Irland tur och retur

Diskussionen om den 14 år gamla irländska flickan som blev gravid efter en våldtäkt och mot slutet av februari i år fick tillstånd att resa till England för att få en abort utförd har för svenska förhållanden varit ovanligt lidelsefull. Meningsutbytet mynnade ofta ut i ett häftigt och ibland hätskt politiskt gräl. Själva debattämnet var tydligen ägnat att få annars sansade människor att bli alldeles från vettet och skena iväg med orimliga anklagelser mot den katolska kyrkans och den irländska statens stelbenta, människoföraktande principer (jfr Eva Moberg i DN 92 03 28).

Allmän princip och enskild person

Vad är det som gör att annars förnuftigt folk förefaller tappa balansen i svåra existentiella frågor: Är det så svårt att lära sig att skilja mellan princip och person, mellan okränkbar sanning och sårbar konkret verklighet? Måste vi inte leva och framhärda i just denna spänning mellan det allmängiltiga och det enskilda, mellan iden och dess haltande aktualisering i historien? När kyrkan betonar idealet och allmänna riktmärken för mänskligt handlande, måste och får hon ta hänsyn till den konkreta situationen som ofta kan vara nog så besvärlig. I denna process far kyrkan-vare sig det är ämbetsbärare eller lekfolk – inte heller glömma den enskilda sökande, ofta snubblande, ibland fallande människan som ju inte i alla lägen klarar av att svara mot alla moraliska krav.

Människans begränsning och svaghet får dock inte utnyttjas som argument mot att vissa värden såsom trohet mot livet och respekt för varje människas integritet skall hållas heliga och fridlysta. Det är här vi finner kyrkans svåra balansgång och hennes ofrånkomliga uppdrag, nämligen att värna idealen och samtidigt förmedla mod och ett nytt hopp till den ofullkomliga människan. Det är inte lätt att vara principfast och flexibel på en gång. Men det är nödvändigt. Utan vägmärken hamnar mänsklig samlevnad i kaos, men utan barmhärtighet och förlåtelse blir det än värre, nämligen förakt för svaghet och utslagning.

Det är onekligen kyrkans oumbärliga uppgift att slå vakt om de grundläggande reglerna för mänskligt handlande och samtidigt värna den ofullkomliga enskilda människans liv.

I distansen mellan helhetens hägrande mål och människans söndring och begränsade förmåga ligger nämligen också källan till hennes lidande. Reflektionen över den irländska flickans öde borde därför leda vidare till en fördjupad syn på lidandet. En del okritiska debattörer har väckt den illusoriska föreställningen att lidandet kan lyftas bort från den unga flickan om hon bara far och så snart hon fatt abort.

Det är här de politiska slagorden avslöjar sin egen tomhet. Det var en programledare på Sveriges radio som i ett söndagsprogram, Godmorgon världen, fann de rätta orden i denna frenetiska senvinter debatt: För den här flickan kommer lidandet inte att ta slut. Det är därför hon behöver stöd, precis som alla människor behöver ett skyddsnät av bejakelse och hänsyn för att kunna framhärda i en någorlunda människovärdig tillvaro.

Åter till Sverige

Mitt i den uppslitande diskussionen om den irländska flickan publicerade Socialstyrelsen abortstatistiken för 1991 (Läkartidningen 1992:11). Blicken vänds på nytt mot vår egen situation. Det mest påfallande är den relativt kraftiga minskningen av antalet utförda aborter under det gångna året, från 37 395 år 1990 till 35 753 vilket innebär en nedgång med 4,4 procent. Det är minst fem aspekter som en tolkning av denna statistik bör lyfta fram:

1 Minskningen är tydligast bland tonåringar och bland kvinnor mellan 20 och 24 år. Denna senare grupp har alltid haft flest aborter. Bland tonåringarna minskade aborterna från 6 771 till 6 146 (från 24,5 per 1 000 till 22,4) och bland kvinnor i åldrarna 20–24 år från 9 799 till 9 244 (32,9 till 31,5 per 1 000). Viveca Odlind, docent och föredragande läkare i Socialstyrelsen, anser att nedgången i dessa åldersgrupper kan vara en effekt av ett intensifierat abortförebyggande arbete.

2 Aborterna inom storstadsregionerna ligger fortfarande på en hög nivå fastän man även där kan notera en delvis markant minskning. I Stockholms län och Göteborgs och Malmö kommuner där mindre än 30 procent av invånarna i Sverige är bosatta utförs nära 40 procent av alla aborter i landet. Fasta relationer och närheten av slitstarka sociala skyddsnät som tycks vara avsevärt starkare i mindre städer och ute på landsbygden har tydligen en livsbejakande innebörd.

3 Med hänsyn till olika platser i landet var det i Malmö kommun som 1991 flest aborter utfördes. Antalet aborter minskade visserligen också där, från 1 434 till 1 329 vilket är 28,0 per 1 000 kvinnor i åldern 15–44 år. Motsvarande siffror i Stockholm är 25,9 och i Göteborg 26,0. Det minsta antalet finner man i Jönköpings län, 13,6. Det är alltså inte bara förhållandet mellan storstadsregionerna och landsorten utan även mellan mer och mindre sekulariserade områden som påverkar synen på fostret och antalet aborter. För bedömningen av abortsituationen i landet har det religiösa landskapet kanske minst lika stor betydelse som rent demografiska förhållanden.

4 Minskningen av aborterna 1991 innebär en nedgång för andra året i rad efter att toppen hade nåtts 1989 med 37 920 aborter. Nedgången var mest markant under andra halvåret 1991. Trenden tycks peka på en fortsatt minskning för 1992. En förutsättning är att de abortförebyggande åtgärderna inte avtar.

5 Förra året föddes 123 690 barn i Sverige (varav 500 var dödfödda) vilket svarar mot 70,1 barn per 1 000 kvinnor 15–44 år. Toppen hade nåtts 1990 då 124 344 barn föddes (438 dödfödda). Detta var det högsta födelsetalet sedan 1972. Sverige hör tillsammans med Irland och Island till de länder som de senaste åren har haft den högsta nativiteten i Europa.

Förebyggande arbete

I försöket att tolka det presenterade statistiska materialet säger Anders Ericson på Socialstyrelsens folkhälsoenhet, att det inte finns någon entydig förklaring till abortminskningen men att landstingens subventionering av p-piller till unga flickor antagligen påverkar abortbenägenheten. Han menar också att aborten har kommit att uppfattas som en politisk och moralisk fråga av allt fler. Detta leder till att fler än hittills överväger noga innan de fattar beslut.

Det är denna senare attitydförändring som man helst vill se en förstärkning och en fortsättning på. När man frågar gynekologer och abortkuratorer om deras erfarenheter och intryck från samtal med abortsökande kvinnor återkommer regelbundet termen ”tidsfaktorn”. De är pressade att fatta ett beslut som ofta inte är så genomtänkt som det är önskvärt. Och ett samtal med en gynekolog måste gå fort, alltför fort för att man skulle kunna hinna ikapp en händelseutveckling som syftar mot abort. En framtida prioritering som antagligen kommer att förstärka sjukvårdsteknologin och i motsvarande grad skära ner personalen bådar inte gott. I själva verket hotas det abortförebyggande arbetet av en omfattande nedrustning (Läkartidningen 1992:14).

Antalet aborter har nu minskat två år i rad. Det ligger något positivt i denna utveckling som man dock skall akta sig för att övervärdera. Det är för det första en minskning på hög nivå, och för det andra har Sverige fortfarande Nordens i särklass högsta abortsiffror. Efter den oftast omdömeslösa massmediala bevakningen av händelserna på Irland är det dags att på nytt ta itu med de svårlösta problem som verkligheten bjuder härhemma