Kistbrev

Med Anteckningar från en vindskupa inledde Lars Gyllensten för fem år sedan ett romanprojekt som nu möjligen kan sägas ha resulterat i en fullbordad trilogi om en försåtligt avspeglande minnesprocess. Romanens språkrör är en sedan länge isolerad och av återkommande leda och självförakt anfrätt bildkonstnär, som anser sig leva i en värld där människan inte längre förmår betrakta döden och där religion och kultur nedslaktats till ren underhållning. För egen del har mannen övergivit konsten för att framställa reklambilder och i lugn och ro ordna minnen av sin släkt. Porträtten av familjens medlemmar växer ut efter hand.

Att denne Johannes vid tillfälle skulle ”skriva vidare” förutskickades redan mot slutet av denna inledande text, vars programdeklaration för övrigt delvis helt överensstämmer med förordet till Dostojevskijs källarroman – ingressen uttrycker uppfattningen att samhället på sin nuvarande utvecklingsnivå med nödvändighet måste frambringa en frånsidesgestalt av detta slag. I Ljuset ur skuggornas värld (1995) återkommer han sålunda – om än i annorlunda sammanhang och med delvis andra människor och miljöer omkring sig. Måhända agerar han också utifrån ett annat jag. Någon lättbegriplig person är det alltså inte tal om. Mannen inleder rentav sina anteckningar med uppgiften om att han i centrala Stockholm har sett sin fars gengångare eller avbild – en upplevelse som strax frestar honom till smärtsamma självbekännelser och uppriktiga deklarationer: ”Mitt tema är de dödas närmanden – och mitt minnes och min inbillnings trefaldiga roll som deras talesmän och som min egen åklagare och försvarsadvokat.”

Fragment av en släktkrönika tar i sinom tid vid, också här. Inte heller den är alltigenom begriplig. Till de anhörigas levnadsöden fogas talrika frågetecken. Romanens teoretiska kärnor utkristalliserar sig successivt i kontrastbärande essäistiska utvikningar, enligt en författarmetod som känns väl igen.

Lars Gyllenstens aktuella och till både form och innehåll något fylligare roman Kistbrev rymmer fördjupad belysning av de problemställningar som de närmast föregående texterna kretsade kring; i centrum för uppmärksamheten står dödens närvaro, Skaparens frånvaro, tecknen som talar och tiger. Tonfall och berättarstämning leder dessutom genast tanken dit. Likheterna i språklig klang avtar emellertid efter hand, när alltfler röster och repliker sprängs in. Under den fortsatta handlingens gång kommer många nya stämmor till tals. Tillsammans lotsar de läsaren till en rikt fascinerande idévärld för att utifrån sina skilda temperament även avlocka fängslande associationer i bildmässigt hänseende, frammanande visuella och akustiska intryck som sträcker sig längs oväntade snår. Några av aktörerna har beretts plats i Gyllenstens tidigare produktion.

Romanens yttre ram förefaller till en början relativt oproblematisk. I sin prologliknande öppning redogör berättaren här för hur han i vindslägenheten till sin fars fastighet råkat på en låst kista, kvarlämnad av föregående hyresgäst. Innehållet visar sig bestå av lösa papper och anteckningsblock, jämte gulnade tidningsurklipp och idylliskt tonade fotografier. Ur en sotig skrubb har han också hunnit vaska fram ett antal teckningar, på vilka en korsfästelse bildar motiv.

Snart nog förbryllar emellertid kvarlåtenskapen. Berättaren väljer då att göra en rekonstruktion. Syftet är att ordna materialet, sortera pappershögarna var för sig, räta ut tvetydigheter och få bukt med tilltal och avsändarnas respektive signaturer. Uppgiften tas på stort allvar: ”Ett liv låg där i lådan. Rättare sagt: skärvor av ett liv, speglingar.” Den frånvarande mannen utrustas på detta vis med en röst.

På ett lika tidigt stadium i texten överraskar berättaren med att framlägga konturer av sitt eget jag: ”Kanske är det också mig själv jag formar, en bild av mig själv, när jag nu engagerar mig i detta företag på det sätt som jag gör.” Läsaren förstår av resonemanget att observatören, den tolkande, har utsatt sig för egen granskning redan från det ögonblick han brutit upp kistan och börjat vända blad. Flisor av betraktarens självporträtt tar därmed gestalt i den försvunnes skugga. Några av de funna anteckningarna framkallar också raskt ett märkligt igenkännande: ”De talade till mig som om jag vore deras rätte adressat.” Gradvis friläggs delar av ett sammanhängande mönster – och ett mångtydigt ärende, riktat till berättaren själv.

Ytterligare en tid senare betänker han möjligheten att manuskripten inskränker sig till skeenden i en fiktiv värld. Graden av verklighetsförankring tillmäts dock underordnad betydelse – också illusionerna träffar. Förekomsten av inbillningar, lögner och dikt avskräcker honom sålunda alls inte från att rubricera kistans innehåll som väsentlig flaskpost – en etikett som faktiskt vinner viss giltighet när vindsmannen så småningom tillstår att han med åren har frestats av ett starkt självutlämnande, en öppenhet pådriven av inre styrka. Som ett led i denna hans exponering märks vidare, visar det sig, en vilja att etablera kontakt med alternativa verkligheter: mannen tror sig om att med viss möda – och med slumpens hjälp – kunna nå tidigare fördolda versioner av tillvaron, vid sidan om uppenbarelser som spricker ut av egen kraft. Även hans önskan om anonymitet tycks paradoxalt nog höra samman med denna öppenhet och öppenhjärtighet. Det handlar alltså inte om någon försiktig anonymitet, eller om rädsla. ”Min anonymitet är”, skriver kistmannen, ”estetiskt betingad.” Intressant i sammanhanget är ett i brevform återgivet samtal under vilket han kopplar sin frånvaro till beredskap och förväntan – och till öppenhet.

Alltfler scener träder fram när berättaren fritt läser ur dessa till innehållet tämligen skiftande anteckningar, ständigt i jakt på nya signaler och gemensamma nämnare. Redan i det inledande brevet återkommer en central profil i Gyllenstens porträttgalleri – Helene Formark. Hon står här som adressat. Brevskrivaren, kistmannen, visar sig vara identisk med huvudpersonen i Rätt och slätt, den grubblande man som i sina ”bästa år” uppsöker ett pensionat för att där lära upp sig till ”en bättre människa”, ta del av, som det heter i romanen, ”trivselns riter” och även – med Kierkegaards ord – stifta bekantskap med det allmänna. I den aktuella texten rekapituleras en historia som uppenbarligen roade pensionatets gäster. Formuleringarna skiftar en aning, mannen bakom anteckningarna tycks ha tappat något av sin forna stringens – men den humoristiska ådran lyser igenom ännu. I sammanhanget bereds plats för en av Gyllenstens just ur humoristisk synvinkel mest lyckosamma karaktärer, alltjämt kallad ”en fröken Levandersson”. Denna hör samman med den fräcka historien.

Halvvägs in i texten verkar romanens jag på ett mer påtagligt sätt tala med kistmannens tunga. Rösterna tycks smälta samman, plötsligt förenas i en enda accent eller koordinat. För ett ögonblick verkar därefter ännu en stämma ta vid, ett tredje språkrör som på avstånd observerar berättaren och kistmannen, sida vid sida – och som nu menar sig förstå att deras redogörelser egentligen inte avses hänga ihop i konkret mening, varken för sig eller gentemot varandra. Är det läsarens röst som här lämnas utrymme? I denna speglande passage är det som om läsaren själv fått del av textens nycklar.

Alltnog förenas tungorna strax på nytt, underblåsta av en bekännande kommentar. Berättarens tidigt torgförda värdering av lådans levande dokument korresponderar nu nämligen tydligt med vindsmannens egen lägesrapport: ”I denna kista, eller detta skrin, där jag deponerar mina papper, ligger jag själv förvarad och mumifierad. Där ligger mina utsöndringar, mina skisser och ikoner, varmed jag har närmat mig världen och försökt finna former för min tillvaro.” Han fortsätter: ”Så går jag då och då igenom papperen. […] Jag lockar upp mig själv som gengångare ur mitt förflutnas skiftande inkarnationer.” Också här talas om speglingar. Samtidigt används för första gången ordet likkista.

Berättarperspektivet växlar med andra ord på ett bitvis förbryllande sätt – mellan avsändare och mottagare, och mellan de skilda fält inom vilka avsändaren, kistmannen, tidigare befunnit sig. Denne figurerar sålunda på olika håll i Gyllenstens produktion – utöver Rätt och slätt i exempelvis Skuggans återkomst. Som Johannes framträder han ju också i de inledningsvis nämnda romanerna.

Det förvånar därför inte att sådant som exempelvis teodicéproblematiken här behandlas på nytt – liksom spörsmål knutna till skuld, skuldkänslor och nåd. Reflexionerna, som delvis tar avstamp ur tidigare verk, känns igen – även om ropet efter förklaring ekar kraftigare nu än förr. Anklagelsen kan vara skarp, som i de stycken där bönen avvisas och nåden döms ut som ogripbar: ”Om Gud finns är han antingen ond eller maktlös. Eller som vi människor: ömsom ond och ömsom maktlös.” Slutsatsen följer omedelbart: ”Den Gud som vore värd våra böner finns inte.”

Andra passager avspeglar en mer bejakande attityd, med lit till bönens tilltal – fastän det gärna rör sig om en trött och trängd bejakan: ”Hur skulle vi annars stå ut?” Frågan, positionen, understryks och varieras i senare resonemang. Hållningen, som kan förefalla apatisk och slapp, är samtidigt vacklande: vindsmannen pendlar, vill pendla, mellan avvisande och förtröstan, inte utan att hemfalla åt sådant som han misstänker vara i grunden ohållbart. Emellanåt tycker han sig höra röster från olika kategorier av andar; somliga av dem förefaller oväntat provocerande. I den meningen förefaller anteckningarna lika undflyende som det kaos om vilket de i många stycken handlar.

Vid sidan om teologiskt orienterat stoff innehåller papperstraven naturligt nog iakttagelser från ett mer marknära plan. Till den typen av dokument hör ett par doftande små berättelser, där den roade upphovsmannen – vem han nu skall föreställa – tar språng ut i det fria och i nedskruvat tonläge ventilerar färgstarka fantasier.

I bokens mer gestaltande avsnitt märks vidare ett antal lustiga brevinlagor. Den komiska anstrykningen är påtaglig. Åter anar man ett leende hos den uppsluppne författaren, som med förkärlek lyfter fram plumpa anspelningar och naiva tilltal hos själar som nu plötsligt tar plats i textens marginal. Här noterar man en inte obekant språklig lust – och en lika kännbar lockelse att töja fiktionens gränser.

Bland de sinnligt präglade fynden märks likaså en handfull kortare tidningsannonser och kommentarer därtill. Raderna ger en viss föreställning om de okonventionella, förment okonstlade och möjligen också i överkant pretentiösa former av samvaro som en gång måste ha eggat den frispråkige vindsmannen. Urklippen träffar.

Med utpräglad finess, knappa medel och säker precision demaskeras på detta vis skilda slags tabun – och annat därtill. Samtidigt inramas hjältens porträtt i annan miljö. Dessa mustigare stycken skall givetvis inte läsas fristående, även om den läsarten skulle kunna hålla en god stund – och fastän författarens sätt att döpa sina gestalter vittnar om stor munterhet. Inlagorna är ju inte inlagda enbart till förströelse. De utsäger någonting av vikt, eller syftar till att göra det. I likhet med ett par groteska historier – om barnamord och gevärsskjutande småpojkar – utgör de ett slags konkretiseringar, tillämpningar på kringliggande resonemang. Inlagorna tjänar emellanåt även som effektiv kontrastbelysning. Somliga paralleller och brytningar för mycket långt, andra till synes ingenstans.

Den underliggande räckvidden skiftar naturligtvis markant också vad gäller de renodlat sporadiska nedteckningar som figurerar i lådan. Spridningen ökar mot slutet av inventeringen, då lösa resonemang blandar sig med en ström av knappa koder och fragmentariskt återgivna episoder utan iögonfallande inre samband. Det ser i långa stunder ut som om berättaren kommit att vidröra de sista skrapen ur kistan, i avsikt att sedan kunna slå sista spiken i den för gott, makulera och slå sig till ro. Kanske har han blivit en smula hemmablind under rotandets gång.

Ett matt skimmer lägger sig därvid över resterande dokument. Den simmiga bilden fördunklas ytterligare när det ursprungliga berättargreppet återkommer. Berättaren talar åter med klar och nykter stämma, sakligt registrerande kvardröjande gåtor kring kistmannen och sina efterforskningar. Han upprepar somligt, ger alternativa versioner till annat, kompletterar några anmärkningar om kaos, nöd, bön, nåd, den fria viljan. Litterära själsfränder anropas däremot inte, varken nu eller tidigare – frånsett en kortare passage om Kierkegaard, rörande förtvivlan, sanning och tro.

Just när cirkeln ser ut att kunna slutas lösgör sig vissa trådar på nytt. En okänd person tycks nu vilja klappa på porten – efter att tidigare ha framställt en önskan om att få använda dörrens gamla lås. Kort senare dyker denna oanmälda upp i den vindskupa dit berättaren dragit sig tillbaka, ”borta från världen och oanträffbar” – entrén sker i djupaste mörker! Kvinnan, Persefone kallad, har haft lång väg att vandra. Nu vill hon ur sitt eget perspektiv visitera kistan för att få en rimlig föreställning om sin farfar, eller far, vem han nu är, eller varit. Det handlar om en tät och delvis förklarande slutscen.

Med kvarlåtenskapen i sig vill besökerskan dock inte närmare befatta sig. Det är inte kistan som hon är ute efter. Skrinet och dess innehåll vittnar inte – inte heller vittnar rummet. Det som intresserar henne är dokumentens fingeravtryck, spegelbilderna av den alltfort frånvarande men i ficklampans sken fläckvis framträdande mansbekant som till slut vågat nedstiga i lådan.

Längs denna genom ljuset från skuggornas värld något öppnade passage avklingar så ekot från dessa noter och lösa blad. I vad mån ytterligare noter ger sig till känna återstår att se.