Gamla klanger på ny cd

En frisk uppstickare i floden av övervägande sentimental julmusik är en cd-inspelning av Bachs Juloratorium, de tre första delarna. Inspelningen, med Svenska Barockorkestern och Uppsala domkyrkas oratoriekör, inspirerar till en liten analys av verket.

Johann Sebastian Bachs Juloratorium framfördes för första gången under jul- och nyårsdagarna 1734–35 i Thomas- och Nicolaikyrkorna i Leipzig. Det består av sex kantater som gavs en och en under lika många dagar, men det som numera kallas Juloratoriet, ofta framfört som ett fristående verk, består av de tre första kantaterna.

Här samlas, rikt smyckade, de händelser som ursprungligen skildrades på juldagen, annandagen och tredjedag jul. Bach var en djupt religiös man men också en barockmusiker som fångade upp tidens musikaliska trender, med bland annat en utveckling av orkestern, oratoriet och operan, och kryddade sina skapelser med en förnämlig polyfoni.

I Juloratoriet hittar vi italienska influenser med operaelement såsom recitativ, arior och körpartier. Julevangeliet, Lukas 2:1–20, är således omslutet av allehanda musikaliska byggnader som accentuerar budskapet för somliga och skymmer det för andra. Ingen kan dock låta bli att förundras över Bachs sätt att skänka spänst åt vart och ett av de olika oratoriedelarna och framhäva kontrasterna dem emellan.

Oratoriet upplevs som ett gediget kyrkomusikaliskt verk, men om sanningen ska fram hade Bach infogat flera profana melodier och låtit förse dem med sakrala texter. Detta sätt att göra ”parodier” var vanligt förekommande i den protestantiska kyrkomusiken under Bachs tidevarv men känns igen än i dag i frikyrkornas väckelsesånger.

En annan återvinningsmetod, i Juloratoriet och andra vokala verk, var att sätta in en och samma melodi på flera ställen med olika texter och musikaliska dräkter. På så sätt fick koralerna helt skilda karaktärer.

I Juloratoriets inledning, exempelvis, sjunger kören ”Wie soll ich dich empfangen” och framför människosjälens bävande längtan efter Jesus i födelseögonblicket. Samma melodi återfinns i slutet av Bachs Matteuspassion när Pilatus har låtit prygla Jesus och utlämnat honom till att korsfästas: ”O Haupt voll Blut und Wunden”. Den förtätade sorg som uttrycks där känner vi alla till. Koralen finns ju som nr 144 i våra psalmböcker och vi sjunger den varje långfredag: ”O huvud blodigt, sårat.”

Ännu en välkänd psalm är nr 125, Från himlens höjd jag bringar bud. I Juloratoriet kommer dess melodi tre gånger. Den är för övrigt skriven av Martin Luther. Se där en annan variant av musikalisk återvinning!

Men nu kommer den konstnärliga gestaltningen in i bilden. Bach förändrar grundmelodin med hjälp av tonarter och tempon, vokala stämmor och instrumentala formationer omkring texterna vilka naturligtvis är nya vid varje tillfälle.

Vi hör först koralmelodin när Maria har fött Jesus, lindat honom och lagt honom i en krubba. Kören sjunger rakt och barnsligt rent och fraserna är uppbrutna av jublande trumpeter. Den andra gången, när herdarna skyndar till krubban efter ängelns budskap om födelsen, låter koralen behärskat sonor i ett ödmjukt beskrivande av stallet, ackompanjerad av meditativa stråkar. Tredje gången är den en skimrande accent till änglarnas lovprisning av Herren. Stämmorna ligger hisnande högt, tempot är majestätiskt skridande och de ljusa blåsinstrumenten rör sig i mjuka uppåtgående bågar.

De tre koralerna visar prov på Bachs både pedagogiska och konstnärliga tonmåleri. Han understryker de sockersöta texternas innehåll men behåller den fräscha saklighet i sin gestaltning som säkerligen har att göra med hans individuella stilmedvetenhet.

Just därför blir Bachs musik, i det här fallet Juloratoriet, intressant att penetrera, naturligtvis under förutsättning att den har goda exekutörer. Svenska Barockorkestern och Uppsala domkyrkas oratoriekör, dirigerade av Milke Falck, håller måttet i den nu aktuella cd:n. Trots att denna är producerad vid en direktupptagning, i Uppsala domkyrka i advent förra året, har den en hög kvalitet. Där finns inga förargliga publikinslag, dock har ett par nummer abrupta insatser och avslutningar, troligen förklarade av störningar i kyrkorummet.

Man hade möjligen önskat sig ett tätare mikrofonavstånd till kören. Nu blir inte artikulationen riktigt tydlig. Den samlade körklangen däremot, och varje enskild stämma, har en klar bärighet och de fyra sångsolisterna har en utmärkt pregnans.

Tenoren Leif Aruhn-Solén gör en livfull gestaltning av evangelistens recitativ och generalbasackorden som är hans enda ackompanjemang görs strikt och regelriktigt på orgel av Urban Westerlund. Leif Aruhn-Solén har också en aria som tillsammans med Anja Skölds flöjt blir en musikalisk figur lika gyllene som de snidade träfigurerna i ett altarskåp.

Alten Maria Sanner sjunger sina arior och recitativ med fyllig röst och varm inlevelse. Detsamma gäller basen Mikael Axelsson som dock gör sin bästa insats i en duett tillsammans med Helena Ek, sopran med en så skir timbre att hon verkligen kan låna sin röst åt ängeln i annandagens kantat.

Hela kvartetten har inriktat sitt register på tidig musik, vilket märks i deras klangprecision, som också finns hos musikerna i Svenska Barockorkestern i deras ambition att spela på tidstrogna instrument.

Ett fint samspel mellan kör och orkester yppar sig redan i inledningskoralen, en typisk Bachskapelse med en stäm- och klanguppbyggnad så magnifik att den väcker alla som kan tänkas sova inför julens mysterium: Jauchzet, frohlocket! Jubla och lovsjung!