna uppstå, en stat som skulle vara oberoende av det land där den har sitt geografiska säte, verkar vara en förevändning, med tanke på att landets anseende skulle öka. Dessutom är tanken på en stat i staten enligt patriarkens fasta övertygelse oförenlig med ortodox teologi.

Liksom den armeniska kyrkan och alla andra kristna kyrkor i landet måste också den grekisk-ortodoxa gång på gång inför domstol hävda sina anspråk på äganderätten till olika egendomar. Till och med den tomt som det ekumeniska patriarkatets byggnad står på har enligt fastig-hetsregistret ingen ägare – något som på sitt sätt är helt följdriktigt, eftersom kyrkan som sådan rent juridiskt inte existerar. 1911 ägde den grekisk-ortodoxa kyrkan i Turkiet 12 000 tomter. Idag gör hon anspråk på 1 736. Av dessa har staten hittills godkänt 392 (38 av dessa först i andra instansen). Även om de omkring 2 000 troende i hela landet aldrig kan använda de olika byggnaderna, är rätten att äga dem viktig, om kyrkan skall kunna underhålla de andra kyrkorna och byggnaderna, genom att hyra ut eller sälja en del av de kyrkobyggnader som den kan undvara.

I augusti ändrades lagen som gäller de stiftelser som förvaltar egendom. Det är en öppen fråga vilka konsekvenser denna ändrade lag kommer att få i praktiken. För att sammanfatta det hela betecknar metropoliten Meliton läget som ”bättre men inte bra”. Han klagar över en restriktiv tolkning av den senaste lagen. Enligt denna erkänns uteslutande de tillgångar i form av egendomar som enligt lagen om stiftelser av år 1935 registrerats under år 1936. Det finns dock rättmätigt förvärvad egendom både från tiden före 1936 och från åren därefter. Precis som då har man informerat mycket bristfälligt om den nya lagen. Dock har fristen för nya registreringar åtminstone förlängts några gånger.

Numera finns det åter fyra klosterskolor i sydöstra Turkiet

Svårare är situationen för de syrisk-ortodoxa kristna. Liksom flera andra kyrkor tillhör de enligt den gängse turkiska tolkningen inte de i Lausanne-fördraget av år 1923 erkända icke-muslimska minoriteterna inom Turkiets gränser. I Istanbul där numera 10 000 syrianer bor, en majoritet av denna kyrkas troende, är bara en enda kyrkobyggnad deras egendom. Ytterligare åtta kyrkor ställs till deras förfogande av den romersk-katolska och den grekisk-ortodoxa kyrkan.

Den syrisk-ortodoxe ärkebiskopen i Istanbul, Yusuf Cetin, är en av dem som klagar över diskrimineringen i vardagen, trots att stämningen blivit så mycket bättre. Enligt uppgifter skall det alldeles nyss ha varit en presskampanj mot dekanen för den medicinska fakulteten vid IX-universitet i Istanbul. Denne tillhör den syrisk-ortodoxa församlingen. ”Vi vet, att han är armenier” löd rubrikerna som visar att attityderna mot de icke-muslimska samfunden fortfarande är hårda. Därför måste alla kristna minoriteter i fortsättningen helt realistiskt räkna med att pådyvlas en åsikt som är ett hot mot det turkiska folket.

Det finns inga syrisk-ortodoxa skolor i Istanbul och därför äger den kateketiska undervisningen rum på lördagar i församlingssalen. Men i sydöstra Turkiet finns det fortfarande kloster som också har skolor. Knappt 70 elever undervisas i Mor Gabriel, Deyr-ul-Zafaran, Mor Yacoub och på nytt i Mor Melki. Självklart går de skolpliktiga pojkarna i turkiska skolor på dagarna. Men under helger och ferier står förutom de dagliga bönestunderna liturgi, historia och undervisning i arameiska

på klosterskolornas program.

Även om staten år 1997 förnyade sitt förbud mot kristna skolor, så tolererar man uppenbarligen undervisningen i de fyra klostren. Ändå är det av stor vikt att den språkfrihet som utlovades i reformpaketet också genomförs i praktiken och att motsvarande utbildningsinstitutioner får officiell tillåtelse att existera. Först om så sker kan klosterskolorna utfärda officiella betyg, vilket ger utbildningen en mycket större tyngd. I klostren finns sammanlagt 18 systrar, åtta bröder, sju andra lärare med familjer och de båda ärkebiskoparna Filüksinos Saliba Özmen (i Deyr-ul-Zafaran för Mardin) och Samuel Aktas (i Mar Gabriel för Tur Abdin). Det innebär att klostren utgör kulturella tillgångar i de kristnas ursprungsland i Turkiet, tillgångar som inte får gå till spillo. Inte minst de till största delen avslutade renoveringsarbetena i klostret Mar Gabriel mitt i det uttorkade landskapet är värda att uppmärksammas. Men de visar också att det finns ekonomiska tillgångar inom kurdiskt område, något som kan provocera fram nya spänningar.

Enligt egna uppgifter bor just nu 400 familjer i Midiyat, Mardin och de återstående 14 byarna med kristen befolkning (hälften av dessa bebos enbart av kristna). Men också besöken i den gamla hembygden ökar nu på grund av att det sedan några år blivit betydligt lugnare i det kurdiska området. De som nu åter vågar besöka sina gamla hemtrakter är de syriska ortodoxa som liksom andra gammalorientaliska kristna tidigare flydde framför allt till Tyskland, Schweiz, Belgien eller Sverige.

Det finns till och med för första gången bland de mer än tiotusen syrisk-ortodoxa kristna i Europa flyktingar som av egen fri vilja tänker återvända till Turkiet. Även om finansieringen ännu är bekymmersam, så byggs de första nya husen, till exempel i en by söder om Midyat. Denna övergavs 1995 på grund av fruktan för det kurdiska arbetarpartiet PKK. Kyrkan från 400-talet vandaliserades, troligtvis av turkiska soldater. På andra ställen övertogs de övergivna byarna helt och hållet av den kurdiska befolkningen. Klostret Mor Yacob i Salach lyckades överleva och står alldeles ensamt på en vidsträckt åker.

Trettio processer om fast egendom bara på ett ställe

De syrisk-katolska kristna som finns kvar i landet bor nästan enbart i Istanbul. Patriarkalvikarie Yusuf Sag är såsom kyrkans ende präst medlem av den turkiska biskopskonferensen, liksom representanterna för de andra unierade kyrkorna. Han uppskattar antalet troende till cirka 2 000. Patriarkalvikariatet hade ursprungligen sitt säte i Mardin men finns nu Istanbul. Av de sex kyrkorna i sydöstra Turkiet är fem stängda.

Situationen för de likaledes unierade kaldéerna är ungefär densamma. Ingen enda av deras byar i sydöstra Anatolien finns kvar. François Yakan är generalvikarie för det kaldeisk-katolska ärkestiftet Amida (Diyarbakir), vars förvaltning numera finns i Istanbul. Han klagar framför allt över den svåra situation som de kaldeiska flyktingarna från Irak har. Till skillnad från flyktingar som tillhör andra kyrkor har kaldéerna ingen nation bakom sig, som kan utöva påtryckningar på politisk nivå.

Eftersom man i Turkiet bara har flyktingstatus i tre månader, står flyktingarna snart inför svåra problem. De kommer till Istanbul med stora förhoppningar men drivs inom kort tid in i en illegal tillvaro, såvida de inte förpassas tillbaka till hemlandet. De initiativ som tas av alla kristna kyrkor i Istanbul för att hjälpa flyktingarna är av särskilt stor värde i synnerhet som den snabbt växande metropolen Istanbul med sina omkring 13 miljoner invånare innebär ett liv i främmande land för de flesta kristna från byarna i sydost.

Just nu är situationen för Turkiets kristna invånare dubbeltydig, som Yakan ser det. Å ena sidan finns det fortfarande många handelsmän i basarerna som håller tyst med att de har kristna namn. Att tala om att man är kristen kan innebära att affärsverksamheten äventyras. Å andra sidan är stadens muslimer ibland helt inställda på att hjälpa till om en nykomling skulle våga fråga efter adressen till den ende svinslaktaren i Istanbul. För inte alls länge sedan var detta helt otänkbart.

Lika svår är slutligen balansgången från den romersk-katolska kyrkans synpunkt. Den har mellan 15 000 och 20 000 troende, som på grund av ett tilläggsprotokoll till Lausanne-fördraget har bättre villkor för sin verksamhet än flera andra kyrkor. Ruggero Francheschini, apostolisk vikarie för Anatolien och ordförande i den turkiska biskopskonferensen, kan stolt rapportera om att man – i samarbete med turkiska advokater – har vunnit alla de trettio processer som handlade om fast egendom, bestående av olika jordlotter, som förut tillhörde den nu stängda italienska skolan i Iskenderun. Som en följd av detta har de omkring 1 600 kristna, som tillhör det apostoliska vikariat som har säte på platsen, nu ett eget ”stiftshus”. Det har senare byggts ut till ett pilgrimscentrum respektive reträtthus.

I Antakya ligger ”Türk(!) Katolik Kilisesi” i minaretens skugga i den gamla staden. Ändå kan den rapportera om goda relationer till grannarna. Det typiskt antiokenska huskomplexet med sina romantiska inbyggda gårdar hyser ett slags huskyrka. Sedan några år kommer prefekten, polischefen, den kvinnliga borgmästaren och muftin till julfirandet. Man har samma villkor som moskéerna i Turkiet och behöver alltså åtminstone inte betala avgifter för vatten, elektricitet och sophämtning i just den här lokalen.

Francheschini berättar också att det finns ett större antal så kallade gömda kristna som då och då kryper fram när läget nu har blivit lugnare. Det handlar om tidigare kristna eller deras efterkommande, som på grund av trycket från den islamiska majoriteten å ena sidan och den turkiska politiken å den andra under lång tid har avstått från att utöva sin religion. Antalet kristna i denna grupp når knappast upp till de miljoner som man skulle kunna förvänta sig (tidigare fanns det 20 procent kristna i Turkiet) också efter det att de som drivits på flykten räknats bort. Men det finns uppenbarligen en hel del sådana kryptokristna. De är vanligen inte döpta men vårdar ändå traditionerna. Man firar till exempel de stora högtiderna inom familjen, och enskilda personer kan till och med vara lektorer i församlingarna.

Trots denna positiva utveckling klagar också de romerska katoliker-na över olika trakasserier. I oktober förra året skulle till exempel Rådet för den europeiska biskopskonferensen (CCEE) ha en kongress i det residens som tillhör ärkebiskopen i Izmir. En vecka innan konferensen skulle börja begärde prefekten att en stiftelse skulle bildas speciellt för detta ändamål. Den skulle stå som huvudman för evenemanget. Man lyckades visserligen hitta de för stiftelsen nödvändiga katoliker som också var turkiska medborgare, men konferensen fick ändå äga rum i ett rum utan fönster på baksidan av hotellet. Dessutom var flera tjänstemän vid ”Ministeriet för religiösa angelägenheter” (Diyanet) ständigt närvarande: De stenograferade ner allt som sades och gjorde dessutom ljudbandsupptagningar och filminspelningar.

I Tyskland väntade man under hela sommaren förgäves på att en katolsk präst skulle få tillåtelse att ta hand om de tyska turisterna i Antalya. En evangelisk kollega med samma uppdrag kunde bara resa dit som turist i två månader. I början av september gjordes dock en lagändring på grund av dessa två intermezzon.

De kristna kyrkorna måste gå samman och formulera sina krav skriftligen

Sammantaget är de senaste årens utveckling glädjande, därför att de kristna kyrkornas samarbete har blivit mer omfattande på grund av den nya situationen. För ett år sedan uppmanade guvernören i Istanbul de icke-muslimska samfunden att skriva ner sina krav på papper. Den 23 september i år preciserade de sina gemensamma krav och lade fram dem för den turkiska nationalförsamlingens kommitté för mänskliga rättigheter och för regeringen. Punkter i denna skrivelse är a) att patriarkaten och kyrkorna erkänns som juridiska personer, b) att präster från utlandet beviljas uppehållstillstånd, c) att kyrkorna får möjlighet att inrätta seminarier för prästutbildning och d) att kyrkorna tillåts förvärva fast egendom. Dessutom bör konfiskerade tomter och byggnader lämnas tillbaka. I varje stad där det finns kristna skall åtminstone en kyrka tillåtas bedriva verksamhet.

Det är viktigt att uppmärksamma regeringens argumentation i dessa frågor. Om staten erkänner kyrkornas rättsstatus kommer den att tvingas att erkänna andra muslimska samfund, ja, till och med sektliknande grupperingar och islamistiska utbrytargrupper vid sidan av den officiella sunnitiska islam. I ett brev från det turkiska utrikesministeriet till Vatikanens statssekretariat av den 20 december 2002, om den romersk-katolska kyrkan i Turkiet, konstateras att staten inte har någon möjlighet att ge ett religiöst samfund i Turkiet rättstatus på grund av författningens princip om en sekulär stat.

I fråga om Turkiet kan det emellertid knappast vara tal om en sekulär stat. Man behöver bara studera den sunnitiska islams statliga organisation via presidiet för religiösa ärenden. Det sysselsätter omkring 90 000 medarbetare och år 2000 hade det en budget på motsvarande 4,22 miljarder kronor. Men Mehmet Aydin, som nyligen blivit ansvarig minister, är en islamisk teolog öppen för dialog. Till honom hyser man stora förhoppningar.

Det faktum att de kristna minoriteterna kunde enas om gemensamma krav är desto viktigare som många kristna också i ansvariga positioner inte så noga känner till rättsläget och därför låter sig avvisas alltför snabbt. Detta kan inte längre ske utan vidare. Anledningen är att de kristna som lever i en extrem minoritetssituation nu har gått samman. Alla talar de väl om sina goda relationer – även om de fortfarande ägnar sig åt att ha en och annan meningsskiljaktighet i skydd av den framsträckta handen. I Antakya till exempel firar den latinska minoriteten sedan flera år tillbaka påskhelgen tillsammans med den grekisk-ortodoxa majoriteten. Påsken infaller då enligt de östliga kyrkornas kalender. I gengäld tar de ortodoxa del i julgudstjänsten trots att de har sina stora festligheter på trettondagen. Till dessa bjuder de sedan in den latinska minoriteten.

Däremot stöter dialogen mellan kristna och muslimer förståeligt nog på stora hinder i Turkiet. På akademisk nivå existerar dialogen mellan professorer, studenter och lärare, exempelvis genom den jesuitiska kommunitet som sedan tre år finns i Ankara. Det avspända förhållandet på senare år inskränker sig annars till vardagliga möten och ömsesidiga besök under respektive högtider, till exempel när fastan bryts för muslimerna vid Ramadans slut.

Temat är då framför allt de gemensamma ansträngningarna för ett fredligt liv tillsammans, inte en interreligiös dialog i ordets egentliga mening, Patriark Mutafyan ber oss dessutom komma ihåg att han knappast kan friställa någon av sina 18 präster för en sådan uppgift.

Turkiet eftersträvar intensivt förhandlingar om inträde i Europeiska unionen. Här utkristalliserar sig en kärnfråga. Är det sannolikt att de lagändringar som redan gjorts liksom de som återstår att göra blir konkret verklighet genom att man utarbetar och administrativa föreskrifter för det dagliga livet? När allt kommer omkring är de problem som de kristna minoriteterna i fortsättningen har att brottas med, avhängiga av hur hela frågan om Turkiet som en rättsstat efter västerländsk standard kan få full genomslagskraft. Olika människorättsorganisationer som den turkiska Föreningen för mänskliga rättigheter (IHD) eller Amnesty International klagar över att det fortfarande sker övergrepp – om än subtilare – trots regeringens beslutsamhet i fråga om en nolltolerans mot tortyr och andra kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Det är helt klart att alla kristna är positiva till ett EU-inträde. De utgår ifrån att deras juridiska och samhälleliga position kan förbättras genom att det blir nödvändigt att uppfylla de så kallade Köpenhamns-kriterierna. Däremot är det oklart vilka följder det får för de icke-muslimska minoriteterna om Europeiska unionen nekar Turkiet inträde.

Lika osäkert är det emellertid i vad mån man kommer att lyckas med försöken att begränsa säkerhetstjänstens och militärens makt, till exempel genom att omdefiniera det Nationella säkerhetsrådet. Helt bortsett från andra politiska eller ekonomiska frågor och utmaningen i att få fram en fungerande förvaltning är det på det här området liksom i så många andra fall svårt att föreställa sig att man skulle hinna få till stånd en attitydförändring under det dryga år som återstår tills Europeiska unionen fattar sitt beslut.

Översättning: Birgitta Carlquist