En nationalskalds hustru

Det kan inte ha varit så enkelt att vara gift med Johan Ludvig Runeberg. Fredrika Runeberg har på sin höjd skymtat i olika litteraturhistoriska handböcker. Att hon faktiskt själv skrev romaner är det nog inte så många som känner till. Man kan ju fråga sig, vad det hade kunnat bli av hennes författarskap om hon fått tid och möjlighet att utveckla sin förmåga.

År 2007 publicerade Merete Mazzarella, professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, en omfångsrik biografi över Fredrika Runeberg, lagom till 200-årsminnet av hennes födelse: Fredrika Charlotta född Tengström. Ambitionen sägs vara att lyfta fram Fredrika Runeberg som en självständig person, inte bara som ett bihang till den store nationalskalden, men samtidigt att inte frossa i eländesskildringar över den förtryckta kvinnans situation.

Uppväxten

Vem var då Fredrika Runeberg? Hon föddes i Jakobstad 1807, samma år som den ryske kejsaren Alexander I och kejsar Napoleon möttes i Tilsit och i princip delade Europa mellan sig. Följden för Finlands del blev 1808–1809 års krig, där Sverige förlorade Finland till Ryssland. Finland tillerkändes dock en anmärkningsvärd självständighet i förvaltning etc.

Redan år 1810 flyttade familjen Tengström till Åbo, där fadern blev kamrerare vid regeringskonseljen. Modern beskrivs av sin yngsta dotter som sparsam och ganska konventionell. Fredrika var yngst av fem syskon. De två äldsta bröderna förblev ungkarlar, medan den yngste brodern bildade familj och blev borgmästare i Jakobstad. Den enda systern, Johanna Carolina, var tre år äldre än Fredrika. Hon ansågs vara den ”lyckade” av systrarna och henne beundrade Fredrika omåttligt. Förhållandet mellan systrarna förefaller att ha varit varmt och förtroendefullt.

En viktig person under Fredrika Tengströms barn- och ungdomstid var hennes farbror, Jacob Tengström (1755–1832), biskop, sedermera ärkebiskop och universitetskansler. Han var en mångsidigt begåvad man. Han översatte Vergilius, skrev själv lyrik, men framför allt författade han berättelser och en ABC-bok för barn och betraktas som den som introducerade barnlitteraturen i Finland. Han grundade Musikaliska sällskapet i Åbo, föreslog att man skulle inrätta en statlig flickskola och propagerade för potatisodling och koppympning. Han blev som talman för prästeståndet en viktig person i förhandlingarna med Ryssland. Han förordade att man skulle svära tsaren tro och lydnad och inrätta sig för en fredlig tillvaro, utan ambitioner att återförenas med Sverige. Sammanfattningsvis kan man säga att biskopen inledde den realpolitiska linje gentemot Ryssland som sedan blivit så framgångsrik i Finland.

I Åbo på 1820-talet var intresset stort för poesi, och ärkebiskopen samlade släkten omkring sig: barn, barnbarn, ingifta, syskonbarn och kusinbarn till litterära och musikaliska aftnar.

Fredrika var ett sjukligt barn och det ansågs att hon därför borde skyddas mot frisk luft och allehanda kroppsliga ansträngningar. Hon ägde inga dockor eller andra leksaker, några jämnåriga fanns inte i närheten utan hon fördjupade sig i böcker, från Cajsa Wargs kokbok och almanackan till böcker i faderns bokhylla. Katekesen lärde hon sig snabbt utantill och beskriver i den självbiografiska skissen Min pennas saga hur besviken hon blev när hon blev alltför summariskt förhörd av prästen. Hon hade ju velat visa vad hon kunde! Skrev gjorde hon också tidigt, verser och sagor. Tyska och franska kunde hon vid tretton års ålder. Då, tretton år gammal, bestämdes det att hon för att vårda sin bräckliga hälsa skulle bo på landet. Under ett års tid fick hon stanna hos sin morbror i Österbotten. Bland de nio barnen fanns flera ganska jämnåriga flickor som förefaller att ha varit ganska mycket pojkflickor. De lärde Fredrika att hoppa över staket i stället för att sedesamt gå genom grinden och att inte hela tiden hänga med näsan över böcker. ”Mager och tanig som en skrika vid ditkomsten, återvände jag efter ett år til Åbo, frisk och rask”, skriver hon i Min pennas saga. Hennes mor kom för att hämta henne på sommaren 1821. På hemvägen gjorde de ett uppehåll i Jakobstad, där hon för första gången träffade Johan Ludvig Runeberg, då en gänglig gymnasist.

Att den tonåriga Fredrika sysslade med ”Eulers bref i fysiken” vågade hon inte tala om för någon, ännu mindre att hon skrev dikter. ”Mina skrifverier anade ingen, inte ens min syster.” Merete Mazzarella skriver att det enda som Fredrika Runeberg visade verklig bitterhet över var den undermåliga utbildning som bestods hennes generation unga flic-kor. Hon försökte hålla sig undan bjudningar, därför att den ytliga konversationen plågade henne. Modern ställde dock allt hårdare krav på henne att delta i sällskapslivet, men hon fick nästan alltid vid hemkoms-ten bannor för att hon inte uppfört sig väl. ”Jag trodde mig vara så ful, så obehaglig, så i allo bristfällig och felande att jag trodde mig ej ens kunna af någon bli afhållen, och var tungsint och grubblande med föga glädje af lifvet och mina 17 eller 18 år.” Räddningen var en klok lärarinna, Anna Salmberg, som Fredrika fick privatundervisning av inte bara i tyska och franska utan också i engelska. De blev goda vänner och Fredrika skriver att hon tror att ”hon fattade mitt lynne bättre än någon annan”, och att hon ”märkte det djupa behov af kärlek som bodde inom mig”.

Johan Ludvig Runeberg kommer in i bilden

År 1824 dog Fredrikas far. Samma år gifte sig hennes syster Carolina med Fredrik Bergbom, som var 19 år äldre än hon och som tidigare varit informator i familjen. År 1826 kom Johan Ludvig Runeberg tillbaka från sin informatorstjänst i Saarijärvi och Ruovesi och då gavs det rikliga tillfällen för honom och Fredrika att träffas i ärkebiskopsgården. Runeberg beskrivs vid den här tiden som en socialt osäker person som inte tyckte om att dansa. Däremot var han redan känd för att skriva lyrik och hans dikter gjorde Fredrika entusiastisk. I Saarijärvi hade han trolovats med Maria Nygrén. Trots det förefaller det som om hans relation till Fredrika fördjupades under sommaren 1827. De deltog i släktbesök och utfärder, de samtalade om ämnen som de andra ungdomarna fann ”högtravande”, Fredrika lånade Shakespeares dramer i tysk översättning av Runeberg, de läste Ossians sånger tillsammans och de promenerade på tu man hand. Olika litteraturforskare har grubblat över Runebergs tvekan mellan Maria Nygréns mer sensuella läggning och Fredrika Tengströms intelligens och flit.

Den 4 september 1827 inträffade den stora katastrofen: branden i Åbo som gjorde 14 000 människor hemlösa, däribland Fredrika och hennes mor. De fick tak över huvudet hos ärkebiskopen, men ekonomin var radikalt försämrad och Fredrika måste försöka tjäna pengar genom olika sömnadsarbeten. Merete Mazzarella påpekar i sin biografi att ett återkommande motiv i Fredrikas litterära verk är att en ung kvinna utvecklas och mognar i och med att en katastrof berövat henne barndomshemmets trygghet. Det förefaller som om Fredrika stimulerats av att äntligen få visa vad hon dög till.

Beträffande Runebergs avsikter svävade hon länge i ovisshet. Hans olika kvinnoaffärer kände hon ju till och skriver i ett brev att hon verkligen undrar vem som är hans utvalda. Den 19 december 1828 förlovade de sig. Att det inte var enkelt att vara hans fästmö framgår med all önskvärd tydlighet av följande citat ur Fredrika Runebergs skrift Anteckningar om Runeberg:

”Orimlig och oresonlig öfver att någon annan skulle ha något att bestämma öfver hans fästmö, eller att hon sysselsatte sig med andra gäster i huset, deribland t.ex. resande anförvandter, var Rbg ofta mulen och rätt krånglig under den tid af öfver två år vi voro förlofvade och dolde i intet afseende sina fordringar af en hustru. En gång då vi stodo i ett rum med gula väggar sade han t.ex.: ’Att en hustru jakar och medger hvad mannen säger, det är en obetydlighet, men hon skall tycka som han. Säger han att den der gula väggen är svart, så vill det säga intet, om hon blott medger, att den så är, utan hon skall sjelf tycka att den verkligen är svart.’ Besynnerligt nog blir ock småningom förhållandet nästan sådant, alt mer ju längre man lefver tillsammans, ehuru jag då ännu icke förstod att så kunde ske.”

Merete Mazzarella kommenterar detta kända citat med en medvetet anakronistisk förmodan att Fredrika Runeberg skulle ha vunnit på att ha vågat hävda en större självständighet och satt sig i respekt. Eller, är det så, som Gunnar Tideström förmodar i sin artikel ”Fredrika Runeberg” i Nya Argus 1943 nr 4, att hon fann en njutning i underkastelsen? Ett visst masochistiskt drag alltså.

Åren i Helsingfors

Den förödande branden i Åbo fick till följd att universitetet flyttades till Helsingfors. Runeberg, som hade bestämt sig för en framtid vid universitetet, flyttade alltså dit, men det gjorde även Fredrikas mor med tre av barnen. I april 1830 hade Runeberg debuterat med en diktsamling och litet senare blev han anställd som amanuens vid konsistoriet. Detta gjorde det möjligt för honom att äntligen gifta sig. Den 23 januari 1831 stod bröllopet i all enkelhet med bara de närmaste släktingarna närvarande. Det nygifta paret var verkligen inte förmöget. Ändå anställdes självklart en piga, en bondflicka från landet som Fredrika måste lära upp från grunden. Hon skriver i Min pennas saga att hon själv, trots sin bokliga bildning och sina skriverier var mycket duktigare i hushåll än denna bondflicka. ”Från första dagen var jag bondflickans lärarinna och var innan kort fullt inkommen i kökets mysterier, då hon alt ännu var samma okunniga flicka som måste läras och handledas för hvarje steg.”

Familjen flyttade många gånger. De flesta av bostäderna var kalla, fuktiga, dragiga, obekväma och ohälsosamma. För att dryga ut inkoms-terna öppnades hemmet för unga män som skulle förbereda sig för studentexamen, ett arrangemang som givetvis gav Fredrika mycket extra arbete. Zacharias Topelius, som var en av dessa inackorderingar, minns henne som blek, tyst och trött. Det var först på julaftonen som hon kvicknade till. Topelius skriver att han för första gången av hennes repliker till mannen märkte att hon var jämbördig med hans kvickhet, ”om också ej med hans snille, samt finare i uttryck och uppfattning än hans”.

1832 föddes det första barnet, en liten flicka. Hon blev den enda dottern, men det var ett sjukligt och plågat barn, och redan den 5 augusti 1833 avled hon. Fredrika försöker att med idogt arbete ta sig igenom sorgen och lära sig inse allt hon ännu har kvar att glädja sig åt. Familjelivet kompliceras emellertid när Runebergs två ogifta systrar flyttade in hos familjen Runeberg vid mitten av 1830-talet. Tydligen ägnade dessa sig åt att tala illa om Fredrika. Upprört skriver hon i Min pennas saga om ”denne förföljelse, som förmodligen nedsatt mitt namn inför folk som ej känt mig annat än detta förtal, och hvilka väl med harm ansett att Runeberg råkat ut för en sådan hustru som man utmålat mig”.

I det så kallade Lördagssällskapet i Helsingfors idkades ett intensivt sällskapsliv med den tidens kulturella berömdheter som exempelvis Elias Lönnrot (som 1835 publicerade finsk folkdiktning i dikteposet Kalevala) och Johan Vilhelm Snellman, filosof och publicist, som ivrade för det finska språket. Johan Ludvig Runeberg var givetvis med i detta sällskap och Fredrika har livfullt beskrivit hur det kunde gå till vid deras sammankomster. Givetvis var det ett sällskap endast för herrar, men herrarnas damer började också att samlas samma kvällar som herrarna. Fredrika skriver i Anteckningar om Runeberg att ”då och då kom en eller annan af herrarne in till fruntimmerna, meddelade oss hvad som hos herrarne för stunden diskuterades, och så sigtades frågan åter af oss på vårt sätt, och buros väl ock våra funderingar åter till herrarne.” Lördagssällskapet tog för övrigt också initiativ till att grunda Finska Litteratursällskapet 1831 och öppnade en skola, Helsingfors lyceum, där aga och pennalism skulle vara förbjudna och där undervisning i moderna språk skulle få stort utrymme. År 1832 startades Helsingfors Morgonblad som organ för sällskapets intellektuella strävanden.

Det var från början tänkt att Runeberg skulle redigera Helsingfors Morgonblad tillsammans med en annan av sällskapets medlemmar, men herrarna blev oense varpå Runeberg övertog ansvaret ensam. I praktiken innebar det att Fredrika hjälpte till inte bara med att korrekturläsa utan också att leta efter lämpligt material i utländska tidskrifter, översätta artiklar och skriva egna smärre texter. Merete Mazzarella anser det befogat att kalla henne Finlands första kvinnliga redaktör. I årgångarna 1833–1837 har hon med bläck antecknat sin signatur (-a-g) under det som hon skrivit och dessutom ”öfv” under sina översättningar. Det visar ju att det var viktigt för henne att eftervärlden skulle få klart för sig vad hon hade åstadkommit. 1833 publicerade hon också för första gången en följetong i fyra nummer, Den unga nunnan, som pekar framåt mot de historiska romaner som hon senare skulle komma att skriva. Förutom denna roman skrev hon också noveller som publicerades i tidningen. Av författare som hon översatte för tidningen kan nämnas Walter Scott och lord Byron.

Men det blev allt svårare för henne att hinna med det intellektuella arbetet. På hösten 1834 drabbas hon av depression och upplever tillvaron som en tung och grå dimma. Hon är gravid och oroar sig för hur det skall gå med det nya barnet. I januari 1835 föddes en son, Ludvig Mikael, året därpå son nummer två, Lorenzo.

Borgå

År 1835 flyttar familjen till Borgå, där Runeberg blivit lektor i latin vid gymnasiet. Men det var inte alldeles enkelt att flytta från den intellektuellt livaktiga tillvaron i Helsingfors till småstadens betydligt mer inskränkta och konventionella sällskapsliv. I synnerhet är Fredrika i brev upprörd över att ”herrarne calasa ifrigt sinsemellan, men mellan dem och fruntimren är befäst ett stort svalg”, och hon skriver att hon verkligen längtar tillbaka till Helsingfors. Att som maka och mor använda tid till att läsa eller skriva ansågs nästan som en förbrytelse.

Runeberg hade sommaren 1838 fått i uppdrag att inspektera skolor i östra Finland. Fredrika får följa med på resan och njuter intensivt och hade gärna velat utsträcka resan till S:t Petersburg, men Runeberg ville bara hem. Brevet avslutas med konstaterandet: ”Han börjar bli mera tråkig.”

Somrarna tillbringades under många år i Kroksnäs, åtta kilometer söder om Borgå, vid kusten. Där hyrde de tre rum och kök, ytterst primitivt. Fredrika brukade alltid åka dit ut några dagar i förväg för att få allt i ordning tills Runeberg anlände. Det förefaller inte som om han någonsin befattade sig med några praktiska göromål. Däremot njöt han av att fiska och jaga.

I sin ungdom hade ju Fredrika skrivit dikter, men sedan hon lärt känna Runeberg vågade hon sig inte längre in på hans gebit. Det blev prosa i stället, företrädesvis historiska romaner. Däremot tog hon livligt del i hans författarskap, läste och diskuterade allt eftersom verken växte fram. I rask takt föddes den ene sonen efter den andre: Walter, för tidigt född den 29 december 1838, sedan Hannes (februari 1843), Robert (mars 1846), Edvard (1848) och Fredrik (1850). Men familjen drabbades av scharlakansfeber och den treårige Edvard avled i oktober 1851.

Förutom det stora hushållet skulle Fredrika också sy alla barnens kläder och lära dem läsa och räkna. För att kunna hänga med och även senare hjälpa dem med läxorna förkovrade hon sig själv i bland annat geometri och latin. Trots att Runeberg var lektor i latin överlät han åt sin hustru att inpränta de latinska grunderna i gossarna.

År 1852 fick Runeberg från Sverige ett stort förlagsarvode som gjorde det möjligt att köpa den gård som i dag kallas Runebergshemmet. Det var ett stort hus med tio rum, diverse uthus och en stor trädgård. Till detta hus strömmade gäster, allt fler ju mer berömd Runeberg blev. Alla skulle bjudas på mat och många stannade också till sena natten eller i flera månader som den excentriske och försupne målaren Marcus Larson. Att allt detta utökade Fredrikas redan förut tunga arbetsbörda säger sig självt. Dessutom insåg hon ju att det var för hans skull som alla människor kom, inte för hennes. Hennes tilltagande dövhet bidrog också till att hon kände sig isolerad, inte hängde med i de spirituella middagskonversationerna.

Engagemang utanför hemmet

Fredrika Runeberg engagerade sig dock på många sätt utanför hemmet. År 1846 grundade hon tillsammans med två andra lektorsfruar en fruntimmersförening med syfte att hjälpa underklassens kvinnor och barn. Fruntimmersföreningen var i sig en sorts emancipation. Fredrika skriver i ett brev att många såg på företaget med misstro och undrade varför ”fruntimren skulle arbeta ensamma, utan herrarnas hjelp”. Störst motstånd rönte man hos andra kvinnor, som ansåg att fruntimmer inte borde springa omkring i fattigvården utan ”sitta beskedligt hemma vid sin stickning och sin gröt”. Året därpå blev hon direktionsordförande för Fattigflickskolan, som inrättats för att få bukt med de kringdrivande tiggande barnen. I skolan skulle flickorna bibringas kunskaper men också ordning och lydnad så att de kunde bli duglig arbetskraft. Fredrika Runeberg hade stor tilltro till värdet av kunskaper. Undervisningen omfattade kristendomskunskap, innan- och utantilläsning i ABC-bok och katekes, skrivning, de fyra räknesätten, sömnad och stickning av olika slag och för de äldre flickorna även vävning. Fredrika Runeberg hade också grundat en informell kulturell krets som samlades en gång i veckan för att läsa och tala finska och studera Kalevala.

Sjukdomar och tvång att skriva

Av Fredrika Runebergs brev framgår att hon ofta var sjuk, särskilt under 1840-talet, och Merete Mazzarella frågar sig om det kanske var så för henne som för en del andra skrivande kvinnor under 1800-talet att sjukdomen blir en sorts tillflykt för att helt enkelt få vara i fred. Samtidigt blir sjukdomen kanske också en tillflykt undan vetskapen om Runebergs alla förälskelser i allehanda kvinnor, Maria Prytz särskilt, kusinbarn till Fredrika. Senare drabbades han av häftig passion för den unga Emilie Björkstén. Hur hanterade Fredrika alla dessa kvinnohistorier? Enligt Merete Mazzarella var hon snarast roat överseende, trygg i förvissningen att hon ändå var den som mer än någon annan hade fått ”inblicka i hans själ”. I Anteckningar om Runeberg framgår också att han gärna i vardagen retades med henne och hans brev till henne är oromantiska men präglade av värme och omtanke, också efter många års äktenskap. Samtidigt kunde förstås alla hennes sjukdomsperioder vara ett undermedvetet sätt för henne att ändå binda mannen till sig, möjligen också ge honom dåligt samvete. Allt detta förblir spekulationer. Efter det att hon tillfrisknat från en svår sjukdoms- och depressionsperiod 1842 tog hon själv initiativet till att dela upp huset, så att hon själv och barnen residerade i nedervåningen, där rummen visserligen var ”små, låga och lågo på jorden, fuktiga och af tarfligaste slag”, medan Runeberg nu hade det ”vida trefnare och kunde lefva ostördare än om vi skulle bo i samma våning.” Däruppe behövde han ju inte heller störas av stojet från de sju gossarna utan kunde ”ha stillhet när han så önskade och ett gladt sällskapslif kunde ock sålunda der äga rum”. I detta deltog hon själv, skriver hon vidare, men var mest med tankarna i nedre våningen och måste ideligen springa upp och ner för den kalla trappan. Man får ge forskarna rätt i att man spårar en stor dos bitterhet i detta citat från Anteckningar om Runeberg.

Samtidigt verkar det vara nu som hon på allvar börjar skriva, av inre tvång. ”Jag måste skrifva, om än aldrig någon kommer att läsa hvad jag skrifvit.” Det framgår emellertid att hon inte bara skrev för sig själv utan för att Runeberg skulle läsa och ge sitt erkännande. Hon får en novell antagen strax före jul 1844. I Min pennas saga beskriver hon situationen. Hon sitter där nere, medan Runeberg finns med sina vänner i övre våningens salong. Runeberg kom ner för att ge någon order för gästerna varpå Fredrika räckte honom boken. ”Då fick jag se ett uttryck i hans ansikte sådant som räckte länge att ha glädje af. Han tog boken, begärde skrattande en extra servering till firande af mina stycken och gick upp till herrarne, der ett gladt lif hördes råda ända till sent på natten, och glad satt äfven jag vaggande mitt barn.” Hon hade verkligen själv blivit författare och erkänd.

Tvånget att skriva, att på det sättet få kontakt med omvärlden kan troligen ha förstärkts av den tilltagande dövheten. Samtidigt poängterar hon vikten av att ha kunskaper. Utan bildning, utan fasta kunskaper blir ett författarskap dåligt, kaotiskt och ointressant. Därför är det så viktigt att även kvinnor får rätt och möjlighet att utbilda sig. Den mest kända (eller minst okända) av Fredrika Runebergs egna romaner är nog Fru Catharina Boije och hennes döttrar. Den betraktas som den första historiska romanen i finlandssvensk litteratur. Hon hade börjat arbeta på den redan på 1840-talet men den utkom först år 1858. Att hon inspirerats av Walter Scott är ganska tydligt. Handlingen tilldrar sig i början av 1700-talet. Huvudpersonen, Cecilia, är en ung, känslig och fantasibegåvad flicka. Ett motiv i romanen är förstås kärlek, men viktigare är inställningen till Finland och det finska språket, samtidigt som det ideligen betonas hur viktigt det är att förlita sig på sin intuition. En gammal amma, Vappo, är spåkunnig. Hon säger vid ett tillfälle: ”Jag har sett kvinnor äta sina barns lik av hunger, jag har sett pesten stryka bort folket, som lien gräset från ängen.” Citatet visar med all önskvärd tydlighet att Fredrika Runeberg ingalunda väjde för starka, ibland provocerande effekter, provocerande för den goda smaken nämligen. Recensionerna blev också ganska negativa, något som fick henne att bränna upp åtskilliga manuskript, dock noga antecknande allt vad hon förstört. Merete Mazzarella betecknar detta som att hon mitt i det knäckta självförtroendet ändå hade en vilja att visa eftervärlden vad hon hade kunnat åstadkomma, om hon bara fått chansen.

Runebergs sjukdomstid och död

Den 19 december 1863 drabbades Runeberg av slaganfall och var till en början helt förlamad i hela höger sida och kunde inte tala. Han blev sängliggande de sista 14 åren av sitt liv. Fredrika var en outtröttlig sjuksköterska, skriver ofta i brev att hon känner en glädje i att vara behövd men klagar också stundom över det bundna liv som hon tvingas föra. Runeberg var dessutom ingen tålig patient utan ofta på vresigt humör. Känd är beskrivningen av hur Fredrika i timmar kunde sitta vid hans säng och läsa högt ur tidningar och böcker, men då hon skulle vända blad måste hon gå ut i ett annat rum, eftersom Runeberg inte tålde det prasslande ljudet. All läsning vid dåligt ljus försvagade hennes syn, och när det gått så långt att hon inte längre kunde läsa, visade det sig att

Runeberg piggat på sig så pass mycket att han faktiskt kunde läsa själv.

Det är också nu som hon börjar skriva lyrik igen. Mest känd och ofta citerad är dikten ”Den fängslade bardens maka”. Den förtjänar att citeras i sin helhet:

”Fick fordom jag vara i blomstrande vår

Din unga, din lyckliga brud.

Hur skulle jag nu, när stormen slår,

ej stå trofast hos Dig inför Gud.

Ej kunde jag dela Din ära och glans,

der Din bana gick högt öfver min,

men i fängelsets cell, här rum för mig fans,

sen Dig lidandet korat till sin.

Och icke Din ära, Din glans och Ditt namn

det var som hit lockade mig:

Men mig fängelset syntes min käraste hamn,

sen der man fängslade Dig.

Går än genom sekler i jubel Ditt namn,

nu trycker dock bojan Ditt bröst.

Men kanske ges ro i en älskande famn

eller lugnar en smekande röst.

Och lefvde jag en gång i kärlek och vår

den strålande dagen med Dig,

så lyser nog än, fast mörkret här rår,

ett stilla ljus dock för mig.

Då ville jag skämta i kärlek och vår,

Din unga, Din lyckliga brud.

Nu vill jag väl ock, då sorgen oss slår,

stå trofast hos Dig inför Gud.”

Fredrika Runeberg tycks trots alla svårigheter aldrig ha förlorat sin framtidstro. Och trots att hon själv hade kunna resa ytterst litet, tog hon livlig del i alla sönernas utlandsresor. Efter Runebergs död den 6 maj 1877 ägnade hon sig åt att sammanställa sin bok Anteckningar om Runeberg, arkivera brev och manuskript och vårda hans minne.

Kvinnans frigörelse

Frågan om kvinnans frigörelse engagerade Fredrika Runeberg. I skriften ”Hvad begära qvinnorna” förklarar hon att frihet för kvinnor innebär både rättigheten och skyldigheten att vara en självständig männi-ska. Rättigheten att bestämma över sina handlingar och ansvara för dem, rättigheten att utveckla sin tanke och sin själ i varje ädel riktning. Rättigheten att försörja sig själv och ”att icke behöfva vara ett mannens nådehjon. Eller med få ord: samma rätt som mannen äger”. Hon ser också kvinnornas rättigheter som ett resultat av en övergripande utveckling mot större jämlikhet i samhället. Hon betonar att kroppsarbete inte borde betraktas som mindre värt än andligt arbete, och precis som kroppsarbetare borde få möjlighet till studier så borde de intellektuella också ägna sig åt praktiska sysslor. Där anar man kanske en liten pik åt Johan Ludvig Runeberg som förvisso var en patriarkalisk herre i sitt hus och aldrig utförde någon praktisk syssla i hemmet. Hon frågar sig också ironiskt var gränsen går för att slagsmål övergår i krig: ”Vid hvilket antal upphör det att vara slagsmål och förbyts till något ädelt, herrligt, stort, der man äger rätt att slagta sina medmänniskor och åkalla Gud som hjälpare?” Hon snuddar också vid rasfrågan, pläderar för djurskydd och skriver att finskan borde vara det enda acceptabla modersmålet i Finland. (Trots det skrev hon givetvis själv bara på svenska.)

De sista två åren

Tillsammans med trotjänarinnan Mari bröt hon upp från Borgå i augusti 1878 och återvände till Helsingfors, till två rum och kök i samma hus vid Mariegatan där hon bott som nygift. I Helsingfors fanns barn och barnbarn samt systern Carolina, men hon förefaller ändå ha känt sig vilsen och klagar i brev över att rummen är små och kalla och att hennes växter inte vill trivas. På vårvintern 1879 började hennes krafter avta. Den 27 maj avled hon.

Nekrologerna prisade henne som den store skaldens trofasta maka och nämner bara ytterst kortfattat att hon faktiskt också själv var författare.

Åsa Stenwall satte som rubrik för sin bok om Fredrika Runeberg Den frivilligt ödmjuka kvinnan. Merete Mazzarella poängterar ödmjukheten mindre, även om det ibland kan synas vara förknippat med ett nästan masochistiskt drag hos Fredrika Runeberg att underordna sig sin patriarkaliske man. Sammanfattningsvis framstår hon dock ingalunda som undergiven utan är blixtrande intelligent, har egna ofta radikala åsikter och är en stark och självständig personlighet.

Litteratur

Mazzarella, Merete: Fredrika Charlotta född Tengström. En nationalskalds hustru, Atlantis 2007.

Stenwall, Åsa: Den frivilligt ödmjuka kvinnan. En bok om Fredrika Runebergs verklighet och diktning, Natur och Kultur 1979.

Tideström, Gunnar: ”Fredrika Runeberg”, Nya Argus 1943, nr 4.