En okänd minoritet – katolikerna i Sovjet

De åstadkommer knappast någonsin rubriker i den västliga pressen. De tigs ihjäl, fastän de lever och till antalet omfattar en vida större grupp än de mångomtalade baptisterna iniziatiwniki. Samtidigt utmärks katolikernas i USSR öde av samma lidanden och förföljelser som exempelvis iniziatiwnikis eller de sovjetiska judarnas.

Antikatolicismen har tradition i Ryssland. Den sträcker sig tillbaka långt utöver den kommunistiska förföljelsen ända in i medeltiden. Och den betungar ännu i dag strävandena till en återförening mellan den katolska kyrkan och moskvapatriarkatet. Historiens börda låter sig inte så lätt skakas av!

Och det var säkert inte först religiösa utan politiska motiv, som bestämde hållningen till katolicismen. För moskvariket i vardande utgjorde den polsk-litauiska stormakten, som ända in på sextonhundratalet traktade efter att utsträcka sina gränser allt längre mot öster och efter besittningstagandet av vidsträckta ukrainska områden till och med sträckte ut sin hand efter Moskva, det största hotet. Och polacker liksom litauer var katoliker. Därvid var det helt normalt på den tiden att associera nationella och religiösa intressen med varandra, och det på båda sidor. Ur ryssarnas synvinkel utgjorde de polsklitauiska erövringarna i öster ett nationellt såväl som ett religiöst hot, desto mer som man i Moskva efter Bysans’ fall år 1453 för turkarnas anstormning betraktade sig som ortodoxins (d.v.s. rättrogenhetens) sista fäste. Polackerna gjorde sitt för att förstärka denna uppfattning, då de i sitt östra område ivrigt propagerade för de ortodoxa kristnas anslutning till Rom, vilket också bar viss frukt i delunionerna i Brest-Litovsk (1595/96) och i Uzhorod (1646).

När bladet vände sig 1772 och när efter det polsk-litauiska rikets sönderfall 1795 stora delar av Litauen och Polen råkade under ryskt herravälde, blev den katolska kyrkan i dessa områden den egentliga bevararen av nationell kultur och egenart och var därför ytterligare en nagel i ögat för tsarregimen.

Hon fick även erfara detta under den följande tiden och åtnjöt ända till år 1905 blott en mycket inskränkt frihet. Den katolska kyrkan var och förblev en kyrka för nationella minoriteter, polackerna, litauerna och de tyska nybyggarna (i området kring Odessa).

Att de unierade då ännu undgick repressalier, kunde de tacka endast den omständigheten för, att Västukraina vid Polens delning tillföll Österrike-Ungern och detta område efter 1918 uppdelades mellan Polen, Ungern och Tjeckoslovakien.

Oktoberrevolutionen 1917 och dess följder

Genom oktoberrevolutionen fördes plötsligt 1,6 miljoner katoliker in under det kommunistiska maktområdet. De var underställda ärkebiskopsdömet Mohilevs och dess fyra suffraganbiskopsdömen Kamineniecs, Minsks, Tiraspols och Zjitomirs jurisdiktion. 1 614 kyrkor och 581 kapell verkade 896 präster, vilka som ”tsarismens förföljda” i början åtnjöt en viss skonsamhet från kommunisternas sida. Men lugnet var av kort varaktighet, varefter genast åter nationella faktorer kom med i spelet, ty de flesta biskoparna och prästerna var ju polacker, vilka i inbördeskriget – väl inte helt med orätt – blev misstänkta för sympatier för ”kontrarevolutionen”.

Som den förste blev ärkebiskopen av Mohilev, Eduard von Ropp, arresterad och i oktober 1919 utbytt mot en kommunist. Också prästernas led glesnade. 1923 var ännu 397 präster verksamma i 574 kyrkor och 15 kapell. Det 1923 påbörjade försöket till en reorganisation av den kyrkliga uppbyggnaden fick under den begynnande förföljelsen ett snabbt slut. Mot von Ropps efterträdare, ärkebiskop Cieplak, iscensattes 1923 en skådeprocess. Till 1925 var också samtliga övriga biskopar antingen arresterade, deporterade eller utvisade ur landet och den katolska hierarkin sönderslagen. En prästutbildning blev naturligtvis omöjliggjord.

Det av Vatikanen 1926 företagna försöket att genom jesuiten Michel d’Herbigny tillsätta fyra hemliga biskopar och fem apostoliska administratorer, varvid han medvetet utvalde inte endast polacker (det var personer av polsk, litauisk, lettisk, tysk, fransk och rysk nationalitet), slutade med ett fiasko. De blev med undantag av den franske biskopen Neveu samtliga häktade, satta i fängelse, deporterade eller utvisade. Biskop Frison av Odessa blev till och med avrättad. Endast biskop Neveu kunde fram till 1936 verka i Moskva, men fick efter en resa på grund av sjukdom till Frankrike inte något tillstånd att återvända till USSR. De stalinistiska ”utrensningarna” gav därefter de flesta återstående katolska församlingarna dödsstöten.

Kommunister annekterar katoliker

1939 slöt Sovjetunionen en icke-angreppspakt med Tyskland, vilken tillät inmarschen 1940 i Östpolen och annexionen av de tre baltiska staterna. Men därmed steg antalet katoliker i Sovjetområdet nästan över en natt med i runt tal 10 miljoner troende. Kommunisterna dröjde inte länge att använda sin antireligiösa lagstiftning i de nybesatta områdena: förbud mot religionsundervisningen, upplösning av kyrkliga organisationer, beslagtagande av kyrkans egendom och uppbindning av prästutbildningen. Med undantag av den apostoliske administratorn i Estland, Mgr. Profittlich, som blev häktad och spårlöst försvann, förblev hierarkin oantastad. Däremot blev 15 litauiska präster mördade och ytterligare 10 deporterade. I Lettland blev 10 präster antingen dödade eller bortförda. Ytterligare aktioner mot kyrkan hindrades tills vidare av de tyska truppernas inmarsch 1941.

Men knappt hade Sovjet återvänt till de förlorade områdena 1944, förrän också en kyrkoförföljelse i stor stil började. Det rörde sig därvid förvisso inte bara om religionen utan om etablerandet av sovjetmakten i de nyannekterade länderna, i vilka majoriteten av befolkningen knappast gladde sig över de nya herrarna och där ända fram till 1950 partisangrupper förde ett hopplöst krig mot Sovjet. De nya makthavarna dröjde inte att med all makt bryta motståndet hos folket och tog därvid sikte även på kyrkan, i vilken de – väl inte med orätt – såg en av huvudmotståndarna med avseende på den planerade bolsjevicerings- och russificeringspolitiken.

Av fem biskopar, som hade vågat stanna kvar i Litauen, undgick blott den då redan över sjuttioårige biskopen av Panevezys, Kasimiras Paltarokas, att häktas. Biskop Borisevicius av Telsiai blev skjuten 1947. Ärkebiskop Rainys av Vilnius dog 1953 i fängelset i Vladimir. Biskop Matulionis av Kaisiadorys blev benådad 1955, medan hjälpbiskopen Ramanauskas av Telsiai kunde återvända hem från förvisningen först 1956. För båda var dock även i fortsättningen varje utövande av biskopsämbetet förbjudet.

I Lettland med dess omkring 450 000 katoliker stod det knappast bättre till. Skillnaden var den att nazisterna redan hade avlyft bördan från kommunisterna genom att deportera tre av de fyra biskoparna. Kvar fanns blott den likaså redan sjuttioårige ärkebiskopen av Riga, Antonius Springovics, som blev förskonad från ett tillfångatagande. Men när han 1947 vigde två hjälpbiskopar, Peter Strods och Kasimir Dulbinskis, blev den senare omedelbart arresterad och skickad till straffläger. Trots allt kunde biskop Strods efter ärkebiskop Springovics död år 1958 efterträda denne i ämbetet.

Biskop Strods överlevde sin företrädare med endast två år, varför ingen biskop längre utövade ämbetet i Lettland efter 1960. Och det gick hela fyra år, tills den 18 november 1964 de båda lettiska biskopsdömena Riga och Liepaja genom vigningen av biskop Julian Vaivods (född 1895) åter fick en apostolisk administrator. Då i november 1972 Valerians Zondaks (född 1908) fick vigas till hjälpbiskop åt den åldrige Julian Vaivods, tycks hierarkins kontinuitet i Lettland för närvarande säkrad.

Det öde, som drabbade många biskopar, visar dock endast toppen på ett isberg. Av 1470 präster, som 1945 var verksamma i Litauen, blev till 1954 knappt längre hälften kvar. Jämfört med detta var kyrkans förluster i Lettland tills vidare obetydligare, då prästantalet från 1945 till 1959 blott minskade med omkring 28°70 (resp. med omkring 50 präster). Hotande blev däremot präståterväxten, då under sextiotalet för vart och ett av de båda stiften bara en präst per år fick vigas och 1965 antalet seminarister i Riga uppgick till fem.

Svårigheterna vid prästutbildningen dokumenteras dock bäst av siffrorna från prästseminariet i Kaunas, det enda som ännu är öppet i Litauen. Från och med 1946 inskränkte regimen under 10 år systematiskt studentplatserna allt mer:

1945/46 studerade 350 studenter i Kaunas,

1946 följde en första inskränkning till 150 studenter,

1949 blev antalet förminskat till 75 och

1962 till 45,

1964 fanns det blott kvar ett tillstånd för 25 studieplatser.

1966 höjde man nådigt detta antal åter till 30.

Naturligtvis förbjöd kommunisterna också existensen av kloster och upplöste samtliga ordensgemenskaper. I marginalen må även den lilla katolska diasporameningheten i Estland omnämnas. 1939 hade de 3 000 estniska katolikerna förfogat över 15 präster och en egen biskop. Men av dem blev under den följande tiden bara två präster kvar.

Katolska trosvittnen i Sovjet

Men det som vederfors kyrkan i Baltikum, återspeglar blott hela folkets tragiska öde. Mest fick litauerna lida. Det talar sitt tydliga språk, att i Litauen först 1974 en befolkningssiffra åter uppnåddes, som motsvarade den från 1939, vilken då uppgick till 3 238 000 invånare (varav 80% katoliker). Därvid är i dag nästan 20% av befolkningen invandrare från den övriga Sovjetunionen, särskilt storryssar. Av litauerna hade däremot redan 1940/41 omkring 40 000 blivit deporterade. Men det var bara ett förspel till det som de sovjetiska kommunisterna iscensatte efter 1944. Över en halv miljon litauer släpades iväg till de ryska strafflägren eller deporterades till Sibirien och Centralasien. De träffade där på de katolska nybyggare av tysk härkomst, som efter upplösningen av den volgatyska sovjetrepubliken 1941 förts bort till Centralasien, liksom på de likaså deporterade polackerna, vitryssarna och ukrainarna. På detta sätt uppstod i sovjetiska Centralasien och Sibirien katolska diasporaförsamlingar, vilka delvis existerar ännu i dag. För några år sedan kunde till och med en katolsk kyrka helt officiellt öppnas i det kirgisiska Frunse.

Litauer och letter av katolsk tro har åtminstone ännu den fördelen, att de som tillhörande en sluten etnisk grupp i sin hemrepublik förfogar över en officiellt erkänd hierarki med – om också minimala – möjligheter till prästutbildning, en fördel, som är förmenad de katolska polackerna, ukrainarna och armenierna. Det existerar för närvarande till exempel i de forna polska östområdena, i det nuvarande Vitryssland och i Västukraina ännu åtminstone 65 katolska församlingar, som vårdas av mest polska präster under stora uppoffringar. Det finns åtminstone två armenisk-katolska församlingar i Kaukasus.

Om dessa katolska trosvittnen i Sovjet talas det praktiskt taget aldrig i väststaterna. De är i västliga katolikers medvetande icke-existerande.

Med utgångspunkt i den lilla lettiska republiken bär ärkestiftet Riga med sina 145 präster en oerhörd missionerande uppgift. Tio lettiska präster sköter dessutom församlingarna i Estland (Tallin och Dorpat), i Leningrad och Tiflis (en för varje), i Vitrutenien (två) och i Ukraina (fyra), medan församlingen i Moskva sköts av en litauisk präst.

Den katolska kyrkan i Sovjetunionen är inte blott en tigandets kyrka utan även en förtigen kyrka, isynnerhet där hon inte passar in i ett nytt kyrkopolitiskt (resp. ekumeniskt) koncept. Och det gäller framför allt för de ukrainska unierades, katolikerna av slavisk-bysantinsk rit, tragiska öde.

Kyrka mellan två stolar

Den ur – inte ytterst praktiskt motiverade – delunionen (Brest-Litovsk 1595/96 och Uzhorod 1646) vid tiden för det polsk-litauiska storriket framsprungna grekisk-katolska (ukrainsk-unierade och rutenska) kyrkan i Väst- och Karpato-Ukraina stod knappast någonsin under någon särskilt lycklig stjärna och förblev intill innevarande dag en kyrka mellan två stolar, nämligen mellan den i Moskva och i Rom. Av den rysk-ortodoxa kyrkan betraktade som avfallna bröder och förrädare, fann de unierade på grund av sin annorlunda kyrkliga tradition och kultur även hos katolikerna av den latinska riten sällan mycken förståelse och tillbörligt erkännande. Och om det av denna orsak vid vissa tillfällen också uppstod kriser, som till exempel uppspaltningsrörelsen i Slovakien, så är det dock förvånande, med vilken orubblig trohet dock flertalet av de unierade katolikerna höll fast vid Roms kyrka.

Men eftersom den grekisk-katolska kyrkan var en särskild nagel i ögat inte enbart för de ortodoxa ryssarna, då man från henne på särskilt lätt kände vittringen av den katolska faran, fanns för denna kyrka föga hoppingivande framtidsutsikter, då den röda armen marscherade in i Västukraina. Men 1941, vid det första sovjetiska besättandet, leddes den grekisk-katolska kyrkan av en förföljd av tsarismen och som ”den ukrainska nationens fader” åtnjöt ett oerhört anseende, greve Andreas Szeptycki, metropolit av Lemberg (Lvov), ett ämbete, som han innehaft ända sedan 1901. Den 1865 födde metropoliten var oantastbar för kommunisterna, och detta anseende kom även hans kyrka med hennes 3,5 miljoner troende och 2275 präster till godo. Inte desto mindre bortförde kommunisterna 40 präster under det första besättandet av Västukraina. Därtill kom det före återtåget 1941 även till massiva deportationer och massakrer bland befolkningen.

Den åldrige metropoliten höll dock under den följande tiden också största möjliga distans till de tyska ockupanterna. På så sätt förblev hans anseende hos befolkningen orubbat och måste respekteras även av sovjetmyndigheterna, när dessa på nytt trängde in i Galizien. Denna gång blev kyrkan inte besvärad. Och när metropoliten Szeptycki dog knappt två veckor efter det förnyade upprättandet av sovjetmakten, då fick han en högtidlig begravning, vid vilken även företrädare för sovjetregimen deltog med Nikita Chrusjtjov i spetsen. Josyf Slipyi (född 1892) kunde likaså obehindrat efterträda honom. Men när kyrkoledningen avböjde Sovjets begäran om aktivt deltagande i kampen mot de ukrainska partisanerna med hänvisning till det femte budet (de ansåg sig utan tvivel även vara tvungna att göra detta, emedan en stark antikommunistisk stämning härskade bland befolkningen), då var det genast slut med friden. Enligt principen ”den som inte är för oss, han är mot oss”, identifierade kommunisterna utan vidare den grekisk-katolska kyrkan med de ukrainska separatisterna och övergick till öppen strid.

I april 1945 blev samtliga unierade biskopar, som befann sig på sovjetiskt område, arresterade. Man förde rättegång mot dem 1946 på grund av föregivet förräderi och samarbete med fienden. Därpå blev de ledande prästerna inspärrade i fängelse och seminaristerna vid de båda unierade seminarierna Lvov och Stanislaviv inkallade till värnpliktstjänstgöring.

Allt detta skedde efter en spetsfundigt uttänkt plan. Samtidigt grundades nämligen en av kommunisterna ”gynnadinitiativgrupp för de grekiska katolikernas återförening med den orto-

doxa kyrkan” under ledning av den unierade prästen Gawriil Kostelnyk, medan den kommunistiske propagandisten Jaroslav Galan framträdde inför offentligheten med smädeskrifter mot de unierade och därvid inte heller skonade metropoliten Szeptyckis person. Systematiskt blev de unierade prästerna pressade till anslutning till ”initiativgruppen”. Den som vägrade, hamnade i fängelse. Förgäves protesterade 300 unierade präster i en den 1 juli 1945 till utrikesminister Molotov riktad skrivelse mot detta förfarande. Kommunisterna började även stänga kyrkorna för de präster, vilka inte anslöt sig till ”initiativgruppen”.

Slutligen inkallades den 8 till 10 mars 1946 i Lvov en synod, som beslöt att uppsäga Brest-Litovsk-unionen och ansluta sig till moskvapatriarketet. Betecknande nog deltog i denna synod blott 216 präster och 19 lekmän – och de fattade sitt beslut i frånvaro av över 90% av det unierade klerus. Kostelnyk kallade detta tvångsinlemmande eufemistiskt ett ”återvändande till moderkyrkan”, vilket var fel i varje hänseende, ty Galizien hade tidigare aldrig tillhört moskvapatriarkatet utan vid tiden för unionen stått under patriarkatet i Konstantinopel. Men detta var i detta sammanhang blott obetydliga detaljer och hindrade inte heller synoden i Moskva av 1971 från att högtidligt besegla denna återförening även från patriarkatets sida.

Officiellt hade de unierade därmed upphört att existera. Men de som trodde sig dra fördel härav blev snart bittert besvikna. Kostelnyk föll redan i september 1948 offer för ett attentat. Jaroslav Galan blev mördad i oktober 1949. Och den tidigare unierade kyrkan fick under den chrusjtjovska kyrkoförföljelsen erfara, att växlingen av jurisdiktion inte hade inbringat något utöver att man nu förföljde henne som ortodox kyrka.

Kommunisterna hade emellertid funnit ett recept för förintandet av den unierade kyrkan, vilket de under den följande tiden även använde i transkarpatiska Ukraina och i Slovakien. Sedan nämligen Tjeckoslovakien 1945 varit tvunget att avträda Karpato-Ukraina till Sovjetunionen, kom ytterligare 461 000 unierade troende, de så kallade rutenerna, under den kommunistiska färlan. Det rörde sig om det unierade stiftet Mukacevo (Munkacs), vars biskop Romza den 1 november 1947 utan vidare mördades genom en arrangerad bilolycka. Denne hade i föraning om kommande händelser i hemlighet till biskop vigt Alexander Tschira, som dock 1948 försvann i ett sibiriskt straffläger för 10 år. Då trycket på det rutenska klerus för anslutning till moskvapatriarkatet förblev resultatlöst, lät regimen i februari 1949 kort och gott stänga alla unierade kyrkor och på himmelsfärdsdagen 1949 med anledning av en högtidlig gudstjänst ledd av den ortodoxe biskopen Makari i klostret i Mukacevo tillkännage uppsägningen av den 1646 ingångna unionen i Uzhorod.

Förstummad – men levande

Om kommunisterna emellertid hade trott sig kunna utrota den grekisk-katolska kyrkan på detta sätt, så hade de misstagit sig. Visserligen hade det lyckats dem att genom fysiskt våld fullständigt likvidera den unierade hierarkin, men detta var också allt. Av de fem deporterade biskoparna hade två dött i förvisningen, och blott två fick – utan tillstånd till ämbetsutövning – återvända till Galizien där de kort därefter dog, medan metropoliten Slipyi först 1963 genom Vatikanens intervention uppnådde friheten, men därvid måste lämna Sovjet. Den rutenske biskopen Tschira, vilken liksom sina båda ukrainska ämbetsbröder kunde återvända till följd av avstaliniseringen, blev 1958 mördad av ”okända”.

Den grekisk-unierade kyrkan var därmed officiellt bringad till tystnad, men hon lever vidare trots detta fram till i dag inte blott i emigrationen utan även i Ukraina som underjordskyrka. Och det existerar liksom förut unierade präster som tar vård om sina troende.

Efter 1973 fann den rysk-ortodoxe metropoliten Filaret det nödvändigt att med anledning av en avslutningsfest vid seminariet i Odessa varna de nyblivna prästerna: ”Några av er träder i själavårdstjänst i de västliga områdena av det ukrainska exarkatet. Här fanns ännu för trettio år sedan den grekiskkatolska kyrkan. Därför måste de i denna trakt arbetande herdarna vara särskilt kloka men också särskilt trogna mot den ortodoxa kyrkan . . . Er plats skall inte vara någonstans mellan ortodoxi och katolicism. Den ortodoxe prästen kan blott uppfatta sig själv som ortodox. Förvisso lever vi i ekumenikens tidsålder, då relationerna mellan alla kristna kyrkor förändrar sig i positiv riktning . . . Ekumenik betyder inte avsägelse av rättrogenhet, avsägelse av traditioner, som den ortodoxa kyrkan har iakttagit och bevarat i nästan 2000 år. Jag betonar detta, för att ingen skall kunna åberopa sig på ekumeniken, när han i verkligheten vill prisge ortodoxa positioner.”

Ett sådant tal kan bara förklaras av att ett starkt katolskt inflytande alltjämt är levande i Västukraina. Men det visar även, att de unierade kristna som prövosten för äkta ekumenik av många uppfattas som en förargelseklippa. Tyvärr företräder även vissa katoliker liknande uppfattningar, varvid de glömmer, att det andra Vatikankonciliet inte blott har gjort ekumeniken till ett uppdrag utan även utfärdat ett dekret om religionsfriheten. Och på denna religionsfrihet har även de undertryckta och förföljda grekisk-katolska troende i Ukraina anspråk!

Litauen – ett särfall

En gång var litauerna det sista hedniska folket i Europa. Invecklade i en förbittrad försvarskamp mot de tyska ordensriddarna, vilka sökte utsträcka sin politiska makt allt mer mot öster, kände sig litauerna tills vidare föga dragna till kristendomen. Först när de litauiska furstarna mot slutet av trettonhundratalet alltmer lierade sig med Polen, blev ett verksamt kristnande från Polen möjligt. Men i dag har litauerna på sätt och vis blivit den katolska kyrkans sista bålverk i Sovjetunionen. Vid den första sovjetiska annexionen av Litauen 1940 var av en befolkning på 3,4 miljoner omkring 80% eller 2,56 miljoner katoliker.

Trots de höga förlusterna genom de kommunistiska deportationerna, vid vilka närmare en femtedel av den litauiska befolkningen fördes bort till Sibirien och sovjetiska Centralasien, blev ett rätt homogent litauiskt befolkningsblock bevarat, som till sin majoritet ännu orubbligt bekänner sig till den katolska tron. Härvid spelar utan tvivel även nationella orsaker in, så till vida som den katolska tron tillika utgör ett element i försvaret mot kommunisternas russificeringspolitik.

Litauerna förkroppsligar en egenartad folklig entitet med ett högst arkaiskt språk, som i ålder kan mäta sig med sanskrit och är det ålderdomligaste av de talade indoeuropeiska språken. I historia och kultur sedan över fem århundraden ständigt riktade mot väster och inte mot öster utgör litauerna tillsammans med sina baltiska grannar i dag något sådant som en västlig kulturbastion i USSR.

Sovjetregimen i Moskva, som såväl av stormaktsintressen som av ideologiska orsaker uppfattar varje egenartad nationell rörelse som ett hot mot det egna herraväldet, försöker då också sedan år tillbaka att rasera denna bastion, varvid man förvisso hos litauerna alltjämt stöter på förbittrat motstånd. Kyrkan är i denna kamp ett av de huvudsakligaste stridsobjekten, och detta desto mer som hon av kommunisterna gjordes till en av deras huvudangreppspunkter.

Litauens katolska kyrka är underkastad inte endast alla inskränkningar i den sovjetiska antireligiösa lagstiftningen såsom förbud mot varje verksamhet utanför kyrkorummet och förbudet mot religiös undervisning av ungdomar under 18 år, för att blott nämna de viktigaste utan hon får vidkännas ytterligare trakasserier. Ett av dessa är orimliga skattebördor. Så blev t.ex. prästerna, som uteslutande lever på frivilliga donationer, kollekter och gåvor från de troende, likställda med egenföretagare och beskattade med 50-60% av sin inkomst. Varje gåva måste gå genom kyrkokassan, då prästerna annars genast riskerar en process på grund av undandragen skatt.

Att de litauiska troende underhåller sina präster alla finansiella offer till trots förtjänar beundran. Men prästerna visade sig också värdiga det förtroende man hade för dem. Alla regimens försök att splittra kyrkan genom kollaboratörer, misslyckades jämmerligen.

Tövädret efter Stalins död bragte även den litauiska kyrkan några lättnader, så till vida som en rad präster kom i åtnjutande av en amnesti och den ende ännu tjänstgörande biskopen i Litauen, den över 80-årige Kasimiras Paltarokas, år 1955 fick viga Petras Mazelis och Julijonas Steponavicius och 1957 Vincentas Sladkevicius till biskopar. Den senare blev dock mycket snart berövad sitt ämbete av kommunisterna. Och han kan ännu i dag inte utöva det. Den 6 oktober 1958 dog biskop Paltarokas av Panevezys. När 1961 dessutom biskop Julijonas Steponavicius sattes i fängelse, emedan han hade vägrat att viga fyra av kulturministeriet föreslagna seminarister, då återstod endast den svårt sjuke och därför tjänstgöringsförhindrade, åldrige biskop Mazelis av Telsiai.

Den vatikanska diplomatins bemödanden har man att tacka för att den 5 december 1965 (drygt ett år efter Chrusjtjovs fall) i Rom en apostolisk administrator för det övergivna stiftet Kaunas fick vigas, nämligen den 1894 födde Juozapas Matulaitis-Labukas. Denne erhöll 1968 tillstånd att viga Juozas Pletkus (född 1895) till apostolisk administrator av Tesiai. 1969 var ännu en gång två biskopsvigningar möjliga; Romualdo Kriksciunas (född 1930) blev apostolisk administrator av Panevezys, Lindas Povilonis (född 1910) koadjutor med successionsrätt till ärkestiftet Kaunas. Däremot förblev stiftet Kaisiadorys och den litauiska delen av stiftet Vilnius i fortsättningen utan tjänstgörande biskopar, då deras överherdar, Vincentas Sladkevicius (född 1920) och Julionas Stephanovicius (född 1911) av kommunisterna hindras i tjänsteutövningen.

Genom biskop Juozas Pletkus’ död, då han under hösten 1975 avled i en ålder av 80 år, förlorade även biskopsdömet Telsiai och prefekturen Klaipeda åter sin biskop. Därmed reducerades de tjänstgörande litauiska biskoparnas antal till tre. Men det betyder också, att av Litauens sju kyrkliga administrationsområden för närvarande blott två kan på föreskrivet sätt förvaltas av biskopar, nämligen ärkebiskopsdömet Kaunas genom den åldrige biskop Matulaitis-Labukas och hans koadjutor biskop Povilonis och stiftet Panevezys genom biskop Kriksciunas.

Som kuriosum kan nämnas att till exempel 1968 åter 834 präster (83 fler än 1954) var verksamma i de 636 församlingarna. Även om detta antal på grund av prästernas höga ålder och genom inskränkningen vid seminarierna sjönk under de senaste åren, så räknar man även 1976 över 600 aktiva präster.

Lekmän och präster bryter tystnaden

Sedan 1970 låter sig en förvånande förändring i de litauiska katolikernas uppträdande konstateras. Plötsligt var det slut med det stumma uthärdandet med antireligiösa trakasserier. Häktningen av prästerna M. Gylys, P. Bubnis, J. Zdebskis och jesuitpatern Seskevicius på grund av att de meddelat religionsundervisning, blev utgångspunkten för en protestvåg. Hundratals troende undertecknade petitionen till det sovjetiska statsombudsmannaskapet och till den litauiska centralkommitten. Även bland prästerna rörde det sig. I augusti 1969 protesterade 40 präster hos USSR:s ministerråd mot inskränkningarna i prästrådet i Kaunas, varefter arbetstillståndet omedelbart drogs in för dem. Detta oaktat framträdde i november 1971 104 präster till försvar för den häktade jesuiten Seskevicius hos den litauiska centralkommitten. När detta inte gav något resultat, sände 126 präster i februari 1972 en petition till Litauens högsta sovjet.

Det märkligaste dokumentet utgör dock ett i slutet av 1971 av litauer författat memorandum till kommunistiska partiets generalsekreterare Leonid Brezjnev, i vilket denne gjordes uppmärksam på att grundvalen för en säker fred utgörs av rättvisa och aktning för de mänskliga rättigheterna. ”Just över kränkningen av dessa rättigheter är vi, Litauens katoliker, djupt oroade, ty för vårt folks troende finns det hittills ingen samvetsfrihet, och kyrkan blir förföljd . . . I Litauens sovjetiska skolor införs ateismen med våld. Man tvingar katolikernas troende barn att tala, skriva och handla mot sitt samvete. Och de som utövar sådant tvång, får inga varningar och blir inte ställda inför rätta …

Den litauiska sovjetrepublikens strafflag innehåller en artikel, som fastställer ett straff för förföljelsen av troende, men i praktiken används denna artikel aldrig.”

Detta memorandum slutar med uppmaningen till sovjetregeringen att skapa betingelser för de litauiska katolikerna att känna sig som likaberättigade medborgare i Sovjetunionen, och är underskrivet av inte mindre än 17 054 litauiska katoliker. Det hade kunnat vara ännu fler, om inte polisen hade inskridit mot namninsamlingen.

När den 14 maj 1972 den katolske arbetaren Roman Talantas brände sig själv som protest i en allmän park i Kaunas, nådde krisen en höjdpunkt. Det kom till oroligheter, som blev nedslagna med insats av polis och militär. Facit blev åtminstone tre döda och över 300 arresteringar.

Naturligtvis fann sovjetregimen ingen anledning att gå in på de katolska litauernas klagomål. Trots det blev dessa inte helt verkningslösa, emedan de nämligen också kunde bringas till det västliga utlandets kännedom. Sedan 1970 kommer över de religiösa ”Samizdat” också underrättelser som rör den litauiska kyrkoförföljelsen, till kännedom i väst. Och från 1972 kommer i den litauiska ”Samizdat” även rätt regelbundet en ”Krönika om den litauiska katolska kyrkan”, vilken fullkomligt sakligt berättar fakta om kommunistiska trakasserier mot katolikerna samt meddelar om arresteringar av präster och förhindranden av deras ämbetsutövning.

För den kommunistiska regimen, som i utlandet gärna visar upp en vit fasad och därför även hävdar, att det härskar religionsfrihet i Sovjet kommer en korrigering av dess propaganda förståeligt nog högst olägligt. Och det är högst kännetecknande för den sovjetiska hållningen gentemot religionen, att kommunisterna inte försöker klara upp diskrepansen mellan sin propaganda och de faktiska förhållandena genom att de upphör med förföljelsen av kyrkan och hennes troende. I stället anställer polisen jakt på författarna till ”Samizdat”. Så mycket mer förvånande är det, att hittills åtminstone 18 nummer av ”Krönika om de litauiska katolikerna” kunnat spridas.

Hos katolikerna i väst har dessa underrättelser hittills förvisso inte funnit någon stor resonans. Man hänförs hos oss vida mer över några få heroers enskilda öden och över kända emigranters skildringar. Men man borde fördenskull inte glömma bort några miljoner trosbröders öde. Deras namn kommer väl knappast någonsin att pryda våra tidningssidor. De har bestått provet och fått lida lika mycket som de författare och intellektuella, vilkas öden idag är förstasidesstoff i alla västtidningar.