En oumbärlig introduktion till Nya testamentet

Det finns olika sorters humanistiska forskare. Bland annat en – på våra breddgrader alltmer utrotningshotad – som inte drar sig för att ägna år efter år, årtionde efter årtionde åt problem som inte intresserar stort fler än dem själva. Men det finns också en – hos oss kanske inte direkt vanlig, men i varje fall ofta betraktad som föredömlig – som är angelägen att tjäna andra med sitt forskningsarbete.

En bibelforskningens gigant

Raymond E. Brown, amerikansk katolsk präst och bibelforskare, som avled 70-årig i början av augusti i år, hörde avgjort till den senare typen. Brown kom att utvecklas till en av giganterna bland katolska nytestamentliga forskare under vårt århundrade. Han publicerade en lång rad specialundersökningar. Men hans ofta minutiösa vetenskapliga arbete var inställt i ett större sammanhang, kanske tydligare än hos de flesta kollegor. Det märks redan på den produktion han lämnat efter sig. Jämsides med de många specialarbetena finns där en mängd populärvetenskapligt inriktade böcker och artiklar. Han tycks aldrig ha sett någon motsättning mellan det specialiserade forskningsarbetet och den utåtriktade informationen, det publicistiska arbete och den föredragsverksamhet som syftade till att ge så många som möjligt del av bibelforskningens rön och förståelse för dess resultat. Därmed har han varit en av den historiskt inriktade bibelforskningens främsta missionärer. Han var det i både katolska och icke-katolska, ofta ekumeniska, sammanhang.

Att tolka text för att förstå Gud

För katolska bibelforskare av i dag är vad som står i Andra vatikankonciliets konstitution Dei verbum något av en självklarhet: ”I den heliga skrift har Gud talat genom människor och på människors vis. Därför måste den som tolkar den heliga skrift, om han vill förstå vad Gud har meddelat oss, uppmärksamt utforska vad de heliga författarna i själva verket har avsett att säga och vad Gud med deras ord har velat göra känt” (§ 12). Därav följer: om man ska kunna klargöra vad som verkligen menas i en text, måste man bland annat ta hänsyn till vad texten har för karaktär (vilken litterär genre den tillhör), vilken situation den skrevs i och vilka dåtida tänkesätt som har präglat texten.

Kan kyrkan läsa fel?

Det synsättet var en gång i tiden inte självklart. Om man tillämpar vanliga historiska metoder vid läsningen av Gamla och Nya testamentet, kan det nämligen emellanåt hända att man kommer underfund med att vedertagna sätt att uppfatta texterna har varit felaktiga. Missförstånd om vad som egentligen menas – eller i varje fall från början menades – kan till och med ha bitit sig fast långa tider i det kristna medvetandets historia. Men – upprörande tanke – skulle då kyrkan ha kunnat ta miste i sin tolkning av bibeln?

Den historiske Jesus

Dessutom har den historiskt inriktade nytestamentliga forskningen blivit tvungen att på allvar ta itu med frågan om vilken kontinuitet som egentligen finns mellan historiens Jesus, dvs. den konkreta människan Jesus från Nasaret och vad han stod för, och den bild – eller rättare sagt de bilder – av Jesus Kristus som de nytestamentliga författarna ger. Problemet är sedan ett drygt århundrade ett av exegetikens huvudproblem, och det diskuteras ständigt. Bör man tänka sig att ”historiens Jesus” och ”trons Kristus” är två helt oförenliga storheter, dvs. att trons Kristus är en radikal förvanskning av vem Jesus egentligen var och vad han stod för? (Den åsikten är ovanlig bland nutida exegeter men har ett slags populärt stöd i form av föreställningen att det egentligen var Paulus som uppfann kristendomen.) Eller bör man ge upp försöket att över huvud taget beskriva den historiske Jesus? (Den ståndpunktens mest kände företrädare var den tyske exegeten Rudolf Bultmann; nu är den ganska ovanlig.) Eller går det – även om det innebär att man måste ge sig in på ett mödosamt pusselläggande och en mödosam prövning av olika tänkbara hypoteser – att tänka sig att det finns något slags kontinuitet i grund och botten mellan historiens Jesus och den Jesus Kristus som texterna handlar om och som kristen tro bejakar? (Den ståndpunkten är nu majoritetsuppfattningen, men den inrymmer mycket stora variationer.) Brown företrädde avgjort den tredje uppfattningen.

Bibelforskningen och tron

Farhågor för att en historiskt inriktad bibelforskning skulle underminera tron präglade diskussionerna om den katolska exegetiken ganska långt in på detta sekel. Visserligen hade redan Leo XIII i slutet av 1800-talet betonat den historiska bibelforskningens betydelse, och 1943 gav Pius XII med sin skrivelse Divino afflante Spiritu den historiska bibelforskningen vad Harald Riesenfeld med rätta kallat ett fribrev. Men det var nog knappast förrän i samband med Andra vatikankonciliet på 60-talet som den historisk-kritiska forskningen fick ett riktigt genomslag i den katolska kyrkan. En av dem som mest nitiskt försökte följa upp detta och skapa förståelse i vida kretsar för nödvändigheten av historiskt informerad läsning av bibeln var just Raymond Brown.

Johanneskommentaren

För en del av Signums läsare är Brown känd som författare till en mycket läst och uppskattad kommentar till Johannesevangeliet. Den hör till de ”tyngre” delarna av hans produktion. Men även Johanneskommentaren utmärks av vad som uppenbarligen var en lidelse för ”Ray”, som kollegorna genomgående kallade honom: att aldrig uttrycka sig så att en enda tänkbar läsare på förhand stängdes ute. Kunde man uttrycka komplicerade sammanhang enkelt, så var det en moralisk plikt att göra det. Den risk för mångordighet som ett sådant förhållningssätt kan inrymma var Brown uppenbarligen inte rädd för. Hans penna var mycket flödig.

Typiskt nog blev Browns sista stora arbete en bok med uttalat halvt om halvt populariserande målsättning – och typiskt nog också en mycket tjock bok. Hans An Introduction to the New Testament (1997) på nära 900 sidor är ett veritabelt andligt testamente. Ett testamente som visar upp Brown i helfigur – och som därmed blottlägger både hans styrka och hans svagheter.

Browns metod: vad står det i själva texten?

Den som börjar bekanta sig med den nytestamentliga vetenskapen och dess resonemang kring bibeln utsätts ibland redan från första stund för en mängd mer eller mindre välgrundade hypoteser om vad som ligger till grund för de texter vi har i Nya testamentet. Brown deklarerar i början av sin bok att man inte bör närma sig materierna från det hållet utan bör börja i texterna som de föreligger. Med den ansatsen representerar han vad som nu brukar betonas inom bibelvetenskapen precis som inom litteraturvetenskapen: studiet får inte bara bli ett studium av vad som ligger bakom texterna utan måste i första hand vara ett studium av vad som står i dem. I uppläggningen av sin Introduction har han dock – vilket han medger – gjort en eftergift till förmån för det hypotetiska: skrifterna behandlas inte i sin vanliga ordningsföljd utan i en kombination av logisk och kronologisk ordning. Och ärligt talat görs åtskilligt fler eftergifter. Boken begränsar sig ingalunda till att kommentera texterna som de föreligger, utan här finns också utförliga diskussioner om författarskap och datering, om möjliga källor osv. Men balansen mellan det ”synkrona” och det ”diakrona” momentet är annorlunda här än den brukar vara i s.k. isagogiska (introducerande) arbeten till Nya testamentet.

Hur fyllig får en introduktion vara?

Följden av att stor uppmärksamhet ägnas åt vad som faktiskt står i de olika skrifterna blir att boken blir en mindre kommentar till dem. Brown är också angelägen att inte reducera sin genomgång av skrifterna till rena referat utan att också väcka frågor som kräver eftertanke. Den ”general analysis” som görs av skrift efter skrift följs bland annat av att ett antal ”issues and problems for reflection” formuleras. Och då inte frågor som i första hand gäller hur man ska tänka sig att evangelierna, breven osv. kommit till, utan framför allt frågor som väcks av vad som står i dem.

Det här sammanhänger med en annan ambition som styrt skrivandet av boken: viljan ”att få folk att läsa de nytestamentliga skrifterna, inte bara läsa om dem”. Det kan tänkas att det i många fall lyckas. Men det kan också tänkas att det projektet i många fall saboteras av bokens omfång.

Allt beror naturligtvis på läsaren och på läsarens tålamod med författaren, Raymond Brown: hur fyllig får en introduktion vara om den ska ge t.ex. en deltagare i en bibelstudiegrupp, en klosternovis eller en nybörjare i teologiska studier stimulans att läsa Nya testamentet, inte i första hand läsa om Nya testamentet?

Brown deklarerar i förordet att han velat skriva en bok som inte är en partsinlaga – omstridda frågor är exegetiken full av – utan en bok som håller sig i mittfåran och ger uttryck åt majoritetsståndpunkter inom forskningen. Detta är alldeles utmärkt och borde i själva verket vara ett krav på varje handbok. Och det förefaller som om han i hög grad har lyckats i sina avsikter.

Hur representativ är Brown?

På ett område kan man dock tveka när det gäller Browns representativitet. Hans inställning till en hel del nyare språk- och litteraturvetenskapliga metoder för tolkning av texterna – strukturalistisk analys m.m. – framstår som tämligen kallsinnig. Den attityden har två nackdelar. Dels gör den att bilden av var forskningen i metodiskt avseende står i dag riskerar att inte bli riktigt rättvisande. Dels blir det svårt att veta hur man ska värdera de översikter över de nytestamentliga skrifternas disposition som spelar en viktig roll i hans bok. Varje läsare av en text gör sig en föreställning om textens struktur, och varje tryckt uppställning av en texts disposition styr och påverkar läsningen av den. Då vill det naturligtvis till att den uppställning som görs är välgrundad och till exempel inte bara baserar sig på ytliga konstateranden om hur innehållet skiftar från del till del i texten.

Mina starkaste reservationer mot Browns Introduction ligger på det här området. Boken innehåller massor av värdefull och tillförlitlig information, men man kan fråga sig om den inbjuder till ett sätt att läsa själva texterna som verkligen är riktigt hållbart och genomtänkt. Text är alltid text, och text följer bestämda lagar. Likaså följer mötet mellan text och läsare lagar som vi tack vare modern textvetenskap vet åtskilligt om. Det är synd att den sidan av saken spelar en så liten roll i Browns handbok.

När denna anmärkning gjorts, ska dock sägas att Introduction är alldeles oumbärlig – och inte bara för de läsare som Brown i första hand sagt sig tänka på, utan faktiskt också för de nytestamentliga forskarna. Han blev en av sina kollegors stora lärare och fortsätter att vara det genom sina skrifter. Requiescat in pace.