Europeisk medeltid före år 1100 är inte lätt att överblicka ur ett svenskt perspektiv och detta av en uppenbar orsak. Sverige (med Finland) var det sista av de nordiska länderna som kristnades. Dess medeltidshistoria blev kort, och därigenom blir också vår syn på medeltiden förkortad. Många svenska skolböcker har satt dess början till omkring år 1100, då den kyrkliga organisationen började ta form i Sverige. Vad som dessförinnan fanns hamnar då i en skymningszon: en barbarisk vikingatid, en nebulöst fattad kristen kultur på kontinenten. Drygt ett halvt årtusende av europeisk medeltid försvinner bakom en dimridå och därmed några av historiens stora gestalter, politiker som kejsarna Justinianus och Karl den store, kyrkomän som Gregorius den store, Beda Venerabilis och Bonifatius. Ansgar, som alla känner till, blir i huvudsak en gästande missionär, inte den betydande kyrkoorganisatör han i själva verket var, djupt involverad i det karolingiska kejsardömets storpolitik. Europa ses liksom i en omvänd kikare, där allting blir småttigt och svårt att uppfatta i detalj. Att vända denna kikare rätt är en väsentlig pedagogisk uppgift för historikerna.
Perioden mellan det västromerska rikets fall 476 och Sveriges kristnande var förvisso ingen tid av mörker och stillastående. Tvärtom var detta just de århundraden då det kristna Europa skapades och mödosamt byggdes upp. I både öst och väst skedde en förnyelse och utvidgning av det sargade romerska riket. Inte bara den kristna kyrkan utan också det antika kulturella arvet – med statsmannaskap och lagstiftning, litteratur, filosofi och vetenskap, med insikter och färdigheter inom arkitektur, konst och musik – fördes från medelhavsområdet norrut över kontinenten och de brittiska öarna, för att sent omsider nå fram också till Östersjökusten, till Birka och Novgorod. Dessa ”mörka århundraden” var en tid av gigantiska omvälvningar, då de barbariska stammarna av kelter, germaner och slaver efter hand omvandlades till europeiska folkslag med en gemensam civilisation. Som vi vet, spelade kyrkan en avgörande roll som kulturförmedlare.
Om denna tid har det kommit två viktiga böcker som på var sitt sätt belyser denna historia. Peter Browns The Rise of Western Christendom och Richard Fletchers The Barbarian Conversion. Peter Brown, professor vid Princeton University, är väl bekant som framstående kännare av den senantika kulturen, men här sträcker han ut perspektivet betydligt längre, ända fram till den kristna missionens inledande fas i Norden. En smula förvånande tar han sin startpunkt i 200-talets Edessa i Syrien, och boken igenom återvänder han gärna till de gamla östliga provinserna och islam, men Brown vill med detta visa att den västliga kristendomen inte var något isolerat utan stod i ett sammanhang som sträckte sig till Främre Orienten och ända till Kina. Men som bokens titel antyder, ligger tyngdpunkten i den västliga kyrkans utveckling från 500-talet till 1000-talet.
Den som tidigare är bekant med Peter Brown känner igen hans sofistikerade skrivsätt: elegant, snabbt med sparsmakat faktamaterial och övergripande synteser, illustrerade med väl valda och ibland originella exempel. Hans intressen rör det sociologiska snarare än det kyrkliga och teologiska. Richard Fletchers bok har en helt annan karaktär. Den är mera relaterande än analyserande, och här är det fylligheten som gäller. Vi blir överösta med sakinformation, det kryllar över sidorna av kungar, drottningar och hertigar, av ärkebiskopar och abbotar, många okända också för den historiskt välorienterade läsaren. Men också detta är en utmärkt bok, och den bjuder på många och ibland omfångsrika citat ur olika historiska källor. Begränsningen i tid och rum är striktare än hos Brown: rumsligt till Västerlandet (både den bysantinska och den latinska kultursfären), tidsligt från senantiken till 1300-talet, inklusive Baltikums kristnande. Om båda måste väl sägas att deras beskrivning av Nordens kristnande inte riktigt håller måttet ur vårt perspektiv. Då är det bättre att läsa vår rikhaltiga inhemska litteratur om skeendet. Det finns ett tydligt behov att göra den nordiska forskningen mera internationellt känd.
Vilken av dessa böcker som är att föredra beror till stor del på vad läsaren har behov av. Den som vill ha en insiktsfull och analytisk överblick över skeendet i dess helhet kan med fördel läsa Brown. Den som behöver en referensbok att leta fakta i om en viss tidsperiod har stor nytta av Fletcher. Båda böckerna fordrar dock ett visst mått av elementär historisk kunskap.
Ingen djup klyfta Rom – barbarerna i norr
Som Brown påpekar, fanns det inte någon djup klyfta mellan det romerska riket och de jordbrukande barbarfolken i norr. Sedan århundraden hade funnits täta kontakter, särskilt i gränsområdena, med ett livligt handelsutbyte. Vi kan erinra oss att de första århundradena av vår tideräkning i Norden brukar kallas romersk järnålder just på grund av den stora mängden romerska fynd.
Det gamla romerska riket sträckte sig ganska långt norrut i sina västliga delar: längs Rhen ända upp till Köln och Trier, i Britannien till Hadrianus’ mur mellan Newcastle och Carlisle. Den romerska närvaron hade gjort sig gällande genom militärkolonier och lantgods, ”villor”, och på vissa platser byggde man upp hela städer efter romersk modell. Också i England har man funnit smärre kyrkor från den romerska tiden. Under trycket av den germanska folkvandringen gick detta successivt under, och det inträffade en tid av kulturell nedgång. Men dessa händelser öppnade också vägarna norrut för både romerskt och kristet. De kvarvarande jordägarna fick lära sig leva under germanska furstar, men dessa anpassade med tiden sin livsföring efter den kristna tron och den romerska kulturen. Christianitas och romanitas kom att bli två sidor av samma mynt.
Avståndet till Rom var stort, men man byggde upp samhällen efter romerska förebilder och såg sig som en del av en och samma civilisation. Ofta blev det biskoparna som tog ansvaret för ordning och ekonomi, kunniga som de var i administration. På så vis skedde en successiv sekularisering av biskopsämbetet, något som fick långa efterverkningar. Det andliga ledarskapet övertogs av eremiter och munkar som representerade helighetens dimension i samhället. Ett typiskt drag i övergången från senantik till medeltid är just att kyrkans teologer inte längre var biskopar utan munkar.
Staden – kyrkans centrum
Staden var kyrkans centrum också i trakter där städerna var få och där stora skogar skilde jordbruksbygderna åt, och det var i staden som den kyrkliga ordningen rådde. Längre bort från bebyggelsen bjöd naturen på heliga platser som grottor, källor och träd, som sedan urminnes tid hade varit föremål för kult. Som stadens biskop såg detta, var det en religion för rustici, för obildade tölpar, som inte tillägnat sig den goda kristna samhällsordningen. Men också landsbygden fick med tiden en kristen karaktär och de gamla kulturorterna sakraliserades på nytt genom kapell, heliga platser och källor, ägnade åt lokala helgon. Ibland ersatte nyskapade kristna riter de pagana. Om dessa pastorala strategier finns tidigare en utmärkt bok av Valeri J. Flint (rec. i Signum 9–10/1991).
Den enskildes religiositet
När hela samhället hade blivit kristnat, och det inte längre fanns några synbara gränser mellan befolkning och kyrka, resulterade detta i en klyvning mellan offentlig och privat religiositet. Hela samhället deltog i de stora kollektiva evenemangen, som helgonfester, fastor och almosegivande. Men vilka möjligheter fanns det för den enskilde att utveckla en personlig religiositet? Det andliga livet i mer kvalificerad mening hade helt och hållet sin hemvist i klostren. Medeltida andlig litteratur är så gott som helt monastisk, och en egentlig lekmannafromhet uppstod först genom devotio moderna under 1400-talet.
Men den enskildes religiositet försvann inte helt i det kristna kollektivet, och Brown nämner tre exempel på detta. Helgonen var inte enbart mäktiga förebedjare utan också förebilder som höll fram de kristna idealen. Ännu viktigare var att privatbikten slog igenom, först introducerad av iriska munkar, och gav tillfälle till en personlig gudsrelation. Den enskildes öde efter döden kom på nytt i centrum genom den rikliga litteratur om ”den andra sidan” som fick fart genom Gregorius den stores Dialoger. Med böner och själamässor kunde övergången till andra världen underlättas för den avlidne som var föremål för de efterlevandes omsorger. När man på våra runstenar uppmanar till bön för den dödes själ, visar det hur kollektivsamhällets medlem genom döden framstod som en enskild människa.
Under 600-talet fanns i stora delar av Västeuropa en kristen civilisation, men i formen av isolerade ”öar” som sträckte sig i ett band från England till Orienten. Brown talar om ”Micro-Christendoms” som i stor utsträckning levde var och en sitt eget liv, ofta i okunnighet om vad som skedde på andra orter. Men detta var också encyklopediernas tid. En författare som Isodorus av Sevilla hade sin stora tid av framgång och gav en gemensam bildningsgrund för de spridda kyrkliga enheterna. Först under Karl den stores styre 771–814 fick det kristna Västerlandet en administrativ uniformitet och en infrastruktur som möjliggjorde en mera aktiv kunskapsförmedling, och klostrens scriptorier blev centra för en normalisering och ett förbättrat bruk av det ofta förfallna latinet. Det var från denna vitala och framtidsinriktade kultur som också Norden omsider nåddes av kristendomen.
Vad man saknar hos Brown – i mindre grad hos Fletcher – är den betydande roll som det bysantinska riket tidvis spelade för Västerlandets uppbyggnad som en kristen enhetskultur. Kulturellt var det vida överlägset västern och bidrog på många olika sätt till dess utveckling, inte minst genom arkitektur, konst och vetenskap. Detta är en historia som ännu inte är färdigskriven.