En omvärderad Sigismund

Bilden av Sigismund Vasa, som i Sverige präglats av religiösa och maktpolitiska fördomar, framtonas i den påkostade utställningen från Krakow i Liljewalchs konsthall, ”Sigismund Vasa och hans söner”, i en ny dager. Utställningen, som tidigare under sommaren visats i en starkt associationsmättad målerisk ram i slottet Wawel i Krakow, i vars domkrypta Sigismund vilar tillsammans med föregångarna på den polska tronen, Sigismund I och Sigismund August, och där hans gravkapell befinner sig, lider något av att den inte anpassats till den långt torftigare svenska miljön, där inga naturliga historiska associationer fyller tomrummet kring föremålen. Tonvikten ligger på de praktfulla fursteporträtten och den sensationella ”polska rullen”, en gouachemålning på papper, 16 m lång, av festtåget vid Sigismunds och Konstantias bröllop, en guldgruva för dräkt och ceremonihistoria, och kan betecknas som en konsthistorisk händelse av första rangen. Men porträtten tillsammans med övriga praktföremål förmår inte ensamma föra en svensk publik så mycket närmare människan Sigismund, som för vårt land förblir en gåta.

Född under olycksbådande auspicier under föräldrarnas fångenskap på Gripsholms slott år 1566, när fejden mellan halvbröderna Erik XIV och hertig Johan brutit ut i all sin förödande styrka, son till den polska prinsessan Katarina Jagellonica, den polske kungen Sigismund Augusts syster, är han produkten av en äktenskapsförbindelse som i sig bär fröet till en lång rad olyckor. Modern köper i smyg avlagda skjortor av fängelsevakterna för att linda sin son under det ständiga hotet att av Erik utlämnas till den ryske tsaren, som en bricka i det stormaktspolitiska spelet i Östeuropa. Johan III, som andligen är förankrad i det katolska lägret och söker rädda något av den rika liturgiska och teologiska skatten i en tid då kalvinismen sprider sig i Sverige, låter Katharina uppfostra Sigismund katolskt och dottern Anna lutherskt. Vid 21 års ålder, år 1587, kröns Sigismund till polsk konung sedan rikskanslern Zamoyski drivit igenom hans val av den polska adeln. Villkoret för kröningen är att Sigismund i sinom tid vid sitt trontillträde i Sverige genomför Estlands införlivande med Polen. Personalunionen med Sverige, som efter Johan III:s död skulle fungera så att Sigismund vart tredje år besökte sitt arvrike, styrt av ett råd, som regerade i hans frånvaro med bistånd av svenska rådsherrar vid kungens sida i Polen, ledde till en ödesdiger kamp mellan Sigismund och farbrodern hertig Karl. Denne traktade efter tronen och utnyttjade den nyinförda lutherska läran som ett vapen i kampen mot Sigismund. Vid sin ankomst till Sverige 1593 måste Sigismund göra omfattande religiösa och politiska eftergifter för att överhuvud bli krönt och avge en högtidlig kungaförsäkran med trohetsförklaring mot Uppsala mötes beslut och erkänna rådets rätt till medinflytande. Detta kompromissförsök och dess misslyckande kunde mera ha kommit i blickpunkten i den svenska utställningen. Man hade väntat sig en mera konkret belysning av de svenska rådsherrarnas öde i exilen, av den kyrkliga maktkampen från katolsk synvinkel och av Sigismunds egen personlighet.

Sigismund, som för oss som regent blir en kort episod, är däremot ansedd som en kraftfull och betydande regent i Polen. Där framstod han som motreformationens främste förkämpe och som den furste, som bidrog till att sammangjuta Polen till en politisk och religiös enhet. I Polen rådde vid denna tid fullkomlig trosfrihet. Där måste händelserna kring Linköpings blodbad, där Sigismunds trogna rådsherrar avrättades som landsförrädare, framstå i all sin barbariskhet. Förutom genom sitt trosnit, sina nära förbindelser med jesuitorden och sitt liturgiska intresse, har Sigismund Vasa lämnat spår efter sig i den polska historien i två andra avseenden, som byggherre och som konstsamlare. På Sigismunds initiativ byggdes den praktfulla jesuitkatedralen i Krakow, St. Peter-Paul, av Trevano 1596. Inkallade italienska, tyska och flamländska mästare verkade vid hovet. Sigismund flyttade hovresidenset från det avlägset belägna och ålderdomliga palatset i Krakow till det mera centralt belägna Warszawa. Här ombyggdes hertigarnas av Masovien gamla borg av arkitekterna Trevano och Castelli. Utanför staden anlades det privata jaktslottet Ujazdow, på 1600-talet ombyggt av Serlio. Ett icke bevarat träslott uppfördes i byn Nieporet. Dessa arkitekturmonument går i den polska konsthistorien under benämningen ”Vasastil”, en tidig barockstil.

Sigismund för femtio år sedan

Det var en svag natur, svag både till kropp och själ. Historieskrivaren Werwing från 1600-talet karakteriserar honom i all enkelhet sålunda: ”Han brådde mycket på sin mödernes-ätt och var av naturen olustig, tyst, envis, dröjaktig samt något njugg och därigenom sig själv allra mest skadelig. Uti sin religion var han ivrig, gudfruktig och med okyskhet näppeligen befunnen.” Som regent i Polen visade han kraft och iver blott i en enda sak. Det var i att förfölja protestanterna. Han mottog från påven ivriga förmaningar att ”genom föreställningar, uppmaningar, böner och hot rycka sina svenska undersåtar ur deras gudlöshet”. Uppenbart var, att dessa förmaningar till den helige faderns lydige son ej skulle förklinga ohörda.

Vad hade man nu att vänta i Sverige? Hela folket var genomträngt av den känslan, att här förestod en invandring av munkar och lömskt kringsmygande jesuiter, och att de dagar snart kunde varda kommande, då även Sveriges söner och döttrar skulle offras på kättarbålen. Svenska folket stod inför ett avgörande. Det kände ett starkt behov att rusta sig till den väntade striden, att samla sig till endräktigt försvar för sin tro. Och i spetsen för detta folk stodo stridbara män samlade kring den kraftfulle folkhövdingen hertig Karl, som tillsammans med rådet skulle sköta Sveriges styrelse, tills Sigismund hunnit anlända från Polen till sitt nya rike.

Carl Grimberg, Svenska folkets underbara öden 11, 1926

Av sin far hade Sigismund ärvt det starka estetiska intresset och byggnadslustan. Han ägnade sig på lediga stunder med förkärlek åt cembalospel, guldsmide och oljemåleri som amatör. Påverkad av tidens moderiktning, den s.k. sarmatismen, ett svärmeri gör orientaliska folkslaf och seder, blev han en passionerad konstsamlare och öppnade det första moderna konstgalleriet i Warszawa. Hans sensibla, fromma och tillbakadragna natur förklarar oförmågan att med kraft uppträda mot hertig Karls politik och befästa sin makt i arvriket.

De förnämliga porträtten i Rubens anda av Sigismund och hans båda habsburgska gemåler, systrarna Anna och Konstantia, av vilka kröningsporträtten tillskrivs Rubenseleven Soutman, samt porträtten av Heintz och Kober låter oss ana ett förfinat svårfångat psyke. Endast en omfattande personlig biografi över Sigismund, som stödd på brev och personliga yttranden kastar ljus över hela hans personlighet mot bakgrunden av motreformationens Polen och förbindelserna med Rom kan föra oss närmare den autentiska gestalten. Här saknar man påtagligt en insats lik den, varmed Sven Stolpe berikade den stora Kristinautställningen.

Man kan endast hoppas att det polsksvenska vetenskapliga samarbetet efter denna lovande början tar sig uttryck i ett intensifierat studium av denna i viktiga avseenden outforskade gemensamma kulturepok. En ytterst intressant aspekt av utställningen utgör historien kring Vadstena klosters upplösning, som befann sig i hertig Karls hertigdöme. Nunnorna utsattes både för hot och krassa omvändelseförsök, men valde landsflykten i Polen. Det vackra Marie Triumf i Lublin och Birgittinkyrkan i Danzig vittnar om birgittinordens blomstring på andra sidan Östersjön.

Sigismund är alltjämt en levande gestalt i Polen. I gamla stan i Warszawa står hans triumfalstaty på en hög kolonn, upprest av sonen Wladislaw IV år 1644 som en symbol för den polska nationalstaten.