En metafysisk såpbubbla

Marianne Fredriksson är en gåta. Å ena sidan är hon läst av många. Inte nog med det – inom vissa kretsar har hon blivit föremål för en svärmisk kult. Detta kan inte blott vara resultat av den reklam hon sköter med en smarthet som ibland gränsar till oanständighet. Å andra sidan fnyser kritikerna åt hennes böcker. Till och med i hennes egen tidning, Svenska Dagbladet, blir recensionerna allt kortare och svalare. Det råder ingen tvekan om att hennes litterära meriter är skrala. Hennes kommersiella framgång måste därför bero på ”innehållet”. Vad är det då läsarna söker och tror sig finna hos henne?

Arken

Det första som frapperar när man öppnar hennes senaste roman, Syndafloden (1990), är på främre pärmens insida en fotografisk modell av Noas ark och en del teckningar som visar denna ark i genomskärning. Då undrar man: Vilken ark rör det sig om? Skulle man händelsevis få ett svar i den närliggande texten? Dess början lyder: ”För nära 5 000 år sedan, omkring 2750 f Kr, svepte en cyklon fram över Mesopotamien, mörka moln steg upp vid horisonten, stormen röt, skeppen slet sina förtöjningar, bevattningsanläggningarnas dammar brast och allt levande dränktes i höga vågor och skyfallsliknande regn.”

Detta är historiska fakta, klarlagda av det pussel arkeologerna lagt. Endast en man, överlevde, hans familj och hans boskap.

Detta enligt myten som i sin äldsta version kan spåras till århundraden närmast efter katastrofen. I den första berättelsen hette mannen Zuisudra och var en sumerisk kung. I det babyloniska eposet om Gilgamesi, nertecknat under andra årtusendet f Kr var mannens namn Umnapisjtim.

Mer än tusen år senare införlivade judarna berättelsen om Syndafloden med sin myt. Här kallas mannen Noa och hans skepp arken.

I denna inledande text nämns alltså, med fog, två slags realiteter: först historiska fakta – en naturkatastrof; sedan mytiska tolkningar, i olika tappningar. (Här kan man tillägga att Genesis innehåller två olika, oförenliga berättelser om syndafloden.) På vilketdera av dessa underlag – verklighet och fantasi – bygger MF sin berättelse? Syndafloden är en roman, d.v.s. en fiktion, en påhittad historia, en ny myt om man så vill. Därför blir man förbryllad av en del uppgifter som lämnas just på denna insida. Till exempel: ”Noas ark var 180 meter lång” och: ”Modellen är ett försök att förstå hur det första skeppet i människans historia (szc!) byggdes”, eller: ”Arken byggdes i sektioner som hölls samman av tvinnade rep. Så såg den ut.” Faktiskt, alltså, i den historiska verkligheten. Man blir lika förbryllad när man, på bakre pärmens insida, ser en karta över den trakt där Noa ansågs ha bott och läser bland annat: ”Här byggs arken” och: ”Här träffar Noa ängeln.” Har hon förvandlat myten till historia? Från början bortstöts man alltså av en suddighet, ja av en inkonsekvens som inte bådar gott om författarinnans tankeskärpa.

Vad handlar boken om? På det yttre planet, om syndafloden, huvudsakligen om byggandet av arken. Samtidigt handlar den om dagens samhälle. Många genomskinliga alluderingar pekar ditåt. Slutligen och djupast handlar den om Gud eller om vad som anses vara Gud. Just detta lockar tydligen, eller lurar, fromma läsare.

Anklagelsetal mot Noas Gud

Tidigt i berättelsen nämns Guds hämnd: ”Gud hade tröttnat på människorna. Han tänker dränka dem i floden”, säger främlingen/ ängeln till Noa som genmäler: ”Vi är ju hans barn. Visst kan man tröttna på sina barn. Men inte dränker man dem.- Från början antyds alltså hos Noa, som alltid har trott på en god Gud, ett motstånd mot Guds straff och en tvekan om hans godhet. Under ett nytt samtal med ängeln undrar han: ”Du säger att Gud är trött på människorna. /… / Men då måste Gud ha gjort ett misstag när han skapade dem? /… / Han skulle inte ha givit dem egen vilja.” Under ett annat samtal mellan en prästinna och Noas äldste son, Sem, talar denne om en ende gud. Då svarar kvinnan: ”För att ha en sådan makt måste er gud också vara mycket ond. /… / Litar man på en enda guds styrka måste man förstå att Han besitter all den kraft som ondskan har.” Otaliga gånger i fortsättningen framställs Gud på ett eller annat sätt som ond, utan misskund, brutal och hämndlysten – en galen Gud.

Under sådana förhållanden ter det sig naturligt att Noa småningom förlorar tron, slutar be eller gör det med allt mindre tillit och innerlighet. Samtidigt stiger hans vrede när han tänker på syndaflodens blivande offer. Den Gud som han hade varit förtrogen med genom åren visar sig till slut vara en Gud som inte låter tala vid sig. Noa har alltså allt svårare att finna sig i hans föreskrifter om arken fast han underkastar sig dem. Men det bringar honom ingen glädje att vara den onde Gudens redskap, medarbetare i en dunkel plan. Den molande frågan hos honom och flera av hans närmaste är: Varför ska vi räddas och inte de andra? Särbehandlingen framstår för dem som orättvis. Därför vägrar patriarken gång på gång att själv åta sig valet av de få privilegierade. I sin stigande upprördhet grälar han allt intensivare med sin uppdragsgivare: ”Att Du är utan barmhärtighet är svårt nog. Men något förnuft måste Du ändå ha.”

Slutligen blir arken färdigbyggd. Orkanen kommer, skildrad med stor dramatik. Efter en långvarig irrfärd på de stora vattnen grundstöter skeppet vid foten av ett berg. Faran över! Men de överlevande kan knappast känna någon glädje. I stället känner de skuld och skam för att de räddats. Romanen kulminerar i en sista uppgörelse mellan Noa och hans Gud. Patriarken går uppför sluttningen, tung av en vrede som bryter loss när han har nått toppen på berget:

”Du har hållit Ditt löfte. Vi har förts levande till ett nytt land. Jag däremot höll inte min del av överenskommelsen. Jag sökte aldrig de renhjärtade som Du avsåg att rädda. De människor som finns med mig på arken är som människor är, svaga och falska.

Själv började jag resan med ett svek mot en bror vars onda öde jag hade skuld i. /… / Jag dödade hans son /… /. Så kom mordet med på resan. Med ombord finns också svartsjukan /… / hor har förekommit på mellandäck /… /. Hat och avund har vi också med. /… / Högmod och vrede tar jag själv med till det nya livet.

/… / Jag försvarar mig inte, men det händer att jag tänker att mina brott är små i jämförelse med Dina. Jag dödade ett barn, Du dödade tusentals. /… /

Jag ser därför inget skäl att be Dig om förlåtelse. Själv kommer jag aldrig att förlåta Dig för det du gjorde med de många människorna, det sköna landet och de ståtliga städerna. /… /

Om ditt mål var att det skulle byggas ett bättre samhälle på jorden så har Du misslyckats. Jag fruktar att människan blir än ondare nu, när hon förlorat sin tro och sin tillit. Ingen av de räddade kommer att glömma det som hänt. Vi får leva våra avskurna liv, utan rötter och samband. De svåra minnena och skulden för att ha överlevt kommer att följa oss och våra barn i generation efter generation.

– Människorna kommer aldrig mer att lita på Dig.” (342–343)

Enligt detta fräna anklagelsetal som avslutar boken är alltså Noas Gud, bibelns Gud ingenting att ha. Vad erbjuder MF i stället?

Skogsfolket eller en ny rousseauism

Vid sidan av Noa, ja mitt emot honom står hans fru, Naema. Vad är hennes religiösa alternativ? Och först: Vad är hennes ursprung? Noa bor i Gränslandet, en smal remsa belägen mellan Nord- och Sydrikena. Nordriket är en totalitär stat som i mångt och mycket liknar dagens kommunistiska öststater. Efter en revolution har man avskaffat Gud, bränt templen och dödat prästerna – detta, tror man, till gagn för ett rättvisare samhälle. Men landets ekonomi är usel. Folket svälter, slöar, passiviserat som det är av polisiär terror. Sydriket åter liknar vad vi i dag kallar västerlandet. Det är ett teknokratiskt, hektiskt samhälle, lett av köpmän mer än av politiker och byråkrater som under sina oändliga sammanträden babblar om ansvar men är ineffektiva. Hur som helst – medborgarna i det sydliga konsumtionssamhället har tyrannen inom sig: glupskheten.

Däremellan ligger alltså Gränslandet. Naema bor där med sin man. Men hon är inte därifrån. Ursprungligen tillhörde hon ett skogsfolk som strövar omkring någonstans utanför Nordriket. Dessa nomader är ättlingar till de änglar som förälskat sig i människornas döttrar, avlat barn med dem och sedan försvunnit. Detta folk har funnits på jorden längre än något annat. Före Adam. De åt aldrig av den förbjudna frukten. Hos dem finns ingen ondska, heter det någonstans. Detta stjärnfolk, som det också kallas, representerar alltså den ädle vilden som har Fredrikssons hela sympati. Hennes roman kan således betraktas som ett inslag av rousseauism – ett inslag som inte är unikt i våra kulturmiljöer.

En antiintellektualism på gott och ont

Vad kännetecknar den nya värld som Naema, genom sitt giftermål, måste leva i? Till sin läggning är hennes man praktisk, utåtvänd, nykter i sitt sätt att bedöma saker och ting. Han ser och tänker logiskt, i orsaker och följder. Han lägger den ena ansträngningen till den andra, tills målet är nått. Hans värld måste vara begriplig, förutsebar och kontrollerbar. Det händer ibland att han, i sin envetna rationalitet, har svårt att släppa sin rimliga modell, den bild han har byggt sitt liv på. Han och hans likar uppges dessutom vara omedvetna om vad ett långsiktigt tänkande måste kosta. De sägs också mogna sent. Det är som om kraven på det yttre, på handling gjorde det svårt för dem att mogna. I det stora hela har de gjort sig urarva, därför att de har lagt sin tyngdpunkt utanför sig själva.

Efter att ha tagit avstånd från Noas bibliske Gud tar MF:s språkrör, Naema, alltså avstånd från det manliga som sådant. Vad är hennes motbild? Jo, det kvinnliga. Två gånger sägs kvinnans uppgift vara att bära sin mans själ på ryggen för att mildra den kraft han måste ha för att bygga världen. Men, suckar Naema, i den värld som Noa kallar civiliserad betraktas den, som berättar om sina syner och drömmar, som galen. Låt oss närmare granska denna form av ”galenskap”.

Barnet, sången, dikten och skönheten

MF skriver vältaligt om det betydelsefulla barnet, dess klarsyn, dess förmåga att se på allt med förvåning. Man kan instämma i detta, även om det inte är rykande nytt. Man kan också möjligen gå med på att ”barnslighet” [läs: barnasinne] och vishet hör samman. Men det blir svårare när hon talar om barnet som har lätt att förlåta sig självt och andra. Är det verkligen så? Bakom denna idealiserade bild skymtar åter den ädle vilde vi har mött förr men som aldrig har existerat någon annanstans än i drömmares fantasi. Vi läser vidare: ”Också här [i Gränslandet] var de nyföddas hjärtan gamla [d.v.s. mogna] och deras ögon fyllda av vishet. Men snart, alldeles för snart, ställde föräldrarna in barnets ögon mot begränsningar.” Denna tanke att samhället fördärvar människan har man redan funnit hos Jean Jaques Rousseau och det ligger ett korn av sanning i den. Men MF:s perspektiv är en aning annorlunda. Redan i tidigare böcker har hon pläderat för gränsöverskridande, dock utan att någonsin precisera vad denna välsignade gränslöshet består i och vad den leder till. I den nyss anförda texten ur Syndafloden möter vi en av bokens svagheter: dess suddighet och brist på konkretion.

Skogsfolket, det ofördärvade samhället, ett barnfolk om man så vill, sägs leva i sin diktning, i berättelserna, sångerna och dansen. Det representeras i romanen av två gestalter: Naema, som kommer därifrån, samt hennes yngste son och bundsförvant, Jafet, som ofta har vistats ute i vildmarken. Denne poet komponerar och sjunger sånger som är älskade av alla, fast de är sorgliga eller kanske just därför. Den prosaiske Noa oroar sig för honom. Han anser att han är en drömmare utan ansvar, en pojke som vägrar att bli man – inte mycket att ha i dåligt väder. Naema däremot, jämte Milka, Jafets unga hustru, står på hans sida. I enlighet med skogsfolket anser de att världen behöver sångare, att dikten, diktaren bestämmer verkligheten, att det är dikten som skapar världen. Måhända.

Också bilderna har sin roll att spela. Det berättas någonstans om skogsfolkets tusenåriga grottmålningar, som föreställer vanliga händelser ur deras liv och scener ur deras myter. Det heter på ett annat ställe, om konstens uppgift, olyckligt nog i direkt anknytning till pråliga smycken i det roffiga, kapitalistiska Sydlandet som inte bryr sig om sina fattiga: ”Skönheten var Guds uttrycksmedel, den väckte människorna till medlidande och öppnade deras sinne för mysteriet.” Kanske, kanske inte. Nog kan skönheten framkalla en religiös erfarenhet. Man kan knappast se grottmålningarna i exempelvis Lascaux eller Altamira utan att få sitt sinne för det sakrala förstärkt. Men brukar faktiskt varje estetisk njutning av mondän flärd och vräkigt överflöd leda till medlidande? Här möter man en av de halvsanningar som boken är full av och som inte blir bättre av att serveras sentensiöst.

Myterna

Sedan ett par decennier visar många skönlitterära författare prov på intresse för de antika myterna. Detta intresse är egentligen ett hälsotecken, en sund reaktion mot en platt och entydig världsbild. MF nämner dem gärna, till exempel, som vi nyss såg, i anknytning till grottmålningarna, åstadkomna av skogsfolket som sägs leva i sina myter. Man blir nyfiken på dem eftersom de uppges vara personliga, angelägna för varje enskild invivid. Tyvärr får man aldrig veta någonting om deras innebörd. Jo, en gång, en enda gång, på två rader, när det talas om ”solbåten med den sovande guden, stjärnornas bröllop med jordens döttrar och annat som de minns från deras berättelser.” Det är lite, och vagt.

Här stöter man på något som kunde kallas MF:s pluralissjuka. Det vimlar nämligen i boken av uttryck som ”myterna”, ”berättelserna och sångerna”, ”mörkrets hemligheter”. Det sägs att Gud försöker nå oss ”via de stora djuren på djupen”. Det talas om att ”vandra i de stora drömmarna” – idel kollektiva benämningar som inte säger mycket därför att de förblir abstrakta. De förträffliga visionerna blir aldrig visuella.

En av bokens svagheter är just denna brist på kongenialitet mellan form och innehåll. MF pläderar för sinnet för mysteriet. Det kan man inte göra nog. Men hon gestaltar aldrig de sakrala realiteterna, om än indirekt, poetiskt. Hon nöjer sig med att nämna dem. Hon pläderar desslikes för öppenhet inför det osägbara. Men det pratas och resoneras och kommenteras väldigt mycket i romanen. Vad värre är: gång efter annan serverar hon färdiga svar. Otaliga är formuleringarna av typen: ”hon hade alltid vetat att …”; ”hon tänkte att det var sant” eller: ”hon hade glömt den gamla sanningen att …” eller också: ”Det är ju som du säger.” Författarinnan sitter alltså inne med sanningen. Läsaren har ingen chans att tänka själv. Genom att diktera för honom vad han bör inse begår hon exakt samma fel som hon beskyller föräldrarna att göra, när dessa förhindrar sina barns gränsöverskridande. Därför känns romanen platt och tröttsam, framför allt vid en andra läsning, när nyfikenheten på händelseförloppet har lagt sig.

Märkliga gåvor

Vi har redan sett MF kritisera mannens intellektualism. Hon återkommer gärna till ämnet, denna gång i faktiskt oroväckande ordalag. Hennes Naema säger sig vara oförstående för Noas folk som hela tiden delar upp världen, namnger allt, ställer frågor om hur och varför. Det går småningom upp för henne att detta folk talar och tänker så mycket för att det vet så litet. ”Det är ju idéerna som för människan vilse”, hävdar hon. Jaha. Vad är då hennes alternativ? Jo, skogsfolkets tankar som hör naturen till, djuren och tingen. ”1 de stora sammanhangen hade vi inga frågor och inga tankar. Vi visste. Vi hade inget behov av … idéer.”Vad vet de, och hur? Har de några sanningskriterier?

Med sin Ormdrottning i spetsen och till skillnad från Noas folk som har förlorat sitt sammanhang, sin tillhörighet, lever de i symbios med hela skapelsen: ”Hos hennes folk fanns inga hemligheter, inget dolt och dunkelt mellan de olika formerna av liv, trädens liv och stjärnornas, djurens och människornas, de dödas liv och de oföddas [!].” De talar samma språk som djuren, och träden och markens örter, heter det någon annanstans. De har inte gått miste om sambandet utan är hemmahörande på jorden och med varandra. Resultatet är att de är seende, långtseende. De ser ”bortom verkligheten, in i en värld där allt har en historia att berätta.” De har förmågan ”att förstå tecknen. Alla dessa tillfälligheter som kan fogas samman och ge människan kunskap om det som [skall] ske.” Och mycket riktigt! De vet bland annat i förväg att syndafloden kommer och när.

Vad skall man tänka om sådana märkliga gåvor? Skogsfolket uppges leva i en rätt avlägsen och svårtillgänglig trakt, och det skymtar blott i periferin av berättelsen, i en halvmytisk värld alltså. Kanske fungerar det ”som en dröm om ett gudafolk” eller som ”ett vittnesbörd om att det [finns] en annan väg för människan.” En vacker utopi, således. Därför kan man möjligen acceptera dess unika färdigheter.

Däremot har man svårare att tro på allt som berättas om Naema som lever i centrum av romanen – en roman som, det vet vi, också handlar om dagens samhälle. Till det egendomliga med henne, säger en välvilligt inställd kvinna, hör att hon inte känner och tänker som vanliga människor. Hon är en övermänniska, en sådan som ser rakt igenom en, säger hennes sonhustru som är lite rädd för henne. På samma sätt som kvinnorna i skogsfolket läser hon andras tankar. Hon väcker sin son Ham på avstånd. Hon har ärvt varslet. Hon vet på förhand när cyklonen ska bryta loss. Är denna idealkvinna en ”trollkona” vilken utövar svartkonst? som en och annan kritisk gestalt påstår.

”Var tar du din kunskap, mor? ”, frågar en gång en av hennes söner. Hon svarar med ett skratt: ”Från månens baksida, Sem. Kvinnorna som ännu sover äger mörkrets hemligheter.” Det heter andra gånger att hon kan höra deras sång, att hon älskar stjärnorna. Hon ser inte på dem som astronomerna gör. Dessa skickliga matematiker är ju fördömda vetenskapsmän som bara räknar och mäter – vilket framkallar hennes förakt.

Det räcker emellertid inte med stjärnorna. Naema uppges dessutom ”ge akt på mörkrets bilder, nattens drömmar.” Vid ett tillfälle säger hon: ”Visst drömmer du och vet att det är i drömmen den ursprungliga människan vaknar och ger oss tecken.” Det heter på ett annat ställe: ”Mörkret föll över bryggorna och människorna dämpade sina röster när Noa reste sig från bordet, nickade mot sin hustru och gick. Det är rätt stund, tänkte Naema, det är i skymningen, när stjärnorna tänds, som markens kraft och bergens tankar förmedlas till människorna.” Det här är ingenting nytt. Tiderna igenom har stora andliga ledare tillrått sina lärjungar att ta vara på nattens och mörkrets stillande verkan. Dessutom uppger bibeln uttryckligen att en del ”uppenbarelser” har skett under nattdrömmar. Inte heller psykoanalysens förmåga att hela en människa och till och med främja hennes andliga mognande kan ifrågasättas. Men vad man saknar i Syndafloden är den minsta antydan om nödvändigheten att pröva andarna och att tolka drömmarna med ett minimum av objektivitet. MF bryr sig tydligen inte om en sådan kontroll. Hennes Naema ”vet”, e basta! För att få del av Guds visdom räcker det för henne med att ”lyssna till djupen” – återigen ett intetsägande pluralis, en rökridå. Är det verkligen sådana spågummor som, i morgondagens samhälle, ska bära sina mäns själar på ryggen?

Gud reducerad till det undermedvetna

Vid ett och annat tillfälle deklarerar MF öppet att hon inte är kristen men väl religiös. Denna rättframhet hedrar henne. Men då väcks vår nyfikenhet: I vad består hennes privatreligiositet? Vi har sett henne förkasta Noas Gud som hon anser vara utan barmhärtighet. Hon har också andra invändningar att gora när hon vågar sig på kunskapsteoretiska resonemang.

Till Noa, som plågas av att se sin Gud vara ond och planera ett straff, svarar hans svärdotter i ett försök att trösta honom: ”Det kanske är så att vi aldrig kan förstå vad Gud är. Därför gör vi honom till en avbild av oss själva.” Varpå hon tänker för sig själv: ”Hans Gud gick inte att förstå. För att få Honom begriplig hade Noa gjort honom mänsklig och lik sig själv, barnslig, glömsk och överseende.” Därmed anslås ett tema som senare återupptas flera gånger.

Någonstans får vi höra vad Jafet har att förtälja om skogsfolkets grottmålningar, ”den store Gudens tal till människan”: ”Jag frågade varför Gud talade [i bilderna] om så vardagliga ting som jakt och skörd av läkeblommor och andra örter. De skrattade åt mig /… /. Till slut förbarmade sig Ormdrottningen över mig och mina dumma tankar. Hon förklarade att Gud aldrig kan tala till människan direkt. Han måste låna … uttryck från människans egen erfarenhet för att göra sig förstådd. /… / Hans språk är ett annat, mycket större. Det beror på att Hans verklighet har helt annat omfång än vår. När han skall framföra ett budskap till en människa måste han ge det form och röst ur människan egen erfarenhet.” Det låter sig sägas, fast Lars Gyllensten har sagt det bättre och tänkt det djupare i sina reflexioner över ikonoklasmen. Visserligen kan denna tes av Ormdrottningen, upprepad senare – ”att Gud talar i bilder som Han måste hämta ur människan erfarenhet” – tolkas i enlighet med den traditionella kristna läran. Men andra inslag i boken tyder på att denne Gud, om man får använda namnet, i själva verket reduceras till det undermedvetna.

Denna reducering är särskilt påtaglig i de olika passagerna om de successiva samtalen mellan Noa och främlingen/ängeln. Här är inte rätta stället att avgöra vad som faktiskt hände när ”Gud sade till Noa: ’Jag har beslutit att göra ände på allt kött etc”’, enligt Genensis 6:13-18, återgivet av ME Det avgörande är hur författarinnan tolkar händelsen.

För det första kan man notera att möten med främlingen ute i det fria- alltid sker vid skymningen eller när mörkret har fallit över bryggorna. Just i detta sammanhang har Naema tänkt: ”Det är rätt stund, det är i skymningen, när stjärnorna tänds, som markens kraft och bergens tankar förmedlas till människorna.” För det andra uppges främlingens konturer vara osäkra och hans ansiktsdrag flytande under första mötet, och plötsligt är han försvunnen, som om han gått upp i rök. Under det andra mötet bryr sig Noa inte om att försöka lägga hans drag på minnet. Tredje gången ser han ingen men blir själv innesluten i ljus: ”Men det fanns ingen gestalt i ljuset, bara en röst som kom från både himmel och jord men starkast inifrån hans egen kropp.” Den mystiske budbäraren förlorar alltså allt mer sin materiella påtaglighet. Till sist reduceras han till en röst men, märk väl, en röst som kommer från Noa själv.

Denna väldiga röst som uttalade de hemska orden: ”Jag har beslutit att göra ände på allt kött etc”, var Guds egen röst, säger Noa till Naema dagen därpå. Men han känner inte igen den Gud han så länge varit förtrogen med i honom som vill bestraffa hela människosläktet: ” – Ta Du mitt liv också”, ber han. ”Men han visste att ingen lyssnade, att det aldrig funnits någon som lyssnat där ute i de stora himlarna. Han hade bara sig egen kraft att lita till.” Reduceringen är nu fullbordad: ljuset kom inifrån Noas egen kropp, rösten inifrån hans innersta. ”Den himlasände” är alltigenom jordisk.

När Noa, efter det andra mötet, berättar för Ham om budbäraren, blir sonen generad: Har gubben haft syner? Håller han på att mista förståndet? Han måste ha drömt alltihop! Efter sista mötet har patriarken en uppgörelse med sin hustru: ”’Du har förstås alltid vetat att Gud är ond?’ ’Jag har aldrig förstått er tro. /… / Det har hänt att jag frågat dig hur den gode guden kan tillåta all grymhet i Nord /… / och hur han kunnat fördra alla orättvisorna i Syd där de rika blir allt rikare och slavarna allt fler. Men du ville aldrig höra på det örat, Noa, du gick till ditt varv och dina bestyr och lyckades hålla dig kvar i den bästa av världar. /… / Jag har dåligt hävdat min egen kunskap, /… /. Jag hade så många ursäkter. Jag ville inte klyva din värld. /… / Varför skulle jag beröva dig grunden du stod på?’ ’Men hur ser du Gud?’ ’För mig är den Store Guden den makt som upprätthåller balansen i världen, den helighet som måste finnas för att tillvaron inte skall gå i stycken. Han finns i oss alla… och i allt som är världen, i himlarna och i marken, hos träden och djuren.’ /…/ Noa mindes plötsligt att Guds röst kommit från alla håll men starkast inifrån hans egen kropp. Men han avvisade minnet och sade: ’Så en människa har bara sin egen kraft att lita till?’ ’Ja, sin gudskraft. Och så naturligtvis alla gåvor hon fått, sitt förnuft [Jaså, det duger plötsligt!], sin tanke… och sin vilja.’ ’För mig blir en sådan gud kall. Något opersonligt som man inte kan känna gemenskap med.’ Naema slog ner blicken och tänkte förtvivlat att hon aldrig skulle kunna förklara att i hennes värld var allt personligt, alla igenkända – alla träd, varje djur och varje stjärna stod i ett personligt förhållande till den enskilda människan, kände henne, skänkte henne stöd och liv i varje stund.” (130–132)

Vem i all världen kan ta denna animism på allvar? Hur som helst – Naemas ”gudskraft” är helt inomvärldslig. Hon talar gärna om Gud, med stort G, men hon menar något helt annat. Samma tvetydighet präglar vad Milka, Jafets fru, säger om sin barndom: ”Det hände att far berättade om Gud, om hur skönt det var med Honom som fanns i templet /… /. Han sade att livet var enklare när man inte måste fatta alla svåra beslut på egen hand [!]. Men mor log och så liten jag var förstod jag att hon aldrig hade trott på templets Gud, trots att hon arbetat där som sierska. En gång sade hon att Gud var det inom henne som var mera hon själv än hon själv.” De sista orden påminner om ett uttalande av Augustinus. Men kyrkofadern skulle aldrig ha kommit på tanken att reducera Gud till människans djupa jag. Här däremot, i samtalet med Noa och Naema, upprepas för andra gången att ”en människa bara har sin egen kraft att lita till”. Det kommer att sägas ytterligare en gång, längre fram i berättelsen. Det är således ett viktigt tema i Syndafloden. Människan hänvisas till sina egna resurser.

Självfrälsning genom psykologi

Här undrar man: Vad är MF:s idealmänniska? I motsats till alla dem som har lagt sin tyngdpunkt utanför sig själva och därför har förlorat något oersättligt, sin tillhörighet, sitt samband med hela universum, pläderar hon, i likhet med djuppsykologerna, för inåtvändhet, innerlighet och för modet att vara sig själv – onekligen ett vackert livsmönster. Hennes Naema brukar säga: ”Där du är, är alltid världens mitt”, vilket tolkas omedelbart efteråt: ”Där jag är, är världen verklig.” Det måste röra sig om att vara närvarande för sig själv eller om att bära sin skatt inom sig. Tanken förtydligas i andra sammanhang. En av hennes svärdöttrar, den sympatiska Nin Dada som hon beundrar, prisas ett par gånger för att ”vara självklart innesluten i sig själv och trivas inom de egna väggarna.” Hur lyckas andra människor, som inte besitter hennes naturlighet och harmoni, klara sig? Jo, råden är många fast de egentligen alla handlar om samma sak. Under andra mötet med främlingen/ ängeln utbyts följande repliker (men vi vet numera att båda rösterna är Noas.):

”’Ni plågar [Gud] ständigt med era böner. Ni lider och Han kan inte hjälpa er, ni ber om befrielse och Han kan inte ge er den. De sjuka, de fängslade, de förtvivlade, alla skriker sina plågor till honom. Och Han kan ingenting göra.’ ’Men Han är ju allsmäktig?’ ’Bara i förhållande till dem som kan överlämna sig.”’ (50 f)

Överlämna sig till vad? – Till ”djupen”, som omnämns omedelbart efteråt. Flerstädes i boken är det just fråga om att inte vara rädd för djupen utan i stället att våga erkänna ondskan och de svarta djupen. Det gäller framför allt att inte borttränga outhärdliga barndomsminnen. Ve den som ständigt är på väg, på flykt undan sitt mörker och stänger ute det obegripliga! Noa, den alltför förståndige Noa kan inte förstå Naemas ord om att det är bra för honom att minnas: ”Inte kan det vara nyttigt för någon att plågas av svåra minnen”, framkallade av nattdrömmarna. Men Nin Dada säger, fast hon inte har läst Freud: ”Alla människor, män och barn, kvinnor och slavar, har en hemlighet. Sin egen hemlighet, förstår ni? Och det viktigaste är detta säregna och okända, att minnas att det finns och att visa aktning för det.” Med andra ord: självfrälsning genom psykoanalys. Här känner man igen den övertro på psykologin som förhärskar på Idag-sidan i Svenska Dagbladet, som MF länge varit ansvarig för. En mager kost för hungriga själar.

Man känner också igen den programförklaring hon har lämnat till sin äldre bok, Noreas saga: ”När jag läst de gnostiska skrifterna har jag gång på gång slagits av hur väl de på många sätt ger uttryck för vår egen tids sökande. /… / [Gnostikerna] hävdade den enskilda människans väg till kunskap – utanför kyrkor och dogmer. Gnosis innebär intuitiv kunskap om det egna jaget – det ursprungliga självet – som ses som identiskt med Gud. Detta innebär naturligtvis att gnostikerna kom i skarp motsatsställning till judendomen/kristendomens lära om den ende guden, skaparguden, som i de gnostiska skrifterna kallas Demiurgen.”

Det är Fredrikssons fulla rätt att vara gnostiker. Men man skulle önska att hon lät bli att tala om Gud, när hon marknadsför sin alternativa ideologi. Detta språkmissbruk kan bara föra läsaren på villovägar.

I stället för bokslut

När MF vill försvara sig mot kritiska recensenter hävdar hon, utan överdriven blygsamhet, att hon är tio år före sin tid. Vi får sannerligen önska att våra blivande andliga ledare inte är lika flummiga som hon. Detta är givetvis hårda bud. Men vi skulle ha lättare att överse med hennes brister om hon inte var så pretentiös. Men dessa brister är iögonfallande. Nog är berättelsen ställvis verkligen medryckande. I regel skrider den emellertid fram med hjälp av tröga medel. Hur många gestalter har inte svårt att somna och då börjar ”tänka”! Hur många övertydliga nattdrömmar återges inte! Det myllrar i boken av halvsanningar eller av utslitna floskler som det där om samlaget som död och uppståndelse. MF är skicklig i att tillreda en pyttipanna enligt följande recept: ta fram lite erotik, lite ekologi; blanda med lite samhällskritik; tillägg lite kunskapsteori, lite teodice, lite skeppsbyggarkonst, och därtill en nypa antik mytologi, en nypa psykoanalys och nyandlighet – allt som behövs för att tillfredsställa en bred publik.

Marianne Fredriksson är en god journalist, rustad med säkert väderkorn. Hon vet vad som hänger i luften. Hon tar upp angelägna ämnen. Hon tar upp dem, just det, hon nämner dem, snuddar vid dem men fördjupar sig aldrig i dem. Att desorienterade sanningssökare med vaga begrepp om den andliga världen finner nöje i hennes böcker är inte förvånande. (Det kan hända att dessa böcker aktualiserar deras problematik och aktiverar deras sökande.) Ytterst förvånande däremot är att troende människor inte upptäcker ihåligheten i vad man knappast vågar kalla hennes religiositet. När ska den metafysiska såpbubblan spricka?