En studie i E J. Nordstedts författarskap

Under åren 1969-1981 kom signaturen F. J. Nordstedt ut med åtta romaner. Det stod tidigt klart att en ung präst i Svenska kyrkan vid namn Christian Braw stod bakom pseudonymen. En författares bruk av pseudonym bör respekteras; därför skall här namnet Nordstedt användas.

Böckerna prisades av en nästan enig kritikerkår, även om några reservationer gjordes med avseende på författarens (kyrko)politiska hemvist. Det har inte saknats försök att sammanfatta vissa linjer hos F. J. Nordstedt; i Signum kan två anmälningar av Lennart Ejerfeldt observeras.’ Men så länge böckerna kom ut i den takt de gjorde, var varje försök till sammanfattning ett vanskligt företag. Då författaren nu under mer än tio år inte har presenterat något skönlitterärt arbete utöver diktsamlingen Baltiska sånger, 1992, kan denna del av hans författarskap sannolikt anses vara avslutad. Här skall göras ett försök att fånga några huvudtankar hos den fängslande men också gåtfulle och undflyende författaren. Vi kommer tentativt att ringa in tre stora motivkretsar hos honom genom orden ensamheten, ondskan och offret.

Ensamma män

De flesta huvudpersonerna i Nordstedts romaner är ensamma män. Det är lätt konstaterat från debutboken Resa i tjänsten till den avslutande tyska trilogin Sehnsucht, Sauerhof och Marienwald (1976-1981). Författarens förmåga till inlevelse i ensamhetens villkor är imponerande. I böckerna finns inte många familjeskildringar, och de gemenskaper som framträder är av ett annat slag, främst vapenbrödraskapets. Flertalet äktenskap är antingen tragiska (som Tegners) eller avbrutna i förtid (som Carminianis och Sehnsuchts).

Nordstedts hjältar är ensamma, men inte kontaktlösa. De söker livet igenom en djupare gemenskap än den som mänsklig samvaro kan ge. Redan namnet Sehnsucht är talande, längtan. De är uppriktiga och renhjärtade, men saknar ofta handlingskraft och initiativförmåga. De bär alla på en traumatisk upplevelse. De påminner något om Titus Parridius Gratus i Stig Strömholms romerska trilogi – också han en ständig sökare.

Det är naturligtvis på många sätt en stor skillnad mellan Karl Freiherr von Stapfeldorf (Resa i tjänsten), Ezio Carminiani (Caporetto), konung Abgar Ukama (En syrisk saga), Esaias Tegner (Den döde) och Heinrich Sehnsucht (trilogin) – men alla är de goda exempel på i denna mening ensamma och sökande män (oavsett civilstånd). Flera av dem är också militärer eller har åtminstone en militär bakgrund – Den döde är faktiskt den enda av Nordstedts böcker som utspelas i en i det närmaste helt civil miljö. Författarens dragning till den militära miljön förtjänar att något kommenteras.

Vapenbröder

I de båda första böckerna är det närmast den militära tillvarons yttre sida som fängslar författaren. Karl von Stapfeldorf njuter av den doft som utgår från en ren uniform. Vapen och deras prestanda nämns, men utan den mångordighet som saken tilldrar sig i pojkböcker för vuxna. Detta visar att det inte är den militära apparaten som sådan som är det centrala hos Nordstedt. ”Ty vapen gör ingen soldat, ej heller rustning.” Nej, det är snarare den stränghet och de offer som präglar detta liv som gör det förebildligt.

Tanken utvecklas i ett centralt parti i En syrisk saga, där det heter att soldaten är homo in extremis, en människa i det yttersta. Först och främst i den betydelsen att han alltid lever nära döden. Men därigenom att han varje stund står inför döden, blir också hans mänsklighet driven till det yttersta. ”Var annars finner man en sådan tapperhet, ett sådant mod, en sådan trofasthet, plikttrohet, uthållighet, och var annars ser man sådan hårdhet, grymhet, okänslighet och ångest, sådana hädelser och böner, sådan tro och sådan gudlöshet?”

Nej, det är endast köpmannens liv som i någon mån kan mäta sig med soldatens. Särskilt i den tyska trilogin med den av Thomas Marin inspirerade skildringen av ett köpmannahus i Hamburg blir detta tydligt. Också köpmannen måste ta stora risker, också han lever med konkursen som ett förlorat slag framför ögonen.

I vissa sammanhang glider kriget över till att bli närmast ett metafysiskt tillstånd. Det gäller främst romanen Caporetto, som kretsar kring den italienska härens stora nederlag vid en ort i det nuvarande Slovenien hösten 1917. Caporetto är ur flera synpunkter Nordstedts mest lyckade bok. Den virtuost skickliga miljöskildringen firar triumfer, men framför allt är det krigets egenskap av att kunna vara en katharsis, en rening, som här framställs som klarast. Här kan också noteras att orten Caporetto på tyska heter Karfreit med dess association till Karfreitag, långfredagen, med dess rening.

I följande parti skulle namnet Caporetto utan större svårighet kunna utbytas mot Gud: ”Jag har haft Caporetto för ögonen hela livet och endast så har jag kunnat leva med nåden. Caporetto griper människan i nacken, böjer henne över avgrundens brant och tvingar henne att andas fördömelsens svavelångor. Människan vrider och jämrar sig, Caporetto böjer henne på knä, ner på marken, pressar henne ned mot det hårda berget tills varje uns av stolthet, varje spår av självhävdelse är borta, och människan ser sig sådan hon är: stoft, stoft. Då griper hon den hand hon visat bort, då släpper Caporetto sitt grepp och hon reser sig och vänder sig om mot en oändlig kärlek.”

Klarare kan det knappast uttryckas, att kriget visar oss verkligheten. Och vad Nordstedts ensamma män söker efter och långsamt drivs mot är just verkligheten.

Präster

Den kan upplevas i krig och köpenskap. Även skalder har tillgång till tillvarons djupare skikt, framskymtar det någon gång. Givetvis även präster, men det är påfallande hur få porträtt av goda präster som finns i böckerna. Kanske har författaren medvetet aktat sig för att glida in i herdaminnets och hagiografins schabloner. Av katolska präster ges flera välvilliga bilder; inte minst gäller detta om monsignor Mazzini, god vän till Carminianis farbror. ”Att höra monsignore Mazzini läsa mässan var som att få all överjordisk härlighet framställd inför sina ögon, att höra de fyra väsendenas lovsång och helgonens kör.”4

Det är knappast någon tillfällighet, ej heller den tyska lokalfärgen, som gör att de dåliga prästerna hos Nordstedt nästan alla har prefixet ”dr” framför sitt namn. Ty författaren känner en yrkeskategori som lever mycket långt från verkligheten: akademikerna. ”Ja, visa mig en boklärd man som är trofast, ärlig, modig och uppriktig. Aldrig någonsin har man sett en sådan. Fastmer är de småaktiga, högmodiga, lögnaktiga […] Ej heller borde de rätteligen kallas lärda, ty de eftersträvar ju inte att finna hur saker och ting i själva verket förhåller sig, än mindre eftersträvar de Guds ära, utan blott sin egen storhet.”5

En av de präster som skildras med sympati – pastor Loofs i Sauerhof – tycks inte har någon formell teologisk utbildning. Däremot hade han varit marinofficer i det första världskriget och stupade i det andra. Alltså var han förankrad i verkligheten.

De ensamma männen i Nordstedts värld är nästan alla allvarsamma och uppfyllda av plikttrohet. Det är svårt att tänka sig dem sitta i glada bröders lag mellan skål och vägg. I Caporetto med dess häpnadsväckande rikedom på miljöer finns visserligen en rudimentär och ingalunda oäven skildring av en grupp studenter i Padova före 1914, men författaren kommer snabbt in på andra banor. Han menar kanske att även måttligt stora män tänker sina bästa tankar till ackompanjemang av krig och död.

Ondskans problem

Någon reflexion kring frågan om det rättfärdiga kriget finns knappast i böckerna. Detta beror dock inte på någon etisk indifferentism. Få torde de svenska författare vara som lika intensivt analyserat ondskans problem som F. J. Nordstedt. Den del av ondskans fascination som ligger närmast kriget är döden. Denna fascination förkroppsligas av skalden Caesar August Rahm, som nämns i de flesta av böckerna och genom sina anhöriga och beundrare håller samman en stor del av handlingen i ett komplicerat nätverk. Det enda som citeras av Rahm är de ord som är inhuggna på hans gravsten och lyder Todeslicht, o Todeslicht. Vi får veta att han var lärare på en skola vid namn Wiessenburg. Ezio Carminiani träffade honom där som ung man och blev hans litteräre exekutor sedan dödens skald slutligen inträtt i Hades. Rahm är sannolikt tänkt som en exponent för sekelskiftets dekadenta dödskult, samtidigt som det också hos honom finns drag av sökare: ”hans likbrännardikt var en dödsryckning i den tvivlets långa dödskamp vars slut vi ännu inte upplevt”.6

Men det är framför allt den ondskans fascination som utgår från 1900-talets totalitära ideologier som i Nordstedt har funnit en suverän skildrare. Redan i Revolutionen i Sattland (1971) märktes detta, men där ännu mera impressionistiskt. De socialister som gradvis infiltrerar och slutligen tar över makten i ”det mätta landet” är emellertid på det litterära planet förelöpare till det svarta, bruna och röda barbariet i de senare böckerna. Sällan blir författarens konst så övertygande som då han skildrar för oss den demoni som utgår från onda politiker. De behöver visst inte vara försvurna åt en viss ideologi. Carminiani upplevde d’Annunzios herravälde i Fiume 1918. ”Han var en stolt och ond ande. Fiume blev hans dikt och hans drama. Bundna, betvingade följde vi honom, också jag, som sett Caporetto, lät mig förföras. Frommare sekler skulle ha bränt honom, men vårt lät det ske. ”7

Tage Lindbom

Om man söker efter en idehistorisk bakgrund till Nordstedts kritik av totalitära ideologier, är valet lätt: Tage Lindbom. Särskilt den tyska trilogin uppvisar ett starkt beroende av de tankar som Lindbom förde fram i ett flertal böcker vid samma tid.8 Framför allt är det tesen om människoriket som här visade sig fruktbar. Den tar inte fasta på enbart totalitära ideologier, utan riktar sig minst lika mycket mot liberalism och över huvud alla försök att bygga ett samhälle utan Gud. Mycket hos Lindbom anknyter till klassisk konservatism, åtskilligt går längre.

Inflytandet från Lindbom blir med åren allt starkare, kritiken av det gudlösa människoriket allt häftigare. Det är följdriktigt att bland det sista som nämns i Marientvaldär hur en landsflyktig tysk socialdemokrat får plats på Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm, som Tage Lindbom varit chef för. Cirkeln slutes.

Till yttermera visso publicerade Lindbom 1988 boken Fallet Tyskland(anmäld i Signum 1989:7), där han tillämpar sin historiefilosofiska tes på Tysklands historia. Boken kan faktiskt till inte liten del läsas som en idehistorisk kommentar till Nordstedts trilogi – eller också kan trilogin ses som en skönlitterär kommentar till Lindboms bok. Sannolikt har båda böckerna vuxit fram under samtal mellan författarna. Inför den fascination som utgår från de samhällsbyggande krafter som onekligen både fascism och nationalsocialism för en tid kunde mobilisera, står sig ensamma och osäkra hjältar slätt, även om de upplevt Caporetto och Samoa. Carminiani blir partimedlem, så även Sehnsucht. ”Jag orkade inte en gång till avskära mig från mitt lands framtid, fortsätta en meningslös kamp, bli isolerad, bortstött, ensam” säger Carminiani.

Den tyska trilogin

Den tyska trilogin kan ur en synpunkt sägas vara berättelsen om hur ett helt folk föll offer för demonins locktoner. Den andra delen, Sauerhof, har som motto några rader ur Goethes Erlkönig: ”Du liebes Kind, komm, geh mit mir! Gar schöne Spiele spiel ich mit dir.” Romanerna formar sig till en åttahundra sidor bred skildring av Tysklands historia under 1900talets första hälft. Men här infinner sig en fråga. Har inte författaren själv här bländats av ondskans fascination? Hur är det egentligen med hans politiska renlärighet? Redan det faktum att en sådan fråga på allvar har kunnat ställas visar hur skrämmande få konservativa idedebattörer det finns i Sverige. De var fa på 1970-talet, de är knappast flera nu.

Det är förvisso sant att Tredje riket och dess ideologi inte kritiseras av Nordstedt utifrån ett socialistiskt perspektiv, men det finns andra sätt att betrakta tillvaron. I själva verket torde det vara svårt att finna en annan svensk författare, som så oupphörligt och intensivt gisslar nationalsocialismen och dess ondska som F. J. Nordstedt. Och detta drag går genom hela hans produktion, alltifrån det att von Stapfeldorf med olust finner en SS-dolk hos en nedskjuten engelsk flygare i Afrika. Men som den geniale människoskildrare han är, vet författaren att denna ondska är demonisk och alltså även har en attraherande kraft. Att författaren skildrar det tyska kolonialväldet på Samoa i en ganska ljus dager skall inte heller behöva läggas honom till last, ty ”det perfida Albion” var kanske inte alltid ett kolonialt föredöme. Men redan på Samoa finner vi dr Unruh idogt verksam med att experimentera fram ett flockserum, som han förutser en militär användning av. Tills vidare får han pröva det på svin, som han sedan förbränner i fältkrematorier. Författaren visar emellertid också en förunderlig inlevelse i socialismen. Frågan är om någon proletärförfattare bättre skulle kunna skildra ressentimentet hos de underpriviligierade än vad Nordstedt gör. Bittra minnen från barndom och uppväxtår på gods och köpmangårdar blir till en hatets sådd, som i sinom tid bär riklig frukt. Vad slavarna i Vibeke Olssons romaner med senantika motiv känner, det är Nordstedts proletärer förtrogna med.

En framstående socialdemokratisk riksdagsman kämpar under hela sin politiska karriär för att Sauerhof, det gods där han som barn blev förödmjukad, skall exproprieras och bli till artilleriskjutfält. Godsägarens bror, också han riksdagsman, bekämpar detta förslag av alla krafter. Till sist vinner socialdemokraten men dör strax efter i ett slaganfall medan hans motståndare blir döv efter ett attentat. En upplösning fullt värdig Linnés anteckningar i Nemesis divina!

Skugga – verklighet

Medan riksdagsmännen strider om Sauerhof- som i verkligheten förnedras ännu djupare och blir koncentrationsläger – rasar det en annan kamp. Detta är en huvudtanke i Nordsteds verk: vad människor strider om är ofta futiliteter, den verkliga striden förs på ett annat plan och gäller något annat. Det är samma motsats mellan skugga och verklighet som präglar Caporetto och givit boken dess grekiska motto från Kol 2:17 (”verkligheten själv finns hos Kristus”, NT 1917).

Också här är Sauerhof instruktivt. Det gamla mecklenburgska godset far en sista storhetstid under Heinrich Sehnsuchts sakkunniga förvaltarskap. Men det är endast en nådetid innan den slutliga förnedringen kommer som skjutfält och koncentrationsläger. Dessförinnan har emellertid det börjat ske, att en medeltida klosterkyrka sätts i stånd och tas i bruk för gudstjänster. Det är församlingens unge präst Fritz Loofs som står bakom detta. Kyrkan tillhör ett av de för Tyskland karakteristiska jungfrustiften, dvs. kloster som sekulariserades vid reformationstiden men tilläts fortleva som adliga jungfrustift. Några av stiftsjungfruarna flyttar nu in i klostret och lever en form av kommunitetsliv. Allt sker under motstånd från den för församlingens andliga liv helt likgiltige kyrkoherden (som – givetvis – är en lärd kyrkohistoriker). Här ser vi ett återsken av det som är ett centralt tema hos essayisten Christian Braw: kyrkokampen. Kanske den svenska kyrkokampen väl mycket kommit att prägla Marienwald. Det är svårt att inte i pastor Loofs känna igen en ung högkyrklig präst, motarbetad av både sin kyrkoherde och domkapitlet (där en ämbetsman har det infama namnet dr Mitspieler). I skildringen av j ungfrustiftet Marienwald ser vi sannolikt författarens kontakter med kommunitetslivet i Svenska kyrkan, främst Jesu Moder Marias kloster i Östra Sönnarslöv (nu Mariavalls benediktinkloster – namnlikheten med Marienwald sannolikt tillfällig).

Men Marienwald illustrerar också hur det andliga livet enligt Nordstedt måste växa fram: i det fördolda, nära det enkla och oskyddade livet med allt dess lidande. Så kan ur ruinerna nytt liv växa fram, när människans egen storhet krossats.

Offret

Detta är också vägen till offret – den tredje stora motivkretsen. Ondskans fascination är inte det sista ordet, inte heller kyrkokampen. Om ett enda tema skall lyftas fram i Nordstedts mångfacetterade produktion far det bli offret och försoningen. Försoningen hänger samman med offer och lidande. Redan i de tidigare romanerna med militärt motiv finns detta antytt. Men sin fulla orkestrering når det först i de senare böckerna med deras rikare tematik. Här kan det vara lämpligt att belysa en förbisedd del av Nordstedts produktion, nämligen växjöromanen Den döde (1974). Boken ger ett något splittrat intryck beroende på att den innehåller så många citat från och anspelningar på skrifter av Esaias Tegner, att den ibland står nära att bli ett litterärt kollage. Men det är en biskop och teolog som är huvudpersonen och det ger oss anledning förmoda, att vi här skall finna några av Nordstedts centrala tankar.

Och väl får vi oss till livs en i sin osminkade realism skakande bild av den presenile biskopen, där sinnessjukdomen redan gjort sigpåmind. Vi får följa honom på en vandring genom dödsriket, där hans olika politiska fobier rikligt exemplifieras. Men liksom den sista sången i Frithiofs saga heter Försoningen, så slutar också denna roman med förlåtelse. I en intervju har författaren framhållit det som något värdefullt hos Tegner, att denne alltid låter försoningen komma med. Det bör då tilläggas att Tegner med ”försoning” långt ifrån alltid menar vad de kristna lägger in i ordet. Men det skall inte förnekas att F. J. Nordstedt i sitt eget författarskap alltid har med försoningen.

Först kommer dock lidandet och offret. Den mörka tonen, det ständigt varierande mollackord som går genom böckerna har här sitt upphov. Till stor del är det givetvis fråga om den realistiska människosyn som präglar all äkta kristen romankonst. Men hos Nordstedt fördjupas denna syn av den särskilt i den tyska trilogin framträdande övertygelsen, att lidandet som sådant har en renande och försonande funktion. Tre gånger citeras i Marienwald ett yttrande av Teresa av Jesusbarnet: ”Lidandet har frälst fler själar än tusen predikningar.”

Syster Käthe

I nästan alla böckerna finns det människor, de flesta kvinnor, som kunde kallas lidandebärare, sådana som genom att ta på sig en större del av lidande för Kristi skull (jfr Kol 1:24) avlastar de andra. ”Det finns kvinnor som är som om de vore skapade för att lida och bära andras lidanden. Kanske är det de som hindrar denna värld från att falla samman, den ständiga tjänarinnan, utblottad, ödmjuk, himladrottningens systrar.”’ Den tydligaste gestalten bland dessa är Käthe Rahm, tidigare hustru åt CaesarAugust Rahm. Närvi först möter henne är hon sjuksköterska på Samoa i missionens tjänst (där läkaren är den ovan nämnde dr Unruh, hennes motsats i allt). Syster Käthe har ett helgons uthållighet och tålamod. Tillsammans med Sehnsucht reser hon till de spetälskas by och vårdar de sjuka. Själv har hon blivit körd på porten av Rahm, men tagit till sig den dotter han fatt med hennes köttsliga syster, vilken blivit nästa fru Rahm. Ingen förnedring, ingen förödmjukelse är främmande för syster Käthe.

Flera av dessa kvinnor ger intryck av att vara diakonissor i den lutherska kyrkan. Med tanke på författarens hemvist i svensk högk-vrklighet och de flesta sympatiskt skildrade katolska prästerna är det intressant att hans kyrkoideal närmast hör hemma i 1800-talets konfessionella tyska lutherdom. Andan från Kliefoth och Löhe svävar över den tyska trilogin, och kommuniteten i Marienwald har drag av diakonissanstalten i Neuendettelsau. Även Sehnsuchts familjepräst i Hamburg, dr Serenius, står i den pietistiska traditionen, och kring Grethe Sehnsucht samlas en böne- och bibelstudiegrupp. Änkegrevinnan på Sauerhof står mycket tydligt i den pietistiska traditionen från Wurttemberg.

Kristusmönstret

Från och med En syrisk saga inleds alla Nordstedts böcker med I N J, In nomine Jesu, I Jesu namn. Det kristusmönster som implicit finns även i de tre första böckerna (tydligast i Caporetto) blir allt mera framträdande. Kanske samma bibelord kunde användas här som Dostojevskij lät inleda Bröderna Käramasov: ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd” (Joh 12:24). Denna det andliga livets grundlag varieras i den kristna romankonsten. Men sällan odlas det med en sådan konsekvens som av Nordstedt. Nästan alla hans huvudpersoner exemplifierar denna regel. Men även bipersonerna ger härvid goda illustrationer. Heinrich Sehnsuchts fader, köpmannen Heinrich Bogislav Sehnsucht, måste lämna sin firma, ett aktat köpmannahus i Hamburg, och lever sedan med sin hustru hos en dotter och hennes man på undantag. Den gamle – i mänskliga ögon misslyckade – köpmannens dödsbädd har i Sauerhof byggts ut till en scen, som kunde förtjäna att tas in i en antologi för uppbyggliga dödsbäddar.

Samtidigt förlorar författaren inte heller här det säkra sociala perspektiv som i så hög grad utmärker honom. En av de spartakister som vid denna tid sökte ta makten i Hamburg och under några dagar var nära att lyckas, bryter sig in hos köpmannen och skjuter honom. Bakom denna handling ligger också ett gammalt ärr, ressentimentet: han blev en gång handgripligt tillrättavisad av köpmannen då han arbetade på lagret. Nu hade hämndens stund kommit.

Vi får följa Heinrich Bogislav Sehnsucht på hans sista resa, en vandring genom dödsriket som har vissa likheter med Tegners. Under tiden läser han ur minnet upp förklaringen till andra trosartikeln i Luthers lilla katekes. Det visar sig sedan att han under kudden haft en flitigt läst bibel. Slutligen läser han, också ur minnet, en vers ur en passionspsalm. – Berättaren kommenterar: ”Välsignad vare du, gamle konsistorieråd i Hamburgs S:t Petri, som år efter år lärt dina läsbarn de gamla psalmerna […] Sällan fick du se frukt av din möda, men när en gång alla böcker skall upplåtas, då skall det sägas om dig, att det var du, som skänkte köpman Heinrich Bogislav Sehnsucht en salig hädanfärd.”

Hans sons hädanfärd skildras på de sista sidorna i Marienwald och är på många sätt en pendang till faderns. Också han mördas kallblodigt av socialister. Därefter ställs båren i koret i den nu plundrade klosterkyrkan, varefter någon läser Luthers förklaring till andra artikeln. ”Om vetekornet inte faller i marken […]” Så bar pastor Loofs och kommunitetens böner och arbete sin frukt. Hatet fick inte sista ordet.

Nordstedt alla romaner går ut från övertygelsen, att det rasar en kamp om varje människas själ. Det ondas makt är en förfärande realitet, och förtappelsens möjlighet släpps aldrig ur sikte. Därför innebär dessa berättelser ett rungade nej till den form av kristendom som menar att allt till sist skall ordna sig. Det militära språket, betoningen av offer och lidande, framhållandet av ödmjuka och tjänande kvinnor – inget av detta var modernt när böckerna kom ut och är det fortfarande inte. En katolsk läsare skulle kanske ibland önska att accenterna hade satts lite annorlunda. Men som helhet betraktad är F. J. Nordstedt romankonst en imponerande illustration till oersättliga sidor av biblisk och klassisk kristendom. En illustration som saknar motstycke i 1900-talets svenska litteratur.

Noter

1 Signum 1980:s49f; 275ff.

2 En syrisk saga, s. 206.

3 Caporetto, s. 76.

4 Caporetto, s. 125.

5 En syrisk saga, s. 124.

6 Caporetto, s. 81.

7 Några av de böcker där Tage Lindbom har diskuterat andliga och samhällskritiska ämnen är Sancho Panzas väderkvarnar (1962), Otidsenliga betraktelser (1968), Mellan himmel och jord (1970), Agnarna och vetet(1974), jakabsdröm (1978). Hans lära om människoriket studeras lättast i en skrift med namnet Människoriket (1978).

8 Caporetto, s. 103.

9 Sauerhof, s. 71.

10 Sauerhof, s. 64.