Herre, till vem skulle jag gå?

Det här skulle vara en essä om varför man bör vara kristen. Efter långt funderande gav jag upp. Jag kan bara skriva om varför jag själv måste vara det.

Fången i ”Egypten”

När jag var elva år dök jag under en brygga, slog huvudet i kanten och blev yr. Jag visste inte vad som var upp och ner utan simmade planlöst. Vattnet kändes inte främmande, men paniken växte. Efter en stund förstod min storasyster vad som hände och drog upp mig. Det är en perfekt bild för varför jag måste vara kristen. Det finns ju faktiskt en makt som vill fånga, krympa och fördärva mig. Precis som vattnet ville dränka mig. Men det finns också en verklighet som jag hör hemma i, där jag kan andas fritt, växa och vara mig själv.

Min tro bottnar alltså i att jag lever i en skenvärld, ett slags egyptisk fångenskap där det är svårt att vara en autentisk människa. Det är både en yttre fångenskap och en inre. Den yttre är enklast att beskriva. Det är en värld där materiella och ekonomiska värden står i centrum. Framåtskridande mäts i bruttonationalprodukt och ekonomisk tillväxt. Jesus ger namnet Mammon åt den makt som naturligtvis inte är allenarådande, men som har ett stort inflytande inte bara i de så kallade kapitalistiska staterna utan lika mycket inom andra samhällssystem. En av dess uttrycksformer i den västerländska kulturkretsen, där jag hör hemma, är den så kallade Marknaden. Den personifieras i formuleringar som ”Marknaden reagerade …” ”Marknaden tyckte …” Det är inte bara symboliskt. Seriösa ekonomiska analyser hanterar marknaden som ett reellt fenomen, en makt som man skall underkasta sig och följa. I marknadens samhälle reduceras människan till en produktions- och konsumtionsfaktor – ”den ekonomiska människan”– som i första hand styrs av det materialistiska egenintresset. I tillväxtens namn skall hon stimuleras till att arbeta mer och konsumera mer. Med ekonomiska incitament skall sjuka människor bli friska och om de inte blir det är det … tja. Tyvärr handlar det inte om m-politik kontra s-politik eller profana partier gentemot kd. Vore det så enkelt skulle man ju kunna rösta bort Marknaden. Men Mammon är stadigt förankrad i alla läger. Riter-na är många. Man dansar inte längre kring guldkalven, men man skall ”hänga med i utvecklingen” vare sig den är god eller ond. Det blir ett slags barbievärld där människan reduceras till att jaga ägande, status eller nöjen. De svaga lämnas längs vägen i jakten på framtiden och fattigdomsproblemet skall lösas genom att man förbjuder tiggeri och stänger gränserna för invandrare. När miljontals människor dör av svält och ännu många flera miljoner lever i en obegriplig fattigdom då handlar de stora nyheterna om att den eller den visat brösten i tv och ett krogslagsmål mellan två kändisar. Det är ju det som säljer. Så förminskar Mammon vår mänsklighet. Det blir ett slags tillvaro där ingenting är riktigt på allvar. Synd är att äta kaloririk mat, frihet är att kunna välja mellan hundratals hårschampon. Är det en värld där man kan vara stolt över att vara människa?

”Din skenhelige hypokrit” säger Vän av ordning ur djupet av mitt överjag. ”Du överdriver som vanligt och är du inte nöjd så gör dig fri.” Javisst, det vore väl enkelt om fångenskapen bara var utomkring. Men Mammon har en stor del även av min strävan och personlighet. Jag jagas som många andra av tvånget att hinna med så mycket som möjligt av både arbete och upplevelser. Det känns inte som fångenskap. Det känns till och med häftigt när jag har utnyttjat tiden och hunnit mycket. Jag vill äga: i första hand erfarenheter och information. Jag vill läsa den boken och den boken och den boken, lära mig det och det och det och på så sätt ”satsa på mig själv”– som om mängden kunskap var ett mått på människovärde eller ens på livskvalitet. Eftertanke eller kanske visdom? Nej det blir inte så mycket tid till det. Man skall ju hänga med. Svälten i Nordkorea och terrorn i Sudan blir jag upprörd över när jag läser om det, men sedan bläddrar jag vidare i tidningen. Tiggaren på gatan? Jag ger ju mina avlagda kläder till de hemlösa, men solidaritet? Knappast. Jag är ett barn av mammonvärlden och medskapare i den som alla andra. Fångad och krympt.

Uttåg ur fångenskapen

Finns det något Exodus? Kanske. Vägen är slingrig. Den börjar i Kafarnaums synagoga. ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig till att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.” Här handlar det inte om höjd levnadsstandard och krafttag mot bidragsfusket. Inte heller om hur man skall bli effektivare i sitt arbete eller om jakt på materiell lycka. Det här är inte barbievärlden. Här är det verkligheten som står i centrum.

Det är många som förkunnat frihet och upprättelse: Bush, Gustav Vasa, Lenin, Pol Pot för att bara nämna några exempel. Många har följt dem med vapen i hand ty först skulle fienden utplånas. Friheten och människovärdet fick vänta. Men Jesus söker inte soldater; han vill ha människor som besöker sjuka och fängslade, som ger de hungriga mat och de törstiga vatten. Människor som befriats från mammonismens jagande stress och får utveckla sin mänsklighet. Människor som ser verkligheten sådan den är. Kyrkans Gud mäter inte livskvalitet i kändisskap och ägande utan i frihet, glädje, visdom, kärlek och solidaritet. Guds verklighet är en gemenskap där det goda är gott och det rätta är rätt. Som att komma upp ur vattnet. Det är där den livgivande luften finns. Självklart vill jag vara där. Det finns en som vill något annat än den ekonomiska människan. Honom vill jag följa. Gränsen är skarp: ”Du kan inte tjäna både Gud och Mammon.” Nej, självklart inte. Jag vill vara hos den som är värd att följa.

Det är den ytliga sidan av min tro. Vore det bara det så skulle jag ha fått ett vackert ideal, en tillflyktsort med lite gudlig dekoration. Fortsättning följer och den går rakt på det mest störande inslaget i min trosvandring. Hur kan världen se ut som den gör om Gud är god? Detta gamla teodicéproblem har kyrkan arbetat med i alla tider. Många goda hjärnor har analyserat och grubblat, men de svar de konstruerat har i alla fall inte tillfredsställt mig. Själv har jag inte heller kommit på något bättre. Kan man verkligen tro när tanken säger stopp? Är inte det självbedrägeri? Har Gud själv ett bra svar? Det verkar inte så. Jobs formulering av teodicéproblemet är hans klagan inför Herren över att den rätt-färdige måste lida. Och Gud svarar: ”Var var du när jag lade jordens grund? … Har du någonsin kallat fram morgonen, har du visat gryningen dess plats? … Är det din vishet som får höken att flyga och med utbredda vingar styra mot söder?” Guds svar till Job i kapitel 38–41 är kanske det mäktigaste och vackraste avsnittet i hela Bibeln. Men är det riktigt relevant? Frågan gällde ju varför det onda får råda. Nej, inte blir min prövande tanke tillfreds med ett sådant svar. Jag frågar och frågar. Men svar? När det väl blir tydligt är det ganska överraskande. Många år och många bibelsidor från Job svarar Herren. Inte med ord och tankar utan med handling. Jesus har inte mycket att säga om det ondas yttersta ursprung. Han besvarar frågan genom att dö. En helt frivillig död på korset för att rädda människan och ge henne en ny chans. Jesus svarar inte på frågan. Han är svaret. Teodicéproblemet är inte alls en teoretisk fråga utan en moralisk. Det onda finns liksom det goda och jag har en möjlighet att välja. Det är inte min uppgift att söka svar på det ondas problem. Min uppgift är att vara ett svar på problemet. Min tro är inte en fråga om teori. Det är en fråga om kallelse. Min tro handlar inte om hurudan Gud är eller om det ondas problem eller om undrens natur. Min tro är att svara ja.

Överlåtelse – inte ideologi

Det finns åtminstone två stora skillnader mellan solidariteten som ideo-logi och kärleken som kristen tro. Solidariteten kräver märkbara resultat. Om inte världen blir bättre i något litet avseende så var handlingen meningslös. När inget ljus syns i tunneln så lägger man av. Det här är nog en av de ständigt återkommande brottningarna i min tro. Varför skall man arbeta för det goda när ändå ingenting förändras? Det handlar ju också om mig själv. Vad tjänar det till att söka frihet, trygghet och ro när stressen hugger tag i mig redan medan jag försöker vara stilla inför Gud. Svaret jag får är att mitt ”ja” till kallelsen är resultatet. Att göra rätt är värdefullt i sig. Vad det sedan leder till i Guds stora mosaik är inte mitt ansvar. Det är som att simma åt rätt håll. Jag hör hemma i luften men har inga garantier för ett lyckligt liv bara för att jag kommit upp ur vattnet.

Kärleken kräver för övrigt inget resultat. Den handlar här och nu. Även om mörkret är oändligt är kärlekshandlingen meningsfull just därför att den är en kärlekshandling. Det låter högtidligt. Det är högtidligt! Men det låter som om jag var en god och kärleksfull människa. Raskt över till den andra skillnaden: ideologin är laddad med skuld. Jag bör, jag skall, jag måste. Och när man inte gör det man bör, skall och måste så finns det ingen utväg, bara skuld. Efter ett antal tillkortakommanden inser man att man är en dålig människa och lägger av. Jag skulle ha gett upp för längesedan om jag inte i den kristna överlåtelsen fick uppleva förlåtelsen, upprättelsen och möjligheten att börja om. Jag är medlem av den franciskanska lekmannaorden. Det har många olika betydelser för mig, men framförallt innebär det att jag lever i en tradition av daglig omvändelse. Jag har möjlighet att börja varje dag med att glömma det gamla och säga ett nytt ja till kallelsen. Jag behöver verkligen den möjligheten.

Verkligheten själv finns hos Kristus

Jag har försökt beskriva ett delmönster i min tro. Slutpunkten leder över till ett annat delmönster, lika centralt. Jag började inte mitt kristna liv med att bejaka en kallelse till frihet och kärlek utan med att be till en gud, som jag inte alls trodde på. Min bön var att han skulle rätta till en situation där jag kände stor skuld. Jag fick uppleva det som jag trodde var omöjligt: situationen bestod men min skuld lyftes av. Det var fantastiskt, men det dröjde ändå ganska länge innan jag förstod vad som verkligen hade hänt och började söka Guds gemenskap. På den vägen är det. Ibland är han alldeles nära. Andra gånger verkar han avlägsen. Så finns det stunder när han inte tycks finnas alls. Men vem skulle jag annars gå till?