En ny mediaepok

Med anledning av debatten om den pågående omstruktureringen av Sveriges radio och tv har under senare tid också de problem som är förknippade med massmedierna i stort uppmärksammats. En amerikansk propagandafilm om gulfkriget gav nyligen anledning att granska mediernas propagandaverkan, närmare bestämt mediernas försök att påverka USA:s beslut att börja krig mot Irak och om något nytt hade kommit fram i denna ohederliga manipulering av ett folks känslor.

Intressant i detta sammanhang är ett dokument som nyligen publicerats av det påvliga Rådet för de sociala kommunikationsmedlen. Det tar upp problemen kring den utveckling av kommunikationsmedlen som vi upplever i dag. Dokumentet utkom den 23 februari med anledning av att 20 år gått sedan pastoralinstruktionen Communioetprogressio(1971) publicerades. Den tog upp frågan om de moderna massmedia utifrån den dåtida situationen. Sedan dess har emellertid en helt ny mediateknik utvecklats – satellit- och kabel-tv, videokassetter, cd, datoriserad bildteknik o.a. – alltså något som man med rätta kan kalla vår tids ”nya språk”. Det nya dokumentet har den talande titeln Aetatis novae, dvs. början av en ny tidsepok.

Det mest intressanta i dokumentet tycks vara den människosyn och den etik som man kan skönja i det. Med tanke på att en ny medieepok har inletts vädjar det påvliga Rådet om att uppmärksamma de möjligheter och problem som följ er härav, och det ger uppslag till en pastoral planering av mediearbetet. ”Med början av en ny mediaepok upplever vi hur den mänskliga kommunikationen på ett oerhört sätt har vidgats och hur den utövar ett starkt inflytande på kulturen i hela världen. De revolutionerande tekniska förändringarna är emellertid enbart en aspekt av detta fenomen. Överallt står människor i dag under det inflytande som medierna utövar. Detta gäller även på det religiösa och moraliska beteendets område, i fråga om de politiska och sociala systemen och när det gäller uppfostran.” Rådet är medvetet om att det här rör sig om en utveckling i full gång och påpekar därför: ”Vi gör inte anspråk på att ha sagt sista ordet i en fråga som är i ständig rörelse och utveckling. Vi vill enbart ge dem som konfronteras med den nya verkligheten och dess pastorala konsekvenser ett arbetsredskap och en hjälp.”

Media och yttrandefrihet

Kyrkans förhållande till massmedierna i det förflutna har utan tvekan varit spänningsfyllt. Åsikts- och yttrandefrihet har ofta ansetts som något skadligt. Först påven Pius XII (1938-58) initierade en omvärdering genom att räkna den offentliga opinionsbildningen som en väsentlig och normal samhällsfunktion. Andra vatikankonciliet tog sedan upp ämnet i ett dekret om de sociala kommunikationsmedlen Inter mirifica (1963). Men detta ”världsliga” ämne var alltför nytt för att konciliefäderna skulle kunna yttra sig på ett kompetent och initierat sätt. Därför anförtrodde de uppgiften att utarbeta en pastoral-instruktion rörande massmedia åt en internationell expertkommission. Resultatet publicerades efter ett flerårigt arbete i det nämnda dokumentet Communio et progressio. Det betecknar en vändpunkt i kyrkans förhållande till de moderna massmedia såtillvida som att åsikts- och yttrandefrihet nu klart bejakas som en av vår tids grundläggande mänskliga rättigheter. Den italienske filmregissören Ermanno Olmi, som eljest uppskattade detta dokument, påpekade emellertid att det kom 40 till 50 år för sent. Ord räckte inte längre till för att besegra den pessimism beträffande kyrkans förmåga att förstå och uppskatta massmedierna som slagit rot.

Aetatis novae

Det nya dokumentet försöker komma till rätta med denna uppfattning om kyrkans inställning men innehåller samtidigt vissa kritiska synpunkter. Detta sker emellertid i form av ett program för institutionell mediaplanering på olika kyrkliga organisationsnivåer som verkar en smula problematiskt i en sekulariserad situation där medierna följer sina egna lagar.

Den utveckling som pågår inom den sociala kommunikationen är mer än enbart en teknisk revolution. Den innebär en grundläggande omgestaltning av människans sätt att uppfatta den omgivande världen, granska sin varseblivning och ge uttryck åt den. Medierna påverkar i dag inte bara vårt sätt att tänka utan också innehållet i vårt tänkande. Det faktum att bilder och föreställningar ständigt står till förfogande och snabbt kan vidareförmedlas t.o.m. från kontinent till kontinent har både positiva och negativa konsekvenser för människornas psykologiska, moraliska och sociala utveckling, för samhällets struktur och sätt att fungera, för kommunikationen mellan kulturerna och för det kulturella utbytet, för vidareförmedlingen av värden, för livsåskådningar, ideologier och religiösa övertygelser. Denna revolution berör även människornas föreställning om kyrkan och utövar ett inflytande på kyrkans struktur och sätt att fungera. Medierna påverkar hela den kulturella och sociala omvärlden. Just därför utgör de emellertid också en allvarlig utmaning att konstruktivt engagera sig i hela detta komplexa utbud. Dokumentet fastslår: ”Det är oacceptabelt att den fria tillgången till kommunikationsmedlen är beroende av välstånd, av utbildning eller av den politiska makten. Rätten till kommunikation är en rättighet som tillkommer alla.”

Kriterier för engagemanget

Finns då mänskliga och etiska kriterier för massmedierna? Sådana finns onekligen främst i sättet hur de fungerar i människornas och kulturernas tjänst. ”Det är nödvändigt att medierna främjar en helhetssyn på människan som person och att de omfattar och respekterar människans och samhällets kulturella, transcendenta och religiösa dimension.” Och instruktionen konstaterar: ”Vid sidan av allt gott som massmedierna åstadkommer för enhet och samförstånd kan de ibland också förmedla en förvanskad syn på livet, på familj, religion och moral – en syn som inte respekterar människans värdighet och kallelse.” I allt större utsträckning byts de mellanmänskliga relationerna ut mot ett bruk av medierna. Man glömmer att medierna inte kan ersätta vare sig den omedelbara mänskliga kontakten eller de medmänskliga relationerna. Tyngdpunkten i engagemanget ligger alltså i en fullödig människosyn och i en adekvat uppfattning av den mänskliga kulturens utveckling. På vilket sätt kan kyrkan bidra därtill?

Kyrkan och medierna

Aetatis novae konstaterar: Kyrkan, som försöker inleda en dialog med den moderna världen, måste även kunna föra en uppriktig och respektfull dialog med de ansvariga inom massmedierna för att kunna framföra sitt budskap. Men är medierna överhuvudtaget intresserade av en dialog med den institutionella kyrkan? Och är kyrkan verkligen fullt medveten om hur medierna fungerar i samhället av idag? Detta är problem som inte har fått helt övertygande svar i det föreliggande dokumentet.

Medierna fungerar väsentligen som snabb nyhetsförmedling, och de riktar sig till en allmänhet med de mest skiftande livsåskådningar och religioner. All information måste vara saklig och väcka intresse. Visst finns religiösa och kulturella intressen även i ett alltmer pluralistiskt samhälle, men de är ”sektoriella” och överensstämmer oftast inte längre med kyrkans intresse av att förmedla sitt budskap på ett fullödigt sätt. Kyrkan måste acceptera denna situation – inklusive mediernas autonomi – som något ofrånkomligt och föra dialogen med massmedierna utifrån denna utgångspunkt.

Förvisso skall kyrkan utnyttja de tillfällen som bjuds att yttra sig i medierna på bästa möjliga sätt. Detta kräver inte enbart expertis och skickliga medarbetare, för att man skall kunna motsvara mediernas krav, utan också en förmåga att ”översätta” och förmedla det kristna budskapet som något intresseväckande till ett sekulariserat samhälle. Utan tvekan förutsätter detta en stor och insiktsfull insats från kyrkans sida för att stödja och hjälpa experterna i deras arbete i media och för att väcka ett brett intresse på alla kyrkliga nivåer för detta arbete. Här ligger onekligen tyngdpunkten i kyrkans engagemang.

När Aetatis novae slutligen anser att man i omstridda inomkyrkliga lärofrågor inte bidrar till sökandet efter sanningen genom påtryckningar inom den offentliga opinionen, misstar man sig angående mediernas principiella sätt att fungera. Det rör sig inte om ”påtryckningar” utan om att i en öppen diskussion komma till större klarhet i sådana frågor. Om detta sker med motsvarande kunskap, lojalt och hederligt, har kyrkan inget att förlora utan mycket att vinna.

Aetatis novae är ett steg i kyrkans angelägna försök att på ett konstruktivt och verksamt sätt möta den nya mediaepoken – ett steg som emellertid kräver ytterligare reflexion över kyrkans situation och hennes sätt att engagera sig i medierna.