Livets enhet

Kristen poesi av halt är sällsynt i dag. Det är ganska lätt att konstatera för den som tar emot recensionsexemplar från förhoppningfulla bokförlag. Men det finns undantag. Till exempel Lars Thunbergs senaste volym med titel från en dikt i samlingen Den vita vreden. Häftet innehåller ett trettiotal lödiga dikter ordnade i sex kapitel. Kapitlen beskriver koncentriska cirklar. Författaren når in i samma verklighets centrum oavsett om det föremål som den meditativa blicken famnar är som i första kapitlet det yttre landskapet, Mol, det vackra östjylländska kustlandskapet under årstidernas lopp- Livsmiljö- eller den sociala verkligheten som väcker Den vita vreden, dikterna till de dödaföräldrarna- Två inmemoriam-eller Ömhetshus som beskriver den nära relationen i alla dimensioner eller tankas- och haikudikterna i Kortfattat eller Det nödvändiga med åtskilliga ekon ur den patristiska traditionen.

Vilket är då det centrum dit diktaren når? De två första dikterna inmutar naturen, dess färger och former med en geometrisk noggrannhet och fotografisk känsla. I dikten I gränslandet, som följer efter dem, får gräsets mörka markskugga rita pennstrecken som visar hur

”Utspridda Ordet

må samlas när avbild med

Urbilden enas.”

Logos spermatikös beskriver naturens och människans enhet i Kristus.

Men diktens öga tillhör ingen utomstående betraktare av ett måleriskt landskap. Här röjs ett socialt patos uttryckt i den vita, rättfärdiga vrede som utgör den dynamik, med vilken de

”Kramplåsta armarna återvinner

den sociala kraften

att både fatta och förändra.”

Din värld är inte annorlunda. Vi bebor samma värld som de människor som vi misstror, som vi menar kränker oss, förnekar oss. ”Var vad du är med andra”, för världens skull visa solidaritet.

”Noli me tangere är falsk förklädnad,

som glömt, att det är när vi minst förskyller

men ändå står i öppen rustning,

som vi får jaget åter, väcks ur drömmen

och känner vind mot pannan.”

Så heter det i samma kapitel i en annan dikt som handlar om medmänsklighet. Den har rubriken Smide och bär till formen spår av fornnordisk mannavisdom: ”Hårt knuten hand har sämre/grepp om svärdet/än den som värmts av någon smekning.” Tonen av varsamhet med allt som är må gälla flyktingen, forskningen, djuren eller naturen.

Mötet med centrum, med enheten framgår än tydligare i de nära relationerna. I Omhetshuset där vi bor och ber i tillit om att stillsamt åldras tillsammans i en ömsesidighet vi inte förtjänar utan bara kan ta emot som den luft vi andas: lätt, mild och öm.

”O, måtte nåden springa oss i ögonen som ljus

med tillförsiktens leende och ömhet,

så vi på avstånd redan har en spegel hos varandra

och med den andras ögon ser på världen.”

Det finns en hållbar hemlighet i det som händer. Jag är sedd ”av ögat som mig ser vid namn.”

Denna poesi vore inte möjlig utan fäste i inkarnationen, utan Guds fattigdom i världen, i naturen, i flyktingen, i den vita vreden. ”Jesus föddes i ’Brödets hus’ idag./Uppmärksam vare den svultne!”

Styrkan är att veta att ”jag förvaltar, jag förvaltar”. Jag står som ett träd och jag kan inte yvas över jordmånen. Insikten om svagheten ger en sann identitet och därmed frihet.

”Välj aldrig annan Gud än den

som du kan ge din svaghet,

ja, skäppan full, väl mätt och rågad,

rätt offer till förväxling lik, i skötet landat.”

Då kan du röra dig fritt, ty den som ser dig, ser dig som du är och detta är helt i sin ordning.

Men hur bemöta oron, den efterhängsna och saknaden? Acceptera, tona in, låt den smälta samman med vaksamheten: ”och öva er i den svåra konst/som heter vaka” – ”ett sätt att se, hur Någons varma skugga/helt tröstrikt faller över vägen.”

Denna diktsamling rekommenderas varmt både på grund av dess mognad till innehåll och form och för att den med stor klarhet konsekvent tecknar enheten i allt som lever.