Från hinduisk nationalism till kärnvapen

De fem provsprängningar av kärnvapen som Indien utförde den 11 och 13 maj väckte omedelbart häpnad och oro i världen, i synnerhet som Pakistan svarade med att fjorton dagar senare göra samma sak.

Den omsvängning som förde det hinduiska nationalistpartiet Bharatiya Janata Party (BJP) till makten efter valen i februari–mars har sannolikt inneburit en ny giv. Partiet har alltid deklarerat att det önskar förse Indien med kärnvapen för att landet ska kunna hävda sig som en av världens stormakter. Ett än starkare skäl för kärnvapen är att Indien vill värja sig mot hotet att bli omringat av fientliga makter. Områdets geografisk-politiska situation gör att BJP uppfattar hotet som verkligt. Sådana överväganden förklarar mer än väl de indiska provsprängningarna. Sprängningarna avslöjar (och katalyserar) en strukturell förskjutning av den hinduiska nationalismen mot en nationalism byggd på makt, i det här fallet kärnvapenmakt.

Hinduerna och deras fiender

Indien vägrade länge att ge sig in i en kärnvapenrustning på grund av de pacifistiska värden som Nehru, arvtagare till Gandhi, förespråkade. Men den kinesiska aggressionen 1962 och sedan Pekings provsprängningar 1964 fick New Delhi att slå in på samma väg som kineserna. Indien förkastade sedan icke-spridningsavtalet 1968. Indien såg det som en diskriminerande text, där bara fem länder hade rätt till statusen som kärnvapenmakter.

Dokumentet föreföll också ha en begränsad räckvidd: New Delhi ville se ett fördrag som innefattade en global nedrustning av kärnvapen. Indien har sedan stått emot det yttre trycket att underteckna icke-spridningsavtal, från avtalet 1968 till avtalet 1996. Som skäl har man angett landets önskan att se ett globalt avtal.

Att man vägrade att skriva under avtalen var också en förevändning. På det sättet behöll Indien möjligheten att använda kärnvapen om den internationella kontexten så skulle kräva. Det var utifrån det resonemanget som Indien gjorde sin första provsprängning av kärnvapen 1974, tre år efter kriget mot Pakistan. Under kriget hade Kina och i mindre grad också USA visat sig fientligt inställda till Indien.

Indien har sedan stadigt hållit fast vid sin kärnvapenpolitik, oavsett vilket parti som suttit vid makten, kongresspartiet, Janatapartiet 1977–1979 eller Janata Dal 1989–1990 och 1996–1998. Men under 25 år vågade inget av dessa partier företa nya provsprängningar, mer av rädsla för internationella sanktioner än av övertygelse.

Under de senaste tio åren har den internationella situationen förändrats i en riktning som Indien har uppfattat som ytterst ofördelaktig för landet. Å ena sidan gjorde Sovjetunionens fall att en av de viktigaste allierade blev försvagad, även om Ryssland snabbt på nytt blev Indiens huvudleverantör av strategiskt materiel. Å andra sidan fick banden mellan Peking och Islamabad en ny styrka i och med försändelser av alltmer sofistikerade vapen.

De regeringar som följde på varandra under denna period valde ändå att ligga lågt. Rajiv Gandhis besök i Kina 1988 förberedde sålunda marken för återupptagna förhandlingar om de gränsstrider som uppstod under kriget 1962. De indisk-pakistanska relationerna utvecklades å sin sida i takt med konflikten i Kashmir, en konflikt som tog en allt våldsammare vändning från och med 1989. Trots allt har de senaste regeringarna under inflytande av Gujral, ansträngt sig för att återknyta dialogen med Islamabad under de senaste tre åren.

Statens säkerhet har förblivit den viktigaste punkten – Gujral vägrade för övrigt att skriva under nedrustningsavtalet från 1996 men ända tills i början av 1998 har New Delhi föredragit den diplomatiska vägen. Om BJP:s makttillträde har visat på en avsevärd kursändring i Indiens utrikes- och säkerhetspolitik, så beror det på att de hinduiska nationalisterna inte ser på världen och den asiatiska regionen på samma sätt som deras företrädare i landets ledning.

Panislamism och hinduisk nationalism

Den hinduiska nationaliströrelsen växte fram på 1920-talet som en reaktion på den sårbarhet som majoriteten av befolkningen (70 procent) kände i förhållande till muslimerna (23 procent).1 Detta mindervärdighetskomplex hos majoriteten utkristalliserades efter Kalifatsrörelsen då en del av Indiens muslimer mobiliserade sig mot avskaffandet av Kalifatet (en ställning som den ottomanske sultanen åtnjöt) inom ramen för de fredsavtal som slöts efter det Första världskriget. Den muslimska mobiliseringen kom till uttryck genom våld riktat mer mot hinduerna än mot engelsmännen. Engelsmännen, såsom aktivt delaktiga i fördragen, var till en början målet för mobiliseringen. Men de var måltavlor som var svåra att träffa. Mobiliseringen hade övertygat en mängd hinduer om att den muslimska befolkningen gynnade en panislamistisk rörelse till förfång för indisk nationell enhet och för den stora hinduiska gruppens intressen.

Dessa hinduer framställde gärna Indiens muslimer som femtekolonnare i en internationell islamisk rörelse som sträckte sig från Marocko till Indien. Känslan av att vara omringad förstärktes ytterligare efter att Pakistan kommit till, Pakistan vars båda flyglar omgav Indien ända tills Bangladesh skapades.2 Känslan väcktes på nytt under 80-talet, efter revolutionen i Iran. De nationalistiska hinduerna såg då tecken på den islamiska vågen även i den lokala utvecklingen i Indien, som till exempel att oberörbara i södra Indien konverterade till islam.

Från och med 1925 fick den hinduiska nationalismen framför allt sin samlade symbol i Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS – Samling för nationella frivilliga). Organisationen hade grundats för att stärka hinduerna både fysiskt och moraliskt visavi muslimerna. RSS har successivt fått filialer. Män som formats i RSS finns bland annat i ledningen för en av de viktigaste intresseföreningarna för studenter. De finns också i ledningen för landets första arbetarfackförening och framför allt finns de i ledningen för BJP.

BJP-partiet har alltid pendlat mellan en måttlig strategi och etnisk-religiösa mobiliseringsansträngningar för att dra till sig majoritet. Partiet höll en måttlig profil fram till slutet av 80-talet då BJP anslöt sig till en mobilisering som drevs av RSS. Den gick ut på att återerövra guden Rams förmodade födelseplats i Ayodhya (en stad i Uttar Pradesh), där en moské hade byggts på 1500-talet. Agitationskampanjen bidrog till BJP:s valframgångar (från 2 mandat 1984 till 120 1991). Kampanjen nådde sin kulmen omkring 1990 och utmynnade 1992 i att moskén förstördes av militanta hinduiska nationalister. Efter förstörelsen av moskén följde mängder av upplopp där muslimerna blev de första offren. Moskéhistorien och BJP:s makttillträde har på något sätt lugnat de nationalistiska hinduerna beträffande majoritetens dominerande ställning i landet. Majoritetens mindervärdighetskomplex har till stor del försvunnit idag. Men de nationalistiska hinduerna ser nu en ny utmaning, denna gång en internationell utmaning, i de kinesiska och pakistanska grannarnas attityd.

Attacker från alla håll

De hinduiska nationalisterna var de första som förespråkade en hård attityd mot Pakistan men också mot Kina. Från de första kinesiska manövrarna i Tibet demonstrerade de allt oftare på gatorna. Deras öppna fientlighet mot Peking som då stod i kontrast till Nehrus goda relationer med Mao hade sin grogrund i främlingsfientlighet och antikommunism.

Under de senaste tio åren har de nationalistiska hinduerna avvaktande sett hur dialogen mellan New Delhi och Peking återupptagits. Kina har kommit att framstå som än mer oroande med sin ekonomiska framgång och sina militära bedrifter (Kina lär ha genomfört 44 provsprängningar ända fram till dagen före undertecknandet av avtalet 1996). Kina har blivit en första rangens stormakt. Många indier har inte bara börjat känna sig sårbara i förhållande till Kina. De har också börjat hysa ett djupt missnöje med väst, som struntat i sina principer och låtit affärsintressen gå före mänskliga rättigheter endast kort tid efter händelserna på Himmelska fridens torg 1989, då Indien var ”världens största demokrati”. Speciellt New Delhi har aldrig förstått närmandet mellan Peking och Washington. Så länge makten låg i händerna på mer moderata partier, känsliga för internationella påtryckningar, undertrycktes revolten. Den kom till ytan så fort BJP kom till makten.

År 1998 lovade BJP i sitt valprogram att partiet skulle införa en ny maktpolitik eftersom ”en nation så stor och så rik på kompetens som vår borde ha inflytande på världsarenan”. Denna ambition skulle förverkligas genom att landet fick en fast plats i FN:s säkerhetsråd, genom att man införlivade kärnvapen i den indiska arsenalen, detta samtidigt som man skulle öka takten i Agniprogrammet, en missil vars aktionsradie och precision BJP önskade utvidga.

Detta program och det bakomliggande ideologiska resonemanget hamnade snabbt i strålkastarljuset sedan Vajpayeeregeringen bildats den 18 mars. Den 6 april sköt Pakistan upp en missil, Ghauri, vars aktionsradie var 1 500 kilometer. Genast anklagade den indiske försvarsministern Georges Fernandes Kina för att vara ”mor till Ghauri” och gjorde sedan en mängd antikinesiska uttalanden. Han förklarade att Kina utgjorde det ”största hotet” mot Indien, på grund av dess militära styrka och dess strategi att stänga in Indien från Burma till Pakistan via Tibet, ett land för vars frihet G Fernandes alltid kämpat. Han kritiserade att burmeserna hyrde ut Cocoöarna i Bengaliska golfen och förvandlade dem till en militärbas som skulle tillåta Kina att utöva inflytande som sjömakt i Indiska oceanen. Han oroade sig också för att Kina spred ut missiler på den tibetanska platån, med kärnvapenspetsar riktade mot Indien och för att Kina byggde helikopterplattor på ett område som Indien gjorde anspråk på, nordost om Indien.

Själve premiärminister Vajpayee dementerade den sistnämnda informationen. Beträffande Cocoöarna har kineserna, som det verkar, endast installerat elektroniska detektorer troligen för att bevaka de indiska skjutövningarna i Orissa och belägga aktiviteten hos de indiska sjöstridskrafterna baserade på Andamanöarna. Som en reaktion på G Fernandes uttalande skyndade sig den gamla Chief Secretary för den indiska diplomatin J N Dixit att deklarera att allt detta endast var gissningar.3 Men han gav ändå uttryck för samma oro för omringning och de säkerhetsrisker som Indiens omgivningar innebar: ”Indiens omgivningar från Diego García (den amerikanska basen i väster) till en encercling arc (en inringande båge) från Pakistan till Persiska golfen och från Ormuzsundet till södra Kinesiska havet.”4

Ingen av de ovan citerade personerna tillhör (åtminstone officiellt) den hinduiska nationaliströrelsen, men de tar här upp ett av rörelsens favorittemata. Dagen efter provsprängningarna erbjöd RSS:s veckotidning Organiser läsarna ett sammandrag av de heliga teserna om faran för inringning: ”[…] Kina ockuperar illegalt Aksai Chin eftersom de med säkerhet vet att vi inte kommer att kriga mot dem. Kina har, typiskt nog för Mittens rike, aldrig avstått från sitt intresse av Sikkim, Bhutan och Arunchal Pradesh. Pakistan används som en bricka mot Indien. Kina har försett vår svurna fiende Pakistan med nukleär teknologi för dess missiler. […] Nu är Tibet späckat med missiler riktade mot Indien. […] Nyligen hejdade den indiska armén en last med vapen med kinesiskt ursprung utanför Cocoöarna. Lasten var avsedd för att försvaga Indien genom småskaliga konflikter.”5

Försvar för provsprängningar

De indiska provsprängningarna hade alltså som mål att hävda Indiens styrka på världsnivå och ännu mer i Asien vid ett ögonblick då det höll på att bli nödvändigt för BJP att bryta den omringning som Indien utsatts för. För att förstå räcker det att läsa det förklarande brev som Vajpayee skickade till Clinton redan den 12 maj: ”I några år har jag varit orolig för den försämring av säkerheten som inträtt i Indiens omgivningar, framför allt säkerheten när det gäller kärnvapen. Vid våra gränser har vi en stat som öppet disponerar över kärnvapen, en stat som hängav sig åt väpnad aggression mot Indien 1962. Även om våra relationer med detta land har förbättrats under de senaste tio åren, så finns det fortfarande en atmosfär av misstro, huvudsakligen på grund av olösta gränstvister. Denna atmosfär har också närts av det faktum att detta land har hjälpt en annan av våra grannar att förse sig med en icke-deklarerad kärnvapenarsenal. Denna obevekliga granne har anfallit oss tre gånger på femtio år. Och under de senaste tio åren har vi oupphörligen blivit offer för terrorister och aktivister stödda av Pakistan, speciellt i Punjab, Jammu och i Kashmir.”6

Om provsprängningarna rättfärdigades av hoten mot Indien, så motiverades de också av den längtan efter internationell makt eller åtminstone internationellt erkännande som BJP och dess väljare hade. Inrikespolitiska överväganden kom alltså med i bilden.

Regeringen Vajpayee vilar på en mycket bräcklig koalition. Fastän BJP har gått framåt väljarmässigt från 20 till 25 procent är partiet i klar minoritet i landet. Med 179 platser av 544 saknar partiet 100 platser för absolut majoritet. Partiet har alltså satt igång en strategi med allianser till varje pris, vilket har gjort att det har associerat sig med ett femtontal regionala rörelser som inte har något ideologiskt gemensamt med den indiska nationalismen.

Kärnvapen som inrikespolitisk lösning

Den heterogena parlamentsmajoriteten – och den koalitionsregering som uppstått till följd av den – tillåter inte BJP att fullfölja sitt program. Under valkampanjen lovade partiet att underlätta för ett tempelbygge ovanpå resterna av Ayodhyamoskén, något som skulle ha kunnat leda till muslimska demonstrationer som sedan troligen skulle ha urartat i våld och ett växande antal terroraktioner. Detta och andra vallöften i samma stil har försvunnit från det regeringsprogram som BJP har tvingats förhandla fram med sina allierade i parlamentet – det regeringsprogram som undertecknarna har kallat Nationens Agenda.

RSS och de högre tjänstemännen i BJP som är de trognaste regeringsanhängarna har haft svårt att acceptera en sådan utspädning av den nationalistiska hinduiska ideologin. Vajpayee har därför erbjudit dem kompensationer genom att utnämna många av dem till poster i statsapparaten. Men premiärministern slets ändå mellan RSS:s och de allierades krav, som var så olika att regeringen redan höll på att försvagas. Makten hotades av förlamning och de första veckorna av regeringen Vajpayee dominerades de facto av inre gräl i koalitionen. Men den hinduiska nationalistiska rörelsen kan inte stå ut med tanken på att fastna i tidigare regeringars hjulspår, regeringar som man kritiserat hårt under åren i opposition.

Som motgift mot handlingsförlamning föddes förslaget om kärnvapen, där det fanns en konsensus inom koalitionen. Nationens Agenda ägnade för övrigt sina första artiklar åt säkerhetspolitiken och försvarsministern, Fernandes, är inte en man från den nationalistiska fållan utan en socialist som utkämpat sina första strider i fackföreningskampen. Om man gjorde Indien till en kärnvapenmakt skulle det inte bara göra att koalitionen blev solidare utan också att RSS fick sitt eftersom de alltid förespråkat en förstärkning av den indiska armén och av dess kärnvapenkapacitet.7

Bomb mot komplex

Framför allt skulle kärnvapensprängningarna tillåta Indien att befria sig från sina komplex och i stället förlita sig på sin storhet. Vajpayee erkände indirekt denna intention när han kungjorde provsprängningarna, eftersom han ansåg, och det med ett visst eftertryck, att provsprängningarna var en del av landets väg mot ”ett nytt årtusende som skulle se Indien inta den plats i det internationella samfundet som tillkommer landet”. Man skulle nästan kunna säga att den psykologiska delen av hans beslut var viktigare än den militära dimensionen.

Inre kraft genom kärnvapen

Miljontals indier har betraktat dessa provsprängningar som födelsen av ett starkt Indien med stort självförtroende. Jag delar helt den uppfattningen och den drömmen. Indien har aldrig betraktat militär styrka som det yttersta måttet på nationell styrka. Det är ett nödvändigt element i den nationella styrkan som helhet. Jag skulle alltså snarast säga att den största betydelsen av dessa tester har varit att ge shakti (kraft, energi)8 åt Indien; provsprängningarna har givit Indien styrka och självförtroende.9 De flesta kommentatorer har understrukit den psykologiska betydelsen av provsprängningarna. Så här säger ledarskribenten Chandan Mitra, i Pioneer:

”De experiment som utförts i Pokhran (platsen för provsprängningarna) innebär risker. Men riskerna väger lätt mot den självkänsla som provsprängningarna givit nationen. I tjugo år har Indien i sina egna ögon varit på väg utför. […] Ett land som inte kan se sig självt i ögonen kan inte hoppas möta andras blick med minsta auktoritet. Kina kan räcka lång näsa åt hela världen trots Tien An Men: de amerikanska investerarna lägger sig platt för Pekinghovet, precis som handelsmännen i Hongkong gjorde på 1700-talet. Fastän Indien framstår som en modell för demokratisk frihet blir landet uppläxat om mänskliga rättigheter.”10

Den psykologiska tyngd som framför allt vilade på medelklassen i städerna, kärnan av BJP:s väljare, lyftes av genom kärnvapenproven. I den miljön har BJP blivit ett substitut för kongressen. Enligt dem utgör kongressen, med dess sönderslitande strider mellan olika fraktioner och insnärjd som den är i otaliga korruptionsaffärer, en blek figur i förhållande till det ”renare”, mer disciplinerade och framför allt mer nationalistiska BJP. (BJP har troligen förblivit ”rent” lite längre eftersom det inte haft makten.)

Samma människor menar att BJP verkar i stånd att modernisera Indien och ge landet en internationell betydelse och att lyfta landet ur den döda vinkel som Indien enligt dem har dömt sig själv till genom överdriven svaghet. Under de senaste åren har frustrationen växt över skillnaden mellan dessa indiers bild av ett Indien som en växande stormakt och utlandets bild av Indien (där Indien ofta har fastnat i en schablon av misär). Frustrationen har växt i takt med Indiens öppning mot omvärlden och det ”asiatiska undret” som många indier har upptäckt när de varit ute på resa eller när de sett på TV. Den indiska diasporan har också känt sig kvävd. Den delar törsten efter internationellt erkännande med den indiska eliten och är i stora delar anhängare till BJP. Den indiska diasporans massiva gillande av provsprängningarna11 noterades av Vajpayee. För honom är ”Non Resident Indians”, indierna i utlandet, helt och hållet delar av nationen.12 Genom att välja kärnvapenalternativet kunde BJP ge miljoner indier självaktningen tillbaka i förhållandet till världens andra nationer.

Kärnvapenproven i Indien blev de facto kolossalt populära bland medelklassen. Opinionsmätningarna har lättare att få en uppfattning om medelklassen eftersom de främst riktar sig till städernas läskunniga befolkning. En opinionsundersökning från den 12 maj i Bombay, Delhi, Calcutta, Madras, Bangalore och Hyderabad, visade att 91 procent av de tillfrågade var positiva till provsprängningarna (och samma procenttal var stolta över dem) fastän 80 procent var övertygade om att Pakistan skulle svara på samma sätt; ett perspektiv som inte mattade deras entusiasm.13

De verkliga hoten

De indiska kärnsprängningarna förklaras alltså huvudsakligen av att Indien vill mota Kina och axeln Peking-Islamabad. Sprängningarna förklaras också av de yttre hoten, hot som är mer subjektiva än verkliga. Risken att Indien skulle bli inringat verkar överdriven. En annan geografisk-politisk, delvis inbillad, fara ligger enligt de hinduiska nationalisterna i att Indien är försvagat inifrån av en muslimsk ”femte kolonn” knuten till en internationell islamisk rörelse. Det hotet förbleknar bit för bit sedan ”man visat muslimerna var skåpet ska stå” i samband med den tragiska Ayodhyaaffären. Från och med nu kommer hotet framför allt från Kina och dess band med Pakistan, enligt de hinduiska nationalisterna. Det handlar här inte om att förringa risken av att Indien skulle kunna bli inringat utan mer om att visa på att faran kan ha förstorats genom den nationalistiska hinduismens subjektiva tolkning. För övrigt hade provsprängningarna en inrikespolitisk symbolisk funktion, eftersom det handlade om att ge Indien stolthet och självförtroende.

Överlag verkar BJP ha övergivit den hinduiska nationalismen till förmån för en nationalism byggd på kärnvapen. Är det vi ser nu en varaktig utveckling som åtminstone har fördelen att den förhindrar eventuella utbrott av antimuslimska känslor? Helt visst förefaller det svårt att mobilisera hinduerna mot muslimerna eftersom de senare inte längre framstår som ett hot och eftersom BJP, som har ansvaret för allmän ordning, vill undvika konflikter mellan de religiösa grupperna.

Under alla förhållanden uppfattar inte RSS nationalism byggd på kärnvapen som ett substitut för den hinduiska nationalismen utan som ett uttryck för den. Nummer två i rörelsen, H V Seshadri, vill gärna understryka att BJP anpassade sig till den sekulära delen av Nationens Agenda, då partiet beslöt att genomföra provsprängningarna, men att ”allt uttryck för nationell storhet visar på den hinduiska identiteten”.14 För de hinduiska nationalisterna kan det tyckas som om de populära kärnvapenproven har stärkt regeringen så till den grad att den har fått det manöverutrymme som krävs för exempelvis en ny offensiv till förmån för Rams tempel i Ayodhya.

Christophe Jaffrelot, CERI/CNRS, har just publicerat La Démocratie en Indie. Religion, caste et politique, Fayard, 1998.

Artikeln är hämtad ur tidskriften Études oktobernummer 1998

Översättning Ylva-Kristina Sjöblom

Noter

1 För fler detaljer se C Jaffrelot, Les Nationalistes hindous. Idéologie, implantation et mobilisation des années 1920 aux années 1990, Presses de Sciences Po, 1993

2 Bangladesh är fortfarande ett muslimskt land. De hinduiska nationalisterna är rädda för vågor av hemlig invandring eftersom de i invandringen ser en försvagande faktor för det hinduiska befolkningsunderlaget.

3 The Hindu, 7 maj 1998

4 J N Dixit, ”Blasting a strait jacket” Outlook 1 juli 1998 sid 16

5 Organiser, 7 juni 1998, sid 6

6 The Hindu, 14 maj 1998

7 Regeringen har säkert inte beslutat om provsprängningarna på grund av dessa påtryckningar. Men det är möjligt att tiden för provsprängningarna, mindre än sex veckor efter Vajpayees maktövertagande, kan ha sin grund i påtryckningarna.

8 ”Shakti 1998” kallade man för övrigt kampanjen för kärnvapenprov i Indien.

9 India Today, maj 1998. BJP lanserade sedan ett program för firande som hette Garv Divas, ”En stolthetens dag”.

10 C Mitra, ”Explosion of selfesteem” Pioneer, 12 maj 1998

11 En undersökning som gjordes på internet bland 2378 personer visar att 79 procent av dem gillar kärnvapenproven: se www.indolink.com från den 18 maj 1998

12 Den indiske premiärministerns deklaration Suo Moto i parlamentet den 27 maj, där han tillkännager kärnvapenproven.

13 The Hindu, den 13 maj 1998

14 Intervju i Frontline, 1 juni 1998, sid 14