Europa efter Maastricht

Det juridiska språket äger, vid sidan av sina övriga förtjänster, förmågan till precision. I de stora internationella fördragen och konstitutionerna styr ordvalet och syntaxen framtiden så varaktigt att den som formulerar dem måste vara lika noggrann som en urmakare. I sina väsentliga delar är också slutdokumentet från Maastricht fritt från tvetydigheter. Om man skulle framhäva någon enskild rubrik, skulle det kanske vara ”Modifikationer av fördraget om skapandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen inför upprättandet av Europeiska gemenskapen”.

I Maastricht avvecklades alltså EEC (en av de organisationer som tillsammans bildade Europeiska gemenskapen, EG). I och med att de tolvs gemenskap miste det adjektiv (economiques) som begränsade dess arbete till ekonomiska frågor vann den en tvärgående, syntetisk dimension som man måste kalla politisk, men exakt vad utgör då denna nya dimension, och hur skulle den kunna tillämpas? Vilken förändring i den ordning som råder mellan länderna kommer att styra dess framtida utveckling? Och hur blir det med Frankrike, som för somliga blev ”Den stora nationen” redan dagen efter revolutionen? Det är framför allt sambandet mellan dessa olika frågor som man försöker framhäva när man ger det stor plats i beskrivningen av ”Europeiska unionen”, som just har undfått dopet. Att namnge någonting är redan det att ge det liv.

Från det ekonomiska till det politiska – en metamorfos

När tanken på ett europeiskt försvarsförbund hade förkastats, gav förespråkarna för ett sådant inte upp sin ambition att en gång för alla förena Europas alla folk, som så länge hade varit åtskilda, i ett gemensamt öde. Europeiska unionen, som var deras projekt, blev då den avlägsna termen för en progressiv utveckling som, enligt vad Robert Schuman hade tillkännagivit redan 1957, bärs fram av konkreta uppgifter och förverkliganden. Det år 1957 undertecknade Rom~ fördraget, mer känt under namnet Gemensamma marknaden, var medlet att inleda denna gradvisa utveckling.

Maastricht markerar om inte slutresultatet så åtminstone ett viktigt etappmål på vägen mot denna ödesbestämda gemenskap. Där upprättades i själva verket en ”europeisk union”, avsedd att ”inleda en ny etapp på väg mot en allt närmare union mellan Europas folk”. Den riva europeiska unionen övertar i sin tur det gamla EEC:s alla uppgifter, men placerar dem i det dynamiska perspektiv som en enda valuta åstadkommer. Till yttermera visso far den en verkligt politisk stadga och slutgiltighet: EG-parlamentet får större makt, ett EG-medborgarskap definieras, ett organiskt samarbete inrättas mellan medlemsländernas inrikesministrar, unionen hävdar sin identitet på den internationella scenen med en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Den nya unionen är i högsta grad syntesen av en ekonomisk union och valutaunion å ena sidan och en politisk union å den andra.

Tillägget till Romfördraget av en ekonomisk union och valutaunion är redan i sig en händelse med stora konsekvenser. Ecun kommer inte bara att finnas i medborgarnas plånböcker senast den 1 januari 1999. Så dags blir den också en av grundpelarna i ett internationellt valutasystem i konkurrens med dollar och yen. Samtidigt inleder de tolv en gemensam ekonomisk politik som övervakas årligen av EG-rådet, och som är avsedd att garantera deras konjunktur- och strukturmässiga samordning. Slutligen stärks avsevärt de ekonomiska solidaritetsmekanismerna, som skall hjälpa de svagaste ekonomierna, i ett speciellt protokoll som har undertecknats av de tolv.

Som motvikt till dessa ekonomiska ansvarsområden far gemenskapens institutioner utvidgad politiskstadga på ett sätt som får statsförbundet att närma sig en förbundsstat. Detta kommer först och främst till uttryck i utvidgandet av deras befogenheter. Dessa överskrider hädanefter gränserna för det ekonomiska området och omfattar även utbildningen, hälsovården och kulturen, där de har möjlighet att vidtaga gemensamma åtgärder. Framför allt får socialpolitiken en omfattande medborgarrätt, även om det sker till priset av en skicklig kombination av olika protokoll för att man skall kunna bevara det brittiska undantaget utan att förlora fördelarna med de gemensamma mekanismerna. Innehållet i de elvas överenskommelse, som återförenar de sista utposterna i dialogen mellan Europas sociala partners, möjliggör hädanefter upprättandet av kontraktsenliga industriella relationer på europeisk nivå.

Samtidigt stärks avsevärt EG-institutionernas aktionsförmåga och demokratiska legitimitet. Det är uppenbarligen EG-parlamentet som vinner mest på detta. Tillsammans med ministerrådet blir det ansvarigt för ett utvidgat område för EG:s lagstiftning. Med EG-rådet, det vill säga medlemsländernas församlade stats- och regeringschefer, delar det makten att tillsätta EG:s ordförande och medlemmarna av gemenskapens verkställande makt, den namnkunniga EG-kommissionen i Bryssel.

Kommissionen får sitt mandat vidgat till fem år (i stället för fyra), i anpassning till EG-parlamentets mandatperiod. Därigenom, och både genom sin sammansättning och sitt program, blir dess politiska öde mer knutet till en församling som tillsätts genom allmänna val. Den kan också befria sig, åtminstone delvis, från den teknokratiska bild som i dag vidlåder den. Dessutom utvidgas dess möjligheter att framlägga förslag till nya områden, de mest ”politiska” i fördraget: den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, juridiska frågor och inrikesfrågor.

Ministerrådet får slutligen utvidgade möjligheter att fatta beslut genom att området för majoritetsbeslut i stället för enhällighet utvidgas. Samarbetet inom utveckling, socialpolitik och viseringar (från 1 januari 1996) ingår i detta område, känsliga sektorer som ofta har fästs vid ett självstyre som är mer symboliskt än reellt och ofta förlamande.

Till och med för en iakttagare som har förberetts på EG:s realiteter är en sådan utvidgning av det ansvar som anförtrotts åt gemenskapen någonting spektakulärt. Nyckeln till detta måste man söka i den berömda ”subsidiaritetsprincipen”, som tillkännages av det nya fördraget och som Jacques Delors grävde fram 1988 dels ur Västtysklands federala lagstiftning och dels ur den tomistiska filosofin. När Maastricht sätter subsidiaritetsprincipen överst i fördraget, betyder detta slutet på en lång spänning mellan den latenta unionen och dess medlemmar. De sistnämnda kom överens om att till den förstnämnda delegera avsevärda ansvarsområden, dock på villkor inte bara att dessa områden skall vara noga preciserade, utan också att villkoren för ansvarsutövningen skall lyda under den politiskt etiska principen att på unionens nivå inte göra någonting som lika gärna skulle kunna uträttas av varje enskilt medlemsland för sig.

Ogenomskinligheten, eller mångfaldens pris

Övergången från det ekonomiska till det politiska medför dock att det uppstår viktiga skuggzoner, till och med om man bedömer den nya byggnaden efter måttet av dess uttalade målsättningar. När den europeiska unionen framträder, kännetecknas den av en skrämmande ogenomskinlighet i de förfaranden som den sätter i verket. Detta står i kontrast mot målsättningen att ”tillse att besluten fattas så nära medborgarna som det är möjligt”. Man visste att redan den gamla gemenskapen led av bristande insyn och otillräcklig debatt, både i fråga om sin politik och sin ändamålsenlighet, och man tvingas konstatera att det nya fördraget, åtminstone i sin början, är en juridisk labyrint. EG-parlamentet är till exempel inblandat på fem olika sätt, enligt artiklarna i fördraget. Strängt taget är den institutionella mekaniken egentligen inte komplicerad, men för medias del finns det förmodligen ännu inget val mellan överdriven förenkling och kommentarer för de initierade. Jean Monnet, som ville att politiken skulle vara enkelhetens uppfinnare, vänder sig förmodligen i sin grav!

Denna komplexitet är i själva verket inte frukten av några onda avsikter att göra det omöjligt för vanligt folk att förstå Europa. Den återspeglar, i det innersta av en förhandling som förts mellan suveräna stater, den ömtåliga jämvikt som har uppnåtts mellan nationellt oberoende och gemensamt utövande av suveräniteten. På så vis upplever den europeiska unionen, liksom på sin tid den nordamerikanska, en konfrontation mellan hamiltonianer och jeffersonianer, mellan anhängare av unionen och anhängare av delstaterna. Denna konfrontation blir så mycket komplexare som motståndarna inte alltid är de samma. Frankrike, som är hamiltomanskt i ekonomiska och sociala frågor, blir till exempel jeffersonianskt när det handlar om att bygga upp en gemensam utrikespolitik.

En annan svag punkt i Maastrichtöverenskommelsen är de bristande proportionerna mellan vikten av de yttre insatser som är gemensamma för de tolv, och den väg som de har valt för att möta dessa insatser tillsammans. Ä ena sidan har vi en rad trängande behov: instabiliteten, risken för konflikter i Central och Östeuropa, den kvarlevande underutvecklingen och den allt radikalare religiösa fundamentalismen i Afrika, den växande obalansen i världen och svagheten hos de institutioner som skall reglera de internationella förhållandena. Å andra sidan tar de tolvs gemensamma utrikespolitik inte risken av ett verkligt kollektivt uppträdande: de gemensamma aktionerna styrs av utrikesministrarna, antingen med majoritetsbeslut eller enhällighet, beroende på omständigheterna.

Det finns inte plats att här kommentera det sätt på vilket somliga vill göra det fritt för de nationella kanslierna att uppträda gemensamt. Detta måste man snarast se i perspektivet av de tolvs lärlingstid, som är så mycket nödvändigare som de i utrikespolitiken rycker fram i en terräng där slutet på rivaliteten mellan öst och väst gör deras initiativ viktiga, och alltså riskabla. Man måste i synnerhet vara medveten om den dynamik som har införts av det nya fördraget, taget i sin helhet.

Denna dynamik kommer till uttryck redan i själva texterna: försiktighetsåtgärderna mot missbruk av vetorätten, tillkännagivandet att en utvärdering av unionens effektivitet inom utrikespolitiken skall göras före 1996 och utvidgandet av EG-kommissionens rätt att ta egna initiativ till den gemensamma utrikes och säkerhetspolitiken. Den sistnämnda anordningen kan i framtiden visa sig få mycket stor betydelse. Den öppnar porten till definierandet av gemensamma utrikespolitiska aktioner som är av ett annat slag än de nationella diplomatiernas klassiska metoder, tack vare en mycket starkare integration av de politiska och ekonomiska aspekterna och, i lika hög grad, tack vare uppvärderingen av den ”regionala” dimensionen genom en relation till andra ”regioner” i världen, i synnerhet i söder.

Framför allt är det mycket sannolikt att utrikesministerklubben, ett organ som är av väsentlig betydelse för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, och för EG, kommer att utveckla självdisciplin under tyngden av sina nya ansvarsområden. Det ankommer på dem att formulera, ”på sikt”, en ”gemensam försvarspolitik, som på sikt skulle kunna leda till ett gemensamt försvar”. Upprepningen av orden ”på sikt” (a terme) är avsedd att understryka att det handlar om en gradvis utveckling, men vi bör inte göra oss några illusioner bara för att det står ”skulle kunna”. De tolv, inklusive Storbritannien, har fullt medvetet tagit första steget på vägen mot ett gemensamt försvar vars villkor är att man måste respektera ”Atlantpaktens förpliktelser” och vara förenliga (compatibles) med denna.

Maastricht bekräftar talesättet att soldaten aldrig är långt från diplomaten, men soldaten kan bara agera inom noga ordnade och förberedda ramar. Den (snart) väpnade makten – den förnyade västeuropeiska unionen – kommer att behöva ett huvud som tänker och som kan uttrycka en vilja.

En gemensam valuta, ett gemensamt försvar – drömmen som krossades för en generation sedan får nytt liv genom nödvändighetens tryck, men inom vilka horisonter?

Mot en demokrati av nationer?

Innan Maastrichtfördraget kan träda i kraft måste det under loppet av år 1992 ratificeras av tolv nationella parlament och stödjas av en ny ekonomisk överensskommelse mellan medlemsländernas regeringar. Här är det inte fråga om några formaliteter, som det tidigare fallet med 1 Acte unique européen visade. Den omedelbara framtiden kommer säkert att bjuda på överraskningar, men det utgör inte något hinder för att klargöra framtiden på litet längre sikt. Det beskrivande perspektivet är inte längre tillräckligt.

Vad för någonting nytt är det som håller på att hända i Europa? frågade sig förbryllat redan 1987 några amerikanska forskare vid Harvard under ledning av Stanley Hofmann. De hade länge låtit sig luras av stagnationen – från början av sjuttiotalet, med avbrott endast när man 1978 skapade det europeiska valutasystemet i anslutning till Romfördraget – och blev oerhört förvånade när den europeiska ekonomin sköt fart igen 1985. Faktum är att när Jacques Delors gjorde sin första rundresa till EG-ländernas huvudstäder i slutet av 1984, var balansräkningen både tydlig och avskräckande: varken den gemensamma valutan, de gemensamma institutionerna eller det gemensamma försvaret vann gehör hos de då sittande regeringarna. Sju år senare har tabuna hävts. Än en gång: hur eller varför?

Den politiska vetenskapen ger ett första svar med föreställningen om en ”funktionell integration” – det ena steget mot enhet leder till det andra, under förutsättning att den inledande rörelsen var väl inriktad. Faktum är att lotsen på EG-skeppet redan från 1985 har hållit reda på var det blåst gynnsamma vindar, för att undvika motgående strömmar och inte gå på grund. Följaktligen vände han bogen mot den stora marknadens horisont 1992, den enda som kan samla regeringarna och de samhällsekonomiska krafterna. Mycket snart har den ”stora marknaden” infattats i gemensamma politiska modeller som tolkar ett samarbete och en solidaritet mellan de tolv, ett samarbete och en solidaritet som hädanefter spelar en roll som löper parallellt med konkurrensens dynamik. Konkurrens, solidaritet och samarbete är den triangelformade basen ur vilken l´Acte unique européen kommer att födas, och sedan den ekonomiska unionen och valutaunionen som är dess naturliga förlängning. Principen för den sistnämnda har godkänts av EG:s förenade statschefer i Madrid drygt ett år efter ratificerandet av den förstnämnda. Mycket snart stod det klart att den överföring av suvenäriteten som en enda gemensam valuta förutsätter framtvingar en avsevärd politisk förstärkning av EG, för att trygga den oumbärliga demokratiska kontrollen. Denna förstärkning kom att kallas ”politisk union” från 1990, under inverkan av den starka östanvind som blåste upp 1989.

Växande beroende

Man kan alltså inte förstå 1991 utan att ta i beaktande alla de händelsekedjor som föregick detta årtal, men om man bortser från navigatörens skicklighet-varför blåste denna vind över huvud taget upp? Raden av uppbrott, genom vilka EG:s medlemsländer har valt att överträffa sig själva, uttrycker en djup förändring i varje lands relationer till omvärlden -ja, man skulle nästan kunna säga i deras personliga relationer, i så hög grad uppträder nationerna, betjänade av staterna, som personer. Det inbördes beroendet som har blivit allt starkare de senaste tjugo åren, de stora omvandlingar som har ägt rum i andra delar av den industrialiserade världen, gav inte dessa länder, som sedan sekler har varit öppna för omvärlden, några andra alternativ att välja mellan än en tillbakagång eller en union. I början av åttiotalet gav statistiken för världens industriproduktion, den äldsta och den närmast jämförliga, inte längre utrymme för något tvivel: av världens alla industriregioner, unga eller gamla, har EG – med eller utan Förbundsrepubliken Tyskland – sedan slutet av sextiotalet visat det sämsta resultatet.

Sovjetunionen under Michail Gorbatjov börjar förändras i samma stund som Västeuropa börjar reagera. Detta är inte något sammanträffande, utan den mest dramatiska effekten av samma orsak: de förändrade relationerna till omvärlden. Var det inte i själva verket till stor del när man konstaterande Sovjetregimens oförmåga att assimilera sjuttiotalets industriella revolution som man avslöjade en kris, och den här gången en radikal sådan? Här hade tillbakagången redan pågått sedan något decennium. Med sina försök att bromsa denna nedgång, från perestrojka till glasnost, utlöser regimen sin egen undergång. En gång var denna regim det enda som höll samman imperiet, och nu har detta imperium upplösts.

Om man accepterar denna analys, bör man parallellt med Östeuropas upplösning vänta sig en omgruppering på hela kontinenten. Upprättandet i november 1991 av EES-avtalet, som förenar de tolv medlemmarna i EG och de sju i Efta, förebådar detta, liksom de central- och östeuropeiska ländernas enträgna önskan att få bli medlemmar i EG.

Att förbli öppna för omvärlden för att inte gå tillbaka, att förenas för att förbli öppna, utan att behöva avstå från att vara sig själva – där har vi den dynamik som har satt EG-länderna i rörelse under senare hälften av åttiotalet.

Om man närmare analyserar betydelsen av ordet ”union” i en sådan dynamik, får man ett bättre mått på det som ser ut att börja här. De europeiska länderna har, tillsammans med USA, varit demokratins smältdeglar, men på samma gång har förhållandet mellan dem styrts av våld och dominans ända fram till utbrottet av de båda världskrigen, av vilka det andra var en fortsättning på det första och båda var arvtagare till jämviktsspelet mellan stormakterna, till rivaliteten mellan konkurrerande hegemonier. I dag har Västeuropas länder tvingats lära sig att de inte kan överleva som inrikes demokratier om de inte blir demokratiska också gentemot omvärlden. Detta är den djupa innebörden av deras union – att upprätta inbördes relationer som inte längre är hegemonistyrda, utan som grundas på den sociala demokratins principer: rättslig jämlikhet, men också lika möjligheter för de olika länderna (att utjämna de ekonomiska nivåskillnaderna är en av EG:s målsättningar). Det som man efter Maastricht kallar ”Europeiska unionen” var redan innan dess en ”demokratisk gemenskap av nationer”. Detta är i själva verket den bästa definition som man skulle kunna ge salig EEC, modell 1957 eller 1987.

Men denna omvandling är inte ytlig. Den berör själva naturen hos de stater som är indragna i den. Med andra ord: Denna ”demokratiska gemenskap av nationer” är ingen stilla sjö, som de stora imperierna var en gång i sin stabila och blomstrande fas. Den är mitt uppe i en rörlig och växelverkande värld, och den måste därför visa upp ett ansikte, en vilja och en makt som en stat, förvisso en ofullständig och mycket säregen sådan utan någon tidigare historisk motsvarighet, därför att den är gemensam för flera nationer – nationer som utplånar sig så mycket mindre och bevarar sin särart så mycket mer när de har gått med på att dela sin suveränitet för att leva bättre.

Denna tolkning är svår att acceptera för dem som, i kraft av det förflutna, sätter ett absolut likhetstecken mellan staten och nationen. Ändå är detta den verklighet som har framträtt under åttiotalet. Den ekonomiska oron i världen har tvingat EG att stärka sin ekonomiska ordning, med risk för att dess ”kommersiella ordning” annars spricker. Oron i världens livsmedelsförsörjning kommer till och med att tvinga EG inte att avskaffa sin gemensamma jordbrukspolitik, utan att mångfaldiga och fördjupa dennas målsättningar, och den nya öst-västgiven i säkerhetsfrågor ger oss ingen annan möjlighet, inte ens ur brittiskt perspektiv, än att skapa ett gemensamt försvar.

Den omkringliggande världen är alltså inte längre lika omkringliggande som den har varit. Den påverkar direkt vår situation, och den reagerar snabbare på våra åtgärder än vi har trott. Gårdagens europeiska gemenskap och dagens europeiska union polariserar denna växelverkan genom att tillföra den demokratiska struktur som de själva har byggt upp. Här finns, nu i det oroliga och oroande slutet av 1900-talet, ett av de starkaste hoppen för de kommande åren. Om Europeiska unionen inte skall riskera att riva ned de internationella organisationsprinciper som den grundas på, kan den inte bli en klassisk supermakt. Den inriktar sig på att bygga upp en världsordning inspirerad av rätten och av ett utjämnande av ojämlikheter i fråga om rikedom och makt. Sådan är för övrigt redan andan bakom EG:s interventioner gentemot omvärlden: i dag gentemot länderna i Central- och Osteuropa, inom ramen för de europeiska sammanslutningarnas överensskommelser, och i morgon, får vi hoppas, i Mellanöstern gentemot Israel och dess arabiska grannar, om fredskonferensen håller sina löften.

En Jakobsbrottning

Europeiska unionen skulle alltså kunna bli katalysator för en internationell fred byggd på en stabilare grund än fördrag och konventioner. Då återstår frågan: Är de nationer som tillsammans bildar denna union tillräckligt starka för att ta på sig dessa ansvar? Kommer de att samtidigt kunna förbinda sina inre sår?

På lång sikt sammanfaller dessa båda mål. På kort sikt konkurrerar de, ekonomiskt och framför allt psykologiskt. Utvecklingen i världen och förändringarna i öst föranleder inte bara en enda första reflex. De mobiliserar också de exklusiva ideologier som exploaterar den (berättigade) rädslan för förändringar.

Frankrike är inte ensamt om att beröras av den demokratiska opassligheten och identitetskrisen. Dessa kommer också till uttryck, ibland ännu intensivare, i Italien, Tyskland, Storbritannien och till och med – det har vi sett nyligen – i Belgien, en nation som ändå är oerhört europeisk. Vårt land upplever ändå denna övergång på sitt eget sätt, eftersom det säkert inte finns något annat land där staten och nationen har identifierats så snävt med varandra.

Låt oss bortse från missförstånden, vare sig dessa är verkliga eller låtsade, eftersom de inte utmynnar i någon fruktbar kritik. Det är till exempel ett missförstånd att skylla på Europa för att Frankrikes ekonomi internationaliseras. Det är också ett missförstånd att skylla på EG för att de nationella demokratiska institutionerna försvagas. Det finns tvärtom ingenting som hindrar oss från att, som man har gjort i Danmark och Tyskland, ge vårt parlament en verklig kontrollfunktion över vårt lands Europapolitik.

Den korrekta frågan om ”det franska undantaget” förtjänar i gengäld den största uppmärksamhet. Frankrike var, och förblir, en av demokratins universella modeller. Kommer de republikanska dygder som Frankrike har odlat inte att upplösas i en union ”utan minne och utan vilja”?

Sedd från Bryssel av en fransman som dagligen ser hur gemenskapen framträder har denna farhåga likväl ingen grund. Frankrike fullbordas snarast genom unionen, och utan Frankrike skulle unionen förlora sin plan. Jag kan inte tänka mig någon bättre bild, för att beskriva en så dialektisk relation, än en fransk Jakob som brottas med ett slags europeisk ängel.

Har vårt lands ganska grova umgänge med den gemensamma verkligheten sedan några år kanske inte hjälpt till att rätta till det som fransmännen själva betraktar som överdrifter i sin egen tradition – från Pariscentralismen och de därmed förbundna privilegierna, från förvirringen kring statens olika roller och dess sätt att stärka vissa privata konservativa hållningar, från det måttlösa hävdandet av lag över avtal, och till en viss likgiltighet i fråga om den naturliga arvsrätten? Tack vare gemenskapens förmedling har kort sagt vår latinska kultur berikats med vissa ”protestantiska” värden …

Omvänt tvingar samma klarsynthet oss också att erkänna vad det europeiska huset kan tacka Frankrike för: för det första att vi har tvingat de ansvariga på högsta nivå att förstå och dela en vision, ett långsiktigt projekt, och för det andra vår omsorg, inspirerad av förnuftet, om en klarhet och ett sammanhang som ger liv åt den aktuella förnyelsen av gemenskapens ”integrerade” politiska strukturer. Den sociala införsel och integrationspolitik som förs i Frankrike har likaså befruktat gemenskapens förnyelseprogram, med anknytning till den republikanska dygden broderskap. Oavsett vilka överdrifter biståndet har gått till, så är det i Frankrike inte acceptabelt att de fattiga betraktas som hopplösa fall. För att inte tala om lekmannainflytandet, som utvecklats som mest i demokratin ”à la française”. Detta kommer att visa sig vara oumbärligt för den europeiska unionen, om denna skall kunna stå emot påtryckningar inifrån och visa upp ett öppet ansikte utåt, mot de ortodoxa kulturerna i öster och de muslimska i söder.

Det som Frankrike alltså har vunnit på detta sätt skulle också, på andra sätt men i samma anda, kunna vinnas av Tyskland, Spanien, Italien och Storbritannien. Här framträder i sanning en annan innebörd av den europeiska unionen. Den handlar inte bara om att respektera nationernas autonomi och mångfald, genom subsidiaritetsprincipen, utan om att till och med sätta värde på deras olikheter, att av var och en av dessa, tack vare samarbetet, göra en rikedom för alla. Autonomi, subsidiaritet och samarbete är för övrigt federal ismens grundläggande principer. De är till och med viktigare än federationen.

Övers. Gunnar Gällmo