Kärlekens skillnad och dogmatikens dynamik

Det är svåra krav som postmodernismens oskrivna lagar ställer på dem som idag vill sätta sig ner och skriva en bok om den kristna tron. Vilken teolog vågar skriva om tron och samtidigt ge sig på bibeltolkningens problem utan rädsla att bli utsatt för exegeternas kritik? Vem hör inte i sitt vetenskapliga samvete alla de filosofiska, psykologiska eller historiska invändningar som kan göras mot att författa en sammanhängande presentation av den kristna tron?

Svårigheterna med att skriva en någorlunda ”systematisk” teologi är förmodligen lika gamla som försöken. I motsats till den fragmenterade kunskap som ett teologiskt lexikon kan förmedla skall den systematiska teologin försöka presentera en helgjuten bild av tron. Den bilden skall inte bara omfatta enskilda kognitiva aspekter av trosläran utan också dess andliga och moraliska innehåll. Poängen med en systematisk teologi är inte bara att beskriva ett logiskt sammanhang utan att därtill avslöja vad själva kärnan i tron egentligen är. En systematisk teologi skall inte ignorera men övervinna den fragmentering som det intellektuella och praktiska vardagslivet utsätter en för.

Allt detta kan betraktas som önskvärt. Frågan kvarstår om en systematisk teologi överhuvudtaget är möjlig i vårt differentierade samhälle eller om alla försök att konstruera en sådan teologi i dekonstruktionens och postmodernismens tidsålder liknar Don Quijotes ömkansvärda önskan att kämpa den goda kampen i fel sekel.

Postmodernitetens Don Quijote?

Ola Sigurdsons Kärlekens skillnad. Att gestalta kristen tro i vår tid är utan tvivel ett sådant Don Quijote-företag. Men Ola Sigurdson är ingen hombre trasnochador, som Cervantes Don Quijote, som sover för lite under nätterna och läser för många dåliga böcker.

Visionen som han lyckas måla upp är frukten av ett grundligt och brett studium av den kristna traditionen, solida kunskaper i filosofi och klart medvetande om det problematiska med alla försök att formulera en teologi ”som både undviker en pluralism där allting flyter och en monoton entydighet där allt reduceras till ett och samma” (s. 9).

Boken är inget försök att täcka och besvara alla frågor om tron. Men den vill ge läsaren en trosregel i handen, en hjälp att själv fördjupa sig i den kristna tron utifrån dess centrala hemligheter.

Så ger Sigurdson sig in i trons centrum: till exempel i treenighetens mysterium. Treenighetsläran är det tydligaste uttrycket för Guds verklighet. Här avslöjar sig Gud ”som en ursprunglig kärleksrelation, som i frihet överflödar utanför sig själv genom skapelse och frälsning”. Treenighetsläran är dessutom uttryck för Guds radikala öppenhet som engagerar människan i sin skapelse och ger henne ”en självständig roll som Guds partner” (s. 220). Formuleringen om Gud som treenig – så komplicerad och samtidigt förenklande den må se ut – är för Sigurdson det mest adekvata försöket att beskriva den kristna gudens egen inre dialog och samtidigt utåtvända natur.

Icke-identiska upprepningar

Sigurdsons betoning av tron som relation är påfallande. Inte minst detta drag gör boken till en luthersk teologi i bästa bemärkelse. Luther betonade trons karaktär som gåva på ett sätt som skulle påminna människorna om att rättfärdiggörelse aldrig kan vara en mänsklig gärning. Teologiskt systembyggande som sådant råkade också ut för misstanken att vara en likaledes mänsklig gärning som knappast hade något med den gudomliga verkligheten att göra. Tron på ett teologiskt system istället för en tro på den levande Guden omfattar alltid frestelsen att systemet blir viktigare än tron, kunskap viktigare än överlåtelse. Gud är person och därför är tron relation. Att förneka det skulle betyda att göra Gud till något mindre än Gud.

En theologia viatorum som Sigurdson förespråkar skulle förmå att undvika en ”monoton entydighet där allt reduceras till ett och samma” (s. 9). och erbjuder samtidigt en pluralism där det finns plats för helt olika sätt att uttrycka den gudomliga verkligheten. Problemen med alltför tvärsäkra försök att bygga en systematisk teologi som vet för mycket om Gud skulle på så sätt kunna undvikas.

Sigurdson förtydligar sin syn på teologi genom att (med Kierkegaard) betrakta den som en ”icke-identisk upprepning” av bibelns budskap. En sådan syn skulle både slå fast teologins närhet till trons ursprungliga källa och dess radikalt provisoriska karaktär.

Denna ansats låter sympatisk men reser samtidigt frågan om begreppets exakta innebörd. Skulle tron kunna vara något annat än en icke-identisk upprepning? Visst måste tron i nya omständigheter hitta andra former och bli mer än bara en kopia av andras tro! Det finns – och har alltid funnits – så många troshistorier som det funnits troende. Identiska upprepningar av Jesu liv eller gärningar är något som man knappast ens teoretiskt kan tänka sig.

Dessutom kan man undra om inte en icke-identisk upprepning förutsätter någon form av identitet. Annars skulle man knappast kunna kalla den för en ”upprepning”. Snarare skulle det handla om något helt nytt. Vari består i så fall identiteten mellan trons egentliga kärna och våra moderna teologiska sätt att närma oss den?

Man kan undra om inte teologi är mer än bara ett försök att skapa nya icke-identiska upprepningar. Teologin har ju under historiens lopp på många sätt försökt att formulera just det identiska i icke-identiska upprepningar. Visserligen kan detta anses vara ett hopplöst försök, eller åtminstone ett försök som ofta misslyckats. Men har teologin något alternativ till att söka sig just till kärnan, till den arkimediska punkten, till det obetingat sanna? Har inte teologin just uppgiften att söka sig till det identiska bakom alla icke-identiska upprepningar – även om försöken alltid kan betraktas som otillräckliga?

Av den anledningen kan man i Kärlekens skillnad sakna känslan för att tron förmedlas i symboler. I Guds ord, i det eukaristiska brödet, i sakramenten möter den troende Gud själv. Visserligen sker det på ett sakramentalt förmedlat sätt. Visserligen är firandet av gudstjänsten i viss mån en icke-identisk upprepning. Men samtidigt äger här ett möte med Gud rum där Gud avslöjar sin identitet just på ett identiskt sätt. Gud visar sig så som han är. Den händelsen blockeras inte av en symbolisk förmedling på samma sätt som telefonlinjen inte blockerar utan förmedlar vännens röst.

Tron förutsätter en förmedlad verklighet. Man kan bara hoppas och tro på något som ändå i viss mån är verkligt. Om kopplingen mellan ens – måhända – felaktiga bilder av Gud och Guds verklighet försvinner, går det inte heller att våga trons språng. Teologin är det tuffa och riskabla försöket att närma sig just Guds identitet.

Ola Sigurdsons bok är – inte trots utan inte minst på grund av alla frågor man kan ställa till den – ett utmärkt arbete. Den är en kunnig och personlig introduktion till den kristna tron. Man ser med stor förväntan fram emot Sigurdsons framtida teologiska författarskap.