Mödosam ny väg för Tjeckiens kyrka

Kyrkan är fullsatt, till bristningsgränsen. Celebranten, biskop Václav Malý (f. 1950) hälsar på sin tidigare församling Sankt Antonius-kyrkan (Církev Sv. Antonín) i Prag-Holesovice, en industristadsdel väster om Moldau. Många känner Malý från tiden då han arbetade här som församlingspräst. Biskopen är på strålande humör.

Ovanligt – åtminstone för västeuropeiska förhållanden – är att många ungdomar är med, ett stort antal studenter från det närbelägna Karls-universitetet och många unga familjer med småbarn. Generationen mellan 45 och 70 år saknas däremot i stor utsträckning, men å andra sidan har istället några seniorer över 70 kommit. Václav Malý, idag 57 år gammal och lätt grånad, har fortfarande en brottares satta kroppskonstitution och en böhmisk buspojkes ansikte, är stor och gemytlig med glimten i ögat. Den smala mitran på hans huvud ser maskeradartad ut, den tunga barockherdestaven svänger han som vore den en leksak. Hans tal är klart, hans utsagor entydiga. Han tänker komplicerade tankar men talar enkelt.

Václav Malý är omtyckt av fotfolket inom Tjeckiens katolska kyrka, och den som betraktar hans karriär får också en aning om situationen för hela kyrkan i Tjeckien. Malý var vid sidan av dramatikern och senare presidenten Václav Havel, liksom journalisten och senare utrikesministern Jiri Dienstbier, en av de 24 undertecknarna av Charta 77, en modig motståndsman. Totalt tillbringade Malý sju månader i häkte, om än inte under en sammanhängande tid. Statsmakten använde oftare en utmattningstaktik. Malý greps allt som oftast, förhördes, hölls inspärrad några dagar för att sedan åter friges. Som celibatär underjordisk präst, som säkerhetstjänsten annars inte kunde anklaga för något – särskilt populärt på den tiden var anklagelser om valutabrott efter mottagande av bidrag från utlandet eller påhittade kvinnoaffärer – tillbringade Malý kommunisttiden som eldare vid olika sjukhus och toalettstädare i Prags tunnelbana.

”Värdefulla lärlingsår” betecknar han själv den tiden. Han kan det enkla folkets språk och deras sätt att tänka. När det kommunistiska systemet började falla ihop var Malý en av grundarna av medborgarrörelsen och han stod bredvid Havel på Nationalmuseets balkong vid Wenzelplatsen. Han fungerade som moderator vid rundabordssamtalen och blev därigenom en av de viktigaste vägröjarna för ”sammetsrevolutionen” i Prag 1989. Václav Havel, nätt och jämt president, erbjöd honom posten som utrikesminister eller kulturminister, men Malý beslutade sig för att återgå till sin prästtjänst.

Först fick han ta ansvar för församlingen St. Anton i Prag-Holesovice, innan han 1995 utnämndes till biskop. Som före detta dissident förkroppsligar han den underjordiska kyrkans trovärdighet – nästintill den enda organisation i Tjeckoslovakien som inte blev komprometterad genom samarbete med partiet eller säkerhetstjänsten. Ungdomarna strömmade i stort antal till hans gudstjänster. Många som hade vuxit upp i ateistiskt-agnostiska familjer kom under denna tid i kontakt med kyrkan, många kom till tro och förblev troende.

Mellan skål och vägg analyserar Malý, som verkar så vänlig och ungdomlig, dagens situation för den tjeckiska kyrkan klart och skoningslöst: ”Vi är idag en kyrka i ett till stora delar icke-troende land. Vi måste ta farväl av bilden av den habsburgska folkkyrkan”, säger han på en slipad, precis tyska med bred böhmisk accent, och ”vi måste erbjuda mer utbildning, som också är attraktiv för utomstående och icke-troende. Vi måste söka efter den rätta vägen och sanningen tillsammans med människor, framför allt med de unga. Söka mer och mindre komma med snabba färdiga svar. Det tar tid och kraft, men det är förutsättningen för ett bra pastoralt arbete. Ett sådant pastoralt arbete är ett verkligt äventyr.”

Skillnader mellan olika delar av landet

I Tjeckien som helhet tycks den traditionella folkkyrkomodellen i praktiken ha blivit passé, närmare bestämt obrukbar. Av de 10,23 miljoner invånarna i Tjeckien bekänner sig enligt den senaste statistiken från den tjeckiska biskopskonferensen för år 2003 endast 2,74 miljoner till den katolska tron, det är 26,8 procent. Situationen är då mycket olika i olika landsdelar och regioner. I kyrkoprovinsen Böhmen, till vilket ärkestiftet Prag (Praha) och biskopsdömet Leitmeritz (Litomerice) i norr, Königgrätz (Hradec Králové) i öster, Budweis (Ceské Budejovice) i söder och Pilsen (Plzen) i väster hör, bor 6,19 miljoner människor, av vilka 1,22 miljoner betecknar sig som katoliker, alltså endast 19,7 procent. Denna böhmiska del av Tjeckien betecknar statistiker som det ”mest hedniska området i Europa”.

Kyrkoprovinsen Mähren, med ärkestiftet Olmütz (Olomouc) i mitten, biskopsdömena Brünn (Brno) i söder och Ostrau-Troppau (Ostrava-Opava) i norr ger däremot en annan bild: här bor totalt 4,04 miljoner människor, av vilka åtminstone 1,52 miljoner bekänner sig till den katolska kyrkan, det vill säga 37,6 procent.

I den väsentligt mindre landsdelen Mähren bor alltså mer än hälften av alla tjeckiska katoliker. Inom stora områden är här också fortfarande den traditionella folkkyrkan närvarande. I många byar, som lilla Slapanice i Brünn är det oftast en hederssak för invånarna att gå i kyrkan varje söndag. Då trängs människor framför den lilla barockkyrkans portal, och den som kommer för sent får stanna utanför och följa mässan via den lilla högtalaren ovanför trädörren. Här – liksom i det övriga Mähren – har folkkyrkomodellen överlevt den diskreditering som särskilt den katolska kyrkan utsattes för av den tjeckiska nationalismen och försöken att utrota kyrkan i Tjeckoslovakien.

I stora delar av Böhmen däremot ser det dystert ut för den katolska kyrkan. Särskilt i de landsdelar som sudettyskarna fördrevs från efter andra världskriget för katolikerna en skuggtillvaro: i biskopsdömena Pilsen och Leitmeritz bekänner sig exempelvis 17,9 respektive 12,2 procent av befolkningen till den katolska kyrkan. I enstaka byar finns det ibland endast en till två praktiserande katolska familjer, ibland ingen alls.

Särskilt i Böhmen är det magert med blivande präster. Ärkestiftet Prags prästseminarium, som utbildar blivande präster för hela kyrkoprovinsen Böhmen, hyser för närvarande endast 24 studenter. Av dessa kommer 15 enbart från det östböhmiska stiftet Königgrätz, vilket innebär att prästtillväxten i de övriga fyra böhmiska stiften är mycket svag. Framför allt i gränsområdet till norra och västra Böhmen, det tidigare Sudetenland, sliter prästerna bokstavligen ut sig. Varje söndag åker de hundratals kilometer mellan enskilda bykyrkor, firar upp till åtta eller tio mässor, oftast med endast två, tre eller fem deltagare per gång.

Överflödiga strukturer måste anpassas

Böhmens biskopar planerar nu omfattande strukturreformer. Den främste företrädaren för Tjeckiens katolska kyrka, Prags ärkebiskop, kardinal Miloslav Vlk (f. 1932) förklarar att det klassiska församlingssystemet i framtiden bör omstruktureras i grunden. ”Vi måste lägga ner gamla församlingar, vi kommer dock att se till att det i varje by åtminstone finns en ansvarig och välutbildad lekman kvar, som kan fungera som administratör och fast samtalspartner för alla som vill komma i kontakt med kyrkan. Han bör ordna gudstjänster och sköta finanserna.” Religionsundervisning, läsningsgudstjänster och exempelvis transport till mässan skulle kunna vara ytterligare lämpliga uppgifter för lekfolket i byarna.

På ett sätt verkar kardinal Vlk nästan glad över problemet, över nödvändigheten av förändring, som också kommer att kunna förändra den tjeckiska kyrkans självbild från en uttalad prästkyrka i traditionell habsburgsk anda till en modern kyrka dominerad av lekfolk. ”Vi vill och måste engagera lekfolket mer. Det är på sätt och vis den positiva sidan av prästbristen. Denna omstrukturering är ett område som bereder mig stor glädje.” I detta arbete ska lekfolket inte bara avlasta prästen i organisatoriska och finansiella frågor utan också engageras i själavården.

Vlk hänvisar till de uppemot 20 gifta ständiga diakonerna i ärkestiftet Prag. Särskilda utbildningsvägar för pastoralassistenter och kommunionutdelare ligger ännu i sin linda. För Vlk är det dessutom viktigt att intensifiera arbetet med Caritas och den särskilda själavården bland ungdomar och äldre, men också själavården bland prostituerade och romer. För alla dessa områden finns det ansvariga i de enskilda stiften, men resultatet av ansträngningarna varierar.

Strukturer som kostar mycket pengar, men som blivit överflödiga och inte leder vidare, måste anpassas. Stiftet Pilsen har till exempel radikalt minskat antalet församlingar, från 320 till 70, vilket precis motsvarar antalet aktiva präster. Generalvikarien Robert Falkenauer säger: ”De många småförsamlingarna har vi slagit ihop till större.” Av de före detta prästgårdarna har hittills 30 sålts, visserligen fick stiften endast i genomsnitt 17 000 euro per prästgård, på grund av husens dåliga skick och lantliga läge, enligt Falkenauers beräkningar (Radio Prag 25 maj 2007). Stiftet Budweis vill till exempel sälja 100 av sina hittillsvarande 300 prästgårdar, de övriga stiften hyser liknande planer. De flesta köpare bygger om prästgårdarna till bostadsrätter eller hyresrätter. Enstaka kommunförvaltningar vill dock inrätta hembygdsmuseer i de kulturminnesmärkta husen.

I stort har den katolska kyrkan i Tjeckien tre gamla synder att kämpa med: för det första den nationellt präglade antikatolicismen sedan Jan Hus, 30-åriga kriget, den delvis våldsamma rekatoliceringen under habsburgarnas beskydd och tjeckiska nationalisters radikala antikatols-ka polemik, som går som en röd tråd igenom det tjeckiska nationella tänkandet.

För det andra innebar fördrivningen av omkring tre miljoner relativt kyrkotrogna sudettyskar nästintill en utplåning av kyrkolivet i de berörda områdena, som i dagens tjeckiska samhälle officiellt oftast betecknas som ”bortglömda gränsområden”. Visserligen har man på senare tid försökt närma sig människorna i dessa områden genom särskild själavård för romer och prostituerade – det finns för närvarande en ansvarig för detta i varje stift, liksom för Caritas vittförgrenade aktiviteter. Resultaten är dock torftiga.

Det tredje massiva historiska slaget mot den katolska kyrkan utgjordes av den radikala och våldsamma kyrkoförföljelsen, som rentav var ett försök att utplåna kyrkan, genom den kommunistiska regimen mellan 1948 och 1989. Resultatet av denna kyrkoförföljelse har blivit en hel generation av religiöst hemlösa tjecker, nämligen åldersgruppen som idag är mellan 45 och 70 år.

Inom prästerskapet ledde den kommunistiska regimens extrema förtryck till en tudelning, vars följder först idag är överblickbara, som jesuiten Petr Kolár skriver i en analys (i tidskriften Stimmen der Zeit maj 2005, s. 311 f.): De ”officiella” prästerna och biskoparna stod under sträng övervakning av staten. Andligt blev de isolerade från den övriga katolska världen. Andra Vatikankonciliet med sin öppning mot världen och lekfolkets starkare ställning är fortfarande något för dem i grunden främmande. Det enda fungerande böhmiska prästseminariet under kommunisttidens förtryck, i lilla Leitmeritz betecknar Kolár som teologiskt ”stockkonservativt, nästan fundamentalistiskt”. Efter ”vändningen” 1989 ville följaktligen inte professorerna som hade anpassat sig till den kommunistiska regimen lämna sina poster, vilket gjorde att de antikommunistiska dissidenterna även i fortsättningen befann sig i en hopplös situation.

Ett tydligt offer för de ”anpassligas” uttröttningstaktik som jesuiten Kolár nämner är den för tjeckiska förhållanden mycket modernt tänkande teologen Tomás Halík (f. 1948). Efter att 1990 ha utnämnts till professor vid den teologiska fakulteten i Prag blev han ”avpolletterad” av konservativa krafter. Fakulteten hade till dags dato uteslutande varit reserverad för prästkandidater och blev först genom ingripande från Rom teologiskt och organisatoriskt moderniserad 2003/04. Idag leder Halík den tjeckiska kristna akademien (Ceska krest’anská akademie, CKA), som med sina filialer i alla större städer i landet utgör en hörnsten i den nödvändiga utbildningen av lekfolket.

Kyrkan har begått misstag efter ”vändningen”

En av de få unga, engagerade och välutbildade lekmän på vars axlar kyrkans framtidshopp vilar är Jaroslav Sebek (f. 1970). Han kom till tro som student i nittonårsåldern. Idag har han disputerat i kyrkohistoria och är verksam vid det historiska institutet inom den tjeckiska Vetenskapsakademien i Prag. Ett aktivt kristet liv var egentligen inte något som gick att förutsäga utifrån hans personliga bakgrund. ”Jag fick en agnostisk uppfostran. Men kyrkan vann mina sympatier just då, eftersom hon utgjorde den enda trovärdiga oppositionen mot det kommunistiska partiet.” Sympati leder naturligtvis inte ensamt till tro, invänder han, men det öppnar dörrarna till kyrkan.

Mot denna personliga bakgrund beklagar Sebek, att de tjeckiska bis-koparna efter sammetsrevolutionen inte har förstått att stabilisera och utnyttja den positiva offentliga uppfattningen om kyrkan inom de breda folklagren, framför allt bland ungdomarna och knyta dem till sig. I sin tillbakablick kallar Sebek tiden efter 1989 för ”åren av missade möjligheter”. Så har den hittills 18 år långa kampen om återlämnandet av helt konfiskerad kyrklig egendom (restitutio in integrum) inte bara tagit mycket kraft i anspråk, kraft som kanske kunde ha använts bättre på annat håll. Kyrkan tappade också sitt goda utgångsläge och sympatierna från breda befolkningsgrupper, som man hade efter 1990 och några år framåt.

Samtidigt får också de tjeckiska regeringarna efter ”vändningen” ta på sig ansvaret för att gottgörelseprocessen har försinkats i nästan två decennier. Därigenom har man inte bara konserverat den orättfärdiga konfiskeringen in i samtiden utan också skadat landets utveckling: De före detta kyrkliga fastigheterna är sedan 1991 genom lagstiftning ”blockerade” tills egendomsfrågan har blivit löst. Det innebär att kommunerna varken kan sälja eller bebygga fastigheterna. Särskilt i städerna, där det är ont om tomter och investerarna står i kö, är det en besvärlig inteckning. Men ingen regering har hittills haft modet att ta tag i den impopulära gottgörelsefrågan. I opinionsundersökningar anser i regel endast en fjärdedel av den tjeckiska befolkningen att kyrkan ska få skadestånd.

Men nu har det efter långa år av stiltje plötsligt börjat röra på sig i riktning mot ett återlämnande av egendom. Kulturminister Václav Jehlicka från det lilla kristdemokratiska folkpartiet (KDU-CSL) offentliggjorde den 14 oktober 2007 överraskande ett lagförslag enligt vilket kyrkliga egendomar till ett värde av 83 miljarder tjeckiska kronor (ca tre miljarder euro) ska återlämnas. Lagförslaget ska ha utarbetats gemensamt av kyrkliga och statliga representanter. I sammanhanget handlar det inte bara om ett återlämnande av egendom utan också om att kyrkan långsiktigt ska kunna stå på egna ben ekonomiskt. Ex-proprieringens omfattning är kolossal: 46 000 hektar jordbruksmark, 170 000 hektar skog och drygt 3 000 byggnader. För fastigheter som av olika anledningar inte kan återlämnas ska skadestånd utbetalas.

En lång rad processer om S:t Vitusdômen i Prag

Vid närmare betraktande har frågan flera hakar. För det första kommer inte staten att betala ut hela beloppet på ett bräde, detta för att inte en stor kyrklig stiftelse ska kunna bildas, som med sin avkastning skulle kunna utgöra grundplåten i de kyrkliga finanserna. I stället ska staten endast lämna igen en tredjedel av den totala egendomen – motsvarande ett värde på cirka en miljard euro. Enligt finansförvaltaren för ärkestiftet Prag, Karel Stícha, handlar det framför allt om byggnader, mark och skog, som en gång tillhört kloster. Merparten av den resterande egendomen, omkring två miljarder euro, ska återföras i form av kompensationsutbetalningar, närmare bestämt – nota bene! – utsträckt under en tidsrymd av 60 till 70 år. De årliga avbetalningarna bör enligt kulturminister Jehlicka uppgå till cirka 44 miljoner euro.

I gengäld – andra haken – kommer staten att omgående inställa betalningarna av prästernas löner. Staten tar alltså tillbaka med vänstra handen en stor del av det som kyrkan får av den högra. Denna utsikt till besparing är uppenbart mumma för de många kyrkokritiska parlamentsledamöter som under det kommande året kommer att få ta ställning till lagförslaget. För närvarande ligger prästlönerna på ungefär samma nivå som lärarlönerna, vilket årligen kostar staten 36 miljoner euro.

Tredje haken: Den nuvarande enigheten gäller endast återställandet/återlämnandet, inte den betydligt viktigare tvisten om en kyrko- och kulturskatt. Den tjeckiska kyrkan kräver en skatt med det italienska systemet som förebild. Varje skattskyldig får därigenom möjlighet att vika en fastställd del av sin fastställda skatt till ett särskilt ändamål: teater, museer, sport och till och med kyrkan. Katolikerna skulle då bara behöva fås att ange sin kyrka som mottagare av skatten för att en långsiktig finansiering av de kyrkliga uppgifterna skulle säkras.

Från folkkyrka till bekännelsekyrka

Om detta syfte kommer att uppnås enbart med de nu konkretiserade reglerna för återlämning är dock tveksamt. De angivna återlämningsavbetalningarna från statens sida uppgår redan nu till åtta miljoner euro mer än de hittillsvarande utbetalningarna av prästlöner. Och efter som mest 70 år upphör utbetalningarna obönhörligt. Under en sådan tidsram verkar det vara absolut omöjligt, att med endast 8 miljoner euro bygga upp en stiftelseförmögenhet, som är tillräckligt stor för att med sina ränteintäkter kunna finansiera kyrkans uppgifter i en avlägsen framtid. Och efter det att betalningarna har upphört står kyrkan slutgiltigt inför ekonomisk ruin. Men detta behöver säkert inte de nuvarande biskoparna uppleva.

I de juridiska processerna kring S:t Vitusdômen i Prag ger kyrkan i offentligheten ibland intrycket av att vara en bråkstake. Hennes beteende kan förklaras av den starka symbolkraften i denna landets största katedral. Sex rättsprocesser, som tagit både nerver och krafter i anspråk och som varat i totalt 13 år, krävdes det för att en lokal domstol i Prag först skulle tilldela kyrkan dômen den 1 september 2006. Domarna överklagades och högre rättsinstanser dömde, i februari och i slutet av september 2007, båda till kyrkans nackdel: katedralen hör nu åter till staten. Därmed har dock ingen slutpunkt nåtts. Enligt uppgift ska ärkestiftet lämna in en ny protest. Kardinal Vlk har redan sagt sig vara beredd att ta striden till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg.

Vad som framför allt skett under det senaste decenniet och som skiljer den tjeckiska kyrkan från just västeuropeiska folkkyrkor, är fenomenet att de som väl en gång medvetet bestämt sig för kyrka och tro också tar detta på stort allvar och gärna visar ”det kristna” i det yttre. Daglig bön med tydliga korstecken är för dem något självklart, liksom att göra korstecknet när de går eller åker förbi en kyrka.

Ett litet indicium kan antalet gudstjänstdeltagare utgöra: Efter inrättandet av den tjeckiska kristna akademien ligger det i Tjeckien på mellan 20 och 25 procent av antalet kyrkomedlemmar – i Tyskland däremot endast mellan 10 och 15 procent. Enligt jesuiten Petr Kolár räknades år 2004 i Böhmen ”förfärliga” fyra procent av hela befolkningen som kyrkobesökare – i förhållande till de böhmiska katolikernas andel av befolkningen på 19,71 procent är det ändå en femtedel.

Facit: Den katolska kyrkan i Tjeckien, framför allt i den böhmiska landsdelen, drar om än något försenat konsekvenserna av det faktum att huvuddelen av befolkningen är ateistisk eller agnostisk. Hon slår, om än med tvekan, genom återevangelisering, mission i det egna landet och utbildning av lekfolket in på vägen mot den ofrånkomliga omvandlingen av den lantligt inriktade, traditionalistiska, föråldrat prästcentrerade folkkyrkan vidare mot en stadsbaserad, modern bekännelsekyrka som riktar sig till studenter, ungdomar och unga familjer, och som vill engagera lekfolk. Samtidigt är hon tvungen att geografiskt dra sig tillbaka, koncentrera sig på andliga centrum, intensifiera den särskilda själavården och starkare knyta lekfolket till sig.

Blir Böhmen ett experimentområde för kyrkans grundläggande förvandling och den praktiska tillämpningen av nya former för själavård i en alltmer hednisk omvärld? I många västeuropeiska länder väntar en utveckling som redan har påbörjats i Tjeckien – visserligen påskyndad av 40 års verklig socialism, men efter ”sammetsrevolutionen” karakteristisk för utvecklingen i många kapitalistiska länder. Kyrkans omstrukturering, att hitta en ny självbild och slutligen att växa sig stark i nya strukturer, kräver både kraft och tid. Som den före detta biskopen i Leitmeritz, Josef Koukl, säger med sin böhmiska humor: ”Gud är tålmodig och det är väl det, annars skulle vi vara illa ute.”

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 11/2007.

Artikelförfattaren är född 1970, har studerat östeuropeisk historia och slaviska språk. Han är frilansande medarbetare i den bayerska televisionen (i redaktionen för Religion und Kirche) och ledare för Pressebüros Südostpress och gästprofessor inom kristen publicistik vid Oradeauniversitetet i Rumänien.