Kristna araber i det Heliga landet

De kristna församlingarna i det Heliga landet uppstod redan under kristendomens äldsta tid. Västerländska missionärer har endast övertalat ett fåtal kristna att gå över från den bysantinska kyrkan till västerländskt orienterade kyrkor. Några anslöt sig direkt till den romerska katolicismen eller till protestantismen, medan andra, till exempel maroniterna, de grekiska katolikerna och kaldéerna, bevarade sin interna oavhängighet, sina riter och sin liturgi men gick med på att erkänna Roms auktoritet.

De flesta kristna i Mellanöstern, till antalet ungefär tio miljoner, är araber i ordets vidaste bemärkelse. De tillhör ungefär femton kyrkor. Några av dem härstammar från de arabiska stammar som bekände sig till kristendomen långt innan islam grundades. De flesta är arabiserade rester av civilisationer som blomstrade i Mellanöstern före 600-talet e. Kr. De inte bara talar arabiska, de var också snabba att assimilera de nya arabiska bebyggarnas sätt att leva, och de har deltagit aktivt i utformandet av den arabiska kulturen, trots deras starka islamiska etos.

Från den muslimska erövringen och fram till mitten av 1800-talet dominerades relationerna mellan muslimer och kristna av dhimi-lagarna: de kristna garanterades kultfrihet och skyddades inom föreskrivna gränser, men de förvägrades vissa rättigheter och privilegier som förbehölls muslimer. Lagarna upprätthölls inte alltid strängt, men deras verkan var tillräckligt stark för att förorsaka massövergångar till islam, i synnerhet i tider av politisk och militär oro. I slutet av 1200-talet utgjorde de kristna fortfarande mer än hälften av befolkningen i Storsyrien, inklusive Libanon, Jordanien och Palestina. Efter korstågen ökade det turkiska inslaget, och den kristna befolkningen minskade när många antog samma religion som sina muslimska härskare, som hade oinskränkta befogenheter i både religiösa och statliga frågor. Ändå har en kristen identitet överlevt till dags dato, både därför att de kristna var bättre utbildade och därför att de fick stöd från europeiska kyrkor och regeringar.

Olikheter

Fast de kristna grupperna är helt arabiserade, finns det en tydlig olikhet mellan dem och de muslimska. Socialt sett har de kristna ett mer liberalt, västerländskt orienterat sätt att leva, medan muslimerna vanligen är mer konservativa, familjecentrerade och religiöst styrda. Blandäktenskap är avgjort oacceptabla, och de båda grupperna har av tradition haft en tendens att bo i klart åtskilda områden, även om allt fler muslimer nu flyttar in i byar som hittills har varit rent kristna.

Kristna araber betraktar sig som en del av den arabiska nationen, och de har på det hela taget en stark känsla av tillhörighet till och lojalitet mot den arabiska nationella saken. Det var i själva verket kristna ideologer som grundade den moderna arabiska nationalismen under senare hälften av 1800-talet. Många av ledarna i den arabiska kampen mot den turkiska och västerländska imperialismen i det förflutna, och mot sionismen idag, var respektive är kristna.

I dag följer de kristna i Syrien, Palestina och Jordanien en ”öppen kristen politik” och vill deltaga lika aktivt som sina muslimska bröder i sina länders sociala liv. Detta står i skarp kontrast till den militanta, separatistiska attityden hos Libanons maroniter, hos vilka den religiösa lojaliteten är starkare än den nationella tillhörigheten, liksom till den pacifistiska inställningen hos kopterna i Egypten och kaldéerna i Irak, som håller en låg profil i politiken. De kristna i Israel delar de starka panarabiska nationella känslorna hos den arabiska minoriteten i en fientligt sinnad judisk stat, samtidigt som de arbetar tillsammans för att trygga lika rättigheter som medborgare i Israel.

Att presentera en bild

Både judar och muslimer är angelägna att ge en positiv framställning av de kristna i det Heliga landet, eftersom de känner till det inflytande som de kristna kyrkorna har över den allmänna opinionen i Västerlandet. Vatikanen, Kyrkornas världsråd, Canterbury och andra kyrkliga organisationer som representerar hundratals miljoner kristna är mycket intresserade av hur de kyrkorna har det i det Heliga landet, med vilka de har administrativa band. De många kristna institutionerna i landet upprätthåller direkta kontakter med sina motsvarigheter i Europa och USA. Tidigare uppträdde västerländska regeringar som beskyddare av de olika kristna församlingarna i Mellanöstern, och 1860 ingrep de till och med militärt för deras räkning. Detta är inte längre möjligt, men det vittnar om världssamfundets starka intresse för denna region.

Det nuvarande kristna bidraget går i huvudsak ut på att ge humanitär, pedagogisk och social hjälp åt hela befolkningen, men i all synnerhet åt muslimerna. Över hela landet spelar ett stort antal skolor, sjukhus och sociala centra en viktig roll i arabernas liv och vittnar om de kristnas humanitära insatser. De kristna utbildningsetablissemangen låg direkt bakom arabernas politiska och litterära uppvaknande i slutet av 1800-talet genom att de införde en viss västerländsk bildning i den djupt konservativa och då slumrande arabiska kulturen. Religiös lojalitet och grupplojalitet ersattes snabbt av en ny panarabisk sekulär och nationell rörelse som inleddes av de unga kristna intellektuella. Den moderna västerländskt orienterade araben är en produkt av dessa institutioner, som har befordrat en sekulär anda i den arabiska nationella rörelsen.

Välsignelse och förbannelse

De kristna har bevarat sin egen identitet och upprätthållit en obruten närvaro trots de krig och politiska oroligheter som har plågat denna region under hela dess historia. Det finns knappast någon del av världen som har fått vara med om så mycket blodsutgjutelse. Detta beror delvis på att regionen har varit en korsväg för handel och militär expansion, men mycket mer på att den är ett heligt centrum för kristna, muslimer och judar. Det kanske är cyniskt att säga att denna skenbara välsignelse har fört med sig så mycket olycka och förödelse, men man behöver bara tänka på korstågen mot muslimerna som ledde till ödeläggelse och väckte ett djupt hat, vilket senare skulle komma att riktas mot den kristna lokalbefolkningen, medan judarnas insisterande på att få återvända till Israel har inlett en konflikt, som ingen kan förutse hur den kommer att sluta. Om, som Kathleen Kennedy säger, ”religionen har varit irländarnas förbannelse”, hur mycket mer stämmer detta då inte här.

Religiösa och etniska minoriteter brukar vara sårbarare i tider av politisk oro. Detta har gällt de kristna, som blivit offer för hämnd, pogromer och massförstörelse. Perserna år 614 e. Kr. och mameluckerna efter korstågen vållade stora lidanden. Mongolerna under Jearmurlauk förintade nästan de kristna i Mesopotamien och östra Anatolien. Libanesiska kristna led under drusernas välde 1860. Under första världskriget anställde turkarna blodbad på en och en halv miljon armeniska, syriska och assyriska kristna, medan andra rycktes upp med rötterna och dog av umbäranden, svält och sjukdom som hemlösa flyktingar. Samtidigt, och som resultat av en noggrant planerad turkisk blockad, miste tusentals kristna libaneser livet genom svält och sjukdom.

1933 massakrerades tusentals kristna assyrier av Inqres trupper, och många fler flydde till grannländerna. De palestinska araber som utvandrade från sitt hemland 1948 skapade en katastrofal ekonomisk situation för ungefär två tredjedelar av Palestinas kristna befolkning, som när kriget var slut inte tilläts återvända till sina hem. Man måste dock vara medveten om att innan turkarna och andra utländska muslimer i slutet av 1200-talet grep makten och började kontrollera statens angelägenheter fullständigt, hade relationerna mellan de kristna och deras muslimska arabiska härskare präglats av tolerans.

Försämrad ställning.

Framtidsutsikterna ser inte ljusa ut för de kristna i det Heliga landet, och många observatörer är bekymrade över möjligheterna för de kristna att leva kvar som det nu ser ut. De skulle hellre se att de kristna utgjorde en blomstrande, sammanhållen gemenskap i stället för att som nu mest vakta kyrkor och helgedomar. De kristnas antal krymper jämfört med i de muslimska grannländerna. Det finns inte mer än 140 000 kristna i det Heliga landet, vilket är ungefär 2 % av befolkningen, att jämföra med 7 % för 45 år sedan. En ytterligare nedgång i antalet förutses till följd av både invandringen av sovjetiska judar och muslimernas högre födelsetal. De kristna utgör 45 % av Libanons befolkning, 10 % av Egyptens, 9 % av Syriens, 5,7 av Jordaniens och 2,5 % av Iraks. Inom den arabiska minoriteten i Israel har det skett en tydlig nedgång från 25 % av den totala arabiska befolkningen 1948 till mindre än 12 % 1990. 1 Jerusalem sjönk andelen kristna från 50 % av den totala arabiska befolkningen 1947 till nuvarande 10 %. Till detta finns det flera orsaker: de relativt låga födelsetalen, ungefär 1,8 % hos de kristna mot den dubbla siffran hos muslimerna, och den fortsatta judiska invandringen till Israel, men framför allt det stadigt ökade antalet kristna utvandrare till Västerlandet.

Det finns en allmän känsla av hopplöshet, bitterhet och frustration hos de kristna, på grund av deras försämrade ställning både socialt och ekonomiskt, och på grund av deras minskade inflytande i den lokala och statliga administrationen, som leder till att deras intressen försummas ytterligare.

Stadsbor

Ända tills helt nyligen utgjorde de kristna, med sin bättre utbildning och sina överlägsna kvalifikationer, den intellektuella delen av befolkningen och försåg araberna med lärare och manschettarbetare. De var mer inflytelserika i finansvärlden, handeln och de kvalificerade yrkena. Av tradition är det mycket få kristna som brukar jorden, eller som äger den. De är till största delen stadsbor, och därför är de mer sårbara för ekonomiska bakslag och politisk oro. Muslimerna är numera lika välutbildade, och de har ett starkt inflytande i väljarkåren, varför allt färre arbeten står öppna för de kristna. Då de kristna i stor utsträckning bor i städerna och inte äger jord har de större bostadsproblem än de muslimska byborna eller de mer privilegierade unga judiska paren, som har lätt att få sig jord tilldelad av staten.

Dessa bestående spänningar, i förening med uppkomsten av extrem muslimsk fundamentalism och ultrajudisk nationalism, har gjort de kristna mycket oroliga för sin framtid. När araberna känner sig frustrerade över sin moderna sekulära nationella rörelses oförmåga att lösa deras problem, och i synnerhet den palestinska frågan, vänder de sig till islam, därför att de tror- och kanske med rätta- att det bara är religiöst nit och solidaritet som kan ge dem seger över deras eviga fiender, den västerländska imperialismen och sionismen. Det finns en mycket stark benägenhet för islamisk fundamentalism. Den extrema muslimska motståndsrörelsen Hamas har svurit att befria hela Palestina, och sedan den i praktiken tagit kontrollen över Gasaremsan blir den nu allt starkare på Västbanken. Den islamiska rörelsen i Israel betraktas som det mest representativa av den arabiska minoritetens politiska partier, och den håller på att vinna i de lokal valen.

Västfientliga känslor

Den finns en växande västfientlig stämning bland de arabiska massorna. Detta har flera orsaker: USA:s fortsatta stöd åt Israel, Iraks förödmjukande nederlag i gulfkriget, det långa religionskriget i Libanon och uppkomsten av den starka proteströrelsen mot Israels ockupation av Västbanken och Gasaremsan. Det agiteras allt starkare för lika rättigheter för Israels arabiska minoritet, och identifierandet av de kristna med Västerlandet leder till en allt sämre relation mellan kristna och muslimer. Det finns en mycket stark allmän känsla av att om den palestinska frågan inte får en snabb lösning, så kommer spänningarna att öka, och i så fall stärks den islamiska extremismen och den kan komma att uppsluka hela regionen. De kristna är rädda att man kan komma att tillämpa sharialagarna, som ingår i den islamiska rörelsens uttalade principer, och för de muslimska aktivisternas slagord att ”islam är den enda lösningen”. De fruktar också både att de än en gång kan komma att tvingas under dhimi-lagarna, och att de kommer att få lyda under strikta islamiska bestämmelser fastslagna av de legalt valda myndigheterna på statlig eller lokal nivå.

Extremism

Det finns också en påtaglig upptrappning av den judiska extremismen, i synnerhet hos ungdomen och högeraktivisterna. Somliga deklarerar öppet sin avsikt att driva ut alla araber och kristna ur landet genom att utsätta dem för starka ekonomiska och politiska påtryckningar, som tvingar dem att antingen utvandra eller bo kvar som underprivilegierade religiösa grupper med begränsade medborgerliga rättigheter.

Många är rädda att denna rörelse, som för närvarande bara är marginell, kommer att växa i styrka bland de judiska väljarna om man inte hittar någon politisk lösning på palestinafrågan, i synnerhet med tanke på de ekonomiska svårigheterna och den ökande arbetslösheten. Faktum är att de senaste valen i Israel gav större makt åt de ultraortodoxa judiska partierna, som inkluderar extrema element i sina egna led.

Den dystra framtid som väntar de kristna blir inte ljusare av vissa kyrkors inställning till sina egna medlemmar. Många betraktar kyrkorna med avsevärd skepsis och anklagar dess ledare för att vara omedvetna om församlingarnas problem. De tror också att kyrkans hierarki månar mest om att bevara sina hävdvunna rättigheter till de heliga platserna mot rivaliserande kristna kyrkors intrång. Broder Josef, tidigare rektor vid Betlehems universitet, säger om kyrkans arbete att ”mycket mer energi läggs ned på att ta hand om besökande pilgrimer än att sörja för de troende på platsen”. Medlemmarna av den högre hierarkin är huvudsakligen utlänningar och de förvaltar kyrkans tillgångar och uppträder av tradition som de enda representanterna för ortens kristna församlingar på internationell nivå, trots att de knappt har någonting att göra med de lokala frågorna.

Dessa ”privilegier” tillkom för flera århundraden sedan som svar på grekiska och latinska framställningar vid det osmanska hovet, och de togs med i de milletdekret som kontrollerade relationerna mellan sultanen och hans undersåtar bland de icke-muslimska minoriteterna. Följaktligen erkänner regeringen kyrkans överhuvuds, patriarkens, obestridda rätt att administrera all kyrkans egendom, att kontrollera de heliga platserna och att upprätta egna domstolar, som ombesörjer sådant som skilsmässor och arvsfrågor. Församlingen har ingen talan när det gäller kyrklig administration eller utnämningsfrågor. Det verkar absurt att sådana reaktionära lagar har vidmakthållits av flera på varandra följande regeringar och att de fortfarande är i kraft, enligt en status quo-överenskommelse som slöts mellan turkiska regeringen och de olika kyrkosamfunden för 150 år sedan.

Under de senaste 120 åren har man avslagit krav från den grekisk-ortodoxa gruppen, som är den största kristna grupperingen i det Heliga landet, om att få yttra sig i sina egna angelägenheter. Detta har medfört en spricka mellan kyrkans hierarki och de lokala församlingsmedlemmarna, vilket lett till ömsesidig misstänksamhet, misstro och beskyllningar. Under rådande omständigheter verkar det naturligt att arabisera kyrkorna. Anglikanerna har nyligen gjort så, och de romerska katolikerna har tagit viktiga steg i samma riktning, men den grekiskt-ortodoxa kyrkan motsätter sig benhårt varje förändring i sin administration.

Kyrkornas roll

Kyrkorna kan göra en hel del för att underlätta de kristnas svåra situation. De skulle till exempel kunna bidra till att lösa den akuta bostadsbrist som unga kristna par ställs inför, och som är en av de viktigaste anledningarna till att de utvandrar. Detta skulle kunna göras, om kyrkorna ville släppa bara en liten del av de väldiga ägor som har donerats av kristna här i landet i flera århundraden. Det verkar ironiskt att kyrklig egendom har sålts till judiska investerare för rent judiska ändamål vid en tid då man struntat i ett växande behov bland de kristna. Det är skrämmande att sådant kan göras av kyrkliga ledare, som säger sig vara måna om sina medlemmars andliga och materiella välfärd. Det går inte att förneka fakta. Det är uppenbart att den kristna närvaron i det Heliga landet påverkas negativt så länge den utländska hierarkin inte engagerar sig i de lokala kristna församlingarnas angelägenheter.

Inför behovet att bevara den kristna kontinuiteten i det Heliga landet måste de olika kyrkorna visa upp en enad front och samarbeta. Det finns ett stort behov av mer samverkan mellan den kristna församlingen här och de kristna kyrkorna i utlandet. Till skillnad från judarna tycks de kristna vara avskurna från kristenhetens främsta centra som endast far sin information från de kristna ledarna här.

Utvandring

Nyligen har många kristna utvandrat på grund av infadan och den allvarliga ekonomiska situationen i östra Jerusalem och på Västbanken. De kristna drabbades särskilt hårt ekonomiskt, eftersom ungefär en tredjedel av denna grupp i Jerusalem livnär sig på turismen, som numera knappt existerar. Samtidigt har livet gjorts outhärdligt för dem, fångna som de är mellan ultranationalistiska och islamiska slagord å ena sidan och gränspolisen å den andra. Det minskande antalet kristna påverkar den officiella politiken mot den arabiska minoriteten. Fast de har rätt till två ledamöter, sitter det inte en enda kristen i det israeliska parlamentet, och antalet kristna borgmästare och rådsmedlemmar minskar stadigt.

Det är den unga, utbildade, ambitiösa och rika eliten i församlingen som har utvandrat, och på så vis berövat församlingen varje möjlighet till en framtida ledning. Någon exakt statistik finns inte tillgänglig, men man beräknar att sedan 1948 ungefär 200 000 har givit sig av, vilket är ungefär 50 % av den kristna befolkningen. Detta antal inkluderar inte de palestinska utvandrarna till andra delar av världen framför allt Mellanöstern. Den högre andelen utvandrare till Västvärlden beror på de större möjligheter som erbjuds, socialt, kulturellt och religiöst, för den som slår sig ned i Västeuropa och Amerika. Som stadsbor är de mer västerländskt orienterade. Färska studier visar att mer än 25 % av de kristna på Västbanken, i Jerusalem och Haifa planerar att utvandra. De känslor av frustration och hopplöshet som de kristna i detta land upplever kommer till uttryck på så sätt. De kristna lever utspridda bland en majoritet av judiska och muslimska stadsbor, varför deras situation är mycket osäkrare än om de hade levat i ett eget territorium.

Mellanösterns historia kan visa upp flera exempel på religiösa och etniska minoriteter som har upphört att existera under likartade omständigheter, och många tror att det kristna vittnesbördet i det Heliga landet, som har en tvåtusenårig historia, kanske riskerar att tystna. En katolsk präst sade nyligen: ”Jag är rädd att det kommer en dag då vi har kristna heliga orter utan några kristna i det land där Kristus en gång levde.”

De världskyrkliga ledarna måste möta denna utmaning genom att upprätta mer direkta förbindelser med lekmannarepresentanter, och genom att engagera sig mer direkt i de kristna församlingarnas öde. Ett steg åt rätt håll för att bevara det kristna vittnesbördet skulle kunna vara att göra ett grundligt studium av situationen och att dessutom uppmana de kristna kyrkorna att ta ett större ansvar för sina medlemmar. Överläggningar borde inledas omedelbart för att få idéer om nya riktlinjer för att förebygga att de kristna församlingarna i det Heliga landet upplöses helt.

Övers. Gunnar Gällmo